Synpunkter

Min dotter påstod i en statusuppdatering på Facebook att hennes föräldrar har blivit mer beroende av just Facebook än vad hon är. Ett sådant befängt påstående måste jag helt enkelt dementera med det bestämdaste här och nu. Jag har i åratal levt lycklig och ovetande om vad mina vänner och grannar har för sig 24/7. Vare sig de har häckat i någon gammal skorv på böljan den blå, plockat svamp och bär, kört båge, stoppat i sig ofantliga mängder med medicin, varit på fester där jag inte varit inbjuden, kört traktor i Finland, mumsat i sig kräftor, tittat på honungsstinna björnar, jobbat för mycket eller tänkt ut någon fullständigt obegriplig mening att lägga ut som ingen begriper så har jag varit lyckligt ovetande om detta. Skulle jag nu bara för att jag ständigt kan hålla mig uppdaterad på vad de vill att jag ska veta plötsligt ha blivit beroende? Löjligt!

Det sägs också att ungdomarna flyr Facebook eftersom åldringarna nu svärmar in som vore de egypternas gräshoppor. Det kan nog stämma och allt jag kan säga är.

”Flytta på er valpar och låt den stora hunden äta.”

Tydligen är det inte så populärt bland de yngre att de vuxna kan kika in på deras förehavanden och vilka vänner de har. Jag skulle aldrig kolla in vilka vänner mina barn har på Facebook. I alla fall inte mer än en gång om dagen.

Min illvilliga dotter påstår även att min sambo Agneta och jag tävlar om vem som har mest vänner på Facebook. Det är faktiskt inte sant. Det är bara Agneta som tävlar för det behöver inte jag eftersom jag har fler vänner än vad hon har.

I min familj så är det min äldsta dotter Camilla, tidigare i denna epistel benämnd som den illvilliga dottern, som sköter om våra datorer. Brakar någon maskin samman är det Camilla vi skärrat ropar på. Skulle jag nu kära vänner försvinna från Facebook på ett till synes oförklarligt sätt så är det något fuffens på gång. Då har jag mitt i detta det fria ordets förlovade land utsatts för hårda och skoningslösa repressalier från min dotters sida och står säkerligen utan dator. Skulle detta förfärliga tillstånd uppstå får vi ta till en nödplan. Jag föreslår att vi träffas och fikar eller äter lunch tillsammans, pratas vid på telefon, skickar ett brev eller åtminstone skickar röksignaler men vad ni än gör så glöm inte bort mig.

Ulf Lundell lär en gång ha myntat följande visdomsord.

"Ett inställt gig är också ett gig."

Idag blev uppskjutningen av rymdfärjan än en gång uppskjuten, men kanske är en uppskjuten uppskjutning ändå en uppskjutning enligt Lundells sätt att se på saken? Det vore rätt bra om det var på det sättet för då skulle statistiken över mitt liv se bättre ut. Då skulle även alla gig som aldrig blivit bokade ändå kunna räknas som bokade, och alla gånger jag inte haft sex ändå vara rätt tillfredsställande. Det är påverkan på mitt normala och kanske lite småtråkiga liv men hur påverkar en uppskjuten avrättning en dödsdömd? Är det fortfarande en avrättning, och gills den, eller blir det i slutänden i alla fall en skittråkig repris?

Det kanske är en dålig dag just idag att klaga på för få gig eftersom jag faktiskt har ett gig ikväll. Det tydliggörs av att det regnar, och giget är självklart utomhus, och av att jag är förkyld för första gången på evigheter. Det ska ändå bli kul och ett utomhusgig i ösregn med en förkylning är ändå i högsta grad ett gig.

Att det är farligt att blanda olika mediciner med varandra och att det ibland är förenat med stor fara att blanda alkohol och sprit visste jag sedan tidigare. Det är logiskt och inte särskilt svårt att förstå. Hörde idag att det är farligt att dricka grapefruktjuice om man tar Viagratabletter. Grapefruktjuicen gjorde att de enzymer i magen som ska bryta ner kemikalierna i den potenta tabletten inte fungerar. I värsta fall kunde det leda till att man fick en blodpropp i hjärnan eller rent utav hjärtstillestånd. I bästa fall räckte praktståndet jättelänge och man kunde liknas med en levande murbräcka.

Nu är alltså frågan, hur ska man ställa sig till dessa forskarrön? Borde man vara försiktig och avhålla sig från den beska juicen eller ska man vara en riktig hårding och köpa en dunk på 10 liter på en gång? Vem minns en fegis och nog är det häftigt att gå ner med flaggan i topp?

Just nu använder jag varken potensmedicinen eller fruktjuicen i fråga så jag behöver inte komma till något beslut på ett tag, men när det blir aktuellt så hoppas jag vara mentalt förbered. Jag tror att det är bra om man är försiktig med grönsaker och frukt för man kan aldrig vara riktigt säker på vilka hemska bieffekter de besitter. Vad händer om man dricker mangojuice när man tagit sin dagliga dos av crack? Är det farligt att röka morötter? Det är väl bra att ta till både ris och ros? Nåja, det är nog ömsom vin och ömsom vatten som gäller.

Har du tid en liten stund så har jag några tankar om tiden att förmedla. Tycker du att din tid är för dyrbar för att förslösas på dessa rader så har jag full förståelse för detta och önskar dig lycka till på din vandring genom livet.

Tiden sägs vara något abstrakt som vi människor ändå gör allt för att mäta och hålla ordning på. Jag kan inte låta bli att tänka linjärt när jag tänker bakåt eller framåt. Jag ser inom mig en lång rak linje i svart som sträcker sig fram till det minne jag söker. Det gör att minnen för mig upplevelsemässigt alltid känns långt borta rent avståndsmässigt. Jag får alltså lov att resa längs den svarta linjen en till synes lång sträcka för att nå minnet av när jag gick in i en dörr. När jag väl nått fram kan jag åter avnjuta smärtan i pannan, blodsmaken i munnen och svärtan av ilska i mitt inre över min otroliga klantighet. Ska kanske inte heller glömma hur arg jag var på den dumma dörren som stod halvöppen precis där jag skulle gå. Det får mig alltid att känna mig extra intelligent och som en högt stående varelse när jag blir höggradigt förbannad på döda ting.

Jag kan som sagt var inte låta bli att se linjärt på tiden men det finns stora tänkare som påstår att tiden inte alls är linjär utan att allting ligger på ett parallellt plan. Det som hände då, det som händer nu och det som kommer att hända ligger på samma plan, samtidigt. Det har jag lika svårt att förstå som det att universum är oändligt och därför aldrig tar slut. Nu är nu, då är då, sedan är sedan, nu är då, då är sedan, sedan är nu och då och jösses vad konstigt det blir. Det vore däremot praktiskt, rent praktiskt, för då skulle jag nå fram till mina minnen fortare och de skulle inte kännas så förfärligt avlägsna.

Eftersom jag nyligen börjat med Facebook så har jag på ett synnerligen påtagligt sätt blivit påmind om tiden och dess gång. Även jag lär ju ha en del kompisar bland de 170 miljoner Facebookanvändare som finns runt vår planet så jag kastade mig handlöst in i sökandet. Då visade tiden sitt outgrundliga tryne och satte käppar i hjulet för mig. Sökmotorn på sidan är utmärkt, den hittar bra även om man stavar som en kråka och egentligen var det bara minnet och fantasin som satte gränser för mig. Det visade sig att jag under årens lopp glömt bort folks namn. Trots att jag numera är blind så kan jag minnas mången nuna och ofta även förnamn men efternamnen hade raderats ut från min hjärnas hårddisk. De snubbar jag kände hade namn som Bosse, Bengt, Håkan, Hans, per och andra av dåtidens vanliga pojkmanm men där tog minnet slut. Fånigt nog kommer jag ihåg tjejernas både för och efternamn men det har hjälpt föga i min jakt. Antagligen var de alla fagra nog för att bli gifta och har därmed bytt efternamn. Det visar sig också att nästan alla namn är vanliga. Man får massor av träffar på alla namnkombinationer och får med hjälp av fotografier lista ut vem som är den rätte. Helt omöjligt för mig som blind och bara marginellt lättare för alla falkar eftersom ingen tycks lägga ut bilder som visar hur de verkligen ser ut. Digital bearbetning i allehanda fotobearbetningsprogram förvandlar utan större svårighet Kvast-Hilda till Tjusiga-Gudrun. Falsk varudeklaration? Kanske, men vem vill ligga ute på nätet och se ut som ett stolpskott?

Det är också så att min syn på tiden, och dess gång, förändras med åren. Troligen är det känslan av att jag inte har oändligt med tid kvar som gör detta. Jag förundras över mina döttrars förmåga att sova bort större delen av dagen, och därigenom livet. Visserligen gjorde jag som ung likadant men måste varje generation göra samma misstag? Upp och hoppa brudar och fånga dagen! Jag värdesätter alltså tiden mer nu och det enda som förstör en massa tid för mig är att jag oroar mig för att den håller på att ta slut.

Varje person har nog sitt eget sätt att se på tid men ändå är det de andras syn på saken som påverkar ens tillvaro mest. Jag som nu är över 50 är i många sammanhang betraktad som en gammal stofil. Det spelar ingen roll att jag genom åratal av träning och utövande har blivit skitbra på en massa saker och med lätthet blåser bort ungtupparna. Jag har några grå hårstrån och borde därför ha den goda smaken att lägga mig ner och dö. I artistvärlden hjälper det inte ens att vara ung numera, du bör vara vacker också. Annat var det på slutet av 60 och 70-talet, då räckte det, tro det eller ej, med talang. Joe Cocker, Janis Joplin, Charlie Watts, Ringo Starr, Leslie West, Neil Young och ray Davies är alla exempel på artister som hade, "det", men som knappast är att betrakta som bildsköna. Vet du föresten att det idag var 40 år sedan Woodstockfestivalen? Där var det jättemånga fula men duktiga grupper och artister.

Det gäller också att försöka vara på samma tidsplan. I min familj är tiden ur led. Mina döttrar sover som sagt bort stora delar av dagen och de nattsuddar gärna. Jag nattsuddar också men inte riktigt lika fullt ut som mina flickor, och därefter sover jag till 9 eller 10 tiden på morgonen. Min sambo vaknar ruskigt tidigt och finns sällan kvar i bingen efter klockan 6. Istället ramlar hon i säng vid 10 tiden på kvällen och säger till oss andra att hon ska gå upp och läsa en liten stund. Vi som numera vet vad som gäller önskar henne genast god natt. När jag väl kommer i säng sover hon sedan länge och när jag vaknar har hon klivit upp, suck.

Slutligen är det nog så att det är mitt förhållningssätt till tid jag måste se över. Att inte bli stressad över att en del runnit iväg, att njuta av här och nu, att ta mig tid till det som jag bedömer vara viktigt för mig och att dela med mig av min tid till andra om det är det som verkar bäst just nu. Verkar korkat att gå och vänta på en näradödenupplevelse innan jag tar ett bestämt tag om mitt liv och min egen tid, men troligen lunkar jag på som jag alltid har gjort. Om jag blir klokare med tiden är för tidigt att säga och det får tiden utvisa.   

I ett inslag på de lokala tv-nyheterna berättades det att de sociala myndigheterna kartlade de

Prostituerades kunder. Man polisanmälde inte deras olagliga förehavanden för det var i sig olagligt. Istället talade man med de män som uppenbarligen var missledda av sina djuriska lustar. Damerna från socialen begav sig alltså ut för att både ajabaja och uppuppuppa torskstimmet.

"Ja min gode man, jag vet att du blir kåt och behöver få utlopp för din sexualitet, men det du gör är dåligt och olagligt, skärpning."

Hur ska man rent pedagogiskt nå fram till dessa herrar? Blir ingen lek att förklara för dem att det är tokigt av dem att besöka horor bara därför att de är lite upphetsade. Att byta pengar mot sexuella tjänster, jag har väl aldrig hört på maken, hur kunde de bara komma på något så knasigt?

"Min bäste herre, det är bara att åka hem och ta saken i egna händer."

Jag har visserligen hört att det kan leda till blindhet, och vem är väl jag att helt avfärda den tesen? Insatsen från damerna på socialtjänsten kan nog få bukt med prostitutionen om de bara tar till tillräckligt innovativa metoder och att ge dem en rejäl avbasning borde nog ge önskat resultat. Att ingen tänkt på att tala med männen för flera tusen år sedan. Då hade vårt land och kanske hela världen stått på ett högre moraliskt plan än vad vi gör idag.

Tro nu inte att jag förespråkar prostitution, det är bara det att inslaget var så löjeväckande och nog måste väl de sociala myndigheterna ha bättre saker för sig än att tjafsa med stadens torskbestånd.

Undrar om de tjänstemän som skickats ut bara har sin egen verbalitet att ta till eller har de fått något arbetsmaterial? Kanske en schysst gör det själv broschyr att dela ut, eller en DVD med titeln, "Den smala stigen, en handlingskraftig man." Det kommer med säkerhet en hemsida och en Facebooksida inom kort. När alla dessa fantastiska verktyg fått verka fullt ut blir vi nog av med horandet på gator och torg och har bara de som säljer sig vitt och brett i media kvar att ta itu med. Lycka till!

Så var det dags för upplösningen. Har nu vår hjältinna tagit sig hem så kan hon nog åter bli en hjälte, eller? Svaret får du om du bara orkar läsa vidare.

Del 5

 Väl hemma ramlade jag omedelbart i säng. För att hjälpa ödets gudinna att göra ett bra jobb under natten tänkte jag bara på manliga saker medan jag väntade på att sömnen skulle befria mig. Modelljärnvägar, bilbanor, porr, motorcyklar, Z Z Top, ishockey, tåbira, boxning, förgasare, hagelgevär, fisar, ärtsoppa, ännu fler fisar, badbyxor, handgranater, jaktflyg, poker, jakt, cigarrer, snus, stora fötter, hårigt bröst, Viagra, F1 och värnplikten var några av de saker som flög igenom min bedövade skalle. När jag sålunda byggt upp min manlighet så tog jag till det grövre artilleriet och övergick i ett penismantra. Jag vände mig över på rygg och började muttra mitt mantra.

"Snopp, pitt, kuk, balle, stake och påle gör mig till en man."

Upprepade jag om och om igen. Bara jag får bli man igen så blir allting bra, var det sista jag tänkte innan sömnen tog mig.

Vaknade upp i ett miserabelt tillstånd och deja vu var bara förnamnet. Det bultade i huvudet som av en stångjärnshammare, jag var så illamående att jag knappt vågade röra mig och precis som föregående morgon så var jag grymt kissnödig. Varför har jag försatt mig i det här tillståndet undrade jag för mig själv och kom i samma sekund ihåg gårdagens mardrömsliknande händelser. Hade nu min plan fungerat eller inte? För att undvika att bli besviken så skulle jag gärna ha skjutit upp könskontrollen men min värkande blåsa gjorde det omöjligt. Liggande där på rygg kunde jag inte avgöra om jag fortfarande hade ett par rejäla bröst eller inte men det var på något sätt annorlunda mot gårdagen. En gnista av hopp tändes också av känslorna från de nedre regionerna. Nog kändes det som ett rejält morgonstånd a la gud vad jag är kissnödigsorten alltid. En riktig baddare, nåja nu ska vi inte förhäva oss, till bultande fräsare. Så blev jag feg igen och tänkte att jag kanske borde känna efter om det fanns någon skäggstubb på hakan. Konsekvenserna om det skulle finnas skäggstubb och det även skulle visa sig att jag fortfarande var kvinna var alltför digra för att jag skulle våga. Att leva som en snygg tjej var en sak och ett liv som den skäggiga damen något helt annat. Istället skickade jag fröken höger ner mot vad jag hoppades var min manlighet. Bara jag blir man igen så blir allting bra tänkte jag precis som kvällen innan. Inget kan vara värre än att vara en fullblodsman i en kvinnokropp, absolut ingenting. Snabbt och vant hittade fröken höger den bultande lemmen och de återförenades i en hård och innerlig omfamning. Min glädje kände inga gränser och jag vrålade rätt ut av lättnad och lycka.

"Jag har en kuk, å herre gud vad skönt!"

"Jag kan göra det ännu skönare gullet."

Hördes en smekande stämma från sovrumsdörren. Han stod i siluett mitt i dörröppningen och tittade lystet på mig. Plötsligt rörde han sig mot mig med ett liderligt leende på sina fuktiga läppar.

"Nej Rune nej, det är inte som du tror!"

Han saktade inte ner en sekund men jag såg hur hans armmuskler spändes och han fick ett bistert uttryck i sitt håriga ansikte. Han tog ett fast grepp om mig, kysste mig mitt i pannan så att skägget kittlade mig och sa morrande.

"Sluta fjolla dig nu Leo! Ibland är du en riktig kärring!        

När vi igår lämnade vår huvudfigur var han/hon precis färdig i damrummet och på gång att åter ta sig till baren. Dimman tätnar skonsamt för vår huvudperson, men förhoppningsvis börjar det klarna lite för er läsare när vi nu kastar oss handlöst in i den fjärde delen. Den skulle kunna heta, "från damrummet, mot framtiden!"

Del 4

Ett djupt andetag och sedan var jag igenom dörren. Larmet och lukten av öl slog emot mig och var på samma gång bekant och lugnande. Nu hade jag gråtit ut, var samlad, taggad och fullt ut beredd att nå ända in i den djupaste dimman. Inget kunde rubba mig, här skulle supas.

"Hej!"

"Nej, jag menar hej Bruno, ö Runar."

"Rune!"

"Vad?"

"Jag heter Rune."

Sa Rune sammanbitet.

"Ja visst, självklart, jag var i andra tankar."

"Ursäkta mig men det är mycket nu."

sluddrade jag och flydde hals över huvud mot baren och så långt bort från honom som möjligt Jag ville inte ha någonting att göra med den enda man jag blivit kysst av och som pekat på mig med sin pitt. Jag kastade en blick bakåt och såg att han tittade efter mig med ett förbryllat utryck i ansiktet. Han tyckte nog att han kände mig intimt eftersom jag till och med kissat på golvet framför honom, och om vi varit mer intima än så visste jag inte och så fick det gärna förbli. Han påminde mig om någon men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vem. Så slog det mig, han var precis som jag brukat vara när jag var man. En riktig jävla bock som man som kvinna inte kan lita en sekund på. Om, nej, när jag blir man igen så ska jag göra två saker omedelbart. Spöa skiten ur den där Rune och sedan sätta på varenda brud i den här stan. Oj, nej förlåt gud, jag bara skojade, inte skulle väl jag? Bara du hjälper mig att bli man igen så lovar jag att bli så god så god och aldrig mer göra något syndigt.

"Två åttor Whiskey tack och fyra lakritsshots och nynnar du på kung i baren så klipper jag till dig."

"Du kan verkligen festa" sa en liten tjock herre bredvid mig och tittade beundrande på min glasarsenal. Jag sa ingenting utan sänkte den första Whiskeyn i två långa drag, hostade och gav honom ett rör du mig så dör du leende. Han verkade helt oberörd av mitt hajgrin och fortsatte lugnt att konversera mig.

"Jag är skivbolags direktör, kan du sjunga?"

Han synade mig nedifrån och upp vilket nog var det enda sättet med tanke på hans minimala längd.

"Vet inte hur det låter när jag sjunger."

Svarade jag sanningsenligt och undrade varför den här tokiga fan stod och körde världens äldsta raggrepliker på mig.

"Du är i alla fall snygg."

Fortsatte han och blängde uppskattande på mig. Det fick mig att öka takten på mitt drickande för den här mardrömmen måste få ett slut innan mitt förstånd skulle gå förlorat för evigt. Den lille mannen fortsatte oförtrutet att berätta om sitt skivbolag. Han hade tydligen specialiserat sig på återutgivningar av 60-tals grupper och nu hade han en riktigt het grej på gång. Artig, dum och full som ett päron frågade min mun vad? Han lutade sig konspiratoriskt mot mig och viskade i mitt öra.

"En box med Hep Stars."

Jag stirrade misstroget på honom utan ett ord. Sporrad av vad han tog för beundran malde han vidare om den fantastiska 4-cd box som nu samanställdes i hans regi. Den skulle minsann innehålla massor av tidigare outgivet material, alla de stora hitsen men inte nog med det utan även ett par helt nyinspelade spår. Tyvärr hade inte Benny Andersson haft tid att medverka på dessa men både Svenne, Lotta och Christer Petterson var självklart med. Min förundran kände inga gränser inför detta avslöjande.

"Spelade Christer Pettersson i        Hep Stars?"

"Det hade jag ingen aning om."

Ytterligare uppmuntrad av mitt genuina intresse fortsatte han. Bland det tidigare outgivna materialet fanns det en oerhört het live upptagning från en ungdomsgård i Nacka som den lille mannen var säker på skulle gå till rockhistorien. Hans skivprojekt hade inte alltid varit krönta med framgång beklagade han sig och hängde klädsamt med huvudet. Försöket att sätta ihop en box med Elenor Bodel hade fått läggas ner då det blev väl tunt med fem låtar per cd. Att jag vid detta uttalande sprutade lakrits shots över hela baren tycktes inte bekomma honom för han log vänligt och klappade mig omtänksamt på ryggen. Jag beställde mer sprit och den pratsame blev allt suddigare. Genom dimman hörde jag hur han orerade om nyinspelningar med Rock-Olga och Hillbilly Five. De sistnämnda trodde han starkt på nu när countryn åter var så populär genom artister som Shania Twain och Dolly Parton. Jag var alldeles för berusad för att förstå sammanhanget och försökte fortfarande komma på vem Elenor Bodel var. Var det möjligen hon som sjöng "sudda sudda"? Nej, hon hette nog Gullan eller nått. Ett svagt illamående började komma över mig och jag trodde inte att jag skulle kunna dricka så mycket mer. Det var hög tid att tänka på refrängen. Ett snabbt järn till, sikta på utgången, hem i säng, somna som en stock och på morgonen vakna som man. Lätt som en plätt och lekande enkelt som alla geniala planer. Nu fick det faktiskt vara nog för ingenting kunde vara värre än att vara kvinna. Det hade jag hört redan som man så det var garanterat sant. Den sista drinken rann motvilligt ner i min redan överförfriskade kropp och jag vinglade iväg i riktning mot utgången.

"Utgången är helt säker."

Raljerade jag och strävade morskt vidare.

"Behöver damen en mans hjälpande hand?"

Sa en man vid ytterdörren och log nedlåtande åt mitt tillstånd.

"Ja för fan, men inte på det sätt som du tror pysen."

Kaxade jag sluddrigt och kryssade mot mitt hem och ett hägrande könsbyte.

Hur ska det gå? Är fyllan manlig nog? Hur sjuk i huvudet är egentligen författaren? Svaret på dessa frågor får du förhoppningsvis i den gastkramande upplösningen imorgon.

Vår hjälte/hjältinna anländer till den lokala syltan och historen fortsätter.

Del 3

Eftersom det var lördag var det redan mycket folk i den lite nedgångna lokalen när jag anlände. Här firade 80-talsnostalgin stora triumfer, kanske mest beroende på att det var då den senaste renoveringen ägt rum.

"Med Lennys Bar in i 2000-talet, numera rökfritt."

Var den tanke jag elakt gottade mig åt när jag synade lokalen. Ljudet av Skrattande och sorlande människor slog emot mig när jag målmedvetet stegade mot baren. Alla verkade ha roligt och visste nog precis vilka de var tänkte jag bittert. Att jag såg sur ut rådde det ingen tvekan om och jag såg det som en stor fördel om de glammande människorna runtomkring mig tyckte att jag såg alldeles för bitter och inåtvänd ut för att vara kontaktbar. Öl eller vin var för långsamt för mina brådskande behov så jag hällde i snabb följd i mig tre dubbla Whiskey. Flickan bakom baren tittade begrundande och vad jag tyckte en smula nyfiket på mig men serverade mig utan kommentar. Drinkpriset fick mig att om möjligt se ännu mer sammanbiten ut men effektiva mediciner är inte gratis. Spriten började ganska snart att verka men det är svårt att dricka så hårt att man glömmer sin könstillhörighet. Faktum är att som man blev jag alltid mer könsmedveten ju mer jag drack och ibland var det som om hjärnan kopplats ur och ormen i byxorna totalt tagit över. Det var otroligt sällan jag löste några världsgåtor på fyllan eftersom jag var fullt upptagen med att leta efter lämpliga offer att ragga upp. Inte fan löste jag några världsgåtor den här kvällen heller trots min stympade mandom. Det började kännas som om jag var iakttagen och jag upptäckte minst ett par män som lystet spanade in mig. De försökte göra det i smyg men du kan inte lura en lurendrejare och jag visste precis vad de var ute efter. Deras djuriska intresse ökade min förståelse för hur en antilop måste uppleva det mitt i en lejonflock. Jag ökade alkoholintaget men trots avhållsamheten från öl blev jag, som en dålig repris på morgonen, svårt kissnödig. Jag var inte säker på att kunna ta mig till muggen för jag var nu kraftigt berusad och mitt huvud var som fyllt av dimma. Det var bara att ge sig hän för som jag förvirrat tänkte.

"En man måste göra vad en man måste göra!"

Vinglande stod jag bredvid barstolen, tog ut bäringen, fixerade toalettdörren med min något ostadiga blick, tog satts och stapplade målmedvetet iväg. Min hand vilade redan segervisst på handtaget till herrarnas när jag insåg att det inte var någon bra ide. Istället skulle jag få lov att gå in på damrummet med de andra flickorna. Tanken på det gjorde att det ryckte till i min borttappade penis. Jo jo, nog fanns mannen i mig kvar alltid och nu var han på väg till damrummet. Med siktet och koncentrationen på nästa dörr vinglade jag vidare då en främmande men ivrig hand plötsligt klämde till om min högra skinka. Handen smekte och avslutade med att nypa till så att jag ofrivilligt hoppade till med ett hoande. Högröd av ilska svängde jag runt för att nita kräket men när jag väl lyckats fokusera blicken stod där bara två män som båda var vända åt ett annat håll. Vem av dem som tafsat på mig gick inte att avgöra. De såg båda helt oskyldiga ut men det bevisade ingenting och det visste jag av egen erfarenhet. Jag hade själv spelat det här spelet mången gång men det var första gången jag var på mottagarsidan och jag gillade det inte alls. Funderade en kort sekund på att nita båda två men var alldeles för kissnödig och osäker på min stridskapacitet som kvinna lät jag saken bero och smet in på dam rummet. Alkoholen hade nu ytterligare spätt på min självömkan och karlarnas ohyfsade tafsande hade förpassat mig till ett tillstånd av djupaste bedrövelse. Helt okontrollerat sprutade tårarna och det rann floder nedför mina kinder. Inne på damrummet stod redan en blond lite charmigt småknubbig kvinna i 35 års ålder med långt vågigt hår och vad som verkade vara hennes väninna, en lång vacker brunett med kort pojkfrisyr. Damerna stod båda framför spegeln i full färd med att förbättra sin sminkning eller möjligen med att bara granska sig själva. Jag fick syn på en stol och damp ner högljutt ulande. Med ansiktet dolt i händerna skvalade jag uppgivet på och hade aldrig känt mig mer omanlig i hela mitt liv.

"Lilla vän så hemskt kan det väl ändå inte vara?"

 Hörde jag en vänlig röst säga i mitt öra. En mjuk och torr liten hand låg på min arm och smekte den lite tafatt. Jag sneglade åt sidan och min blick mötte den lilla blondinen.

"Det är så jävligt att vara kvinna!"

Fullkomligt tjöt jag.

"Ja syster, du har så rätt!"

"Kvinnans lott i livet är ingen dans på rosor minsann, Det skulle ha varit lättare att vara man."

Orden kom från brunetten som fortfarande stod med ansiktet nära spegeln och med ett finger pillande i ögonvrån.

"Ja!"

Ylade jag mitt i denna systerliga förståelse.

"Det är mycket lättare att vara man."

"Ja se karlar, ibland verkar de tro att vi fortfarande lever på stenåldern."

Sa brunetten in i spegeln.

"Min chef gjorde antydningar om att det mycket väl kunde bli löneförhöjning om jag bara bjöd till lite."

"Ett ligg och sedan skulle det bli ekonomiska och karriärs mässiga lyft för lilla Karin minsann."

"De tycks tro att vi är horor allihop!"

"Bra att du inte släppte till åt den jäveln!"

Sa blondinen med hetta.

"Nja, nu blev det ju så i alla fall men det var inte för att jag skulle få några förmåner."

"Han är en riktig goding faktiskt med en fast och fin liten bak och det gulligaste lilla smil du kan tänka dig."

Sa brunetten och såg drömmande ut.

Jag mådde illa och tänkte att skillnaden mellan könen inte var så stor som jag i mitt manliga enfald inbillat mig. Beskrivningar av vackra atletiska snubbar var i alla fall det sista jag ville höra just nu. Tanken på att jag kanske skulle bli tänd på killar själv i min nya kropp gjorde mig totalt förvirrad och det var skönt att jag redan grät.

"Hur kunde du?"

Undrade blondinen tydligt indignerad över väninnans avslöjande.

"Strunt i det, här blir inga barn gjorda."

"Har inte tid att häcka här hela kvällen, den biologiska klockan tickar och man blir inte yngre precis."

"Kom nu Sara så spanar vi in den ynkliga spillran av manligt kött som släpat sig hit ikväll."

Jag visste inte om jag skulle skratta eller fortsätta gråta över detta påhopp på mitt forna kön. I min förvirring gjorde jag ingendera utan satt bara där och stirrade dumt efter de båda kvinnorna som skyndade iväg. Blonda Sara gav mig ett sista uppmuntrande leende innan hon slank ut efter sin väninna. Efter att ha uträttat mina behov, vilket med förlov sagt fortfarande med fel utrustning kändes perverst, tvättade jag ansiktet och beredde mig på att åter försöka supa skallen i bitar.

Kommer vår hjälte/hjältinna att lyckas ta sig tillbaka till baren, och kommer ytterligare alkoholtillförsel att lösa alla problem? Detta och mer får du kanske veta i morgondagens avsnitt.

Som ni kanske minns från igår så vaknade vår hjälte efter en hård krogrunda och hade förvandlats till en hjältinna. Tillvaron var totalt absurd för vår man som nu, för första gången, fann sig, ofrivilligt, vara i en kvinnokropp. När vi igår lämnade vår hjälte så hade han just börjat bearbeta det uppkomna problemet och den nya situationen på ett ihärdigt och manligt sätt, genom att dricka några koppar kaffe.

Del 2

Två timmar senare satt jag fortfarande vid köksbordet i det som nu var min verklighet. Till min förargelse började jag känna mig hungrig och det var som om min kropp svek mig. Hur kunde jag vara hungrig mitt i denna kris? Egentligen borde jag bara lägga mig ner och dö. Jag åt ett par mackor medan jag fortsatte att fundera över min kropps förräderi. Till min stora irritation började jag också att må riktigt bra. Dörrklockans gälla ringning fick mig nästan att hoppa ur skinnet och jag undrade förargat vem som ville inkräkta på min tillvaro. Dörrklockan skrällde till igen och lät mycket uppfodrande. Den här människan tänkte uppenbarligen inte ge sig i första taget så det var bara att öppna och ta tjuren vid hornen. Hur kunde jag ens tänka på min besökare in spe som en tjur? Med bävan tassade jag fram till ytterdörren och öppnade åt den eventuella tjuren och svor på att göra processen kort om det skulle visa sig vara Rune som återkommit för fler kyssar och smek. Tjuren visade sig istället vara min mor.

"Jaha, och vem är du då?"

Mamma stirrade stint på mig.

"Varför har du Leopolds kostym på dig?"

alla kallar mig för Leo utom min mor som envisas med att plåga mig med mitt fullständiga namn. Kanske inte så konstigt eftersom hon en gång i tiden valt att ge mig det men det var just den här dagen av underordnad betydelse.

"Nå, hur länge ska jag behöva stå här i trappuppgången egentligen?"

"Förlåt, välkommen in."

Pep jag och flyttade på mig så att hon kunde stiga in. Hon stegade raskt förbi mig och kryssade vant in i lägenheten.

"Leopold, det är mamma, var är du lilla gubben?

"Kom och ge din lilla mor en kram nu gubbedubben!"

hade jag nu faktiskt varit den okända kvinna min mor trodde att jag var, och som jag faktiskt också var, så hade situationen varit otroligt pinsam. Morsans omsorg och kärlek var på sitt sätt underbar men ibland kunde det bli lite för mycket av det goda. Jag insåg att den här situationen skulle ha varit pinsam även om jag varit en man och jag haft dambesök. Det var få kvinnor som jag haft att göra med som skulle försitta chansen att retas med mig efter att ha hört min mor gubbedubba mig. För första gången den dagen var jag glad att vara just den jag var. Mamma hade uppenbarligen inte känt igen mig som kvinna och säkert som amen i kyrkan så skulle hon snart vilja veta var hennes älskade pojke höll hus och då var jag tvungen att hitta på en trovärdig lögn. Problemet är att jag aldrig kunnat ljuga för henne. Inte för att jag inte försökt men hon har alltid genomskådat mig direkt.

"Leo är inte hemma just nu men jag kanske kan ta ett meddelande?"

Sa jag i ett försök att stoppa den energiska kvinnan som är min mor.

"Känner du Leopold väl?"

Frågade min mor och spände ögonen i mig.

"Nja, inte så jätte bra än."

Svarade jag helt sanningsenligt, men det kändes som om jag ljög. Det undgick mig inte att hon kraftigt betonade mitt namn. Mamma avskyr när någon kallar mig för Leo och det visade hon nu med stor tydlighet. Hon synade mig uppifrån och ner under tystnad och sedan sa hon.

"Du ser vagt bekant ut, har vi träffats förut?"

Här var det inte lätt att säga vad som var sanning och vad som var lögn men något måste jag svara så jag log intagande och sträckte fram handen.

"Jag tror inte det, men tillåt mig presentera mig, Elsa Somvarman."

Min mor greppade min hand med ett stadigt torrt handslag.

"Margareta, varför har du Leopolds kostym på dig?"

"Den sitter verkligen inte särskilt bra på dig."

I sanningens namn hade den aldrig suttit bra på mig för det var en av min fars gamla avlagda som morsan prackat på mig i ett tappert försök att göra mig lite proprare. Min, i mina egna ögon, utsökta smak i kläder imponerade föga på min mor.

"Mina egna kläder är i tvätten så Leo, jag menar Leopold lät mig låna de här."

Hasplade jag ur mig och hörde hur lamt det lät. Det var beklämmande att behöva spela teater och ljuga min mamma rätt upp i ansiktet när jag råkat ut för mitt livs största kris. Jag skulle helst av allt ha fallit henne om halsen och bett henne om stöd och hjälp men det som hade hänt mig kan inte hända så därför fanns ingen hjälp att få. Dessutom var jag helt säker på vad mamma skulle säga.

"Vad ska pappa säga?"

"Jag måste gå men hälsa Leopold att jag varit här, det var trevligt att träffas fröken Elsa."

Sa min mor och visade sig till min förvåning vara en lika dålig lögnare som jag. När hon gått sjönk jag ihop på golvet och kände mig fullständigt missmodig och väldigt ensam. Om jag inte ens kunde anförtro mig åt min egen mor var jag faktiskt totalt utlämnad åt mig själv. Mannen i kvinnokroppen satt länge på golvet och fällde självömkans bittra tårar.

Det sägs att man ska möta sina demoner med rak rygg och öga mot öga men när detta måste göras genom att se sig själv i spegeln och då demonen är du själv i en skepnad du inte känner igen kan påfrestningen på psyket vara omänskligt stort. Varje gång jag såg mitt nya jag stirra tillbaka på mig från spegeln brast jag åter i tårar. Även detta ständiga skvalande var något nytt. I vanliga fall är det nästan bara tecknade Disneyfilmer som kan få en tår ur mitt manliga jag. Varför hade jag förvandlats till en sådan lipsill nu? Jag hade förlorat massor med vätska, var mentalt instabil och tyckte att verkligheten var obegriplig och skitjobbig, så vad skulle jag ta mig till? Alkohol, sprit, sponken, ja för fan, om jag söp tillräckligt hårt så skulle jag kanske återgå till mitt forna jag. Det var trotsallt under berusningens töcken jag förlorat mig själv till att börja med så då var det logiskt att jag skulle hitta mig själv under samma förhållanden igen tänkte jag listigt och kände mig som en värsta Einstein. Problemet nu var att systemet var stängt och inget drickbart som fyllde mina syften fanns hemma. Jag skulle bli tvungen att besöka den lokala krogen. Inget problem i sig men hur skulle det vara att göra det som, jag svalde hårt vid tanken, kvinna. Jag hade verkligen bestämt mig för att kröka ner mig den här kvällen men i bakhuvudet gnagde ändå tanken på att min belägenhet kanske var ännu värre än vad jag först trott. Tänk om jag aldrig varit en man utan helt enkelt var en kvinna som tror att hon varit en man men som har så grava mentala och alkoholproblem att världen ständigt kastades över ända. I spegeln såg jag en ganska söt kvinna stirra på mig med sin mun fånigt öppen och hårt knutna nävar. Jag bestämde mig och det fick bära eller brista, ett avtåg mot den lokala puben var nödvändig.

Innan jag lämnade lägenheten hade jag desperat rotat igenom hallen och garderoberna efter ett par lämpliga skor. Jag valde till slut ett par gymnastikskor som var de som passade minst dåligt. Det var inte bara det att utbudet var okvinnlig men alla skor var alldeles för stora. Kostym och gymnastikskor utgjorde tillsammans en anslående syn, men nöden har ingen smak.

Hur ska det gå? Kommer vår nyblivna kvinna att nå den lokala puben, och kommer hon att gilla besöket i sin nuvarande skepnad? Svaret på dessa frågor får du kanske i morgondagens avsnitt.

Det jag ska berätta för er nu hände mig helt nyligen och har fullkomligt vänt min värld upp och ner. En tillvaro, som fram tills de händelser jag här ska beskriva, var stabil, ganska förutsägbar och helt under kontroll. Jag är 29 år, betraktas som gladlynt, har ett bra och välbetalt jobb som jag trivs med, bor ensam i en spatiös trea och är i det stora hela en oförskämt lycklig ungkarl. Jag jobbar hårt, tränar och håller mig i form och när helgen kommer går jag gärna ut och tar mig ett glas, träffar kompisar och möter allt som oftast nya damer. Det är ett skönt liv där jag löser och tillfredsställer behoven allteftersom de dyker upp. Visst festar jag till ibland men det går sällan till överdrift. Hur hårt jag partajat just den kvällen som ledde fram till mina nuvarande bekymmer minns jag inte men vid tanken på den ödesdigra morgonen får jag fortfarande en fadd smak i munnen och gråten stockar sig i halsen.

 Jag vaknade alltså, öppnade ögonen för att möta den nya dagen, och ångrade mig genast. Det skar som knivar i skallen och jag var så illamående att jag knappt vågade röra mig. Jag var så kraftigt illamående att jag tillfälligtvis kom över min vanliga dödsskräck och tänkte på liemannen som en befriare. Det var självklart inte första gången som jag vaknat upp i ett miserabelt tillstånd men den här gången var det annorlunda och jag kände mig rent konstig. Inte bara det att jag mådde pyton utan även det att ingenting på min kropp kändes rätt. Alla tecken pekade på att det skulle bli en riktig skitdag och det mest skonsamma skulle vara att bara få somna om men det var av praktiska skäl helt ogörligt. Viljan till verklighetsflykt var stor men sprickfärdiga blåsan höll mig fast förankrad i verkligheten. Jag gjorde ändå ett allvarligt menat insomningsförsök men det var helt omöjligt. En innovativt desperat tanke kom då för mig.

"Varför inte bara låta vattnet gå och kissa i sängen?"

"Var lite äventyrlig och låt floden skvala så behöver du inte göra någonting nu och kan ta hand om eländet senare när du mår bättre."

Jag undrade missmodigt vad jag hällt i mig föregående kväll för en och annan hjärncell hade uppenbarligen strukit med.

"Lika bra att inte veta, fy för den lede!"

Jag visste förbaskat väl att jag av vissa ansågs vara något av en bror duktig och en kontrollfreak men den här morgonen kände jag mig inte särskilt förståndig.

"Varför är jag ensam?"

"något våp till brud brukar jag ju alltid släpa hem."

"Hon är nog på muggen eller har haft vett att gå hem."

Tänkte jag samtidigt som jag kämpade med att få benen över sängkanten. Hårt blundande mot det ohyggliga ljuset stapplade jag mot toan och den stundande befrielsen för min värkande blåsa. Då hörde jag duschen och kände både lättnad och irritation men log sedan ett leende drypande av manlig fåfänga.

"Är det något som den här killen kan så är det att ragga fruntimmer."

"Många har det varit vill jag lova och man är rena rama Bill Wyman."

"Hoppas att den dumma bruden inte har låst toadörren för då går det åt helvete!"

Jag tryckte ner handtaget och till min stora lättnad var dörren olåst. Med resoluta kliv stegade jag mot toalettstolen och inifrån duschkabinen hörde jag att någon sjöng med basröst ackompanjerad av vattnets skvalande. Jag hoppades innerligt att hon såg bättre ut än vad hon lät. Jag lyfte upp toalettlocket och greppade efter familjelyckan. Där fanns inget annat än könshår och vad som för mina trevande fingrar mest liknade slamsor. Mina ögon spärrades upp och jag tittade ner på min kropp. Där fanns verkligen ingen penis men en buske med ljust könshår och ovanför i blickfånget, två dinglande bröst. Tiden stod stilla, allt blev tyst och min mun öppnades till ett skrik av fasa men inte ett ljud kom över mina läppar.

"tjena stumpan har du vaknat nu?"

Den mörka rösten bakom mig skrämde halvt ihjäl mig.

"Det där går aldrig gumman det är bäst du sätter dig."

fortsatte rösten och jag snodde förvirrad runt och fick syn på en muskulös skäggig man i 30 års ålder. Han stod där och flinade åt mig utan en tråd på kroppen och hans halvstyva lem pekade obscent åt mitt håll. Då brast fördämningen och jag kissade på mig. Det rann varmt nerför mina ben och bildade en pöl vid mina fötter. Jag kunde varken röra mig eller säga något och gapade bara dumt åt hans håll. Vid åsynen av min urinsjö tog han först ett steg tillbaka men fann sig snabbt och det retsamma leendet kom tillbaka på hans läppar.

"Förlåt lilla vän, jag skrämde dig visst."

"Kliv in i duschen du så tar jag hand om det där."

Sa han och pekade mot pölen på golvet.

"Vad i helvete är det som händer?"

Rösten kom ur mig men lät fullkomligt obekant och ljus för att inte säga pipig. Inga ballar men med en kärring röst, det här skulle nog bli en dag jag sent skulle glömma. Jag behövde tid att analysera min situation så jag accepterade tacksamt hans erbjudande och klev in i duschkabinens trygghet. I hopp om ett mirakel eller kanske snarare att den här mardrömmen skulle upphöra undersökte jag noga min kropp under det strilande vattnet. Bristen på manliga attribut var förödande och jag blev alltmer förbryllad och nedslagen. Vad jag hittade visste jag förbaskat väl vad det var och var något som i vanliga fall fyllde mig med fascination och åtrå, men inte när de var en del av min egen kropp. Hur jag än undersökte och bekantade mig med mitt nya könsorgan så kunde jag inte komma ifrån känslan av stympning som växte sig allt starkare i mig. Då föll min blick på mina bröst och jag kunde med kännarmin sakligt konstatera att de var snyggt formade, fasta och ganska stora. Det fyllde mig med tillfällig glädje eftersom jag tog detta konstaterande och tankar som ett ovedersägligt bevis på att jag var en man. Bara en man skulle spana på tuttar mitt i en livskris.

"Nu kan du lugn komma ut för nu är det upptorkat och klart här ute."

Mullrade skägg apan och jag hoppade till av förskräckelse.

"Om den fan rör mig så slår jag in pannbenet på den jäveln!"

Tänkte jag bistert och bet ihop käkarna så att det knakade i tänderna.

"Jag är för fan ingen homo!"

"Måste få bort honom härifrån så jag kan klä på mig och jag gillar inte sättet han tittar på mig."

"Det känner jag igen och innan man vet ordet av så vill han ha sig ett morgonskjut."

"Gå och fixa frukost du så kommer jag strax."

Hörde jag min egen nya och oerhört fjantiga röst säga, eller var det kanske en sexig röst? Det slog mig att det åter var den manliga sidan som kom fram och jag började fundera på sexiga grejor att säga med denna nya ljuva stämma. Tyst och innerligt viskade jag för mig själv.

"Smek mig varm."

"Vad sa du?"

"Ingenting, stick nu är du snäll."

Så fort han gått hoppade jag fram ur kabinen och virade snabbt en handuk runt kroppen. Inne i sovrummet stod jag obeslutsam framför garderobsdörrarna och tänkte att om garderoberna är fyllda med kvinnokläder så är jag en galen kvinna. Försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in och till min stora lättnad hängde där bara manskläder. Då var jag alltså ingen galen kvinna jag var en galen man. Ja ja man får vara glad för det lilla fnittrade jag för mig själv men detta snopp skämt kändes plötsligt inte alls kul. Ett par kalsonger åkte på men sedan blev det svårare för tubsockor på en tjej är ingen höjdare, men det fanns inga alternativ. En skjorta och kostymbyxor åkte på i en hast och jag tittade mig kritiskt i spegeln. Resultatet var långt ifrån lyckat och jag tyckte att de stora brösten putade ut på ett alltför iögonfallande sätt så jag drog även på mig kavajen. Nu gällde det att bli av med bocken i köket på ett så snabbt och smärtfritt sätt som möjligt.

"Butch baby!"

Hälsade han mig när jag klev ini köket.

Jag såg rött och motstod med största möda att rycka åt mig en kökskniv för att strimla den fan. Lugn och fin nu tänkte jag och räknade sakta till tio.

"Hör här Bosse, det här var jätte trevligt men jag har en miljon saker jag måste reda ut idag så det är bäst att vi skiljs för denna gång."

Sa jag högtravande i ett försök att vara innerlig och lättsam på samma gång.

"Rune!"

Sa han och både lät och såg sårad ut.

"vem?"

"Jag heter faktiskt Rune."

"Ja jag sa ju det."

Försökte jag lamt skyla över.

"Det är nog bäst att jag går."

När han sa det såg han uppfodrande åt mitt håll och gav alla tecken på att vilja bli motsagd.

Det blev han inte och en stund senare slog ytterdörren igen bakom honom. Där stod jag då äntligen själv och kämpade med de känslor hans häftiga och överrumplande avskedskyss väckt inom mig.

"Hur jävla snabb får man vara, satans kungskobra!"

Jag drog med baksidan av handen över munnen och sprang mot kaffebryggaren, hällde upp en kopp och satte mig som bedövad vid köksbordet.

Fortsättning följer imorgon.

Ikväll visas säsongens sista avsnitt i serien, "Allsång på Skansen." Det går många mystiska program på dumburken men få gör mig så förbryllad som just det här. Att det är kul med svenska och utländska storartister som sjunger och spelar live är uppenbart och att det går i direktsändning ger det hela en skön nerv. Det är också roligt att hela musikkonceptet är brett och genreöverskridande med alltifrån gamla stofiler till nya stjärnskott. Så långt är jag med på tankegången men resten finner jag helt kufisk.

Varför skriker fjårtisarna i publiken huvudet av sig åt artister som Ann-Louise Hansson och Per Myrberg? Det är onaturligt! Jag har inget emot dessa artister, tvärtom, men vad är det de unga skrikhuvudena tycker är så bra? Kan det kanske bara så att de gillar att höras och synas i tv och att de är beredda att tjoa och tjimma för praktiskt taget vadsomhelst? Jag sitter där hemma framför min dumburk och skakar uppgivet på skallen när dessa ungdomar beter sig så, vad mina döttrar skulle kalla, "lame." Vad är det egentligen för fel på dagens ungdom? Var är ungdomsrevolten? Har ni inte hört talas om rock'n'roll ni äckligt välartade snorungar? Gör något ungdomligt, vandalisera något, hångla, tjuvrök, drick ett sexpack folköl, ta ett nakenbad, fixa till en bra skrikmatch med morsan eller farsan, ödsla bort några timmar på härligt meningslösa våldsspel på datorn eller snatta något från närbutiken men ge fan i att sjunga Kalle på Spången på Skansen eller framför tv: n.

En annan aspekt av programmet som är obegriplig för mig är varför någon skulle vilja titta och framförallt lyssna på människor som sjunger falskt. Artister kan ibland under liveförhållanden missa en och annan ton och oftast beror det på dålig medhörning. Det klaffar alltså inte riktigt med det ljud artisten får tillbaka till sig själv på scenen, då det inte är samma som det som går ut via högtalare till publik och tv-tittarna. En sångare som inte hör sig själv kommer obönhörligen att sjunga lite surt oavsett hur skicklig han eller hon är. Det är inte dessa små missöden jag syftar på, för det hör till, utan snarare det som publiken presterar. Mikrofonen skickas runt och varje person får någon enstaka textrad att massakrera. De flesta lyckas väldigt väl med denna misshandel och hemma framför tv: n får tittarna blomkålsöron. Varför är den här formen av musikalisk tortyr så populär? Att just den som sjunger, dennes släkt och vänner och medlemmarna i de dövas riksförbund står ut med olåten är en sak, men varför resten av befolkningen?

Nu är jag inte någon missunnsam typ eller en förespråkare för en nedläggning av det populära allsångsprogrammet för de bra inslagen uppväger med knapp nöd de olidliga. Jag skulle dock i min egenskap av gammal gnällspik och reaktionär vilja slå ett slag för återinförandet av "Oppopoppa". Detta fenomenala program gick någon gång på stenåldern på Skansen och innehöll varje gång artister och grupper av världsklass från både Sverige och utlandet. Det var festligt, fullsatt och folkligt och programledaren avhöll sig oftast ifrån att själv sjunga.

Tänk att just jag är så originell att jag nu har en Facebook. Min dotter Camilla talade sig varm för Facebook och sa att alla hade en sådan. Det är faktiskt inte sant men hennes glödande utläggning fick mig att känna mig som en fornlämning, så jag slog till.

En sak kunde jag konstatera direkt och det är att mina ungar ibland kan vara ena rejäla cyniker. När min andra dotter Mimmi fick veta att jag hade skaffat en Facebook sa hon spontant.

"Å nej, då kan han snoka i vad vi gör."

Då sa Camilla avfärdande.

"Ä, det är så krångligt så det fixar han inte."

Tyvärr har Camilla helt rätt för det är inte helt lätt att navigera på sidan och den kan knappast kallas för blindanpassad. Jag tänker dock inte ge mig för när det gäller att snoka på mina barns förehavanden är inget berg för stort att välta.

Jag upptäckte en annan svårighet. Jag har i vissa fall glömt bort vad gamla vänner heter i efternamn, och tjejer har ibland den dåliga smaken att gifta sig och byta namn. Nu har de flesta lagt upp fotografier men jag är ju skitblind så det hjälper bara när någon fler familjemedlem känner igen personen i fråga. Fascinerande hur många människor med samma namn det finns, bara på Facebook.

Ett tredje problem är mitt dåliga minne för årtal. Det skulle fyllas i vilket år jag slutade i gymnasiet och jag kan inte för mitt liv komma ihåg om det var 1975 eller 76. Jag skulle kunna ta fram mitt avgångsbetyg men jag är faktiskt inte masochist. Min vanligaste mardröm redan nu är att jag slösar bort min tid på gymnasiet och att jag inte heller gör det jag bör för att få ett vettigt betyg. Det är så dags att ha ågren om det nu!

Nu låter det som om det bara är problem med Facebook för mig men så är det inte. Jag tycker att det är roligt och så fort Camilla har hjälpt mig att lösa de tekniska bitarna så kan jag ge mig hän och umgås med mina vänner utan att träffa dem och att snoka på döttrarna utan att behöva lämna hemmets lugna vrå.