Synpunkter

Nu är det maj månad i herrens år 2007 och då har jag faktiskt varit rökfri i 10 år. Om sanningen ska fram så klippte jag en hövding i Helsingfors för ett par år sedan men annars har ingen rök åkt ner i mina lungor med flit på dessa år sedan 1997 då jag fimpade min sista tagg. I vårt ädla fosterland är det numera rökfritt på krogarna, vilket är toppen tycker jag som sångare, men i resten av norden blossas det på som aldrig förr men de följer nog snart vårt exempel skulle jag tro.

Tillvaron som icke rökare är inte helt tillfredsställande tyvärr för det är något oerhört tilltalande med att 15 till 20 gånger om dagen ge efter för begäret. Detta idoga blossande, en lite lagom släng av alkoholism och ett hyfsat sexliv så går det nog att bygga en meningsfull dag. Vilket mörker mina dagar är fyllda med nu eftersom jag inte längre röker, dricker knappt alkohol och inte ens Coca-Cola och sex är bäst på TV och i böcker och som icke rökare är man dessutom betydligt tråkigare än vad man var som rökare och nog en blek välmående skugga av sitt forna jag.

?Nä du vet att jag kände ju Svempa på den tiden han rökte och det var en härlig kille vill jag lova.? ?Ja jag med och tänk vad spirituell han var och lyckades faktiskt tända ciggen nästan varje gång utan att elda upp håret, helt enastående snubbe faktiskt.?

Jag kanske lever lite längre i alla fall och på tal om det så fyller jag 50 om ett par veckor och det känns väldigt konstigt. Om jag känner av någon 50-årskris vet jag inte för det har varit lite mycket på sista tiden eftersom jag sitter och gråter från morgon till kväll utan synbar orsak men när jag rett ut den lilla fnurran på tråden skall jag verkligen ta och känna efter. Träffade en tjej i lördags på ett gig med Mr.

Coil och hon sa att hon kände igen mig från Upplands Väsby på gymnasietiden och hon sa att jag såg precis likadan ut nu som då. Nej för fan hon var inte blind det är min avdelning men lite på lyran och troligen med ett hjärta av guld. När jag tänker på att jag strax är 50 så blir jag lite orolig för att jag skall upptäcka symptom på mitt åldrande för nu gäller det att vara uppmärksam. Tänk om jag sitter där i TV-soffan och kikar på ?Fråga Olle? och de diskuterar samlagsställningar och jag helt plötsligt och utan förvarning tänker,

?det skulle vara gott med en tårtbit.?

Då är det dags att plocka fram den hemliga flaskan med Stryknin men då kommer väl nästa tanke.

?Nä fan, Stryknin och Schwarzwald går inte ihop, tar en kopp fika istället. Undrar om den där serien om kolonilotter fortfarande går på TV 4 plus??

Inuti är jag fortfarande någon annan ålder än 50 men det är osäkert vilken. Jag tror att det varierar beroende på situationen och i bästa fall är jag 25 och vidsynt men i värsta fall när jag diskuterar viktiga frågor med vänner eller arbetskamrater en dumtjurig 5-åring, men 50 aldrig.

En annan tanke som plågar mig är att jag inte vet vid vilken ålder man börjar gilla dragspel. Jag vill tillhöra den första generationen som sitter på hemmet och diggar Black Sabbath på högsta volym, vilket troligen är helt nödvändigt för att man skall kunna höra någonting efter ett liv som musiker, härmande Ozzys pose på Vol. 4. Vill inte bli en dreglande dåre med hela örat full med Jularbo så fort det är fika dags. Jaha finns det tårta, nå då så rock on Ebbe!

Det kanske var bra att jag slutade röka i alla fall för nu minns jag varför jag fimpade. Det var inte av ekonomiska skäl, inte heller för att jag var trött på att vara jagad som rökare utan av ren feghet. Jag är så djävla rädd för läkare att det gäller att sätta till alla klutar för att hålla sig frisk. Om jag röker kan det helt enkelt bara leda till tråkigheter och tänk om jag är allergisk emot lungcancer då kan det bli riktigt dåligt. En taxichaufför som körde mig häromdagen hade kört en kvinna som fyllt 100 innan han hämtade mig och det är i sanning en imponerande hög ålder. Han frågade henne om det fanns något recept för att bli så gammal annat än att låta bli att dö men hon sa att det inte gjorde det. Hon berättade att hon klarade sig själv förutom att hennes bror kom och hjälpte till ibland och han var 93. Hon var just på denna taxiresa på väg till systembolaget för att köpa vin till sin födelsedagsfest och att hon drack lite vin varje dag, rökte ett par cigaretter men att hon aldrig stressade. Det är tanken på att inte stressa som gör mig så förbannat stressad för att jag tyckte att jag nyss fyllde 30 och jag har inte hunnit med allt jag vill göra och jag vet för fasen inte ens allt jag vill göra. Nu bankar hjärtat och allt jag brukade göra för att lugna ner mig har jag slutat med så vad göra annat än att hålla färgen, le och möta världen som en värdig, förnuftig, vuxen och lycklig 50-årig icke rökare. Hoppas det blir tårta på min födelsedagsfest.         

Tänk vad kul det är att den finska rocken har etablerat sig så fint ute i vida världen och kanske är det just där de band som sjunger på engelska först måste slå igenom för de har behandlats synnerligen styvmoderligt av hemmapubliken genom åren. Det första band jag någonsin hörde som var finskt var Hurriganes och de spelade en otroligt ruffig raggarrock med taskigt engelskt uttal och för att uttrycka sig diplomatiskt var deras språkbruk fritt från oken korrekt grammatik och engelska ord kända i resten av världen. Jag kan idag se charmen med hittepå engelska och full fart framåt men då det begav sig tyckte jag bara att det lät fan. Vill man idag plåga sig och höra lika taffligt uttal från finska band kan man med fördel tvinga in 99 Eyes i örat, vars sångare med det snaraste borde skickas på språkkurs eller skjutas i gryningen. Bättre upp är kanske att skon honom och fösa in honom i en studio för att spela in en låt där han skulle få dela på sånginsatserna med Zucchero och Klaus Meine från Scorpions. Med en väl genomtänkt text skulle den inspelningen kunna leda till sjösjuka, mentala störningar och ett svårt fall av blomkålsöron. Tomtarna i 99 Eyes är dock muntra ett undantag och kvaliteten på de finska banden är genomgående hög, även om de kanske inte är de gladaste och spralligaste i musikbranschen. Det är ofta riktigt deppigt, svårmodigt och djupsinnigt, men med värme, precis som det finska kynnet.

Utbudet och bredden är numera fantastisk och från att ha haft bara tidigare nämnda Hurrigannes, Wig Wam och Tasavallan Presidentti som var åtminstone kända i Skandinavien så kryllar det idag av storheter från Mumindalen. Him, med Ville Vallo i spetsen gör depressioner till något vackert och Nightwish regerar inom operarocken och är tydligen på gång med nytt album och ny hemlig sångerska eftersom den förra gjorde slut.

Apocalyptica lyfte musiken till nya fysiologiska höjder genom Cellodelning på schlagerfestivalen och gummigubbarna och gummigumman i Lordi brakade på vackrare än någonsin. Att också Finlands bidrag i tävlingen tillhörde de bättre låtarna lägger jag också i vågskålen på plussidan och som ytterliggare ett bevis för Finlands stigande musikstjärna.

Thunderstone, Stratovarius och andra tuffingar i all ära men tyngst, vackrast och mest innovativa är dock Leningrad Cowboys med sina obetalbara frisyrer och oförutsägbara låtval. Att lyssna på dessa herrar är i sanning en resa där man kastas mellan skratt och gråt, hopp och förtvivlan och deras versioner av ?Sweet Home Alabama?, ?These Boots Are Made For Walking? och ?So Happy Together? kan inte lämna många oberörda.

Några nu världskända finska artister har ändrat lite på sina namn för att lättare kunna nå internationell ryktbarhet och några av de mest kända är, Osmo Osbourne, Juha Winteri, Kyllä Minouge och Led Sepponen.

Finska The Rasmus slog igenom brett för några år sedan men tänk er vad mycket intressantare de skulle ha varit om de var ett svenskt tjejband.

Det amerikanska bandet Mr. Big gjorde aldrig särskilt bra ifrån sig i Finland då p och b ibland byter plats i de finska munnarna och karriären gick på andra sidan Östersjön helt enkelt svindåligt.

Tillbringade gårdagskvällen framför TV: n och schlagerfestivalen. Dagen var redan förstörd efter Sveriges plattmatch i hockey så ytterliggare bedrövelse var kanske helt på sin plats men hyi ett sådant elände. Tyvärr var låtarnas kvalitet genomgående under all kritik men som tur är med ett par undantag som räddade upp det hela. 24 bidrag är väl mastigt och gör att även snabbgenomgångarna känns plågsamt långa.

Röstningen är numera ett spektakel där alla länder vill pussas med grannarna och röstar därefter. Portugal röstar på Spanien, Norge på Sverige, Cypern på Grekland och alla öststatsländerna i en enda stor klungbulle. Det tråkigaste med detta är inte slutresultatet utan att man med normal smak inte förstår hur till synes fullständigt bedrövliga låtar kan få en massa poäng medan schyssta schlagers hamnar långt ner i poängligan. Detta gör programmet fullständigt oförutsägbart på ett tråkigt vis och jag tänker varje år att jag aldrig mer ska titta på skiten. Konstigt nog var det ändå en värdig vinnare och det är rent upplyftande att en bra låt med en kanonsångerska kan vinna trots att hon är både otroligt ful och lesbisk.

Själva programmet började bra med fjolårsvinnarna Lordi i monsterrockhögform. Programledarna var traditionsenligt fåniga och forcerade. Några av de röstande ländernas poängpresentatörer var riktigt roliga och det var skönt att bara den högsta poängen presenterades muntligt.

Kvällens klo för mig var underbara Apocalyptica som kanske får ett brett och välförtjänt genombrott efter gårdagens framträdande och sätter Cellorocken på världskartan.

Sverige får kvala nästa år men det gör inget för då är det mitt band Synliga som representerar vårt ädla fosterland och blindrocken kommer att regera fett både i kval och final. Skratta lagom ni, man kan väl få drömma! Jag sa dessutom att jag aldrig mer skulle titta på skiten men ingenting om att medverka.

Såg ett reportage på TV om hur IRIS Hantverk, som är ett av synskadades riksförbund SRF: s företag, avskedat ett antal borstbindare. Svårt att döma vad som är rätt och fel utifrån ett sådant inslag men jag slås ändå av ett par uttalanden i programmet. Någon i IRIS ledning sa att man faktiskt inte var intresserade av att anställa en massa blinda och att det vore bättre om de fick anställning annorstädes. Det skulle låta klokt om man inte samtidigt var synnerligen intresserade av att få de 9 millionerna från staten för att just anställa synskadade. Det rimmar på något sätt illa i mina öron. Att IRIS företagen måste vara lönsamma precis som vilka andra företag som helst är däremot självklart och det förvånar inte mig det minsta att ett gäng borstbindare utspridda över landet inte kan vara särskilt lukrativa. Det blir också en smula tragikomiskt att det lades fram att borstbindarna mådde så dåligt och var så mycket sjukskrivna att man var tvungen att avskeda dem för deras eget bästa. Ren välvilja alltså i samma anda som att skjuta hästar som brutit benet, att kastrera hankatter och att kasta ner gamlingar från etterstupan.

När jag ändå är inne på funderingar runt vår organisations tillkortakommanden har jag ännu en liten fråga att ta upp till granskning.

En organisation som SRF bör tillvarata sina medlemmars intressen, gå i bräschen och använda sitt inflytande när de kan. Ett flagrant misstag är i mitt tycke när SRF inte propsar på punktskriftsmärkning på de talböcker som numera blivit en försäljningssuccé. SRF har fortfarande en betydande ägarpost i Bonniers som har en stor del av talboksmarknaden och borde därigenom kunna kräva punktmärkning av bokomslagen. Att man som blind inte själv kan botanisera bland talböckerna i bokhandeln är under all kritik. Ett krav på punktmärkning på just denna produkt trots någon kronas fördyring ser jag som helt självklar och skulle ge goda och klara signaler till andra producenter och tillverkare. En pepparkakstillverkare vid namn Anna verkar vara den enda som har något mellan öronen men det vore schysst med en god egenupphittad bok till de smaskiga kakorna.

Det är inte stavningen det är avsikten.