Synpunkter

Det var med stor iver som jag hämtade mitt paket med boxen ”Old School” från mitt lokala postkontor som numer är Coop.

Det första som slog mig när jag packade upp var hur stor skolbänken är. Nu brukar det alltid vara påkostat och stort när det är en produkt från Alice Cooper, men ändå. Inte konstigt att postmannen inte försökte få ner praktboxen i min fjuttiga lilla postlåda.

Jag rev förväntansfullt av skyddsplasten, vände skolbänken på rätt köl, lyfte på locket och var åter i plugget med min favoritslyngel Alice och hans sluskiga polare. Till min besvikelse kunde jag snart konstatera att jag inte fått den guldbiljett som finns i en av lådorna i Sverige som berättigar till en mett & greet med bandet. Förutom detta bakslag så var min skolbänk fylld med allehanda godsaker med allt från vinyl till cd, dvd, en tjock bok och en rad andra väsentligheter i en skolbänk, som en konsertbiljett från 72 och handskrivna låtlistor. Det hela är självklart en numrerad utgåva.

Jag tryckte in cd 1 i spelaren och la mig till rätta med en kopp kaffe.

Min första reaktion efter att ha lyssnat på några spår var hur originellt bandet var. De hade tidigt sitt speciella sound och här var det inte fråga om hjärta och smärta i texterna, i alla fall inte det förstnämnda. Lätt att förstå att Frank Zappa signade bandet till sitt bolag och ibland låter de tidiga inspelningarna en hel del som Mothers Of Invention.

Några spår ytterligare in börjar bandet mer låta som The Doors, men där dessa har en underton av sex och flum så ligger det något farligt och lurar i Alice Coopers musik.

Vincent Furnier är inte en bra sångare på traditionellt vis men när det gäller att leverera en text är det få som kommer upp i hans klass. Han låter på de tidiga inspelningarna som en kille man skulle vilja sitta och diskutera musik, brudar, världsläget och annat med, men som senare på kvällen kommer att bli alldeles för full eller stenad och helt säkert kommer att kräkas i stereon, ha sönder moster Magdas vas och hamna i slagsmål med någon om en brud som ändå inte vill ha honom.

Det sound som är tydligt från början förädlas med den äran genom Bob Ezrins fantastiska produktion. Tillsammans skapar bandet och den fenomenale producenten vad som skulle bli känt som teaterrock.

CD 1 innehöll också några reklaminslag för bandets tidiga skivor som jag fann mycket underhållande.

CD 2 innehåller massor av inblickar i studioarbetet och var i mina öron lika plågsam att ta sig igenom som serien med Beatlesskivor som kom för några år sedan. Det finns en poäng med att höra det färdiga materialet och felspelningar, sursång och tidiga demos är i bästa fall kul att lyssna på en gång. Mycket roande var det däremot att lyssna på hur Alice och Bob ezrin jobbar med ungarna som sjunger på låten ”School’s Out.” mästerligt hur de båda lockar ur barnen deras bästa och vilken känsla för när den rätta tagningen är gjord uppvisas av Ezrin.  En underlig sak är att det inte finns en enda liten studioglimt med från inspelningarna av mästerverket, ”Billion Dollar Babies.” Fanns det verkligen inga alternativtagningar, eller användes allt som kunde grävas fram till jubileumsutgåvan av sagda skiva?

På cd 3 är det spoken Word som gäller och den är fantastiskt underhållande och informativ. En riktig pärla och kan säkert lysa upp tillvaron för vilken kalenderbitare som helst.

Cd 4 och lp: n på vinyl innehåller en liveinspelning från 71. Eftersom den här boxen nog i första hand vänder sig till samlare så är just den här cd: n och lp: n inplastade så man kan välja att låta den ena eller andra förbli inplastad. Bra tänkt och det enda svettiga är att välja.

I sann bootleganda är det här en konsert i sin helhet med alla felspelningar och tekniska missöden i all sin glans. Det är stökigt, bökigt, skramligt och det rockar fett. Det är ett lysande bra band som underhåller med sin skräckrock och den här skivan kommer jag att spela många gånger. Fascinerande att bandet redan här på sin turné för plattan ”Killer”, och bara den andra för Warner Bros., redan har ett så starkt material att spela live.

Vinylsingeln som ingår i boxen är en typisk 60-talsplatta och den stora behållningen med att höra den är att konstatera att herr Alice själv redan från början lät precis som han låter idag.

Den medföljande dvd: n är till viss del samma intervjuer som finns på spoken Word cd: n men mer. Häftiga och i många fall rent antika videoupptagningar på bandet live och på scen och alla roliga anekdoter om bandet gör det hela till en mycket underhållande rockumentär. Sammanfattningsvis kan jag säga att den här boxen är för bandets riktiga fans och egentligen är överkurs. Vill man höra bandet Alice Cooper när de var som bäst så är det bättre att som nyintresserad fördjupa sig i plattorna, ”Love It To Death”, ”Killer”, ”School’s Out” och ”Billion Dollar Babies.” Alla dessa är lysande och producerade av Bob EEzrin.

Eftersom jag redan har alla Alice Cooper plattor så var jag nöjd med att bara få rariteter, alternativtagningar, kuriosa och roliga fakta men man hade kunnat göra en mer komplett produkt genom att inkludera en best of platta, helst en dubbel. Underhållningsvärdet på boxen är extremt högt, men vill jag njuta av skräckrockarnas musik så blir det även fortsättningsvis till att peta in något av originalalbumen i spelaren.

Bandet Alice Cooper valdes nyligen in i, ”The Rock’n’roll. Hall Of Fame, och det var sannerligen på tiden.

Bob Ezrin och artisten Alice Cooper jobbar just nu på att avsluta en ny skiva. Den blir en uppföljare på Alice Coopers första soloplatta, ”Wellcome To My Nightmare”, och kommer att få titeln, ”Wellcome 2 My Nightmare.”

Den 4 juli står Alice Cooper åter på Gröna Lunds stora scen. Jag kommer att vara där för jag var där när han gästade Grönan förra gången, i mitten av 70-talet.

För att få ett ökat brandskydd och för att mota Olle i grind vad gäller inbrott köpte vi, och fick installerat, ett larm. Eftersom huset nästan inte stått tomt en enda minut så har vi inte satt på tjuvlarmet mer än någon enstaka gång så vi är inte så rutinerade på att använda det ännu.

Idag gick larmet igång helt utan förvarning och vårt hem fylldes av oljud. Larmsignaler är självklart inställda på en frekvens och ljudstyrka som ska göra det omöjligt att ignorera dem. Jag tycker att tillverkaren gjort ett toppjobb för jag blev alldeles svettig och nervös inom några sekunder.

Jag ilade fram till larmcentralen och slog rådigt in koden men det hjälpte föga. Det tjöt i högan sky och jag sprang iväg och hämtade min sambo Agneta som döv för världen låg till sängs och förlustade sig med Wallander, på talbok.

”Kom och titta om det lyser någon varningslampa på kontrollpanelen!”

Vädjade jag och hon kom ångande. Allt såg ut som vanligt på kontrollenheten och vi började nu bli smått desperata. Det tjöt något alldeles förfärligt och nu började även katterna stämma in. Man behöver inte kunna förstå katt för att haja vad de sa.

”Stäng av det otäcka ljudet snälla husse och matte, det gör ont i öronen.”

Är vad de grät och jag klappade dem förstående medan Agneta ringde till servicenumret vi fått för just sådana här situationer. Så kom även granfrun pustande för att se efter vad som stod på. Hon är höggravid och behöver all vila och ro hon kan få, men vi är då rakt inte till någon hjälp.

På serviceavdelningen hade Agneta fått tag på en rar tjej som gav oss instruktioner om vad vi kunde göra för att få tyst på olåten. Alla möjliga metoder provades men ingenting tycktes hjälpa. Jag försökte enligt hennes instruktioner få av locket på centralenheten, men det satt som gjutet. Hon bad att få ringa upp då hon talat med serviceteknikern och vi la tillfälligt på.

Det tjöt i öronen, svetten lackade och jag var beredd att erkänna allt bara de talade om vad de ville veta. Även katterna började bli desperata och övervägde nog en flytt till ett lugnare hem. Jag funderade på att ta till hammaren, en metod min kära sambo gärna brukar, men det kändes bittert eftersom larmet var alldeles nyinstallerat.

Telefonen ringde och jag hade åter den mysiga tjejen från larmbolaget i örat.

”Har ni några gamla brandvarnare kvar?”

Redan innan hon ställt klart frågan så visste jag att nu skulle det bli pinsamt. Jag ropade till Agneta att genast plocka fram de brandvarnare vi så nyligen tagit ner. Hon hade lagt dem i en låda utanför ytterdörren och inte tagit ur batterierna. Nu hade den ena av dessa tydligen mycket väl funktionerande apparater gått igång. Med en mimik som en förbannad professor Kalkyl spände Agneta musklerna och med ett intensivt ryck fick hon slutligen ur batteriet från den robusta manicken. Den gick itu med ett högljutt skrammel och en välsignad tystnad lade sig över grannskapet. Att det skulle bli så hade jag förstått redan när servicetjejen sa.

”Enligt våra instrument så har inte                 ert larm startat alls idag.”

Det hade hon förbaskat rätt i och jag tog fram min snällaste röst och kröp verbalt i stoftet för henne. Många tack och även en och annan bock fast hon inte kunde se det i telefonen.

Nu har alla batterier avlägsnats och de gamla brandvarnarna förpassats till soprummet. Där kan de gott ligga och begrunda sina synder. Att ropa varg på detta sätt, rent olidligt!

Nu har kissarna gått ut, jag hoppas att de inte flyttat, våra öron ringer och Agneta och jag har varsin pellejönsstrut på skallen. En helt vanlig familj på en vanlig dag när det gått ett larm om ett larm.

Om ni inte redan är med i gänget så vill jag varmt rekommendera en sida på Facebook som heter ”rättviseförmedlingen.” De jobbar på att få fram alternativ till det gubbvälde som råder inom i stort sett allt inom arbetes och kulturlivet av idag. Vad som står på agendan är att ge kvinnor, invandrare, handikappade och andra minoritetsgrupper en chans att synas och höras.

På Facebook tycker jag att intressegruppens namn är vältaligt och klockrent, men på en hemsida är det en helt annan femma.

Eftersom å, ä, och ö behandlas så styvmoderligt i nätadresser så blir inte resultatet alltid så lyckat. ”Rättviseförmedlingen” blir då ”rattviseformedlingen”, och i mina perverterade öron låter det som ett hyfsat bra namn på en toppless bar eller en förmedling av barbröstade damer till en sådan.

”Visa rattarna, visa rattarna!”

Är nog inte riktigt en slogan ”rättviseförmedlingen” kan och vill stå för.

Jag kan inte heller förstå hur man kunde bestämma sig för att kalla en klädesbutikskedja för ”Acne.” Är inte själv stamkund där men om det är en yngre kundkrets de vänder sig till är namnet obegripligt. Alla stackars tonåringar med nyllet nyligen förvandlat till ett månlandskap eller gästat av någon osedvanligt felplacerad jättefinne får nog en smärre depression vid åsynen av en ”Acnebutik.”

På tal om deppigt så var det inte några glada gubbar som stod på Globens scen i veckan. Eric Clapton och hans ålderstigna gäng toppmusiker levererade en musikaliskt driven konsert men något underhållningsvärde utöver det rent spelmässiga bjöds vi inte på.

Den grupp om fem personer jag gick med var en blandning av blinda och seende och vi som inte såg blev gratulerade av ”falkarna” till att vi slapp se eländet. Förutom en och annan benviftning från Claptons sida så var scenshowen mest att likna med att titta på en husfasad i ett par timmar. När den legendariske gitarristen skulle lämna scenen efter extranumret så visade han ändå vad över 40 år i branschen ger i rutin och showmanship och han bjöd oss på något alldeles extra. Det fick en av de seende i mitt sällskap att förvånat slå ihop händerna och utbrista.

”oj, nu log han faktiskt.”

Ett leende, ett good evening, fem thank you och namnet på klaviaturspelaren Chris Staiton två gånger var hela föreställningens mellansnack.

Var det musik i världsklass?

Absolut!

Var det stor underhållning?

Nej, det var snarare lika inåtvänt och buttert som en grungekonvention.

Uttrycket ”falkar” i ovanstående stycke är en variant på ”falköga”, som i falkögon & blinningar.” Samma princip som, ”tjuv& polis”, ”cowboys & indianer”, ”röda & vita rosen och min personliga favorit, en lek en vän till mig med bestämdhet hävdar att han lekte i sin barndoms vilda kvarter, ”finnar & vita.”  

Studentfester på löpande band är ett sommartecken så gott som något och mina döttrar har en del att stå i nu då polare efter polare tar studenten.

Yngsta solstrålen Mimmi stod idag framför spegeln en lång stund för att uppnå det ultimata utseendet inför hennes vän Linneas studentmottagning. På rea hade hon hittat en snygg klänning och nya skor hade inhandlats i Spanien. Med pust, stånk, vilja och en hel del muskelkraft lyckades hon med viss hjälp kränga på sig sitt nya inköp och log nöjt mot spegeln. När mamma Agneta slet med att få upp dragkedjan på Mimmis klänningsrygg så ropade Mimmi för att inspirera sig själv.

”Krysta, krysta”

Agneta slet och kämpade med att få upp den envisa dragkedjan och morrade sammanbitet.

”Det går inte!”

 O det går, krysta krysta!”

Ylade Mimmi och slutligen så gick det. För mig som inte ser någonting var det rena rama förlossningskliniken. William, som lovat köra henne till mottagningen, och kompisen Max tittade förundrat på.

Mimmi var slutligen nöjd men Max påpekade att det såg tight ut och att det nog fanns en viss sprickrisk. Storasyster Camilla och Agneta hävdade däremot att den satt som gjuten och att hon såg bedårande ut. Mimmi gjorde några ytterligare justeringar, ett par piruetter framför spegeln och kände sig därefter klar att ge sig iväg och ge världen en chans att beskåda hennes skönhet. Med glada vinkningar försvann William, Max och Mimmi ut genom dörren ut i det vackra sommarvädret.

Nu lade sig ett lugn över vårt hem men det var bara tillfälligt. Nu drog storasyster Camilla igång med förberedelserna inför hennes inträde på samma fest som syrran. Finkläder sattes på och en långlig tid lades ner på att välja just de rätta örhängena. Camilla började bli klar och ännu en strålande dotter skulle snart slå världen med häpnad, trots avsaknad av ett bra järnrör.

Då bröts det relativa lugnet av en Mimmi som kom stormande tillbaka. Allt hade gått fel hävdade hon och nu var goda råd dyra. Först hade den nya klänningen spruckit. Lyssna på Max nästa gång, den manliga intuitionen är inte att leka med. Inte nog med att hennes nya plagg visat sig vara lite väl ömtåligt så hade även klacken på en av hennes nya skor spruckit. Nu skulle hon alltså snabbt som attan hitta både nya skor och en ny klänning. Den härligt kroppsnära klänningen fick klippas av kroppen, vilket därmed omöjliggjorde en reklamation. Tur att det var Mimmi och inte Camilla för den sistnämnda hade under samma stress och med samma motgångar garanterat blivit både hysterisk och blöt i ögat.

Relativt fort lyckades Mimmi hitta en ny paradutstyrsel och kunde åter med hjälp av den tålmodige William återvända till festen.

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Mimmi och frågade om klänningen höll. Hon svarade att hon var sliten men oerhört snygg.

Flickor och kvinnor som läser detta har nog en stor förståelse för hur det kan vara att göra sitt yttersta för att se så bra ut som möjligt. Kanske borde Mimmi ha köpt en klänning som var ett halvt eller ett nummer större, men den såg, enligt alla vittnen, fullkomligt fantastisk ut tills den sprack.

Till de killar och män som läser detta och flinar överlägset vill jag bara påminna om hur vi står och sliter i byxlinningen i provhytten bara därför att man brukar kunna ta sig i en viss storlek.

”De här byxorna måste vara felmärkta.”

Mumlar man ilsket för sig själv och är i bakhuvudet pinsamt medveten om att det är självbedrägeri man håller på med.  Det kanske finns en anledning till att vissa klädesbutiker har knappgaranti. I mitt stilla sinne undrar jag om det betraktas som dråp om man skjuter någon när byxknappen flyger iväg då trycket från fläskpukan blir för stort för en så liten knapp.