Synpunkter

Igår var det midsommarafton och jag liksom större delen av befolkningen firade därför något av det viktigaste vi har i det mörka nord, den sköna sommaren.
Sverige är ett naturskönt land, för det har tyskarna sagt, och därför begav sig sambo Agneta, vår dotter Mimmi, hennes snubbe Joakim och deras dotter Iza ut på landet. Tranarö vid havet och Agnetas systers och hennes mans lantställe.

Att som en utpräglad inomhusmänniska som jag plötsligt befinna sig ute på bystan och ute i det vackra sommarvädret en hel dag kan få sina konsekvenser.
Något som kallas för en solbränna är ett exempel på något sådant. Ens redan fagra utseende kan ytterligare förgyllas av en dylik, som gör att man ser frisk och kry ut. I mitt fall ledde dagens vistelse i solen at jag har en flammande röd mittbena, men resten av mig är fortfarande lika blek som alltid. Ser nog mest ut som om någon svag typ försökt ta mig av daga med en osedvanligt slö yxa.
En annan konsekvens av det myckna vistandet i den friska lantluften var att jag blev oerhört sömnig. Är helt enkelt inte van med så mycket syre istället för avgaser.
Min hösnuva firar också oanade triumfer och jag känner mig idag fullmatad med gräspollen. Mådde igår prima, även om jag var sömnig, men idag är jag helt under isen. Tung i bröstet, snuvig och nyser som en värsta tomtegubbe. Jag tror att det är mitt eget fel som åker ut på landsbygden alltför sällan för att kroppen någonsin ska kunna vänja sig. Få kanske lov att ändra mitt beteende, men ni har säkert hört hur svårt det är för gamla gubbar att göra någon som helst ändring i tillvaron?
Hösnuva eller kliande mittbena förändrar dock inte att det var otroligt trevligt att tillbringa dagen på bystan.

Eftersom jag visste att det låg oemotståndlig mat och efterrätter i försåt i köksregionerna så bestämde jag mig för att gå med bort till festplatsen för det traditionella midsommarfirandet. Kanske en promenad skulle motverka kalorierna från att genast börja bygga om mitt numera ganska spinkiga jag till en fettklump.
Det var härligt at vandra längs den slingrande lantvägen och temperaturen var så där ”lagom” som det bara kan vara på en svensk sommardag. Nästan ingen trafik och fåglarnas glädjefulla kvitter och suset i träden invaggade mig i ett bedrägligt lugn. Det var då jag kom på vad jag hört på nyheterna tidigare samma dag. Antalet olyckor, ofta med dödlig utgång, var betydligt högre på landet än i tätorterna. Fullt logiskt tyckte jag eftersom sämre vägar, dålig kollektivtrafik och stora avstånd obönhörligen måste leda till ökat användande av bil, oavsett nyktert eller onyktert tillstånd. Nästan omedvetet ökade jag på steglängden på den just då bilfria vägen, varför ta risken längre än nödvändigt? Mina spända öron försökte höra bortom susande träd, gräs och sjungande fåglar efter ljudet av rytande motorer och galna fyllestyrningar.
Lyckligt och väl framme vid festplatsen klev vi ner från vägen och jag frågade förbryllat Agneta vid min arm vad det var för konstigt underlag vi gick på.

”Det är gräs!”

Sa hon med en röst som inte dolde att hon tyckte att jag var något av en idiot. Även en blind borde väl känna igen känslan av att gå i gräs sa hennes underton, men det som vi gick på var mer som granris. Det var kanske äkta lantgräs, vad vet väl en stadsbo som jag?
I hela mitt liv har jag försökt att undvika dylika firanden då de får mig att känna mig som en besökare från en annan planet.
Det är inte så att jag vill missunna någon att skutta runt och skråla om att grodor inte har svansar och öron, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att delta. Det går bara inte eftersom jag är alldeles för självmedveten och vill inte göra bort mig. Som jag ser det, sa den blinde, så förklarar skuttandet runt midsommarstången de gigantiska dagskassorna på systembolaget en sådan här dag, eller tvärtom.
Undrar hur exotiska och annorlunda människor från andra länder anser svenskarna vara när de ser oss härma grodor eller sjungande Grinolles visa? Vad är väl då en burka eller slöja jämfört med att bete sig som en fullkomlig tok runt en uppenbar fallossymbol?
Djupt i mitt inre inser jag att det är jag som är inskränkt och inte kan släppa loss, men det får mig som sagt att känna mig som en alien på besök i det mystiska landet Sverige
Jag tänker att alla känner som jag och bara håller färgen där de ylande skuttar runt, men så hör jag rösterna och inser att de låter glada och uppsluppna. Inte bara barnen, som enligt instruktionsboken ska gilla knasiga grejor, utan även vuxna kvinnor och män.
Jag tror att ett bra trix att ta till nästa gång man löneförhandlar med chefen är att tänka sig den strikta gubbstrutten i ett par gröna brallor och skrikig sommarskjorta i full färd med att försöka likna en svans och öronlös groda runt en lövad stång. Då kan du nog stå på dig lite bättre och kräva ett omedelbart lönelyft.
Samma princip kan användas när du som kärlekskrank, och oss emellan rätt desperat yngling, försöker uppamma mod att närma dig den vackra flickan du fått span på inne på krogen. Skräckinjagande skön är hon mön men som skuttande groda eller Grinolle inte alls lika svår att komma till tals med.

Beträffande låtvalet till midsommarfirandet så har jag bara en liten invändning och den gäller det där med räven. Visserligen kan vädret vara vanskligt vid midsommartid i vårt avlånga land men det är trotsallt sällan det är isbelagt på våra vattendrag. Att då en räv skulle raska över isen känns inte ett dugg sommaraktigt i min värld. Kanske är det så roligt och befriande rent själsligt att få skratta och grina ohämmat att denna julklassiker för evigt spikat sig fast i även en renodlad sommarrepertoar?
En annan reflektion är hur vi i festens yra plötsligt struntar i att prägla våra barn på ett positivt sätt beträffande könsroller.
När vi gör rörelserna till gummornas visa så syr vi, och till gubbarnas visa lägger vi in en rejäl pris. Det förstnämnda är bara gammalmodigt men det andra kan även strida emot EU: s regler. Är det inte rentav emot svensk lag om det är reklam för snus? Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det kommer krav från Bryssel att stryka versen med det flagranta tobaksförhärligandet.

Avslutningsvis så vill jag utbringa en skål för den underbara svenska sommaren och firandet som ger oss möjligheten att träffas i familj och med vänner. Alla måsten och fulltecknade kalendrar läggs åt sidan och den för en frusen nordbo så viktiga årstiden får sin välförtjänta hyllning. Vill vi dessutom lovprisa prisen så är det vår ensak vare sig vi är med i den europeiska gemenskapen eller inte!

Hörde på de lokala Stockholmsnyheterna att några nattsvarta skurkar sprängt ett hål i väggen på en skola i Fittja.

Polisen var brydd och hade svårt att förstå motivet för ogärningen, men trodde att det kanske var en träningssprängning eftersom metoden var mycket lik den som används vid bankomatsprängningar.

Min första tanke var att de pyrotekniska bovarna borde veta hut och ge tusan i att försöka jämna vårt lands skolor med marken, men så slog det mig att de kanske bara gjorde som de lärt sig att man ska. Det är i skolan man ska lära för det riktiga livet och lägger grunden till ett framgångsrikt arbetsliv.

Den vidare polisutredningen får väl utvisa om skuld ska beläggas någon väl ambitiös kemilärare.

Jag tror i alla fall att vi kan konstatera att svenskt utbildningsväsen just nu smäller högst i världen och att våra elever visar rejäl laddstake.

Min yngsta dotter Mimmi och hennes 10 veckor unga baby har bott hos oss i några dagar. Stor njutning förväntades av mormor och morfar men mysfaktorn blev ovanligt hög.

Att äta frukost på morgonen med en liten krabat gurglande och skrattande strax intill var i sanning helt fantastiskt. Att lilla Iza spyr, hickar och presterar ganska väldiga 2: or i både luft och fast form gjorde inget för att dämpa hur underbar hon är. Skulle en vuxen göra likadant så skulle vederbörande både bli utan vänner och troligen få sig ett rejält kok stryk.

 

Idag passade vi på att besöka sambo Agnetas mor Mary på äldreboendet och som de otroliga generaler vi är så planerades vårt fälttåg minutiöst.

Iza matades och fick nya blöjor för att hon skulle uppnå högsta möjliga beredskap inför besöket hos mormors mor.

Väl framme stegade vi resolut in och Mimmi tog ur Iza ur barnstolen för att bära med henne upp till Marys våning och rum. Inte nog med att Mary då skulle få glädjen att möta det lilla barnbarns barn tidigare än hon förväntat sig, men hon skulle även ha något att skryta med gentemot de andra gamla damerna och gubbarna på hennes avdelning. Vi hade alltså en lysande plan men den började gå i stöpet redan under tiden som Mimmi, Iza och jag väntade på att Agneta skulle parkera bilen.

Vi satt i fiket på entréplan och ur högtalarna i taket strömmade ljuv musik. Alltför ljuv som det verkade för Iza började genast klippa med ögonen och nicka till. Thorstein Bergman sjöng Dan Andersson med känsla och darr och den lilla babyn blev allt sömnigare. Hade det varit musik med någon sprallig höna som Siv Malmkvist eller Lill-Babs, eller några medryckande tongångar från Sven-Ingvars hade situationen antagligen varit en annan men nu lurade John Blund obönhörligen i vassen.

Den lilla tösabiten hann inte somna in fullständigt så Mimmi plockade resolut upp henne och begav sig som den ömma moder hon är med sin ömma moder mot dennes ömma moder. Själv satt jag kvar och tog bort tejpen från kartongen med den obligatoriska bakelsen. Denna delikatess, oftast i form av en hallonbakelse, är det näst viktigaste som vi har med oss. Det allra översta på listan är en kvällstidning och det ska vara Expressen.

 

Då tre generationer mammor anlände till fikarummet placerades den yngsta lilla guldklimpen i sin morfars knä, och småpratandet och attackerna mot bakelserna och kaffet kunde ta sin början.

När det fikats klart var det dags att logga in sig på datorn i det angränsande rummet för ett besök på Facebook. De gånger vi inte kan genomföra ett sådant blir Mary uppenbart putt, för hon vill se alla nya bilder och läsa statusuppdateringarna från den gångna veckan.

Agneta, Mimmi och Mary begav sig av till datorn och jag satt där som en lycklig fåne med lilla älsklingen i mitt knä.

Thorstein Bergman sjöng vidare ur högtalarna i taket och Iza sov så det knakade. När någon äldre, men även de yngre också, fick syn på henne så hörde jag exakt när det hände. Ett o eller a slapp alltid ur deras munnar vid anblicken av sötnosen som sov en fullständigt överflödig skönhetssömn.

Till min förvåning så upptäckte jag att musiken i taket var helt rätt. Jag började lyssna på Dan Anderssons formidabla texter och insåg med full tydlighet vilket fullkomligt geni han hade varit. Vackra, målande, sorgsna och ganska raka dikter med ett stort djup. Jag njöt och saknade varken Black Sabbath, Toto, Frank Zappa eller någon av de tusentals skivor jag belamrat mitt hem med. Det var Thorstein Bergman som gällde och ingen kunde bräcka honom just då. I mitt knä sov mitt lilla barnbarn allt djupare och jag fylldes av en värme som gjorde mig sprickfärdig av lycka. Det fanns ingenting jag hellre ville göra just då än att få hålla detta fantastiska nya liv i min famn.

Man kan sammanfatta situationen med att Iza vilade i mina armar medan stackars Thorstein fick vila vid sin mila.

 

Efter besöket åkte vi hem till vårt bo igen med vår trötta lilla bäbis, men larvigt nog så hann vi inte mer än innanför dörren så piggnade jäntungen på sig.

Plötsligt klarvaken och glad som en bankir med dubbla fallskärmsavtal kuttrade hon och gav ifrån sig de mest bedårande små läten. Med andra ord hela det program vi tänkt att hon skulle lyckliggöra gammelmormor med.

Så är det med småttingar, de har sin egen agenda och vi kan bara hjälpligt påverka den, och när jag tänker närmare på saken så ska det nog vara så eftersom det sällan är roligt när det är förutsägbart.

 

Imorgon till frukost finns här ingen lite solstråle och om det inte vore för en snäll sambo och fyra små galna kattungar så vore det risk för en riktig ökenvandring. Blir nog bra, men jag längtar redan till nästa visit för jag är en morfar och vi är sådana.

Dörrklockan ringer och på bron står någon ung människa med hela munnen full av inövade säljfraser och famnen full av produkter.

Om det är jag som öppnar blir det sällan något köp, och som jag berättade tidigare så drev jag under min avmagringsperiod en stackars kokosbollsförsäljare på flykten.

När sambo Agneta möter upp i dörren är det däremot en helt annan kopp te som gäller. Hon har väldigt svårt att motstå de unga människornas bedjande ögon, tycker i grunden så oerhört synd om dem, att hon gång efter gång gör ett stödköp.

Det köp i välviljans tecken som mest avspeglar hennes godhjärtade natur är när hon köper tulpaner. Inte bara en bunt utan oftast två. Inget fel på dessa vackra blommor förutom det faktum att om man köper dem av en ung nasare vid sin port så dör blomsterkvasten obönhörligen redan dagen efter inköpet.

Detta vet alltså Agneta men kan ändå inte låta bli att lyckliggöra den unge försäljaren.

Nyckelordet är alltså välvilja, men det går nog att kalla det för något annat också.

 

En annan form av möjlig välvilja var när man på tv visade Sveriges förlustmatch mot Ukraina i repris.

Vem i fridens namn vill se en sådan usel uppvisning i feghet och vankelmod en andra gång? Det bör ha varit försvinnande få som inte kände till resultatet och som satt vid reprisen och upplevde gastkramande spänning.

Välvilja från tv-ledningens sida eller något annat, det är frågan?

 

Jag undrar också vilken missriktad välvilja som fick ledningen för fotbolls-EM att låta turneringen gå i Polen och Ukraina.

Båda dessa länders fotbollssupporters verkar helt intelligensbefriade och minst sagt högerextremistiska. Kanske tänkte man välvilligt att nazisthälsningar, rasistiska hatkörer, beskjutning mellan läktarna med fyrverkeripjäser och vilda slagsmål är liktydigt med bra drag på publiken.

Är det välvilja eller något annat?

 

I Syrien har nu våldet trappats upp ytterligare och är idag ett rent inbördeskrig.

Civilbefolkningen är hårt drabbad och övergreppen mot barn är ett flagrant brott mot mänskligheten. Tortyr, lemlästning och ett groteskt användande av barn som skydd för de egna soldaterna i form av mänskliga sköldar vid strid och på pansarvagnar är något den grymma regimen satt i system.

FN fördömer i de starkaste ordalag, vilket på diplomatspråk är liktydigt med ajabaja och fy. Omvärlden visar alltså ingen som helst välvilja mot den Syriska regeringen men räcker det med ett uppuppuppfinger när det är frågan om mord och kränkande av alla mänskliga rättigheter?

Jag är inte tillräckligt insatt i frågan och är rädd att det än en gång är frågan om cynisk storpolitik. Kanske tycker en del västliga ledare att det är bättre med en blodig västvänlig regim än några islamister som vill gå sina egna och koranens vägar?

Kanske är det lukrativa vapenaffärer som än en gång gör att Ryssland inte tycks tycka som resten av världen?

Jag får kanske lov att lugna ner mig ett spadtag och välvilligt se på Syriens väpnade konflikt som en inre angelägenhet?

 

Hemma i mitt bo i Saltsjö-Boo är det gudskelov inget krig, men det ser ut som om det vore ett. Fyra sjuveckors kattungar leder till en oreda som ibland är svår att förstå.

De små sötnosarna har visserligen lärt sig att gå i lådan för att uträtta sina behov men lyckas även sprätta sand över hela huset. Om de lyckas förpassa tillräckligt med sand över kanten så tror de att lådan växt och gör sin grej även utanför.

Kattmamman Lola följer sina instinkter och har börjat bära mjukmat till sina telningar. Något av en överloppsgärning eftersom tre av dem redan äter vid den vanliga matskålen. Agneta och jag försöker med största möjliga välvilja acceptera hennes piffiga tilltag att bära in illaluktande kattmat till olika platser i huset där hon gärna gömmer den under lämplig matta. Hurra, kattmat under mattorna som är så modernt och nästan lika chickt som hårdstampat jordgolv!

Jag måste medge att jag har svårt att få in den där rätta sommarkänslan när det bara är 6 grader plus och en liter jordgubbar kostar 40 spänn. Verkar som vi gått från en obefintlig vår till en rutten sommar!

Värst av allt vore om den där dysterkvisten Ledin får rätt när han skaldar om att, ”… sommaren är kort, det mesta regnar bort…”

 

När du ändå står där, ivrigt viftande med köttkniven bredvid utegrillen, med ett brett leende och med förklädet redan prydligt knutet runt midjan, och frågar din partner vad hon eller han är sugen på är risken överhängande att du får ett svar som förmörkar din dag ytterligare.

 

”limpmackor med kaviar och en kopp varm choklad vore gott!”

 

Det är helt enkelt så att din partner inte hunnit bli så där svårt grillsugen som du, oavsett vad det råkar stå för datum i almanackan.

Att bli så distraherad från idogt grillande av lite dåligt väder är självklart bara ett tecken på att man är en riktig tunnis. Det finns inget väder som inte passar till att slå igång grillen bara bristande entusiasm. Min vän Hasse i Upplands-Väsby öser på året runt om han så ska skotta fram grillen. Familjen är kanske mer än trött på vidbrända kotletter redan i mars, men inget kan stoppa min vän Hasse när han är sugen på att elda med kött.

 

Nu borde jag som boende i Stockholmsområdet inte klaga alltför högljutt eftersom vädret här bara består av kraftiga vindar, regn och kyla. I halland blåste det på betydligt värre med en tromb. Nej, en tromb är inte ett blåsinstrument utan en hel massa sekundmeter värre!

I norrland snöade det igår, och inte lite heller. Om det är guds straff för syndigt leverne så kantrar min världsbild betänkligt för så jäkla roligt kan det helt enkelt inte vara i Vilhelmmina, och att det skulle vara häftigare synd där än i Stockholm känns osannolikt, och dessutom bor det grymt många bankirer här. Om nu så ändå är fallet så kan norrlandskommunerna nog med bara minimal hjälp av reklambyråer nog få fart på inflyttningen, eller kanske det borde kallas tillbakaflytten? Finns det bara tillräckligt med tillfällen till synd att värma sig med så är människor fullt beredda att ha snö upp till naveln året om, det är jag tämligen övertygad om.

 

I kungliga huvudstaden gick igår Stockholm Maraton av stapeln. Borde det kanske heta sprangs av stapeln i det här fallet?

Blött som tusan var det och frågan är om inte loppet under sådana omständigheter borde räknas som en deletapp av Vansbrosimmet.

Den ansvarige för det långa loppet sa att det nog i det långa loppet var värre för publiken än för deltagarna. Då föreslår jag att publiken får något av märkena ”fisken” eller ”baddaren” och att de som kutat så långt i vätan som årets deltagare i maran åtminstone får ett simborgarmärke som belöning vid målgång.

 

I sanningens namn så spelar nu inte vädret någon större roll om man bara håller sig inomhus. Den höga svenska byggnormen gör att det är samma väder året om man bara undviker att gå ut. Bara att sitta tryggt tills jordgubbspriset gått ner och väderleken ser tjänlig ut igen för en nordisk blekfis.

 

En tanke angående den omtalade globala uppvärmningen har slagit mig.

Vore det inte läge att ge det ruskiga fenomenet ett nytt namn?

Jag har svårt att ta det hela på allvar då det kallas för något med ordet uppvärmning i titeln samtidigt som jag fryser så att tänderna skallrar.

Hotet om några grader upp är skitläskigt om man bor i Malaga, Kairo eller Accra, men känns lättare att tänka sig i Kiruna, Trondheim eller Åbo.

Ska vi nordbor verkligen fås att spotta i nävarna, nåja i handskarna, så tror jag på ett namnbyte med det snaraste. Information är en sak men jag tror på att bli vettlöst skrämd till full förståelse om våra illgärningar mot planeten Tellus. Som jag ser det så är det en fråga om pedagogik, och det är svårt att kollra bort att man visserligen blir varm av att cykla men man blir ändå varmare av att sitta i kupén på en BMW.

Här finns uppenbarligen en del att göra för politiker och reklambyråer innan gräsrötterna självmant klipper ner sin egen överförbrukning och seriöst anser att det är viktigare att rädda planeten än att stävja sina egna utgifter och gör avkall på bekvämligheten.

 

Nu låter jag som vore jag en engagerad miljökämpe och agitator när allt jag egentligen ville säga är att jag tycker att vädret är lite visset för att vara i juni, och att priset på jordgubbar och körsbär bär emot.

Snart är det midsommar och då lär vädret vara oförskämt härligt. Jag kanske till och med firar det genom att äta färskpotatis, även om de är äckligt proppade med kolhydrater. Kanske var det därför som dansleken ”små grodorna” uppfanns. Svårt att förstå förekomsten av något så fånigt annars, och faktum är att amfibieleken är det enda som faktiskt är värre än ”fågeldansen.” Barn gör som ni gör och inte som ni säger alla vuxna, så tänk på det när ni vickar på rumpan nästa gång till något mer än lovligt larvigt musikstycke.

Vid närmare eftertanke så föredrar jag ändå både grod och fågeldans jämfört med depparlåtar om bortregnade somrar även om jag här kan se roten till det trauma som ens barn alltid tycks drabbas av så fort någon av föräldrarna rör sig det minsta i takt med musik. Det är få saker som kan få ungarna att storkna av skam som dansande föräldrar. Kanske skulle vi få skaka rumpa utan att bli åthutade om vi undvikit att dansa runt stången och fått kidsen att förknippa vuxnas dansande med spastiskt ryckande och tappade skruvar.

Visst kan det här hävdas att groddansandet sker under festliga former och vid en ålder då barnen fortfarande tycker att mamma och pappa är bäst, men när de uppnått tonåren och reviderat sina åsikter minns de med en rysning föräldrarnas hämningslösa skuttande i barndomen. Att föreslå ett varv runt stången till ett av dina barn som befinner sig mitt i sin tonårsperiod tror jag är förknippat med stor livsfara och bör absolut undvikas.

Vad gäller annan musik så är grundregeln för en förälder att alltid stå blick stilla oavsett hur medryckande och dansant musiken än är.