Synpunkter

En fråga vi ängsliga varelser ofta ställer oss är, ”hur ska det gå?” Enligt förutsägelser av siaren Nostredamus och komplicerade uträkningar av numera nedlagda indianstammar så blir det en gigantisk förändring år 2012. Det är till och med så att man pekat ut månaden september som den tid då det hela kommer att gå av stapeln. Eftersom vi människor nästan alltid ser på förändringar som någonting negativt så förutsätter vi självklart att vad som än händer så blir det en klar försämring. Vissa muntergökar vill gå så långt som att jorden, eller ännu värre människorna, kommer att gå under. Att mänskligheten kanske kommit till vägs ände är nog en möjlighet för vi är världsmästare på att ställa till det för oss. Vi är så smarta att vi förgiftar både vatten och luft samtidigt som vi undrar om vår framtid ser ljus ut.

Att jorden skulle gå under har jag svårt att tro. Det tycks mig att naturen har en otrolig förmåga att rätta till de dumheter vi ställer till med och alla som har en tomt vet hur naturen hela tiden försöker återerövra förlorad vildmark. Bevis för detta finns här hos mig på husets baksida där ett träd med lätthet håller på att växa sig igenom verandan och fått sällskap av grannens hallonbuskar som nu hänger över räcket till vårt territorium. Det sistnämnda ser jag i vanliga fall som en tillgång eftersom de bär som är på vår sida rätteligen tillhör oss, men eftersom sommaren varit för torr så bär buskarna knappt några bär. Därför funderar jag på att på skarpen be grannen att hålla ordning på sitt vildvuxna buskage.

Eftersom vi alltid tycks förutsätta att en förändring alltid är till det sämre så undrar jag hur länge det kommer att dröja innan börsen får nys om den stundande ”katastrofen.” Med tanke på de börsras som brukar följa på hyggliga eller rent av positiva kvartals eller helårsrapporter från de börsnoterade bolagen så förutser jag en bottennotering någon gång under andra halvåret 2012. Med tanke på att aktiers värde tycks baseras på tro, brist därpå, förväntningar och rädsla så tror jag att det ras på börsen som kommer 2012 kommer att få depressionen på 30-talet att likna julafton.

Den enes död är som bekant den andres bröd och jag tror att artisten som tidigare kallades för Prince, och som nu åter igen kallas för Prince, kommer att få ett par riktiga guldår. Han kan återutge sin hitlåt 1999 under titeln 2011. Han gjorde sig en rejäl hacka på den inför förra gången det skulle gå åt helvete med Tellus men planeten höll och Prince grät hela vägen till banken. Jag hoppas för Prince egen skull att han inte är övermodig efter den förra succén och ser till att denna gång i möjligaste mån få ut sina royaltys i förskott.

Vi hade en diskussion om det olycksaliga året vid lunchbordet idag och jag sa att jag tänkte bränna alla mina stålar under 2011. ”Vilka pengar?” Sa sambo Agneta och dotter Camilla nästan unisont och fick mig genast på dåligt humör. Vad är det för mening med att jorden går under om man inte har en förmögenhet att förslösa? Jag vill fan inte sitta där och vara förståndig och ångerköpt när undergången närmar sig. Så långt som att boka en semesterresa till Sodom och Gomorra behöver man inte gå men lite tanklöst spenderande och lite sedeslöst beteende är väl inte för mycket begärt när det ändå är på väg att gå åt skogen? Nu skulle jag äntligen kunna ge mig på all den narkotika jag tidigare varit för klok eller rädd att pröva på. Ja skulle röka, snorta, svälja eller ta som stolpiller alltifrån hostmedicin till potensmedel, men några sprutor skulle jag inte ge mig på för det tycker jag är otäckt.

Det skulle heller inte finnas några gränser för mitt drickande. Tror inte att jag skulle hälla i mig mer alkohol för jag gillar inte smaken men läskedrycker som Trocadero skulle bli min melodi. Spelar det ingen roll om man blir tjock och får venerna fyllda med socker och allehanda giftiga kemikalier så är det bara att ösa på. Man kan här starkt ifrågasätta hur det ska bli med drickandet för jag måste erkänna att min konsumtion av träsprit inte gick upp nämnvärt när jag blev blind. Att jag därmed har missat ett drömläge till billig fylla tyder på en inbyggd måttlighet och ett drag av tråkmåns hos mig.

1997 i månaden

Maj slutade jag röka men i Maj 2012 tänker jag börja igen. Jag var en lycklig rökare och gillade såväl blossandet som de otaliga ritualerna. Man ser dessutom väldigt tuff och manlig ut med en cigg i mungipan som en värsta Bogart och jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få för att verka cool, bara jag slipper få det. Rökning dödar som alla vid det här laget väl vet långsamt men jag hinner helt enkelt inte röka ihjäl mig om jag börjar igen bara 4 månader innan domedagen. De dagar jag känner mig riktigt dekadent så tänker jag ta en holk, röka farmors mustascher, klippa en hövding eller vad du nu vill kalla det för, samtidigt som jag tittar på gamla filmer med Cheech & Chong. Är jag tillräckligt påtänd så kanske jag tror att jag ser något vilket är ett fall framåt, även om det bara är hallucinationer.

Att inte längre behöva tänka på vad jag stoppar i mig kommer att märkas mest och bäst vad gäller min kosthållning. Vill jag äta Kexchoklad och Japp till frukost, bullar till lunch, tårta till middag och som vickning smågodis, pizza, franska ostar, ostkrokar, glass och kakor så gör jag det. Jag kommer ändå inte att dö för att jag är fet och slö för så fort går det inte.

All världens vackra kvinnor skulle jag stöta på i min iver att leva fullt ut innan det tar slut. Nu inbillar jag mig inte att jag skulle få så många napp men man vet aldrig vad som kan hända i tider av desperation. Jag skulle också skriva glödande kärleksbrev till Kate Bush för fan ska veta att jag är ett fan.

Snabba bilar och feta motorcyklar vill jag framföra i en hissnande fart men mina obefintliga synresurser skulle hänvisa mig till gamla nedlagda flygfält eller IKEA parkeringar efter stängningsdags, men inga tankar på att man kan köra ihjäl sig skulle stoppa denne fartblinde dåre.

Sådan är alltså jag när slutet närmar sig och mänskligheten med bävan inväntar det okända. Det blir blixtar och dunder magiska under i en skala som vida överträffar vad Herreys någonsin kunnat föreställa sig och plötsligt visar sig gud på himlen för hela mänskligheten att beskåda. De blinda kan nu glo, de döva tjuvlyssna, de stumma babbla, de förlamade röra sig och det är kanske inte så konstigt att det är de sistnämnda som dansar mest och ihärdigast eftersom jag föreställer mig att de har ett uppdämt behov av att gå på raveparty. Gud vänder sin ömma blick mot människorna och det finns ingen på planeten som inte andäktigt öppnar sin själ och ger sin totala uppmärksamhet åt henne. Hennes ljuva stämma hörs som om den fanns både utanför och inom oss när hon tar till orda. ”Jag gav 7 av mina gudaår för att skapa ett paradis åt er.” Vi usla varelser som redan här börjar inse åt vart det hela lutar åt skruvar olustigt på oss. ”Som tack för mitt slit, min omsorg och min, om jag får säga det själv, otroliga uppfinningsrikedom höra ert gnäll och ständiga beklagan över den jämmerdal ni säger er befinna er i.” Gud har inte höjt rösten men en sällsam intensitet har smugit sig in i hennes gudomliga stämma. ”Jag är gud och står självklart över sådana petitesser men bestämde mig ändå för att sätta er på prov.” Prov, ja det kunde man hoppa upp och klappa sig i ändan på! Den syndare som är jag har den senaste tiden inte gjort annat än att ägna mig åt skörlevnad och dåligheter. ”Från och med gryningen så kommer allt att förändras och bara de som visat sig värdiga kommer att få uppleva den nya världen.” Här lär jag tända en cigarett för det krävs ingen Einstein för att räkna ut att jag ligger risigt till. Kanske det hjälper om man tänker goda tankar funderar jag men det första som kommer upp i skallen är bilden en jordgubbe och refrängen till ”Highway To Hell” av AC/DC. Jag fylls åter av förtvivlan som den hopplösa syndare jag är. I ett försök att pigga upp mig själv så tänker jag med ett flin att Satan i alla fall bara är en tjeckisk hockeyspelare. ”Ni som har klarat detta prov vet redan detta om ni rannsakar er själ.” Oj då, självinsikt i elfte timmen. Kanske lite sent att lova bot och bättring nu? ”Ni som vet med er att ni förtjänar den nya ljuva världen kommer till mig, men ni som tillhör den mörka sidan kan dra åt helvete med min bror satan.” En enda snabb blick på guds bror och jag kan sakligt konstatera att han inte skulle klara sig en sekund på en hockeyrink. Det är en tanig, benig och fruktansvärt ful liten bror hon har vår gud och han skulle aldrig klara en tackling från Foppa eller Sudden. Trots sin anskrämliga uppenbarelse så utstrålar han ändå en mystisk kraft och jag är tämligen säker på att han inte är att leka med. Horn i pannan har han också men det känns inte ett dugg rockigt bara klyschigt. Det gör även snacket om den mörka sidan och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ”Star Wars” över det hela.

Två köer bildas då människorna gör sitt val. Själv står jag där och velar som jag alltid gjort och är lika konfliktobenägen nu som jag varit i hela mitt liv. Har jag varit ett själviskt svin? Snarare en frossande gris, konstaterar jag sakligt, men faktiskt inte ond. Det blir nog kön till gud för mig trotsallt. Plötsligt slår insikten ner i mig och jag blir åter stående. Jag tror varken på gud eller satan. Vad tror jag då på? Här skulle man mitt i de stora filosofiska frågorna på ett klassiskt vis kunna lätta upp stämningen lite med ett skämt om Kramfors men det verkar lite taget så jag låter istället hjälten, det är jag det, svettas lite mer i sin inre brottningsmatch . Jag tror faktiskt att jag är god nog att följa med gud men får förklara en del oklarheter för dennes portvakt sankte Per. Pelles stålgrå blick tycks se rakt igenom mig och med djup stämma be mig att noga tänka över mina handlingar och min ibland brist på dito. Båda kan vara lika förödande för ett gott leverne och den smala stigen är ruskigt smal och svår att hålla sig kvar på. ”Betänk helvetet och vad det är för dig.” Den gode portvakten Per är obeveklig och jag rannsakar motvilligt mitt liv och min vandel och gör därefter en konsekvensanalys. En version av helvetet för mig skulle kunna se ut som följer. Där har jag ständigt ont i stortån, mördande tråkigt, tvingas äta en tunna spenatsoppa i timmen, får enbart lyssna på oväsendet från industridammsugare och köksfläktar, får aldrig en kram eller uppmuntrande ord, får aldrig upp den men om jag mot förmodan får det blir jag tvingad att spika plank med den, får dagliga brev från skattemyndigheterna och hårdhänt påhälsning av brutala indrivare från Hells Angels, får ständigt köa, jobba med oberäkneliga datorer, tvingas genomlida oändligt långa och tröga engelska tv-deckare och program med bönder som söker fruar eller andra sexuellt frustrerade bönder, tvingas att tugga på omogna bananer, få uträtta behoven på groteskt skitiga offentliga toaletter med endast översvämmande pissrännor, ha varannan minut vargavinter och varannan minut högsommar, dagligen få se i 10 sekunder och då mig själv naken i en provhytts obarmhärtiga speglar, flyga Ryan Air, höra att min dotter har planer på att flytta till Australien, höra att min dotter flyttat till Australien, höra att min dotter flyttat ihop med en karl i Australien, höra att min andra dotter funderar på att flytta hemifrån och kanske till Australien, ständigt ha hål i strumpan och hål i skon, riklig skäggväxt ur öronen, kaksmulor i sängen, a en punkt på ryggen som jag inte når men som ständigt kliar och tusen andra hemskheter som skulle göra att vistelsen ständigt var fylld av hesa ångestskrin och böner om nåd.

Som ni säkert förstår så är dessa mina ord bara fria fantasier och rena spekulationer men om ni inte förstått det så borde ni nog söka hjälp, eller jag jobbet som frikyrkopredikant. Hur god är du? Är du schysst nog att gå med gud eller tillhör din själ den behornade? Tänk dig för innan du besvarar frågan för jag tror att det är bäst att hålla sig i godhetens mittfåra. Undvik därför jämförelser med ytterligheter som Adolf Hitler och moder Teresa eller Jack the ripper och Di Leva. Medelbra duger nog för det finns och har alltid funnits en del riktigt dåliga människor vars själar djävulen kan få att tugga på. Som tur är för vår arma planet så har det också alltid funnits en hel del riktigt goda människor så när gud och sankte Per tar sig an dessa godingar lite extra så kanske vi medelgoda kan passa på att slinka förbi och in genom pärleporten.

Hur kom jag nu in på denna teologiska utsvävning? Det enda jag egentligen ville säga var att det ryktas om en del omvälvningar 2012 och att vi kanske borde vara beredda. Måhända stundar en ny tid av insikt och nya värderingar? En tid då pengar och byteshandel inte längre är det allenarådande. En tid då alla människor får det de behöver för hälsa och inre frid. En tid av kärlek och omsorg för alla i världen. En tid av fred, visdom och broderskärlek som omfattar alla. Jag hoppas innerligt att det är så men undrar samtidigt om jag inte borde sälja mina fonder och inställa månadsinbetalningarna på min pensionsförsäkring? Det är inte långt till 2012 och ni vet hur fort tiden går när man har roligt. Lyd mitt råd och se till att ha riktigt tråkigt de närmaste 25 månaderna så får ni ut det mesta möjliga av den ynka tid som återstår oss.

Jag vallades runt i köpcentret Nacka Forum idag av min sambo Agneta då vi träffade på hennes körledare. Glada hej uppstod och sagda körledare tittade på mig och sa till Agneta. ”Jaha, är du här med din son.” Jag lyste förståss upp som en sol och blev plötsligt väldigt förtjust i henne. Agneta förklarade med tillgjort glad röst att det minsann var hennes man men att, ”han är så ungdomlig av sig.” Jag hörde bitonen av saltsyra i hennes röst men det tror jag inte att körledaren gjorde. När de efter en stund talat färdigt och vi gick vidare mumlade Agneta något om att körledaren kanske inte hade så bra syn. Jag var av en helt annan mening och var djupt imponerad av hennes skarpa öga för stiliga och ungdomliga män. Jag ska erkänna att det där med stilig har jag själv lagt till men är rätt så säker på att det stämmer. Jag baserar detta djärva antagande på en händelse från förra helgens gig då en härligt förfriskad kvinna riktade in sin radar mot mig och raskt vinglade åt mitt håll. ”Jag måste gå och snacka med den där snygge!” Hörde jag henne säga till sin väninna innan hon begav sig iväg över golvet mot mig. Hon tilltalade mig, den där snygge om ni minns, och jag höll henne artigt om midjan. När jag säger att hon tilltalade mig så menar jag att hon pratade med mig och inget annat. Sådana här händelser är bra för självkänslan och jag tror att det är nyttigt för familjen att få höra hur andra ser på den gamla gubbfan de bor med.

På tal om stiliga gamla blinningar så var det en sådan på sina modiga 80 ton som igår brakade ner på en segelbåt utanför Sydafrikas kust. En Sydkapare på 10 meter vimsade runt en stund och krockade sedan med en båt. Den enda förklaring man kunde komma fram till var att han helt enkelt inte såg båten. Valen var alltså inte ens upprörd utan bara lite stor, oförsiktig och väldigt närsynt. Jag tycker att SRF, Synskadades Riksförbund, borde hyra in sig på detta ganska blinda sjödjur. Han skulle ge enorma rubriker och väcka ett medieintresse av guds nåde om han fick susa omkring i Stockholms farvatten och stup i kvarten krocka med båtar och annat flytetyg. Han skulle därigenom på ett, kanske en smula brutalt, men effektivt sätt visualisera situationen för synskadade och blinda i en miljö som, trots utlovanden, ännu 2010 inte handikappanpassats. Man kunde måla slogans på valens sida i stil med, ”valfrihet är att kunna ta sig fram vart man vill i vår vackra huvudstad.” Det är kanske nog illa ändå ute i våra farvatten just nu med alla småfulla skeppare i farkoster av olika storlek som kryssar omkring därute och det blir i alla fall för kostsamt att transportera hit vattenbumlingen.

På tal om kostsam så fick Agneta och jag uppleva en ”riktig” bil häromdagen. Vi var på restaurang Telegraf vid Telegrafberget för att äta lunch när en otroligt stor och flott bil rullade fram och parkerade. En cabriolet i glänsande vitt som nästan fick Agnetas ögon att hoppa ur sina socklar. Under hela den utsökta måltiden satt hon och undrade vad det var för en gudomlig dyrgrip hon knappt kunde slita blicken ifrån. När vi efter måltiden gick mot vår lilla svarta franska bil stannade Agneta till och kollade närmare på limousinen. Det visade sig vara en Rolls Royce och att döma av nummerplåten ganska så ny. Vi dreglade och började spekulera vad en sådan skönhet gick loss på. Jag gissade på minst en miljon och vi bestämde oss för att kolla på nätet. Agneta hittade ingen ny Rolls Royce men en från 2005 som dock inte var någon cabriolet och den var värderad till 3 miljoner. Jag gissar att den vi stötte på nog kostade minst en halv miljon till. Plötsligt verkade den Mercedes 220 som Agneta drömmer om riktigt billig. Den kostar ”bara” 350000.

När jag känner efter ordentligt så borde nog en ungdomlig och stilig karl som jag bli skjutsad i en cabriolet märke Rolls Royce men jag vet inte riktigt om min chaufför håller måttet. Hon kör bra det är jag den förste att medge men börjar hon inte mer och mer likna min mor?

Mina föräldrar bor sedan ett stort antal år i den lilla byn Ciudad Quesada i Spanien. De är båda kattälskare men kanske mest min far. I Sverige hade de sin katthona Randan men sedan hon svävat upp till katthimlen och de själva flyttat sina bopålar söderut har de inte haft något husdjur. Till sin förvåning blev de i fjol adopterade av en kelsjuk och stolt katt. Ni som bor med en eller flera katter vet vad jag menar, och ni som påstår att ni inte gör det lever i förnekelse eller ljuger. Jag har själv en kattgubbe vid namn Bonham och i vårt hem är det inte någon av de tvåbenta varelserna som innehar chefspositionen. Det var en söt svart hona som flyttade in men eftersom hon hade halsband och inte såg ett dugg svältfödd ut hade hon uppenbarligen redan ett hem någon annanstans men ville tydligen ha ett till. Det gällde att behandla situationen förståndigt och till att börja med så fick hon ingen mat men strykningar, klappar och mjuka ord fick hon i mängd. Farsan hade gett sig den på att luska ut varifrån hon kom så han förföljde henne när hon strövade iväg och han lyckades till slut lista ut vart hon bodde. Hon visade sig tillhöra en engelsk familj en bit bortåt vägen och de hade flera katter och hade ingenting emot att den svarta honan även höll till hos mina föräldrar. Självklart dröjde det inte länge förrän mat och vattenskålar införskaffats och kissen började sova inomhus.

Mina föräldrar var nu lyckligt med katt och om det inte vore för att denna honkatt har ett sådant underligt beteende så kunde historien ha slutat här.

Till min fars stora munterhet började nämligen katten i allt högre grad att uppvisa hundbeteende. Som den värsta jycke började hon bära hem grejor i munnen. Det första hon kom hemdragande med var dammtrasor. Inte bara en utan flera stycken för ska det göras så ska det göras ordentligt. Om hon tyckte det var smutsigt i sitt nya hem och krävde bättring vet jag inte men nu fanns det i alla fall resurser att angripa eventuella smutshärdar med.

Det andra hon släpade hem var ett par rosa blommiga trosor med svart spetts och av märke Lindex. Var den lilla raringen hittat denna dyrgrip törs jag inte ens tänka på men hennes bidrag till sitt nya hem gjorde mina föräldrar mycket förbryllade.

Härnäst var det ett gult linne med texten basic och det var nog tänkt att matcha trosorna. Mina stackars föräldrar tittade sig ängsligt omkring och förväntade sig att vilken sekund som helst få se arga grannar storma in på tomten och beskylla dem för klädstöld.

Nästa klädespersedel kissen släpade hem kastades direkt i soptunnan av min mor eftersom det var ett par skitiga herrkalsonger. De var otroligt smutsiga och hade nog använts till att tvätta bil eller fönster. Det är i alla fall vad min mor hoppas.

Kalsongerna var ett nedköp men nu kom honkatten, som min far vid det här laget döpt till Robin Hood, upp i toppform. Två par trädgårdshandskar, ett dam och ett herr, nedlades vid husses fötter. Farsan var djupt imponerad att kissen kom med handskar till både husse och matte och att hon inte bara levererade en utan såg till att båda handskparen var kompletta. Robin Hood fick gå många omgångar innan hennes nya familj var fullt utrustad för härligt och stärkande trädgårdsarbete. Om hon tänkt att detta skulle utföras iklädda gult linne och blommiga trosor för matte och ett par vansinnigt smutsiga kalsonger för husse vet ingen men hon kompletterade någon dag senare ensemblen med ett par herrstrumpor. Mina föräldrar skulle ha utgjort en slående syn och säkert ha roat kissen kungligt och garanterat fått förbipasserande att höja på ögonbrynen.

I ett fåfängt försök att få igång barnaproduktionen hos sina nya undersåtar skänkte hon dem en barnsocka. Detta initiativ var dock ganska halvhjärtat och det blev aldrig någon andra leverans. Kanske förstod hon efter en närmare titt på sina nya undersåtar att de var för gamla för att få någon ny kull.

Tydligen tyckte Robin Hood att även bilen behövde sig en omgång och kom därför med sämskskinn. Nu kunde husse med fördel polera lacken och kisse skulle inte behöva skämmas över den smutsiga och flammiga karossen.

Nog tror denna förvirrade katt att hon är en hund alltid och min far trodde inte sina ögon när han kom hem en dag och såg hur katten kämpade med en stor gren från ett citronträd som fastnat i grinden. En katt som apporterar frivilligt och på helt eget bevåg är i sanning en ovanlighet. Varifrån hon fått grenen och hur långt hon släpat den vete katten men närmin far fick syn på henne så satt den ohjälpligt fast i grindhålet. Farsan löste den för kissen kvistiga situationen och bröt därefter genast sönder grenen och slängde skräpet i soptunnan. Robin Hood blängde surt på den otacksamma idioten till människa som inte kunde komma på något bättre att göra med grenen än att kasta bort den.

Efter en sådant miserabelt mottagande så dröjde det innan hon åter bidrog till hushållet men nästa sak var en riktig dyrgrip. Farsan såg katten sitta vid poolkanten där den slog med tassen mot något i vattnet. Han undrade vad hon höll på med eftersom hon ogärna går nära poolen och gick nyfiket fram och fick syn på en stor fet padda nere vid bottnen. Paddan försökte att åter simma upp till ytan men kroknade efter någon halvmeter och sjönk åter mot poolens botten. Håven hämtades och min far räddade paddan från drunkningsdöden. Troligen dog nog paddan senare av andra orsaker i häcken där min far placerade den. Nej skärp dig kära läsare, jag menar självklart häcken som går runt huset. Jag misstänker att drunkning är en av de mer skämmiga sätten för en padda att dö på men som syftningsfelet nyss påvisade så kan det alltid bli värre.

Att en katt i sina bästa år släpar hem en massa persedlar i tid och otid är en sak, men Robin Hood har även andra hundkvaliteter. När min far tar fram sin vandringskäpp för att gå sin dagliga promenad så följer katten med. Hon gå någon meter bakom farsan och gärna i skuggan längs murarna som omgärdar de flesta husen i byn. Till en början väckte det udda paret stor munterhet när de mötte hundägare men det har med tiden blivit en vanlig syn på Ciudad Quesadas gator och hundägarna är numera vänliga nog att byta till andra sidan av vägen för att inte i onödan skrämma upp katten. Robin Hood följer med på hela promenaden och när farsan ställer ifrån sig käppen mot väggen hemmavid pyser kissen iväg och gör vad det nu är katter gör när vi inte har full uppsyn på dem.

En av mina föräldrars grannar är bara periodvis i Spanien och hans trädgård har förvandlats till en fullkomlig djungel. Där bland buskar, träd och bråte ligger Robin Hood gärna och trycker i skuggan under dagens varmaste timmar och min far har döpt området till Sherwoodskogen.

Det är inte bara persedlar och byte som den tappra kissen tar med sig hem utan även en partner. En vackert mönstrad hane med isblå ögon har nu börjat frekventera de Westinska köttgrytorna. Det är en mager stackare och även om min mor till en början försökte stå emot lusten att utfodra honom så kommer han nu dagligen och äter. Från början gick det inte at komma närmare honom än ett flertal meter men avståndet har med tiden blivit allt mindre. Ingen har ännu fått röra honom men det är ett av farsans projekt att nå dithän. Eftersom han tillhör Robin Hoods glada gäng så har min far döpt honom till Lille John. Katterna håller oftast fred men som i alla förhållanden så blir det ibland bråk och då är det den bruna vildkatten som blir jagad på flykten. Han lägger då svansen mellan bena och springer för sitt liv undan honans ilska. På tal om svansen mellan bena så tittade min sambo Agneta förbryllat på Lille John när han stod böjd över matskålen och åt. Vi var på besök hos mina föräldrar och det var även vår dotter Camilla och två vänner till henne. Vi satt alla på verandan och njöt när Agneta begrundande synade den skygga katten som smörjde kråset. ”Vad är det för konstiga klumpar som hänger där bak på honom?” Frågan väckte stor munterhet hos oss andra och Agneta blev informerad att Lille John var en hankatt och att det var hans testiklar. ”Men de är ju så stora!” Visste inte om jag skulle skratta eller gråta eftersom min kära sambo och jag känt varandra länge och jag tycker att hon vid det här laget borde veta detta mest elementära om den manliga anatomin. Om hon inte gör det så har hon faktiskt inte koncentrerat sig nog på vad som händer under våra övningar i kärleksgymnastik. Vill inte vara en gnällspik men lite mer uppmärksamhet och engagemang tycker jag att man kan begära. Det andra, och för mitt vidkommande sämre scenariot, är att mina attribut inte alls kan jämföras med de välhängda spanska kattgubbarnas och därmed tycker jag att vi lämnar det pinsamma ämnet.

Ytterligare en kisse har börjat komma på matfriarstråt på sistone och är en svart och vit trolig vildkatt som jag misstänker är Broder Tuck. Han har inget halsband men ser verkligen inte ut att ha lidit någon brist på födoämnen. Nu kan han äta sig ännu mättare och förnöjt jama mellan tuggorna, ”prisad vare gud här kommer skatteåterbäringen.”

Idag kom Robin Hood hemsläpande på en rejält smutsig handuk som min mor tyckte var jätteäcklig och genast slängde bort. Måhända tycker kissen att det är dags att få de smutsaktiga människorna att tvätta sig lika ofta som katter gör.

Gårdagens biltur med den del av familjen som inte emigrerat till Australien var mycket belysande vad gäller hur vårt modersmål förändras och påverkas av andra tungomål. Vår dotter Camilla som åter kommit igång med sitt övningskörande ville göra just det och familjen gav sig ut på vägarna. Det hela började med att vi åt lunch på en restaurang fantastiskt vackert belägen vid en kanal och vägen dit gick längs slingriga, kuperade och mycket smala vägar. Dottern hade hur kul som helst och på väg därifrån uppför en mycket brant backe berömde hennes ömma moder henne till att hon klarade av detta med bravur. Camilla fnös och sa att det faktiskt inte behövdes någon rocket scientist för att köra upp eller nedför en backe. ”En vad?” Undrade en förbryllad Agneta. ”En rocket scientist.” Förtydligade Camilla. ”Vad betyder det?” ”Pappa förklara du!” Jag sa att det rakt översatt betyder raketforskare men att det är ett sätt att säga att man inte behöver vara särskilt smart eller extremt duktig för att klara av något. Frid och fröjd rådde nu åter i bilen och alla förstod varandra rätt bra.

Camilla blev som jag berättat sugen på att övningsköra mycket och länge så det blev ytterligare en långstyrning för henne någon timme senare. Vi styrde kosan mot Agnetas systers lantställe på Ingarö och det innebar att Camilla än en gång fick köra på roligt smala kringelkrokvägar. Hon njöt och hade nästan lika kul som när hon som liten körde radiobilar på tivoli. Plötsligt fullkomligt flög bilen över ett farthinder som hon inte uppmärksammat. Agneta bannade henne milt och talade om för henne att hon måste hålla ögonen öppna efter dessa gupp. Camilla tyckte att de var svåra att se och hon sa att hon tyckte att de dessutom dök upp helt random. ”Helt vad?” Undrade Agneta som åter igen inte riktigt hängde med i Camillas svengelska. Camilla ville eller kunde inte heller denna gång översätta sitt språkbruk till ren svenska så jag fick åter igen rycka in. Jag sa att vår dotter menade att guppen dök upp lite hur somhelst. Agneta sa att så inte var fallet och att det fanns skyltar och ibland pinnar som visade var och när guppen var belägna och dessutom var det faktiskt bara 30 som gällde inom området. Vår begåvade dotter lärde sig nog något för det tredje farthindret upptäckte hon i tid och höll en berömvärt låg hastighet vid överfarten.

Mormor skulle besökas idag så även Camilla var uppe till lunch. Hon åt snabbt upp sin mat och flydde matbordet eftersom hon tyckte att Agneta och jag åt för högljutt och hade dessutom den dåliga smaken att tilltala henne. Jag tror faktiskt inte att vi äter högre än någon annan men Camilla är minst sagt känslig på morgonen. Nu kan det förståss argumenteras att lunch inte är på morgonen, men för Camilla som är ett nattdjur så är det så. Medan Agneta och jag smackade, smaskade och slafsade oss igenom måltiden så började vår morgonbistra dotter göra sig klar för besöket hos mormor och det besök på badstranden som skulle följa därpå. Då ringde telefonen och eftersom Camilla just då var oerhört upptagen och inne på muggen och vi inte hade annat för oss än att äta så var det Agneta som fick svara. Det var dotterns före detta pojkvän i luren som ville veta när det var dags att åka till badet då han och en polare blivit lovade att få följa med. Agneta ropade, ”Camilla!” ”Chilla”, hördes det från muggen. ”Camilla du har telefon.” ”Ja, chilla!” Camilla lät irriterad och som någon som har hemskt mycket att göra på en alltför kort tidsrymd. Agneta slet upp dörren och sträckte stolt fram luren till sin ljuva dotter. Mumlande något ohörbart mellan tänderna greppade Camilla telefonen och vandrade ut i vardagsrummet. Jag som bara varit en åskådare till deras försök att förstå varandra fick ett kraftigt skrattanfall och kunde inte äta på en stund. Camilla som pratat färdigt i luren kom nu instegande i köket och sa att hon hade sagt chilla. ”Vad betyder det då?” Sa hennes mor och såg olyckligt på sin uppretade dotter. Då började även Camilla att garva och vi fick än en gång förklara Camillas besynnerliga språkbruk. ”Det betyder ta det lugnt och då kan du inte bara slita upp dörren och stoppa telefonen i ansiktet på mig.” ”Jaha förlåt, det förstod inte jag för jag visste inte vad chilla betyder.” Sen sken Agneta upp och sa glädjestrålande. ”Jag vet i alla fall vad hänga betyder.” Nu brast både jag och Camilla ut i skratt och Camilla tillade att Agneta numera också visste vad random betyder. Då mulnade Agneta och erkände att hon redan glömt bort vad det var för något.

När vi pratar med den familjemedlem som flytt till Australien, yngsta dottern Mimmi, så använder hon ordet awesome i varje mening. Jag tror att det kommer att vankas smolk i glädjebägaren för Agneta när Mimmi kommer åter till fostervattnet. Tror dock att Agneta kan leva med det bara lilltösen kommer hem för det verkar lite oroligt på den fronten just nu eftersom den rackarungen skaffat sig en australiensisk pojkvän. Det kan vara awesome eller inte.

Jag trodde jag visste vad snabbhet var tills jag hörde ett fotbollsreferat på spanska. Detta hände sig en kväll då min sambo Agneta och jag intet ont anande kom strosande längs en gata i CiudadQuesada, den by i Spanien där mina föräldrar bor och vi besöker nästan vart år. Vi hade ätit en förnämlig måltid på en Argentinsk restaurang några gator längre upp i byn och som flugor till en sockerbit drogs vi mot det upphetsade ljudet av en tv-sänd fotbollsmatch och fann oss snart vid en av flera fullsatta barer. Människor i alla storlekar och med målade ansikten satt sammanbitna och stirrade mot den gigantiska skärmen. Jag menar verkligen alla storlekar för den spanska flagans färger fanns på nyllet på alltifrån gamla gubbar till små bäbisar. Fotbollssport är inte riktigt min grej, hockey ska det vara, men jag kan lukta mig till god underhållning när den är strax under min väl tilltagna näsa. Det fanns självklart inga sittplatser inne på den till bredden fyllda baren men jag kunde höra lika bra, en av fördelarna med att vara blind, från glassbaren intill så vi satte oss där. Med glass, kaffe och vidöppna öron satt jag förväntansfull och väntade på att Spanien skulle göra mål för då skulle det nog bli liv i luckan. Plötsligt gick den spanske tv-pratarens röst upp i falsettläge och den stämma som redan babblade på i en otrolig hastighet la nu i ytterligare en växel. Han öste på allt fortare och sen exploderade hela omgivningen i ett vrål av lycka. Det tjoades, tjimmades och blåstes högljutt i bilhorn och andra tutor. Oljudet var öronbedövande då alla verkade ge ifrån sig glädjeljud och det hela var både roande och hemskt. Oväsendet började så småningom att lägga sig men då brakade istället et smatterband av på gatan bara någon meter bort. Jag blev inte ens förvånad för det var helt väntat. Spanjorerna älskar fyrverkerier och tar varje tillfälle de kan bränna av smällare och raketer för offentliga summor. Det lät som en kulspruta och avslutades med en dov knall som kändes i hela gatan. Det var inte bara vi som kände slutsmällen för den närliggande bankens larm drog igång med ett pulserande tjutande ljud som fortsatte en god stund tills någon tillkallad banktjänsteman fick stopp på olåten.

Matchen vanns av spanjorerna och glädjen visste sig inga gränser. Även denna gång försatte smatterbandet banken i full alert och det lät som soundtracket till en gangsterfilm. Spanien gick efter denna match vidare till åttondelsfinal vars andra halvlek vi självklart åkte ner till byn för att bevittna. Vi blev inte besvikna då det denna gång var en ännu mer upphetsad stämning och drag och alla roliga ingredienser från det förra besöket infann sig även denna gång. Målade ansikten, tut i tutor, skrikande spanska och andra fotbollsfantaster, sång och dans, smattrande fyrverkeripjäser och självklart även denna gång ackompanjerat av tjutet från bankens larm.

Spanien vann och var därmed klart för kvartsfinal och ur stereon strömmade spanska fotbollslåtar. Idrottsmusik verkar låta likadan oavsett vilket land de kommer ifrån och dessa tongångar lät som en blandning av Magnus Uggla och Marcoolio men med spansk text. Det var ganska medryckande men jag hade en bestämd känsla av att jag egentligen borde tycka att den var gräslig. Som är fallet med osmaklig musik är det ibland svårt att helt värja sig mot skiten.

Jag var ombytt och klar för att bege mig ner till byn den kväll kvartsfinalen skulle gå av stapeln men mina föräldrar och sambo hade fått nog gången innan så det blev en chokladorgie till ljudet från radion istället. Det gick också bra och i sanningens namn så är det lättare att hänga med när matchen refereras på svenska. Då smattrar orden också som lärkvingar men jämfört med de spanska motormunnarna så går det i slow motion.

Hemma i Sverige igen satt jag klistrad framför burken då Spanien vann sin semifinal mot Tyskland och blev glad. Måste dock ge en eloge till tyskarna som med sitt unga lag imponerat stort. När de krossade och faktiskt fullständigt förnedrade Argentina med 4-0 var fotboll för en stund nästan lika roligt som hockey.

På söndag spelar Spanien mot Holland för guld och jag kan bara säga, ”viva Espania!”

Min sambo Agneta skulle bra gärna vilja ha en Mercedes 220 men älskar trots denna ambivalenta trånad efter förnämlig tysk ingenjörskonst sin sprillans nya och läckert svarta Peuoet. Hon öser omkring på vägarna och uppvisar stor körglädje och verkar få utlopp för mången frustration när hon skäller som en bandhund på alla de förfärliga förare i BMW som bränner runt på våra vägar och enligt Agneta struntar i gällande trafikregler. Det är dessutom så att hennes arbetsgivare ständigt behöver vara på otaliga möten inne i den kungliga huvudstaden och det är ofta Agneta som skjutsar honom dit. Att köra bil i Stockholm är ingen dans på rosor och består mestadels av folkilskna bilister, tanklösa cyklister och irrande fotgängare som verkar vara helt beredda på att gå i graven med rätten på sin sida. Att man dessutom som bilist är inblandad i en strid på kniven om de fåtaliga platserna där det går att parkera lagligt och ständigt förundrar sig över vilket system, eller brist därpå, som gäller när man planerar enkelriktningarna i den bilovänliga staden så är det i sanning en hård skola för den som kör omkring i de olika stadsdelarna. Agneta som tidigare inte kört särskilt mycket i själva innerstaden tyckte sig nu ha gått igenom ett rejält stålbad i bilismens sköna konst och var fullt beredd att välta berg.  En dag i början av sommaren hittade hon sitt Mount Everest och föreslog därför att vi skulle ta bilen till Spanien istället för att flyga. Eftersom mina föräldrar bor i ett härligt hus med pool på Costa Blancakusten blir det oftast till just Spanien som våra semesterresor går. Om man bränner på för allt vad tygen håller så kan man köra ner på tre dagar men fyra var nog det minsta vi kunde räkna med eftersom det bara var Agneta som kunde köra. Blinda må ibland besitta stark vilja och envishet men vi suger fett som chaufförer! Agnetas självförtroende var starkt och hon trodde sig klart kapabel att besegra de 350 milen åt varje håll längs de europeiska vägarna med sin stolta franska automobil. Eftersom ingen av oss var intresserade av varken de svenska vägarna eller den beryktade tyska Autobahn, och det faktum att den som kör inte ser mycket av omgivningen, så lades denna plan a snart ned. Verkade inte så smart med en så lång resa där ingen ändå kunde njuta av omgivningarna. Plan b började istället ta form och vår uppfinningsrikedom visste sig inga gränser.

Enligt denna nya djärva plan skulle vi istället ta ett flyg till Milano, där hyra en bil och därefter åka till Alicante via Marseille, Barcelona och Valencia. Den sträcka som då skulle genomföras var ”bara” 150 mil, en nerbantning av körsträckan med 550 mil, fullkomligt lysande. Ett billigt flyg till Milano visade sig inte vara några problem att hitta och prisvärda hotell längs vår färdväg var lättfunna. Vi log förnöjt åt hur listig denna vår plan b var ända tills vi kollat upp vad det skulle kosta att hyra en bil i Italien som skulle avlämnas i Spanien. 12000 kronor var den facila summan vi kom fram till efter många timmars letande på nätet. Det var inte många biluthyrningsföretag där det överhuvudtaget gick att göra som vi tänkt oss och när vi äntligen hittade ett där det var möjligt så var priset omöjligt. Jag har kompisar som här hemma inte bara skulle kunna skaffa mig en bil utan en hel konvoj för det priset, så nu var plan b ordentligt på fallrepet. Goda råd var nu dyra så jag gjorde som förståndiga män i min situation gärna gör och ringde till mamma. Efter några minuters samtalande med mor så var både plan a och b för evigt krossade men istället föddes plan c.

Morsan tyckte att vi skulle flyga till Alicante, låna hennes bil och därifrån ge oss av norrut mot Valencia, Barcelona och så långt som vi hade lust och ork till. Vi bokade genast flygbiljetter och ett par dagar innan midsommar landade vi på Alicantes flygplats uppfyllda av förväntningar på sköna dagar vid poolen och en spännande bilutflykt enligt den listiga plan c.

Vår äldsta dotter Camilla var sedan några dagar redan där tillsammans med sin väninna Johanna och hennes pojkvän Andreas. De skulle vidare till Barcelona där de hyrt en lägenhet mitt i staden och var ivrigt förväntansfulla på de tillfällen till syndigt leverne staden hade att erbjuda nöjeslystna ungdomar. Agneta och jag berättade att vi skulle komma efter om några dagar men Camilla verkade inte ett dugg glädjestrålande över detta härliga tillkännagivande. Mitt på midsommardagen gav sig ungdomssektionen iväg och ett overkligt lugn lades sig över mina föräldrars boning. Skillnaden mellan att ha varit 7 personer ner till 4 var otrolig och vi slöade ihop fullständigt och gick in i ett slags trött semesterkoma.

Pga. svårigheter med att hitta lediga hotellrum så sköts vår avresa upp några dagar och vi blev tvungna att slita hund genom att guppa runt i poolen, klappa katten och äta oändliga mängder med godsaker och mat. På söndagen kom vi då äntligen iväg men istället för att som tänkt bränna 30 eller 40 mil per dag bestämde vi oss för att börja med det mer blygsamma 11 mil som skulle föra oss till den lilla söta staden Altea. Plan c var satt i verket och

den tappra duon rullade ut från Ciudad Quesada i lånad bil av märke Peugeot och med elektronisk vägvisare av okänt märke men med svenskt tal. Det himmelska bruset från frihetens vingar hördes i våra öron, världen låg öppen för våra däck, stämningen var på topp och vi styrde kosan mot Alicante längs väg 332. Förvåning nr. 1 för Agneta kom när vi anlände till Alicante som hon trott var en liten byhåla men som är en rejält stor stad. Vi skulle "bara" passera förbi men körde hopplöst fel och efter att ha irrat omkring en längre stund var vi tvungna att stanna så att Agneta kunde lugna nerverna med en stärkande dos nikotin. Styrkt av gifter och rök satte sig Agneta åter bakom ratten och vi rullade åter ut i trafiken. Som genom ett mirakel var vi plötsligt förbi Alicante och kunde med stor tillförsikt följa skyltarna mot Benidorm där Agneta tyckte att vi borde äta lunch. Väl framme vid staden var det ingen svårighet att söka sig ner mot stranden och Agneta kände snart igen sig från vårt besök där året innan. Den gången via buss men vi hade inga bekymmer at hitta runt med bil och en parkering var snart funnen, en lämplig restaurang uppsökt, en måltid inmundigad och vi var klara för dagens sista delmål tillika slutdestination, Altea och vårt hotell. Det var inte mycket bevänt med skyltningen inne i Benidorm så vi fick ta hjälp av den moderna tekniken och slå igång vår medhavda gps. Utan hade vi nog varit kvar där ännu men med dess hjälp var vi snart ute på de öppna landsvägarna igen och på god väg mot Altea. Styrkta av framgångens ljuva sötma stannade vi segervissa när vi anlänt till den lilla staden. Agneta påbörjade det mödosamma arbetet att inprogrammera vårt hotells gatuadress. Denna procedur var ackompanjerad av suckar och frammumlade eder för modern teknik är något min kära sambo avskyr hett och innerligt. Det hela blev inte lättare för henne av att det satt en otålig blinning bredvid. Jag sa ingenting men hon kanske hörde att jag tänkte. ”Hur jäkla svårt kan det vara?!” Hon sa sig slutligen vara nöjd med programmeringen och vi skulle med största sannolikhet strax få ta vårt hotellrum i besittning och den slutkörda Agneta få en dusch och en välförtjänt tupplur. Den bestämda damen i gps: en påbörjade sin barska ordergivning och undersåtarna lydde underdånigt. Djupare och djupare in i den trånga lilla staden kom vi och blev svårt frustrerade av att de gator vi fick order att svänga in på var enkelriktade. Det var just då inte alls svårt att förstå varför uppdateringar är en bra grej. Gatorna blev allt trängre, Agnetas panna allt svettigare och Trångt var bara förnamnet. Hon var vid ett par tillfällen tvungen att kliva ur bilen för att undersöka om det alls var möjligt att ta sig fram med vår lilla bil, som just då kändes som en alldeles för stor modell. Slutligen fick vi glädjebudet att vi var framme vid vår destination men Agneta var minst sagt skeptisk. "hotellet ska ligga vid stranden men det här är ju mitt i byn." Vi stod på en trång liten gata som dessutom var en återvändsgränd. Jag frågade oroligt om det fanns några andra bilar i närheten och Agneta sa att det fanns ytterligare två förutom vår men att de garanterat tillhörde infödingar. Att det var en återvändsgränd vi stod på oroade mig mer än vad jag ville medge och för mitt inre öga såg jag hur en helikopter tillkallades för att, för en ohygglig summa surt förvärvade stålar, lyfta ut vår bil ur grannskapet. Alla byns innevånare skulle samlas för att titta på de otroligt korkade turisterna som ställt till det så för sig. Alla skulle skratta rått och tjattra muntert nedlåtande på kulsprutesnabb spanska och Agneta och jag skulle hålla hårt om varandra med skammens rodnad lysande röd på våra sammanbitna ansikten. Vi skulle lova varandra att aldrig någonsin berätta om våra missöden för en enda levande själ. Jag var imponerad av Agnetas körskicklighet men var osäker på om hon skulle kunna genomföra den gångna halvtimmens bedrift men denna gång baklänges. Något var rejält fel och vi tog oss först en titt på omgivningen och därefter på det som skrivits in som gatuadress i vår elektroniska vägvisare. Resultatet var i båda fall synnerligen nedslående. Det stod en helt felaktig adress inskriven och vi skulle få ett helvete att ta oss ut ur den trånga labyrint Agneta så skickligt lyckats tråckla in oss i. Efter att med stor möda och med en lång rad eder lyckats programmera in rätt adress i gps: en så påbörjade hon konststycket att få ut oss ur lilleputtstaden. Det fanns inga gränser för hennes körskicklighet och med vad som kändes som bara millimetrar till godo så befriade hon oss. Stolt och säkert lite skakad firade Agneta vår utbrytning med ett lugnande bloss och en klunk vatten. Trots att vi kände misstro mot vår gps så kom vi denna gång spik på hotellet och plan c: s första 11 mil var avklarade. Vi var snart incheckade, uppe på rummet och min sambo sov snart den rättfärdiges djupa sömn trots att klockan inte var mer än strax efter 3 på eftermiddagen. Hon vaggades till sömns av det sövande ljudet av vågor mot stranden men jag är säker på att hon hade somnat om vi så hade haft vårt hotellrum beläget bredvid ett stålverk.

Nästa dag var det tänkt att vår resa skulle fortsätta mot Valencia men det var så mysigt i Altea och vårt hotell låg så vackert till vid stranden att vi ogärna ville åka vidare. I vågornas brus bokade vi ytterligare en hotellnatt och slappade som aldrig förr. Tanken på att åka vidare lämnade våra reströtta hjärnor och vi bestämde oss istället för att nästa dag besöka fortet på berget i Guadalest och därefter bege oss tillbaka till mina föräldrars hus, pool och ömma omsorg.

Så blev det och hemvägen blev en ren önskerepris då vi åter körde vilse vid Alicante. Vi gjorde verkligen allt för att hålla oss på väg 332 men lik förbannat tappade vi bort den i gyttret av filer runt Alicante. Vår gps ville hela tiden att vi skulle ta motorvägen men det ville inte vi för kustvägen är vackrare och avgiftsfri. Med hjälp av skyltar, vår gps och en del tur lyckades vi slutligen komma förbi staden och därefter var det en ren vandring i parken att hitta tillbaks till Ciudad Quesada.

vår fantastiska bilsemesterplan som var på 700 mil då vi först började grunna slutade med att vi åkte ungefär 25 mil. Att det ens blev 25 mil beror på att vi åkte fel några gånger, men det är en sådan där smäll man får ta. Sent på tisdagseftermiddagen var vi åter hemma hos mina föräldrar och de tappra resenärerna var både trötta och nöjda med sin utflykt. Vi hade med stor bravur klarat av de svårigheter som kommit i vår väg och ingen kunde anklaga oss för att vara tapas bakom en vagn. Den storvulna originalplanen bidde en fingertuttsresa men vi var fullkomligt nöjda och kanske dubblar vi sträckan vid nästa semester.