Synpunkter

Min dotter Camilla fick på sin praktikplats friplåtar till filmen ”The Hungergames” och begav sig ikväll iväg med pojkvännen för ett par timmars underhållning i dystopins tecken. Filmtiteln skulle kunna vara mer än passande för en dokumentär på vår bantande släkt, men det är det inte.

Sagda släkt var idag på ett födelsedagskalas för att fira sambo Agnetas mamma som häromdagen fyllde 92 år. Födelsedagsflickan Mary var med råge äldst i lokalen och yngst var hennes namne Iza Mary Linnea med sina 9 dagar.

Att det nykläckta flickebarnet var pytteliten stod klart och den något äldre Mary kunde sakligt konstatera att hon haft betydligt längre tid på sig att växa till sig, men att de små drar iväg oerhört snabbt i början. Vi kunde lika sakligt konstatera att 92 åringen nog legat lite på latsidan vad växande beträffar. Hon borde efter alla dessa år vara rejält gänglig men det är hon inte med sina ungefär 1,50.

Efter födelsedagsfirandet åkte vi för att köpa oss en stavmixer. Vi behöver nämligen en sådan för att kunna göra den blomkålsmos som ska ackompanjera kycklingfilen i det smalmatsrecept vi skall prova på idag.

Stavmixer låter som ett annat sätt att beskriva min usla förmåga att stava, men det är det inte.

Matos kan vara otroligt förföriskt och mer än lovligt inspirerande inför en kommande matstund. Just nu gör Agneta i köket något med den tidigare omtalade blomkålen och doften borde vara ett första njutningsfullt steg mot måltiden, men det är den inte! Det luktar förfärligt, ja rentutav skit! Som tur är så vet jag från vanligtvis trovärdiga vittnen att den färdiga maträtten är en ren fröjd i gommen, men just nu önskar jag mig någon annan stans.

(25 minuter senare)

Nu har jag inmundigat en portion blomkålsmos och kycklingfilé med vitlök. Den avskyvärt stinkande blomkålen borde smakat gräsligt, men det gör den inte! Det var utan överdrift det godaste jag ätit på väldigt länge. Det var omedelbar kärlek i hela munnen. Denna fantastiska maträtt vill jag äta ofta trots lidandet under tillagandet.

På långfredagen blev jag morfar då min yngsta dotter Mimmi nedkom med en liten dotter.

Någon djupsinnig person sa att så fort man blir morfar eller farfar så kan man omedelbart lägga till 25 år till sin ålder. Detta borde göra mig nedslagen och lite deppad men det gör det inte. Hela jag är uppfylld av en känsla av glädje som jag inte känt sedan jag för första gången höll mina 2 döttrar i min famn.

Välkommen till världen lilla Iza! Jag skulle vilja påstå att det är en fredlig och rättvis planet, men det är det inte. Däremot lilla vän så kan den vara full av fantastiska upplevelser, stora äventyr, kärlek, magiska sinnesintryck, varma känslor stort, smått vardag och fest. Gå dina egna vägar för det är ditt liv! Skulle mamma Mimmi någon gång klaga på ditt uppförande eller din nya fräcka frisyr så är det bara att ropa på mormor och morfar så har vi både bildbevis och förödande vittnesmål att tysta ner morsans tramsande med.

(senare på kvällen)

Min dotter Camilla var alldeles nyss här och då fick vi veta varför vi var tvungna att köpa en stavmixer idag. Den Agneta var säker på att vi redan hade någonstans hade vår kära dotter tagit med sig till sitt hem i Hultsfred för att kunna göra smoothies. Vi som trodde att vi hade en dylik pryl, men det hade vi inte!

Jag var full av entusiasm över blomkålsmosen och Camilla smakade nyfiket. Den var nu kall och hon tyckte att den smakade vedervärdigt. Pojkvännen Joel tog sig också en munfull och tyckte att det smakade rotmos och inte var så illa. Camilla som avskyr rotmos var nu totalt övertygad om maträttens oätlighet, men jag är fortfarande lyrisk.

Att ta sig från mitt hem i Nacka till Medborgarplatsen inne i Stockholm tar, om allt går som det ska, ungefär en kvart.

Vid 19.30 tiden härom kvällen påbörjade jag en resa med just det målet för att avnjuta en konsert med det nya fantastiska amerikanska bandet ”Rival Sons” som lirade på rockklubben ”Debaser Medis” med adress Medborgarplatsen 8. Eftersom blinda i möjligaste mån bör undvika att köra bil i tätort så reste jag istället med en färdtjänsttaxi. Ett beslut som jag var säker skulle innebära att jag skulle anlända både fortare och i mindre skadat skick än om jag skulle låna sambo Agnetas franska fordon. Jag hade dessutom beställt bilen i god tid för att inte missa början av ”Rival Sons” uppträdande.

Som färdtjänstkund får man alltid lov att lägga på en del tid för att vara säker på att komma i tid då det är ett samplaneringssystem som gäller. Det innebär att en gammal skruttig dator med ett mjukvaruprogram från yngre stenåldern planerar resan åt 2 kunder i stöten som ska åt samma håll. Ibland när fru fortuna ler så kan det vara riktigt bra resor som datorn, nej det heter inte datan, räknat ut, men ibland är rutten en ren katastrof och förlusten i tid kan vara betydande.

Till min lycka fann jag att gårdagens resa mot den kungliga huvudstaden inte var samplanerad, och jag kunde därför snabbt konstatera att jag med lätthet skulle komma i tid till mitt möte med min vän Heikki utanför ”Debaser.”

Chauffören visade mig vänligt men lite valhänt till bilens framsäte och resan kunde ta sin början.

Redan efter ett par minuter svängde vi av vägen och stannade. Tydligen hade det inte fungerat när färdtjänstkortet drogs i kortläsaren och nu skulle nya försök göras. Chauffören gned kortet mot sin arm och gjorde sedan nya tappra försök att få den trilskande plastbiten att ge ifrån sig den nödvändiga informationen. Samtidigt som han alternerade mellan att gnida kortet mot sina kläder och att dra det i kortläsaren så berättade han nervöst att det var hans första dag på jobbet. Jag nickade medkännande men började oroa mig för mitt korts välbefinnande, för mycket gnidande var det. Jag skulle inte blivit ett dugg förvånad om det plötsligt väst till och en kortande hade pyst ut. Undrar vad ett sådant väsen skulle ha att erbjuda, kanske tre resor utan samplanering eller rentav tre tips om var man ska placera sina pensionspengar?

Slutligen kom det förlösande pipet från kortläsaren och resan kunde fortsätta.

Vi rullade ut på vägen och genast började det klinga som om en ängel åkte med oss. Vad jag kunde förstå så var det dock ont om goda bevingade varelser i bilen, och faktum var att det inte fanns så mycket som en bofink i sikte. Nu hade det idoga plingandet börjat att ackompanjeras av elektroniska pipljud. Jag hoppades innerligt att chauffören inte satt och lirade något inbyggt dataspel, men jag hörde inga arga fåglar så jag avfärdade genast den absurda tanken. Förklaringen visade sig också vara en helt annan. På ganska bruten svenska kom en lång utläggning och det var varningssystemet som går igång om man glömt att sätta på sig säkerhetsbältet som fungerade alltför väl. Det varnade nämligen oavsett om man knäppt på sig bältet eller inte och det var ju knäppt! Så fort en växel lades i så gick larmet igång. De andra pipljuden kom sig av att taxikillen manuellt försökte stänga av eländet. Första dagen på jobbet och då i en defekt bil var i sanning oflyt. Han bad om ursäkt för olåten men jag sa att det inte gjorde något, för jag ville inte att denne nybörjare skulle ägna för mycket av sin uppmärksamhet åt något annat än framförandet av fordonet.

Plingade och pipande vinglade vi vidare mot Stockholm och jag måste medge att jag blev en smula nervös men jag ville inte att han skulle märka det så min färghållning var monumental.

Som jag tidigare berättat så borde resan ta ungefär en kvart och när det gått 25 minuter så började jag undra vart vi hamnat. Vi svängde hit och dit men ingen av svängarna kändes bekant på något vis. Han hade dessutom börjat köra väldigt ryckigt, gjorde häftiga inbromsningar och jag hörde hur andra trafikanter ilsket tutade på oss. Jag höll ut i ännu 10 minuter men var sedan tvungen att fråga vart vi var. Till svar fick jag en förvirrad utläggning om att han var nervös, gjorde sitt bästa, att det var hans första dag och annat liknande, men inget om var vi befann oss rent geografiskt. Slutligen kom också beskedet jag redan räknat ut.

”Jag har kört fel faktiskt!”

Han hade dock åtgärder på lut och strax därpå lyfte han rådigt sin mobil och påbörjade en konversation på smattrande arabiska med en kollega. Bra tänkte jag nu blir det ordning på torpet och kanske rentav en konsertupplevelse denna kväll, men plötsligt tog mitt hjärta ett skutt. Min arabiska är nästan obefintlig men jag uppfattade ord på svenska insprängda i det främmande ordflödet och det gjorde mig först lugn men sedan skärrad. Medborgarplatsen var som balsam i mitt öra men när han sa Gustavsberg blev jag skakad och kände mig föranledd att än en gång fråga vart vi var. Den här gången innehöll hans svar faktiskt informationen att vi nu skulle åka in i tunneln så nu skulle vi nog snart vara framme berättade han och gjorde uppenbarligen sitt allra bästa för att låta uppmuntrande. Om jag hade haft några dubier om hur fel vi åkt så kunde jag lägga dem bakom mig nu för han hade verkligen tagit med mig på en rejäl Stockholmssafari.

Vi kom slutligen ur den långa tunneln och han stannade för att rådgöra med en kollega. Samtidigt som han stängde av motorn så berättade han att han egentligen skulle studera på KTH men att det av familjeskäl var uppskjutet. Jag fick vidare veta att han minsann kämpat hårt för att lära sig köra taxi men att det var svårt.

Jag förklarade att stället jag skulle till var rockklubben ”Debaser Medis” men han tittade stint på sin lapp och sa att det var Medborgarplatsen 8 och lämnade skyndsamt taxin. Jag passade på att göra en tidskoll och fann till min häpnad att det gått 50 minuter sedan vi lämnat Orminge.

När han återkom så berättade han ivrigt att han skulle få hjälp av en kollega som skulle köra före och visa vägen. Sålunda begav vi oss åter iväg, denna gång som en del av en karavan.

Heikki hade ringt et par gånger och undrade vart jag tagit vägen och när han nu åter var i mitt öra så kunde jag upplysa honom om att vi nu var nära målet, eller det var i alla fall vad jag hoppades. Nu tog det emellertid ytterligare 10 minuter innan vi äntligen nådde fram men då kunde chauffören ändå inte hitta själva klubben. Han undrade om jag var nöjd med att bli avsläppt där vi stod och i hans röst fanns en tydlig bön. Jag har en utpräglad överlevnadsinstinkt och tänkte då rakt inte kliva ur bilen om jag inte var säker på att jag var på rätt plats och att bara ta honom på hans ord fanns inte ens på kartan eftersom förtroende kvoten för länge sedan var förbrukad. Jag ringde åter upp Heikki och det visade sig att han stod på andra sidan vägen och därmed kunde jag trygg och säker lämna taxin.

Jag är inte långsint, jo det är jag faktiskt när jag tänker närmare efter, men jag kunde ta mitt kort och lämna platsen i full vetskap om att blåbäret inte skulle få betalt för resan. Den skulle uppvisa en alltför lång körsträcka och eftersom han var nybörjare hade han inte en susning om att han skulle ha dragit kortet då han uppnått den ungefärliga körsträckan och sedan kört med taxametern avstängd. Läropengar och en god uppmuntran att lära sig Stockholms gator.

Det hör även till saken att trafikverket i sin oändliga visdom bestämt att det test som blivande taxichaufförer måst ta tidigare nu har slopats. Det är onödigt enligt sagda verk eftersom alla kör efter gps numera. I det nya regelverket sägs det däremot ingenting om att det då måste finnas en sådan manick i bilen. Att jag nu fick en riktig färsking till taxikille som varken hade gps eller kunde läsa en karta var nog bara otur, eller en vision av framtida helvetesresor.

Konserten då?

Jo, den var kanonbra och resan hem tog 14 minuter. Chauffören som körde mig hem var djupt troende och berättade om hur han tänkte sitta och kontemplera hela långfredagen. Ingen musik eller underhållning var tillåten utan bara tankar på vår frälsares lidande för våra synder. Det verkar inte vara helt ätt att vara troende och jag är nog mest lämpad att vara ateist så svag som jag är i köttet.

Det mest förbryllande med den sista chauffören var att det första jag hörde från bilradion då jag klivit in i bilen var sluttakterna på ”AC/DC” låten ”Highway To Hell” och jag tänkte, ”å en rocker!” Hur fel kan man ha?