Kul kille, faktiskt.
Henrik Dorsin bjöd på handikapphumor i kvällens, för övrigt ganska mediokra, deltävling i schlagerfestivalen. Han skämtade friskt med olika former av handikapp och jag tyckte det var riktigt roligt. Artisterna i deltävlingen som tillfrågades av kvällstidningsjournalister förfasade sig över Henrik Dorsins tilltag, för man skämtar minsann inte om handikapp. Det är så sant som det är sagt, man skämtar faktiskt inte om handikapp. Man talar inte ens om handikapp, ger heller inga jobb till handikappade och egentligen vill man nog inte veta av handikappade överhuvudtaget. För fan medborgare, skämta om oss, skämta med oss, se oss och låt oss alla få vara delaktiga. Ni lismande artister kan sluta upp med att försöka vara så förbaskat politiskt korrekta bara därför att ni är rädda för att säga något kontroversiellt. Det är inte den sortens beteende som gör en intressant artist. Spana istället in de artister som vågat och därigenom uppnått legendstatus som, Bob Dylan, John Lennon, Neil Young, Randy Newman, Lou Reed, Jackson Brown, James Brown, Cornelius Vreeijsvik, Ray Davies, Pete Townshend, George Harrison, Peter Gabriel, Dixie Chicks, Frank Zappa, Ted Nugent och många många fler. Jag håller inte alltid med alla dessa artister, tvärtom ibland, men de står, eller i de fall de lämnat jordelivet, stod för sina åsikter oavsett hur det inverkade på deras respektive karriärer. Jag tackar allra ödmjukast er schlagerartister för er omtanke och ert beskydd av oss stackars handikappades integritet men, sorry, ert beskydd blir helt förfelat. Ge järnet Dorsin, du synliggör oss och det behövs. Så länge det är vi och dem kommer det att finnas dåligheter och olösta frågor och då tycks det mig att detsamma gäller för handikappolitik som för invandrarfrågor eller frågor angående kriminalvården.
För att avsluta denna bittra tirad på en mer positiv not så är jag hjärtans glad att Thorleifs blev utslagna och att finkulturen i form av en operamajsa skrällde och gick till final för det är vackert med musik.
