Synpunkter

Min yngsta dotter Mimmi 17 år har inte haft sitt livs bästa påsklov eftersom hon åkte på en rejäl halsfluss. Då hennes halsmandlar är stora till att börja med, och mest får en att tänka på tennis, blev det väldigt trångt i halsen och ett besök gjordes på vårdcentralen men efter en snabb titt skickades hon vidare till Södersjukhuset och en expert. Där fick hon Penicillin mot halsflussen, Citadon mot värken och Voltaren för att ta ned svullnaden och öppna upp hennes andningsvägar. Detta var på tisdagen och allt gick som på räls och Mimmi och hennes ömma moder var snart hemma och medicineringen kunde påbörjas men då började sjuklingen kräkas. Intagen föda kom up nästan lika fort som den inmundigats och när Mimmi på onsdag kväll berättade att hon inte kissat på två dagar bestämde vi oss för att åka till sjukhus med henne igen. Agneta, tidigare i denna epistel benämnd den ömma modern, kollade vart vi skulle och vi hoppade in i en taxi och for mot Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där blev det snabbt vår tur men vi fick då veta att som boende i Nacka skulle vi åka till Sachsska Barnsjukhuset så det var bara att beställa en ny taxi och åka vidare. Väl framme där fick vi snart hjälp och skickades in i ett väntrum för att invänta läkare. Vi satte oss ner och jag kollade förstrött klockan och konstaterade att den var strax före halv 7 men trodde att det skulle gå undan eftersom Agneta kollade med en av sköterskorna och fick veta att det bara var 4 patienter före oss. Jag borde nog använt min manliga intuition för heter det väntrum så bör det tolkas som ett dåligt omen. Detta var en barnavdelning och det blev snart väldigt tydligt och det första vi la märke till var bristen på vuxenlitteratur. Inte en skvallerblaska eller kvällstidning i sikte men massor med barnböcker. Jag frågade Mimmi om hon ville att jag skulle läsa "Lilla Anna och långa farbrorn" för henne och hon frågade om jag ville ha en fet smäll. "Lilla Anna och långa farbrorn" föresten, låter inte det som en porrfilmstitel? Nåja tiden hasade sig fram och Mimmi som inte belastats med något större tålamod var snart på ett riktigt uruselt humör som hon gärna delade med sig av och då framförallt till sin ömma moder.

Ur en TV en bit bort i rummet strömmade det ut program speciellt utvalda för att roa barn som i sina sjukdomstillstånd skulle må väl av att distraheras och sitta stilla en stund. En och en halv timmes kortfilmer med Tom & Jerry var det första jag genomled och jag trodde att jag skulle bli galen. Att se dessa möss är nog en sak men att lyssna på rådisarna är mer än plågsamt. Musiken är någon slags cirkusjazz som kryddas med våldtäkter på opera, klassisk och populärmusik som därefter kryddats ytterligare en gång med allehanda ljudeffekter. Skränigt blås, explosioner, bonkanden, blippanden, stormljud, konstiga pipanden, svischanden och andra eländigheter i en salig blandning och allt med ett dovt murrigt 50-tals sound som ändå lyckades vara skrälligt och otäckt i hela örat på samma gång. Jag kände hur galenskapen sakta kröp på och när filmen med de förbannade råttorna slutligen tog slut blev jag nästan gråtfärdig av lättnad. TV: n var saligt tyst men efter c. 2 minuter började eländet igen och jag önskade innerligt att katten kunde få tag i de två marodörerna så man kunde få lite lugn och ro igen. Andra varvet av Tom & Jerry var om möjligt ännu värre och nu var vi dessutom otroligt hungriga men eftersom Mimmi kräktes upp all hon åt så ville inte jag heller äta så länge hon satt bredvid och jag motstod med en stor viljeansträngning att köpa choklad och chips ur automaten en bit bort.

Mimmi gnällde, magarna kurrade, Tom & Jerry härjade, bäbisarna grät och tiden släpade sig fram då plötsligt 21.10 det äntligen blev Mimmis tur att träffa en läkare. Mimmi, Agneta och läkaren gick iväg men Agneta kom tillbaka efter en stund och då köpte vi choklad och chips som vi slukade på nolltid. Agneta tuggade ur munnen och gick tillbaks till Mimmi i det undersökningsrum hon befann sig och kom efter en stund åter och berättade att några prover måste tas och att svaren på dessa skulle dröja en och en halv timme, då var klockan 22.10. Mimmis humör hade inte blivit bättre men hon var i ett annat rum så det gjorde inte så mycket tyckte jag och lutade mig uppgivet bakåt för ytterligare tröstlös väntan och till min glädje ersattes snart Tom & Jerry av kultrullen Pippi på rymmen. Denna film som är så väl lämpad för barn genom sin enkelhet, vissna skådespelarinsatser, geniala manus och otroligt skrattretande specialeffekter är i sanning en Svensk filmklassiker helt i paritet med Åsa-Nisse i rekordform och Vårat gäng. Nu när TV utbudet inte längre gjorde mig orolig för min mentala hälsa, även om jag var tämligen säker på att de 3 timmar jag utstått nog satt sina spår, upptäckte jag något annat, stället var fullt med sjuka barn. Det som är lustigt med sjuka barn är att de bara verkar ha två lägen i sitt sjukdomstillstånd och det är full fart framåt eller gråtande i vanmakt för full hals. Små snorande eller hostande knattar kubbade omkring i en flygande fläng till sina föräldrars förtvivlan och hade hur kul som helst tills orken tröt eller lagens långa arm i form av mamma eller pappa fångade in dem och då övergick de genast i läge två och tjöt så väggarna skakade. Mimmi som inte orkade ligga kvar inne i undersökningsrummet var inte road av knattarnas framfart och oväsen men jag stördes inte alls och så länge de inte drog igång den satans Tom & Jerry rullen igen fick barnen härja så mycket de ville. Det finns alltid något litet charmtroll vid sådana här tillfällen och denna kväll var det en liten tös vid namn Alba som vann priset och denna lilla 2 3 åring fick alla att dra på munnen utom möjligen Mimmi som nog fortfarande ville dela ut smockor.

När klockan började närma sig 12 var vi beredda att ge upp och Mimmi tyckte att vi skulle beställa en taxi och dra och det var i sanning ett frestande förslag men då blev Mimmi hämtad för provresultaten hade inkommit. Några minuter senare meddelades att Mimmi skulle hållas kvar över natten för observation och jag plockade fram mobilen. När Mimmi kom tillbaka till oss för att invänta den sköterska som skulle ta henne till avdelningen knappade jag in numret till taxi och frågade trött och inte så lite förvirrad vad sjukhuset hette som vi var på och Mimmi sa.

"Sjaskiga sjuk..., nä Sachsska sjukhuset."

Vi bröt alla tre ut i kvällens bästa storgarv över denna Freudianska felsägning. Kl. 00.50 klev Agneta och jag in i en bulle och åkte hem och rensade kylskåpet på allt som snabbt gick att stoppa in i huvudet.

Mimmi fick komma hem idag och mår mycket bättre och är även lite gladare, men bara lite för hon är trots allt en svårmodig tonåring med sin värdighet att tänka på. Glömde nästan bort att berätta att jag på natten i min iver frambringad av hunger skar mig illa i tummen på locket till en konservburk. Agneta föreslog att vi skulle åka till akuten men jag blängde bara surt på henne och virade hushållspapper runt den skadade tummen..

Kattmat

Min äldsta tonårsdotter Camilla kom inrusande i mitt musikrum idag och utbrast flämtande.

"Nu har det värsta jag kunde tänka mig faktiskt hänt."

Jag kan säga att den öppningen fick mig både att sätta mig käpprätt upp och att till och med stänga av stereon. Jag väntade med bävan på fortsättningen och den lät inte vänta på sig.

"Nu kommer de att släppa The Sims 3 snart."

Först kände jag mig otroligt lättad att det inte var något värre men sedan började jag räkna efter hur många olika delar av The Sims och uppföljaren The Sims 2 jag pungat ut mina surt förvärvade stålar på och då försökte jag genast streta emot. Jag argumenterade enligt linjen att 3: an nog inte skulle vara så mycket bättre än föregångarna men jag möttes genast av moteld där alla de nya finesserna framlades och det lät onekligen bra. Nu var goda råd dyra och jag greppade genast närmsta halmstrå och sa att hon var för gammal för dataspel. Det argumentet sköt hon ner hur lätt som helst och det är faktiskt ert fel kära läsare. Om inte ni vuxna människor genast slutar med att spela fåniga dataspel så kommer jag aldrig att kunna vinna denna titanernas kamp här hemma och min plånbok kommer att lida svårt. Kan inte ni spelnördar ägna er åt sex, sprit och tittande på det urusla TV utbudet som vi andra istället så att man åtminstone har en något så när chans i diskussionerna med ungarna. Det vore schysst för The Sims är som chips ungefär och det fungerar inte med bara en utan det leder oundvikligen till en till och sedan ytterligare en osv. ända tills The Sims 4 släpps och då börjar det hela om. Funderar allvarligt på att be min lilla dotter att bege sig ut på byn för en rejäl fylla och lite vandalisering istället men då slår barnens ömma moder in skallen på mig så jag törs inte. Dessutom snöar det. Nåja det är väl bara att krypa till korset och beställa det förbaskade spelet och jag kan göra det när jag beställer de re-mastrade Whitesnake plattorna och därigenom köper dem för tredje gången men det bär emot att se på hur ungarna blir lurade av storfinansen gång på gång.

Jag har nyss hemkommet efter att ha lirat 7 dagar i Finland med mitt coverband Mr. Coil och det var i sanning en riktig ökenvandring eftersom en granne till den krog vi skulle rocka loss på klagat på ljudnivån från stället och med liveband varje kväll i veckan så hade han en hel del att gnälla om. Resultatet blev att myndigheterna blev inblandade och en decibel mätare sattes upp och har det senaste halvåret gjort livet till ett helvete för de band som skall liva up stället varje kväll och göra folk öl sugna. En lampa i taket visar grönt så länge man håller sig under det föreskrivna decibeltalet 90 men så fort volymen går över lyser det rött som ett värsta stoppljus. Mätaren reagerar underligt eftersom den inte verkar känna av trumslagarens bankande oavsett hur hårt han slår men om jag som sångare ger minsta pip ifrån mig möts jag genast av ilsket rött. Vi kände oss alltså rätt bakbundna och hade svårt att nå fram till publiken som med förlov sagt redan med sitt sorlande fick de förhatliga lamporna att blinka rött redan innan vi tagit en ton. Vad beträffar en människa som är så djävla korkad att han/hon flyttar in bredvid en Irländsk krog och förväntar sig lugn och ro har jag svårt att känna någon som helst förståelse eller empati med, tvärtom. Tjära och fjädrar och en snabb transport ut på landsbygden med dumskallen och sedan kan den fånen ringa myndigheterna om skogens skräniga fåglar och Älgarnas brunst tjut istället. Nu har en ny lägenhet tydligen fåtts fram åt den storörade tröttmössan och jag hoppas innerligt att situationen är bättre då vi skall spela där igen i slutet av juni.

Sent nattarbete leder sällan till stora intellektuella diskussioner och jag vet inte riktigt om följande bevisar eller motbevisar detta. Vår trumslagare Mattias brukar sitta och smattra på en slagplatta i pauserna och varför han gör det vet jag inte riktigt men det kan vara för att uppnå samma höga spelstandard som oss andra i bandet men jag vet inte. Vår Finska vän Ulla bligade en stund på Mattias där han satt med oss andra och lät pinnarna studsa på övningsplattans Silicon hölje och plötsligt lös hon upp och sa med sin finskklingande svenska.

"Jo men hej, nu vet jag vad man kan köpa till dig i present, en Vandrande Pinne."

Mattias log åt detta utbrott men uttryckte samtidigt sitt äckel över insekten i fråga. Jag som har en förmåga att alltid lyfta diskussionerna till nya höjder ifrågasatte genast om det gick att se om en Vandrande Pinne är sexuellt upphetsad eller inte. Det var förståss en alldeles för svår fråga att besvara vid denna sena timme på en krog men basisten Heikki hade ytterliggare funderingar att bidra med. Han berättade att en Vandrande Pinne letar rätt på ett träd eller en buske och kliver ut på en gren där den väljer sig en bra plats, stannar till, stelnar och blir som en del av trädet. Sedan sitter den listiga insekten där och ingen har den blekaste aning om var den är. Vi som nästan alla var musiker runt bordet och har åtminstone en liten ådra av narcissism i oss skakade förbryllat på huvudet över ett sådant kufiskt och självutplånande beteende men skulle vi å andra sidan vara insekter med vårt beteende skulle vi självklart bli uppätna direkt. Trots det så är tanken på att en varelses livsuppgift är att stå helt still och inte märkas väldigt konstig och hur går snacket Vandrande Pinnar emellan om de nu någonsin råkar på varandra.

"Kalle var i sanning en otrolig Vandrande Pinne!"

"Ja det har du verkligen rätt i. Jag såg faktiskt aldrig röken av honom, en helt otrolig prestation faktiskt."

Jag är personligen orolig för att vandrande Pinnars politiskt inkorrekta beteende i förlängningen kan utgöra ett hot mot artens fortbestånd eftersom de inte syns och hörs i modedebatten, i idoltävlingar, i populära bloggar eller i schlagerfestivalen. Jag tror till och med att ett hat kan utvecklas mot dem som skulle kunna leda till att vi utrotar dem men det är ingen som kan hitta de förbaskade krypen.

Så var det dags att bege sig till Finland för en veckas gigande på Molly Malones igen och jag har verkligen blandade känslor inför resan. Det är kul att giga mycket men inte så här mycket och det blir under veckan 26 gånger 45 minuter och för mig som sångare gäller det verkligen att hushålla med resurserna för att hålla hela veckan ut. Det står lite i kontrast mot den vilja till att rocka på som jag bär på efter de betydligt mesigare och stillsammare gigen med Synliga. I praktiken innebär det att jag måste skärpa mig och inte glömma bort mig och ha för kul för då tar rösten stryk.

Det blåser som tusan runt husknuten idag och jag hoppas verkligen att det mojnar innan morgondagen för annars kan det bli riktigt gropigt och det brukar drabba den starke, tyste, manlige och finske bassisten Heikki hårt och då får han kuta till informationen och hämta sjösjukepiller. Jag brukar klara mig bra även om det är en väldigt konstig känsla när golvet flyttar sig när man skall sätta ner foten. Det borde vara välgörande för dansbandet på båten för de kan ibland verkligen behöva lite hjälp med gunget och ett rejält svallande hav kan nog få det att röra sig på dansgolvet.

Vår kampanj mot att det serveras både mos och pommes frites till köttbullarna har till slut slagit igenom och sist jag åkte med så var det bara moset kvar, en lysande kulinarisk seger.

Att tillbringa en vecka i den slitna, smutsiga och ganska otrivsamma bandlägenheten är inte heller något som får mig att dansa rumba av glädje men jag får helt enkelt försöka att stå ut. Det som ändå oroar mig mest är att jag några dagar in i veckan brukar bli så otroligt uttråkad och känner mig ofta väldigt isolerad. Mina bandkamrater Mattias och Snucke brukar försvinna iväg tidig eftermiddag för att oftast inte återkomma förrän framåt kvällskvisten och Heikki sover eller går upp i TV tittande. För mig blir det massor med talbokslyssnande men att ägna veckan åt bara det tråkar till slut ihjäl mig. Funderar efter varje Finlandsresa på att skaffa mig en bärbar dator, vore guld.

Något som ytterligare oroar mig är maten. Den som jag oftast är hänvisad att äta med är Heikki och han jobbar i vanliga fall hårt så när vi åker till Finland lämnar han aptiten hemma och det blir varken hackat eller malet med mat och mattider. Jobbigt att vara blind under de här omständigheterna för jag vill inte vara en börda för de andra men blir samtidigt djävligt sur när jag inte får föda och stimulans. Det blir väldigt tydligt hur viktigt det är med den personliga friheten och hur välgörande det är att kunna ta sig till och från aktiviteter själv via färdtjänst och att planera sin egen tid, ljuva frihet.

Nåja det är inte likt mig att måla fan på väggen och jag hoppas att det blir en bra vecka trots tung arbetsbörda och trolig husarrest. Några nya låtar har vi valt ut och jag kämpar hårt för att slå in texterna i min alltför tjocka skalle och om jag blandar ihop dem blir det så här.

"Beer drinkers get your rocks off because the harder they come the harder they fall."

Poesi, sa Bill, och så, sa Bull.

Lagom kul är bäst. Trasig röst är pest.