Synpunkter

Familjen hälsade på hos svärmor Mary på äldreboendet idag och i hissen satt en lapp som upplyste om en andakt som skulle hållas under dagen. Någon lustigkurre hade lagt till ett j, vilket gjorde att det stundande mötet i vår herres ära med sång och vackra ord, blev till en betydligt häftigare affär med bössor och krut på andjakt. Det hedrar gamlingarna att de är så pass blasfemiska och att de har en sådan skön humor och det är jag säker på att även gud har.

Ett bevis på vår guds stora humor fick min dotter Camilla och jag igår då vi i vår iver att tömma hennes rum inför målandet av hennes väggar, slet och bar hennes gamla databord nerför trappen. Halvvägs nerför den förhatliga trappan fastnade vi eftersom bordets finurligt rörliga delar bestämde sig för att göra sitt jobb och rörde sig. Det blev ett fult märke på väggen vilket gav oss båda den djupaste ågren men värst av allt var att vi varken kunde komma upp eller ner. Jag svor svavelosande eder över den pappskalle som ritat huset och svetten lackade. Vi lyckades till slut efter lite lirkande komma vidare några centimeter men det var riktigt besvärligt. Camilla suckade uppgivet och sa flåsande av ansträngning.

"Gud, vi borde ha skruvat isär databordet innan vi bar ner det."

Ungefär tre sekunder senare brakade det till och bordet fullkomligt upplöstes emellan oss. Jag blev stående med en bit, Camilla med en annan och resten ramlade ner den sista biten för trappen. Jag spände mina blinda ögon i Camilla och sa.

"Du måste vara försiktig vad du ber om för ibland hör gud våra böner."

Sedan garvade vi rått och tänkte säkert båda på alla de gånger som man bett om hjälp uppifrån i nödlägen och ingenting har hänt, men nu lyssnade han minsann.

I skrivande stund applicerar Camilla färgen Brownie på tre av väggarna i sitt rum och ber säkert hårt och innerligt att den färgen ska göra sig snyggt mot Tulpan som hon strök på kortväggen igår. Det kanske inte är den store guden som sköter sådana frågor utan någon liten specialgud. Troligen heter han Becker i efternamn och Alcro i förnamn.

Min sambo Agneta, min äldsta dotter Camilla och jag skulle bege oss ut på en shoppingtur igår till en stor möbelaffär jag inte ens vill nämna vid namn. Det var Camillas påfund och berodde på att hon ska fixa till sitt rum. Ny färg på väggarna, nytt golv och några nya mer praktiska möbler stod på programmet. Av någon underlig anledning skulle även jag hänga med till den förhatliga möbelhandeln i Barkarby trots att det är ibland det värsta jag vet. Vi var nästan klara att gå ut till bilen då även yngsta dottern Mimmi kom släntrande från övervåningen och så ut som sju svåra år och ett nödrop.

"Vart ska ni?"

"Vi ska åka och köpa ett nytt databord åt Camilla."

Svarade Agneta och spanade in den mosiga varelsen som var hennes yngsta dotter.

"Ska ni äta lunch där?"

"Ja, så blir det nog."

Agneta lät rätt belåten med det eftersom det är hon som står för matlagningen och alltid uppskattar när hon slipper. Detta besked möttes dock inte av något jubel från Mimmi som däremot lät anklagande.

"Vad ska jag äta då?"

Agneta lät sig inte rubbas av Mimmis klagande ton utan konstaterade bara sakligt.

"Det finns kyckling och bulgur kvar sedan igår i kylskåpet."

"Bulgur!"

Mimmi spottade ur sig ordet och hela hennes kropp och ansiktsuttryck visade med stor tydlighet vad hon tyckte om den exotiska maten.

"Jaha, vilken min, du är inte förtjust i Bulgur."

"Nej usch, och det låter som namnet på en Orch, Uruk-Hai och Bulgur."

Bulgur föll alltså inte Mimmi i smaken men annars har hon vad som brukar kallas för god smak, i alla fall i kläder. Just nu är Mimmi delvis ekiperad i vad som i allra högsta grad måste betraktas som vintage kläder. Det är nämligen så att svärmor Mary har flyttat till ett äldreboende och därför kommer hennes hus att gå till försäljning i mitten av augusti. Allt i kläd och möbelväg hon ville ha med sig har nu flyttats till det nya boendet men massor av kläder blev kvar. Innan dessa lades i säckar för att gå till klädesinsamlingar gick Agneta, hennes syster och mina två döttrar igenom det digra utbudet för att se om det var något de kunde använda. Mimmi som har lyckan att klä i nästan allting var den som gjorde de största fynden. Förutom klädesplagg och en handväska hittade hon ett par 40 år gamla pumps. Jättesnygga och i klassisk design och dessutom har tydligen Mimmi och hennes mormor exakt samma fotstorlek. Nu glider Mimmi omkring i dessa ursnygga skor som är mer än dubbelt så gamla som hon själv och när hon berättar hur det ligger till för sina kompisar så tror de inte att det är sant.

När min dotter Camilla och hennes pojkvän Emmanuel i början av juli kom hem från sin semesterresa till hans forna hemland Colombia så blev de stoppade i tullen på Arlanda. Camilla som är ängslig, ja rent av rädd, för hundskall fick syn på knarkhundarna vid tullen och blev oroad direkt. I hennes värld såg de säkert ut som dreglande jättemonster och det började genast spruta adrenalin ur henne. Doggarna plockade självklart upp på detta, gav tecken att något var skumt och det blev storkontroll på både Camilla och Emmanuel. Camilla ser rätt oskyldig ut men Emmanuel är en långhårig slashas precis som jag och det faktum att de kom via Paris från Medellin gjorde dem till rätt givna måltavlor för de otroligt intelligenta tullarna. Det blev alltså det stora programmet för de två trötta resenärerna och väskorna undersöktes grundligt, även så kroppsöppningarna och de fick lämna kissprov. Camilla hävdar bestämt att tulltjänstemännen, som nog trodde att det var något stort på spåren, såg rent besvikna ut när kissproven var negativa. Trodde de nitiska tjänstemännen att det skulle vara så lätt att alla från Colombia smugglar knark, alla terrorister bär turban och att alla spioner smyger längs väggarna och bär stora slokhattar och mörka solglasögon? Ungdomarna hade inga bekymmer med att de blivit haffade i tullen i sig men Camilla tyckte att det var nedslående att se tulltjänstemännens besvikelse när de inte kunde hitta något och att kissprovet var negativt. Det var uppenbart att de tyckte att de slösat bort en och en halv timme på två skummisar som de på något sätt ändå uppfattade som skyldiga. Den ene hade ju faktiskt långt hår och kom från en av världens största knarkcentrum.

Som jag berättat tidigare så övningskör Camilla en hel del och nu har jag märkt att hennes syn på polisen har fått sig en törn. Hon har kopplat ihop poliser och tulltjänstemän och iakttar nu bylingarna med största misstro. Hon är helt säker på att de bara är ute efter att sätta dit henne och alla argument om att de skulle finnas därute för vår skull bemöter hon med en fnysning. När hon häromdagen var ute och övningskörde under sin moders vakande öga hade de glömt att sätta på övningskörningsskylten och de båda kom på det när de fick syn på en polisbil. Camilla kör vid det här laget väldigt bra, lugnt och fint men om snutarna hade sett hennes ansikte hade de garanterat stoppat henne direkt. Camilla svängde snabbt in på parkeringen framför Orminge centrum och kastade sig ur bilen och smällde fast skylten. En suck av lättnad och sedan kunde färden fortsätta.

"De är bara ute efter att sätta dit en och det hade garanterat blivit skithöga böter om de stoppat oss."

Hävdade Camilla luttrat.

Häromdagen var familjen åter ute på vägarna och denna gång på väg mot en lämplig lunchrestaurang. Camilla körde och såg som vanligt poliser överallt. Då visade det sig att även lillasyster Mimmi hade samma ljusa syn på lagens väktare som sin storasyster. Även hon hävdade att poliser bara är ute efter att djävlas, och särskilt med ungdomar. De hade otaliga historier om polare som behandlats illa av ordningsmakten. Att mina barn och deras kompisar inte har någon särskilt positiv syn på polisväsendet är helt klar men vad beror det på? Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska känna sig skyldig varje gång man ser en polisbil? Kanske blir snuten och tullarna som någon slags föräldrafigurer. Jag smugglar aldrig men känner mig alltid skyldig när jag går igenom tullen. Varför är det så?

De få poliser jag har träffat har verkat helt normala och det kan väl ändå inte vara så att jag råkat träffa just de få av dem som är precis som vi andra. Är resten fascister, sadister och galna översittare i största allmänhet? Inte troligt men omöjligt är det inte.

Om nu mina barn och deras vänner har en så pass dålig inställning till poliser trots att de här ungdomarna kommer från lugna och trotsallt ganska problemfria områden hur upplever då ungdomar från de mer stökiga bostadsområdena polisen. Jag har i alla fall svårt att tro att det råder några varmare känslor.

Vi hade kvarterspoliser i Orminge men de togs av besparingsskäl bort. Jag tror att de ska införas igen eftersom stöket, speciellt runt centrum, har ökat påtagligt sedan de försvann. Vettigt och om det är bra poliser så kanske relationerna till kåren ta en vändning till det bättre. Det kan inte vara rätt att helt vanliga ungdomar utan kriminell belastning ska behöva bli oroade varje gång de ser en konstapel eller en polisbil. Precis som i kampen mot rasism så är det närhet och kontakt som kan sudda bort rädslor och fördomar byggda på okunskap. Fler kvarterspoliser alltså och lyssnar inte ungdjävlarna så får snutarna helt enkelt nita dem med batongen för vi måste lära oss att mötas med värdighet och respekt.

Det har varit mycket snack om månen på sistone eftersom det är 40 år sedan de första människorna landade där. Konspirationsteorier på längden och tvären har florerat och det har påståts att hela månlandningen var en kvalificerad bluff. Nog finns det gott om anledningar, inte minst ekonomiska sådana, att genomföra en sådan bluff men som jag ser det är det fullkomligt omöjligt. Även om man skulle bortse från alla bevis för eller emot så faller det på sin egen dumhet eftersom vi människor inte är särskilt bra på att behålla hemligheter. När det som i det här fallet är så hiskeligt många inblandade går det helt enkelt inte. Någon som vet sanningen skulle förr eller senare prata bredvid mun, på fyllan, i sängen efter eller under sex, vid begynnande senilitet eller helt enkelt råka försäga sig och då skulle katten vara ur lådan.

Vi kan alltså, som jag hävdar, lugnt tro på månlandningen men tomten och tandfen är jag inte helt säker på i skrivande stund. Om vi nu för sakens skull ändå låter oss tro på rymdäventyret så väcks ändå några frågor hos mig. Den dåvarande presidenten Richard Nixon blev historisk då han direkt från vita huset pratade med astronauterna på månen och dessutom hade signerat det meddelande, i vad jag tror ädlaste metall, som sattes upp till förmån och glädje för planetens alla läskunniga utomjordingar. Han gjorde faktiskt också ett par bra grejor till och skulle ha kunnat gå till historien som en ganska okej amerikansk ledare. Då stoppar han fingrarna i syltburken och Watergateskandalen exploderar i ansiktet på honom. Klantigt så det förslår och inte ens en gudabenådad retoriker som Nixon kunde snacka sig ur härvan. Han gjorde dock ett ganska tappert försök och min favorit bland ursäkterna är svaret på David Frosts fråga om han talade osanning beträffande sin vetskap om inbrotten i Watergatebyggnaden. Han svarade att han inte ljugit men möjligen modifierat sanningen lite. Här skulle man kunna ställa sig frågan hur dum en amerikansk president får vara men eftersom de tills nyligen haft ett riktigt praktpäron känns det lite överflödigt.

En annan sak jag undrar över 40 år efter månlandningen är vad som hände sedan. Det skickas fortfarande upp en hel del skrot ut i rymden men har något lika mediemässigt hänt sedan månlandningen? Jag har hört om ett rymdteleskåp som tagit en hel del bilder på planeter som är ofattbart långt borta men som jag förstår det så lyckades inte denna rymds paparazzi få någon bild på någon rymdvarelse. Himla otur att ingen var hemma när vi gjort oss så stort besvär och åkt så långt.

En annan sak som utvecklats, och där man grävt ner många miljoner dollar, är systemet som kallas, "Star Wars." När man betänker de fina ord som sades om den enade mänskligheten och broderlig kärlek då man besteg månen så är det här vapensystemet verkligen ett steg i fel riktning. I och för sig betvivlar jag att åldringarna i Kremlin gjorde en kosackdans av lycka när jänkarna plötsligt vann rymdkapplöpningen men ändå.

När det regnar på bonden så stänker det som bekant på drängen och jag som alla andra vanliga dödliga känner för evigt tacksamhet till forskarna i rymdprogrammet och till det amerikanska folket som betalat notan via skattemedel så att vi alla äntligen har rejäla stekpannor i våra kök. En och annan GPS har även smugit sig in i våra bilar, båtar och mobiltelefoner. Det innebär att vi oftare än förr hittar rätt och om kriget kommer kan du vara helt säker på att få en missil i huvudet då detta navigationssystem är en del av den amerikanska krigsmaskinen.

Är jag då inte ett dugg imponerad av månlandningen och andra bedrifter i rymden?

Jag är i sanningens namn djupt imponerad. Den främsta orsaken till det är att jag har en dator. Kapaciteten hos datorerna vid månlandningen var med dagens mått mätt skrattretande liten. Nu är det inte bara kapaciteten som är avgörande utan även driftsäkerheten. Mina år i sällskap med datorer har oftare än vad jag vill minnas förgyllts av haverier, virusattacker, felmeddelanden, att det helt enkelt hänger sig eller att datorn till synes utan vettig anledning inte lyder kommandon. Jag vet att datorn krånglade i månlandaren och ingenting i världen skulle kunna få mig att tro något annat om en dator anno 1969. Tanken på att genomföra en landning på månen och att sedan ta mig levande tillbaka till jorden med en bråkdel av den datorkraft som jag har i min mobiltelefon Nokia N70 är minst sagt skrämmande. Det är bara att lyfta på hatten åt NASA för om de fejkade eller inte så hade de örnkoll.

Vi har faktiskt haft den första svensken i rymden och han hade chansen att lära resten av världen lite bra språkkunskaper då han och hans amerikanska kollega susade omkring däruppe och lagade rymdfarkoster. Typiskt Sverige på något sätt att den första killen vi får upp är någon slags avancerad bilmekaniker eller hantverkare. Han hade för någon minut allas uppmärksamhet och han passade då på att lära ut lite användbar svenska till den andlösa världen och sin amerikanska astronautkollega i rymdfärjan. Tack vare denna djuping i rymddräktkommer vårt avlånga land de närmaste åren att besökas av turister som på svenska bara kan säga, "fina fisken." Hur många gånger har du själv använt dig av det uttrycket?

Vad har då framtiden i sitt sköte beträffande erövringen av rymden?

När får vi den första finnen i rymden? Det kanske redan inträffat men det vet nog bara de astronauter och kosmonauter som varit upp svaret på.

När kan vi räkna med bosättningar på månen, och finns det något som talar för att det inte blir en kinarestaurang?

När kan vi räkna med att människan obehindrat kan resa omkring i rymden, och kommer vi då att finna att Douglas Addams bok, "Liftarens guide till galaxen", bara är påhittad och inte en faktabok?

För varje svar väcks nya frågor och jag plirar med nyfikna oseende ögon mot framtiden. Jag känner universums oändlighet, höjer handen till hälsning och utbrister förundrat, "nanu nanu!"

Första Orminge-bon på månen

Jag känner mig tvingad att komma med en dementi. Jag påstod igår under rubriken, "Orminge, nu på kartan", att Anna Book kommer från Orminge. Detta är inte sant eftersom hon faktiskt kommer från Nacka och detta mitt påstående påvisar bara okunskap och skrytsamhet från min sida. Att en artist av Anna Books dignitet skulle kunna komma från en liten håla som det här är självklart helt uteslutet, men man ska aldrig säga aldrig för Markoolio är faktiskt härifrån som jag hävdade igår. Detta min falska utsago om Anna Books härkomst har gjort att jag jagats av hennes hardcore fans och är tvungen att förklä mig när jag går ut. Det har sedan igår kommit skrämmande ljud ur buskarna och skrovliga röster har ropat saker som.

"Vi vet vad du har skrivit, Ljugolle!"

"Dementera eller dö!"

"Lär dig stava också och du kan börja med a b c."

Så har det låtit och jag törs knappt gå hemifrån. Vid min postlåda tre meter från min ytterdörr skrämde en hes stämma halvt ihjäl mig när jag ivrigt stod och fiskade upp ett paket med skivor från AOR Heaven i Tyskland.

"Öh, hurru, haru en femma till en kopp kaffe?"

Jag flydde som den kanin jag är in i hemmets lugna vrå och spelade re-mastrade och härligt manliga Whitesnakeplattor tills jag åter kände mig modig och resten av familjen kom hem och kunde beskydda mig.

Snälla Anna Book fans skona mitt blod! Se detta mitt inlägg som en stor fet pudel från min sida. Förlåt min okunskap, förlåt, förlåt, förlåt, det ska aldrig hända igen!

Orminge tillhör Nacka och just Nacka kom på kartan häromdagen. Ingen mindre än Britney Spears(Spjutbritta) var i det gigantiska köpcentret Nacka Forum och handlade med sina barn. För att inga missförstånd ska uppstå så påstår jag alltså inte att denna världsartist kommer från Nacka bara att hon handlade lite leksaker här. Jag påstår inte heller att Max Martin käkat korv innanför kommungränsen men omöjligt är det inte. Tänk ändå att en så stor artist som Britney Spears var i ett centrum i Nacka och handlade, men vi Ormingebor ska inte klaga för det händer titt som tätt att Clabbe smyger in på Coop i Orminge centrum och Markoolio har setts rasta hunden i grannskapet, så det så.

Nu finns Orminge på kartan och det är skönt eftersom jag bor där. En hel minut var min nuvarande hemort med på gårdagens tv-nyheter och ännu en vit fläck på kartan har suddats ut. Vad som fått världens blickar att riktas mot lilla Orminge är att sanningen om våra träningsvanor nu kommit fram i ljuset. När vi Ormingebor tränar så tar vi så att det knakar om det och ibland kan det få konsekvenser. Här är fullt med motionärer och det joggas, springs, utövas bollsporter, spelas badminton och däremellan rastas hundar och gås på långa promenader. Alla tar i för att verkligen komma i form och för att må riktigt bra men igår togs det helt enkelt i ett snäpp för mycket. Det var på fläskis och stressis, förlåt friskis och svettis ska det vara, som det hände. Alla tog i extra stenhårt och var högröda i nyllet av ansträngning. Lårmuskler hårda som stålvajrar spändes, fötter stampade, bilringar kom i självsvängning, armar viftade och tung andedräkt kom med orkanstyrka från hårt ansträngda lungor ut via vidöppna munnar. Trycket var oerhört och det var då taket började spricka. De femtontalet ihärdiga motionärerna kastade en snabb skrämd blick mot det knakande taket, såg mönstret av sprickor som med förfärande hastighet bildades, och använde sina sista krafter till att snabba som vinthundar lämna byggnaden. Alla tog sig välbehållna ut varefter taket rasade in. Inte sedan samma sak hände i Skara har det motionerats så här ihärdigt i vårt avlånga land. Jag tror faktiskt att vi är världsledande på att gymnastisera fram takras. Vill man vara rolig så kan man säga att det är risk för att vi blir anklagade för rasism, ha ha.

Jag har själv tagit raset i Orminge på största allvar och när jag i källaren bestiger den förhatliga stålhingsten och med värkande ben trampar iväg mot ingenstans så kastar jag då och då oroliga blickar mot taket. Det är fullständigt bortkastat eftersom jag är blind men jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ett rent helvete att fortsätta att ta i allt vad jag orkar eftersom jag är rädd att byggnaden ska få utstå alltför stor belastning. Egentligen vet jag att det är min inneboende latmask som talar, men man är som bekant sin egen värsta fiende.

Lite härligt är det trotsallt att Orminge i Nacka tack vare det nedrasade taket nu är känt för något mer än Anna Book och Markoolio.

Jag har ett sår i pannan efter att ha krockat med en dörrkarm nu på förmiddagen. Jag är som blind ganska försiktig med hur jag rö mig men hemmavid susar jag omkring obehindrat och hoppas som alla andra blinda män att min käresta inte är förbannad på mig och har möblerat om. Ibland om jag är trött eller ouppmärksam så kan jag ta fel på riktning och plötsligt ha närkontakt med en dörrkarm eller något annat hårt. Trä mot trä är ju alltid en stor upplevelse så jag tog dagens sammanstötning med jämnmod. Jag tror inte att jag som varande blind krockar med dörrkarmar oftare än fullt seende människor, tvärtom faktiskt. Den stora skillnaden ligger nog idet faktum att jag alltid är nykter vid kollisionen. Det tråkiga med det är att det med allra största sannolikhet gör betydligt mer ont på mig.

Att jag gick in i dörrkarmen kan bero på att jag är lite trött idag eftersom jag var på en pub på landet igår och lirade med Synliga. Det var inte hela det mäktiga sjumannabandet utan en liten trupp av fyra som gav sig hän ute i myllan. Basisten och klaviaturspelaren, Ulf och Marie, har sitt lantställe där ute i obygden och var alltså på sin mammas gata men gitarristen Johan och undertecknad kom ut från den underbara staden för att rocka på ute i grönsakerna. Det var ett riktigt roligt gig där vi kastade oss ut i musikens värld helt utan skyddsnät. Fria improvisationer och låtar kom och gick i en flygande fläng. Det är verkligen något visst att spela med folk man lirat länge med. Det var som sagt en lantligt belägen pub vid ett stort sommarstugeområde och här firade inte nykterheten några triumfer den här kvällen, men å andra sidan så skulle det ha varit för tråkigt för puben om nykterheten faktiskt gjort det och alla druckit vatten. Besökarna var en livlig och kul skara och som publik roliga och så uppmärksamma som de mäktade med. Det måste dock tillstås att det vinglades betänkligt när de begav sig hemåt vid stängningsdags. Min trevliga taxichaufför, hon kom från Kramfors, tog det varligt då vi kryssade oss iväg emellan de glada pubbesökarna. I vanliga fall är det bäst att ta det lugnt eftersom det finns mycket vilt men inatt var det homosapiens som var de mest oberäkneliga. Jag undrar om det är många av dem som krockat med dörrkarmar idag eller inatt, och gjorde det ont?

Min sambo Agneta var inne och kikade på en sida om svamp på nätet eftersom svampplockning är en av hennes stora passioner. Det är lite som att bo med Bert Karlsson faktiskt. Hon ropade upprört till mig där jag satt i källaren och samlade kraft och mod för att bege mig ut på landet för ett gig på en lantlig pub. Jag avskyr innerligt att åka ut på bystan så jag hade suttit en god stund när Agnetas upprörda röst nådde mig från mellanvåningen.

"Det står något jättekonstigt här."

"Jasså, vad då?"

"Det står att de på mindre än en timme plockat fyra liter kantareller rensade. De kan väl för fan inte ha plockat rensade kantareller!"

Är det sedan konstigt att det finns kommunikationsexperter?

Ibland blir även generationsklyftan tydlig när det ska kommuniceras och det är uppenbart att våra vyer ändrats med tiden. Familjen var på äldreboendet och hälsade på Agnetas mamma, tillika barnens mormor, Mary. Många ämnen dryftades och vi kom in på resor. Som jag berättat tidigare så har båda barnen varit på musikfestivaler och tappat den stora fascinationen med sådana. Mimmi har varit på ridläger i Estland och på Malta med Agneta. Camilla har varit både i England med mig och i Colombia med sin pojkvän. Jag har dessutom hunnit med en sväng till Finland och alla dessa resor har skett under det här året. Svärmor Mary log åt allas utsvävningar på ämnet resor och konstaterade sedan sakligt.

"På min tid reste man inte så mycket, då var man glad om man fick komma till Skansen."  

Gårdagen innehöll två gånger Mac plus mycket mer för min dotter Camilla och undertecknad. Hon var i desperat behov av en ny dator och i förrgår hade vi gjort en repa i de närmaste butikerna och på nätet för att göra en liten marknadsundersökning. Det är en djungel därute mina vänner och vi kollade på både Mac och PC men alla datamoguler vi kontaktade sa enhälligt att en Mac var att föredra. Camilla har som sagt varit sugen på en sådan länge och det är inte så konstigt att hon trillade dit till slut.

Det gränslöst stora behovet av en ny dator som Camilla plötsligt drabbats av hade sina randiga skäl. Hon är den enda i familjen som är bra på datorer och hon har sedan hon var en liten skitunge drillats av farfar vad gäller datorernas hemligheter. Hon har mången gång räddat familjens virusinfekterade burkar, antingen på egen hand eller via assistans av farfar och hans Holländska datorgurukompis Cornelius via telefon från Spanien där de bor. Min lilla dotter har inte bara fått gå långa och svåra brottningsmatcher med mjukvaran utan även varit tvungen att skruva isär innandömet på de förhatliga maskinerna och bytt moderkort och andra fysiska enheter. Kort sagt så har Camilla gått den hårda skolan för att bli duktig på att handhava och förstå datorer. Nu befann hon sig plötsligt vara i en för henne konstig situation i sitt eget hem. Hon var den med familjens klenaste dator. Jag köpte en ny tidigare i år, sambo Agneta för två år sedan och lillasyster Mimmi räknas liksom inte i datorsammanhang. Camilla hade nog kunnat leva med sin "uråldriga" burk om det inte hade varit så att hon köpt den nya versionen av hennes enda Akilleshäl vad gäller dataspel, The Sims 3. Glad i hågen installerade hon för kung och fosterland och gnuggade ivrigt händerna för nu skulle det minsann spelas spel. Då fick hon på skärmen det nesliga meddelandet att hennes datorkapacitet inte räckte till. Hon stirrade med ögon stora som tefat och med misstrons rodnad över hela sitt söta ansikte och en enda tanke i huvudet. "Min dator har inte tillräcklig prestanda!" Nu ska det till min dotters försvar sägas att hon inte på betingad reflex tänkte att en ny dator skulle införskaffas. Hon kom istället kubbande till mig och frågade om hon kunde köra sitt utrymmeskrävande spel på min dator och jag som är en snäll och omtänksam far sa blankt nej. Då blev det Agnetas maskin som fick ta emot och hysa The Sims och Camilla satt gnolande och lycklig och ockuperade sin ömma moders dator timmar i sträck. Jag är visserligen blind men här behövdes inga siargåvor för att räkna ut hur det skulle gå och eftersom Camilla jobbar en hel del, både som vikarie på dagis och med att designa hemsidor, så slog tanken på att faktiskt ge sig ut och handla en ny dator snart rot hos henne. När vi sedan under vår stora rekognosering i förrgår fann att en av de stora elektronikkjedjorna hade ett räntefritt avbetalningserbjudande på trettio månader var saken biff. I likhet med mig så kunde inte Camilla nöja sig med den näst bästa maskinen utan köpte till slut den fetaste superdatorn i butiken. Det blev inte heller det förmånliga avbetalningserbjudandet som utnyttjades utan hennes snälla mammas plånbok och välvilja. Agneta lånade ut pengarna och gav sedan var och en av sina döttrar en rejäl skrälldus med pengar vilket halverade återbetalningssumman för Camilla i ett nafs. Vi har alltid försökt se till att inte skämma bort våra barn, och det går riktigt bra tycker jag. Till viss del får man nog se datorinköpet som en investering för framtiden då Camilla de närmaste åren kommer att läsa olika former av datakunskap och redan nu får en del jobb som kräver att hon har en schysst dator.

Ivrig som en näsa i en parfymbutik anlände vi hemmet med den nya datorn och dottern gav sig hän. Hon irrade omkring och försökte göra flera saker samtidigt eftersom vi skulle bege oss till Skeppsholmen någon timme senare. Hon kastade en sista längtansfull blick mot sin kära Mac när vi begav oss iväg för en heldag med New Orleansmusik. Trots att vi gick från en Mac till en annan tror jag inte att det tröstade henne nämnvärt. Artist ett var nämligen Dr. John, eller Mac Rebennack som han heter. Jag trodde att den gode doktorn skulle ha band med sig men han uppträdde ensam med en flygel och en tamburin. Han är fantastisk men det blev ändå lite likartat och dessutom höll Camilla och jag på att gå åt i den strålande sommarsolens påträngande välvilja.

Artist två var Alan Toussaint och det blev en positiv överraskning. Han är ingen större sångare och gitarristen inte något ess men som musikalisk enhet var bandet formidabelt svängigt. Veteranen Toussaints låtskatt helt ovärderlig och han visade sig vara en både roligare och vassare pianist än Dr. John.

Som tredje artist kunde vi välja mellan att springa iväg till en annan scen och titta på Lee Ritenour eller att spana in Blind Boys Of Alabama. Vi valde att sitta kvar och passade också på att, om inte glida in på en räkmacka, så dock att inmundiga en sådan. Två mackor och två drickor till det facila priset av 230 kronor, flämt. Om vi nu hade tyckt att de två första artisterna var en aning ålderstigna så var det en västanfläkt mot de åldringar som nu stapplade på scen. The Blind Boys Of Alabama bildades 1939 och en av originalmedlemmarna var fortfarande med i sånggruppen. Dr. John hade bjudit på en hel del roliga och skabrösa texter, Alan Toussaint på party och må gott musik men nu var det religion som gällde. Vi är här för att delge er, "the word of god", deklamerade en av gamlingarna och stålade som en sol. "oj då", tänkte jag och sedan översköljdes vi av gungande gospeltoner. Vi uppmanades med sångens hjälp att lägga ifrån oss våra bördor vid sidan av floden och den blinda sånggruppen och deras musiker gav verkligen järnet. Ljudteknikern jobbade hårt med att få balans mellan de fem rösterna och fick efter ett tag bra ordning på de ljudstarka herrarna. Det lät stilriktigt och entusiasmen på scenen var verkligen smittsam men de sjöng med alldeles för mycket vibrato för min smak. Ibland försvann någon av herrarna från scenen och den allra äldsta medlemmen satt långa stunder på en stol och vilade sig. Det är helt förståeligt då han måste vara närmare nittio vid det här laget. Han fick faktiskt en stor applåd av publiken för sin höga ålder, något jag själv ser fram emot med tiden. Det var som jag sagt ett starkt kristet budskap de förmedlade men vi som satt runt mitt bord var en skara hedningar och hade hejdlöst roligt åt en av låtarna där sånggruppen sjöng att vi skulle se till att behålla djävulen i sitt hål. När de ett stort antal gånger upprepade, "keep him in the hole", bröt vi ihop i skrattparoxysmer. Jättebarnsligt men jag är inte van med ett sådant hejdlöst åkallande av gud och så många pekpinnar.

Sist men inte minst, bara till namnet, denna kväll var ett av mina absoluta favoritband, Little Feat. När ljudteknikern hade fått balans på ljudet efter några låtar så svängde det så det svartnade. Obeskrivligt bra och för er som hade oturen att inte vara där igår så kan jag varmt rekommendera skivan, "Live From Neon Park", där Little Feat visar sig från sin allra bästa sida. Enda smolket i glädjebägaren var att bandet tappat sin sångerska men förutom detta blev jag glad och lycklig av konserten.

Två musikaliska pärlor under dagen uppkom genom gästning. The Blind Boys Of Alabama gästades på piano av Alan Toussaint och hans magiska spel lyfte musiken till nya höjder. Little Feat gästades av en Ukulelespelare som visade en oväntad bredd på det instrumentet i gruppens paradnummer, "Dixie Chicken."

Det var lite för lite folk på festivalområdet igår och det oroar mig eftersom jag verkligen hoppas att den här förnämliga festivalen överlever ekonomiskt. Tänka sig att något sådant ska komma från mig som i grunden tycker att jazz är ganska trist. Något jag åter och åter igen slås av är hur kul det är att lyssna på livemusik oavsett genretillhörighet så gott folk glöm inte bort att gå på en konsert då och då.

Jag skrev tidigare i detta aktstycke att min yngsta dotter Mimmi inte brukar räknas i datasammanhang i vår familj men detta kom på skam idag. Det visade sig att hon under tre års tid jobbat med datorer av märket Mac i skolan och kunde därmed för första gången vara till stor hjälp åt sin syster som är ett blåbär vad gäller Mac, häftigt!

På onsdag är det festivaldags även för mig för då börjar Skeppsholmsfestivalen här i den kungliga huvudstaden. Eftersom jag bor strax utanför Stockholm i Nacka så passar denna form av festivalande mig perfekt eftersom jag gärna går under bekvämlighetsflagg. Inget boende i tält, krälande i lera och dagar av ölande och ätande näringsfattig men fettbildande mat för min del alltså. Det blir en bulle från hemmets lugna vrå till festivalområdet, några timmar av musikalisk njutning i goda vänners lag och därefter en bulle hem igen till min egen sköna säng. För er som är utsocknes så kan jag förtydliga att en bulle är en taxi, utom på konditori, men då är å andra sidan inte en dammsugare längre en dammsugare. Undrar varför vi gör på detta vis med vårt ädla språk? Svenska lär vara svårt nog ändå för någon från ett annat språk att lära sig och sådana här tilltag lär ju finta bort även de mest begåvade.

Det jag spettsar in mig mest på det här året är Dr. John och Little Feat. Den gode doktorn från New Orleans som gjorde sina hundår på bordeller och andra etablissemang av dubiös karaktär är en fantastisk pianist men vad han bjuder på denna onsdag vet jag inte riktigt. Hans skivor är rätt spretiga och han pendlar mellan lite jazzig pop och soul till tvärjazz. Att det är en jazz och bluesfestival han ska spela på kan ses som ett illavarslande tecken från min horisont eftersom jag inte är speciellt trakterad av just jazz, tvärtom. Dr. John var föresten gitarrist från början men fick ett finger skadat vid en skottlossning på den bordell han gigade på, respect.

Kvällens stora höjdpunkt lär under alla omständigheter bli Little Feat och de är enligt min uppfattning ett av världens bästa liveband. Ett gig är inte det andra likt när det gäller det här fantastiska bandet och jag har en rad liveplattor och det verkar som det aldrig kan bli för många. Enda smolket i glädjebägaren är att den förnämliga sångerskan som sjungit med bandet under några år, har lämnat dem. Tråkigt men det lär ändå gunga fett och gubbarna skrålar på rätt bra de också. Jag har velat gå på en konsert med Little Feat i många år och nu ska jag äntligen få höra paradnumret "Dixie Chicken" live.

När vi nu ändå är inne på festivaler så kom alltså min lilla dotter Mimmi hem från sitt första festivalbesök igår. Hultsfredsfestivalen anno 2009 hade enligt sagda dotter varit en bedrövligt blöt och lerig upplevelse. Fyra dagar av obekvämt boende i tält tycks ha botat Mimmi från festivalbacillen. Hon tyckte inte att lidandet var värt pengarna men nu har hon varit och vet hur det är. Hon stank som en blandning mellan ett utedass och en soptipp när hon anlände hemmet. Tältet hade hon dumpat och hennes kläder stoppades direkt in i tvättmaskinen. De kläder som var i resväskan var så äckliga att hon och hennes ömma moder använde gummihandskar vid överflyttningen. Mimmi hade på väg tillbaka till sitt tält på kvällen och uppspelt efter hoppande och skuttande till livliga band, halkat omkull i den otroligt snuskiga och stinkande leran. Hennes tillstånd efter att ha satt sig på röven i geggan var mest att likna med att skita på sig. Tillståndet på hennes kläder då de förflyttades över till tvättmaskinen gjorde inget för att motsäga detta faktum. Festivalande var alltså alltför obekvämt och ohygieniskt för Mimmi och jag fick lov att dölja ett smil när hon diskuterade saken med mig. Hon sa nämligen att det nog skulle vara mer värt pengarna att tågluffa i Europa istället. "Tågluffa", tänkte jag, "skulle det vara mer bekvämt och hygieniskt?" Det är bra att hon har drömmar och visioner och man behöver inte vara någon Einstein för att lista ut vad nästa projekt blir i hennes huvud. Det är alltså tågluffning hon nu grunnar på och jag lär med största säkerhet få återkomma i ämne på dessa sidor. Den enda respit jag kan räkna med är att det inte blir förrän nästa år som tidigast.

Vi fick också leverans av den engelska skogsmusen igår och hon är precis så söt som jag trodde. Jag påstod igår att hon hade samma namn som en kondom men så är inte fallet. Hon heter Nosan och det är en av de två systrar hon snart ska få som har ett mer kondomiskt namn, men när jag påtalade sambandet för min syster igår tog hon ett snabbt beslut i namnfrågan och Tjosan droppades. Den kommande lilla musen ska istället få heta Trosan eller Dosan! Nej förlåt, dåligt skämt., 

Idag kommer min dotter Mimmi hem från Hultsfredsfestivalen. Hon blir upphämtad vid bussen av min syster Marie som ändå ska hit för att leverera den lilla mus vi ska ta hand om en vecka. Alla gubbar som trodde sig ha fått en spännande träff när de använde sökordet mus och hamnade här kan sluta läsa nu.

Mimmis första reaktion när jag berättade om vårt åtagande att vakta musen en vecka var, "en råtta, vad äckligt!" Jag vet ändå hur det blir till slut för den lilla rådisen lär vara oändligt söt med sina stora charmiga öron och pigga uppsyn.

Musen tillhör min systerdotter Emma som nu vid fem års ålder lyckats tjata till sig sitt första husdjur. Det tog mig dubbelt så lång tid så Emma är skickligare än vad jag var. Min dotter Camilla var barnvakt hemma hos Emma förra veckan och kunde ge en ögonvittnesrapport om vilka det var som daltade mest med det nya husdjuret. Det var minsann två vuxna figurer som med pipiga röster hängde över buren och pjoskade med den nya familjemedlemmen. Emma är fortfarande lite rädd och därför en smula avvaktande.

Den i min familj som skulle uppskatta en närmare bekantskap med musen mest av oss alla är vår katt Bonham men han kommer inte att bli presenterad.

Jag är i skrivande stund inte säker på musens namn men jag tror att hon heter Tjosan. Finns det inte en kondom som heter så? Nu ska jag inte kasta sten i glashus för när jag var liten hade jag, som jag trodde, två små dansmöss vid namn Piff och Puff, men min syster hävdade när vi under en lunch häromdagen diskuterade saken att den ena var hennes. Så kan det vara för mitt minne är inte att lita på men då är hon medskyldig till att döpa två möss efter två världsberömda ekorrar. Syrran blev lite sorgsen och verkade lite skuldtyngd när vi ordade om "våra" forna möss. "Minns du inte", sa hon uppbragt, "det var jag som tog livet av en av dem." Att det skulle ha varit hennes fel mindes jag inte men tydligen hade hon släppt ner den ena av dem i en skrivbordslåda där den enligt vad syrran trodde hade ätit något synnerligen olämpligt så att den dog. Alla som bekämpat oönskade mus eller råttinvasioner vet att det inte är helt lätt att varken fånga dem eller att förgifta dem, så jag tror att det nog inte var min lilla systers fel att den lille gynnaren gick hädan. Det var nog helt enkelt hans tid att möta sin skapare. Undrar om denna traumatiska upplevelse gnagt på min stackars systers samvete alla dessa år?

Något från tiden som mus ägare sent 60-tal jag livligt kommer ihåg är hur de fördömda rådisarna sprang i sitt motionshjul på nätterna. Hade inget emot att de nattsuddande djuren gav sig hän åt lite gymnastik men det förbannade hjulet gnisslade så att man kunde bli tokig. Det hände att buren fick flyttas ifrån mitt rum till badrummet istället för att nattro skulle uppnås. Det är tänkt att buren med musen ska stå inne hos Camilla den här veckan för dit in ska katten ändå inte släppas. Camillas pojkvän Emmanuel är allergisk mot katter så gissa vilket rum den gode Bonham helst vill besöka? Vi prövar väl ett par nätter och ser om Camilla och Emmanuel kan sova i samma rum som vår fyrbenta besökare och troliga nattgymnast.

Mimmi är som sagt var på väg hem från Hultsfredsfestivalen och i skrivande stund på bussen. Hon lät som sju svåra år och ett nödrop när jag pratade med henne i telefon för en liten stund sedan. Fem nätter i tält, ivrigt festande, bristande hygien och en monumental sömnbrist lär innebära att det är ett smärre vrak som återkommer till hemmets lugna vrå. Jag misstänker att hon även luktar värre än en klassisk stinkbomb. Nåja, hon är ung och stark och en dusch, lite mat och en eller två nätters god sömn i den egna sängen kommer nog att få tillbaka henne på banan igen. Det värsta scenariot är om hon inte använt sig av mammas stövlar och den förnämliga regnponchon, blivit blöt och kall och därmed dragit på sig en förkylning, en urinväggsinfektion och den förfärliga hackhostan hon alltid råkar ut för. Då skulle hon bli tvungen att sitta hemma hos mamma och pappa i tv-soffan och dricka te med honung någon vecka för att kurera sig. Mysigt för oss men det skulle med största sannolikhet driva henne fullkomligt galen. Vi får väl se hur det blir med möss och människor.

För någon vecka sedan repeterade jag med ett band i Södertälje eftersom jag skulle vikariera som sångare med dem på ett par gig. Repetitionerna genomfördes i bandets replokal på en väg som uppkallats efter den berömda skalden Karin Boye. Min kunskap om dikter och diktare är minst sagt rudimentär eftersom jag lyssnat mer på tonsatta ord än läst dikter. Min syster Marie är väldigt förtjust i Karin Boyes diktning och jag är helt övertygad om att hon var helt magiskt skicklig, men jag har som sagt ingen relation till hennes verk så jag tar mig därför friheten att använda mig av en av hennes mer berömda rader för att ge mig hän åt tolkning. Jag gör detta i fullt medvetande om hennes stora konstnärskap och tragiska slut. Konstnärlig frihet är vad jag ger mig själv och det citat jag valt är, "det gör ont när knoppar brista."

"Det gör ont när knoppar brista", kan betyda att jag ska vara glad och tacksam att jag inte föddes till blomma för då skulle kanske mitt inträde i vuxenvärlden som mogen blomma vara än mer smärtsam process än vad den har varit som människa. Jag skulle då känna min stolta stjälks hela gröna längd, solens sköna livgivande värme längs hela mitt jag och suget i rötterna efter det mineralrika och härligt ljumma vattnets sötma. Jag vet att det är dags att blomma ut och bli mitt rätta jag i all min prakt. Jag tar i ända från rötterna och börjar sakta men säkert att veckla ut mig, att utvecklas. Smärtan får det att blixtra i mitt inre och det är precis då mitt i min växtvärk som mitt blomjag får sitt livs första och enda tanke. "Aj, det gör ont när knoppar brista!"

Kvar på temat växter kan det också vara så att jag tillbringat otaliga timmar i trädgården. Mina händer har blivit ordentligt nersmutsade av jord och mull och jag har på ömmande knän grävt små gropar så att svetten lackat. I dessa små hål har jag sedan planterat lökar i prydliga rader för att när tiden är mogen där ska prunka med ljuvligt doftande och oändligt vackra blommor. Så månader senare infinner sig äntligen blomningens tid och i snörräta rader står nu blomstjälkarna i förväntansfull givakt. Var och en är försedd med en knopp längst upp som utlovar kommande prakt och oskattbar skönhet. Dagarna går men inget mer händer och de vägrar helt enkelt att slå ut. De tjuriga växterna håller sig oöppnade och gör inte sitt jobb. De uppvisar en flagrant brist på samarbetsvilja och, "det gör ont när knoppar brista."

En annan tolkning av den berömda diktraden kan vara att det faktiskt kostar på att bli vuxen. Jag knoppas alltså som människa och ser plötsligt klart för mig vad som förväntas från min sida när jag nu är nästan "vuxen." Plötsligt är det mvg: n som gäller i ordning och uppförande, vett och etikett, logik och inte minst i de stora konsterna social kontakt och personlig utveckling. Jag knoppas som människa och plötsligt verkar den barn och ungdomsvärld jag ibland funnit vara snäv och kringskuren nu som ett lyckans land. Ett sagoland där vuxna förståndiga varelser tagit de stora besluten åt mig, där jag inte räknats som fullt tillräknelig men därigenom inte heller behövt ta mer ansvar än vad jag klarat av, men nu är det jag själv som ska staka ut min väg i livet. Det som krävs av mig är att jag förstår de sociala normerna och att jag följer alla skrivna och oskrivna regler och lagar. Mitt val är inte ens ett val utan snarare ett påbud att, "göra som man ska", och mitt tonåriga jag revolterar självklart och omedelbart. Jag är ett slags kvasivuxen som inte fullt ut uppskattar vad som krävs av mitt nu så plötsligt vuxna jag. Stötarna och törnarna blir därför många, hårda och ofta väldigt högljuda. "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en tolkning kan vara att det är jobbigt att vara korkad. Jag tar in det givna problemet, vänder och vrider på det, analyserar det från alla håll och grubblar tills det fullkomligt bultar av molvärk i tinningarna. Hjärnkapaciteten räcker helt enkelt inte till för jag är ett pucko, och det är då det står helt klart för mig att, "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en inte alltför smickrande variant är att jag vaknar på morgonen med en helvetes huvudvärk. Hela kroppen känns som om jag blivit överkörd av en ångvält, smaken i munnen är vidrig, och som tur är, obeskrivlig. Egentligen så borde det vara synd om en varelse i det här tillståndet men min kroppsliga belägenhet är självförvållad så hela världen tycker att det är rätt åt mig. Huskurer prövas nu i desperation. En pizza inmundigas, värktabletter sväljes, lampor förblir otämda och litervis med vatten, kaffe och juice hälls ner i den oändligt törstiga kroppen. Jag är bakfull efter att ha supit skallen i bitar och "det gör ont när knoppar brista."

Jag hoppas att jag genom dessa mina funderingar har höjt den kulturella standarden här på mina sidor. Jag har fler "djupa" tankar att dela med mig av och några ämnen jag just nu grunnar på är, "jag har skrivit ett blogginlägg, alltså finns jag", och "världen känns så ödslig, borde jag starta en Facebook åt mig själv?"

Fick en musikalisk högtidsstund på Tyrol igår kväll. Det var min dotter Camillas vän Klara som på Facebook undrade om ingen skulle gå på Sweet och Camilla och jag hängde på som ett skott. Vi visste inte om att det skulle vara något på gång på Tyrol men Klara som jobbar på Gröna Lund hade örnkoll och tur var väl det.

Camilla och jag anlände till Gröna Lund ungefär 25 minuter innan bandet skulle börja lira och strosade in. Personalen på både Gröna Lund och på Tyrol var väldigt trevliga och vi behövde inte lösa biljett för Camilla eftersom hon var ledsagare åt mig. Jag blir alltid glad över trevligt bemötande och här var mottagandet i toppklass.

Till min stora förvåning började The Sweet lira på utsatt tid. Hur många gånger händer det när man går på gig? Ljudet var fantastiskt bra och de gamla hjältarna levererade hit på hit och jag fann mig själv leende från öra till öra. Bandet firar detta år 40 år som band och de spelade även sina tidiga mer popaktiga hits. Publiken sjöng livligt med och verkade uppskatta dessa gamla tuggummilåtar lika mycket som det tuffare materialet. The Sweet spelade i stort sett alla sina största hits, gjorde en liten flirt med den svenska publiken genom att spela lite ABBA och gjorde en fenomenal Emerson, Lake And Palmer cover.

Bandets enda originalmedlem, två är avlidna och en är i kylskåpet, Andy Scott började konserten med att berätta att han hade helt andra toalettvanor nu mot tidigare. Detta anspelade självklart på den skandal bandet ställde till med när de någon gång på 70-talet grisade ner i logen bakom Gröna Lunds stora scen och bajsade på bordet. Andy Scott tyckte att det var roligt att gruppen nu var tillbaka för att spela eftersom det hade sagts att de aldrig mer skulle få spela på Gröna Lund. Man ska som sagt aldrig säga aldrig.

The Sweet var ett grymt bra liveband på 70-talet och det är de fortfarande. Det är kul att lyssna på ett så här välspelande band utan att det blir alltför många utsvävningar och långa solon från instrumentalisterna. Stämmsången från The Sweet anno 2009 är i absoluta världsklass och en ren fröjd i örat. Klara och Camilla tyckte att det såg oerhört komiskt ut när gitarristen Andy Scott sjöng otroligt höga stämmor med ett jättegap och hamsterkinder som dallrade.

Torsdagskvällen blev tack vare Klaras tips och vår spontanitet fantastiskt lyckad. Det är något visst med att bli positivt överraskad när man bara drar iväg på något utan en massa förväntningar. Camilla och Klara tyckte också att det var toppenbra men blev lite oroade av de herrar i övre medelåldern som gav järnet och en stund förvandlades till de unga spolingarna på 17 de en gång var. Klara sa något om att man såg att dessa herrar tillbringat hela dagen på kontoret men nu gav de sig hän, och man blir mest rädd när man ser dem tyckte Klara. Själv tillhör jag den omtalade åldersgruppen men försökte behålla min värdighet så gott jag kunde trots att jag stundom rycktes med å det grövsta.

Det är faktiskt inte så himla lätt att komma ihåg hur gammal man är när det rockar fett, och denna kväll på Tyrol rockade det verkligen fett om The Sweet.

Igår kväll skickade jag ett sms till min lilla dotter Mimmi nu på Hultsfredsfestivalen och gjorde en stilla förfrågan om hur hon hade det och om hon lyckats få upp tältet. Jag fick omgående ett sms med följande ordalydelse.

"Det började med regn och åska men tältet fick vi upp, Allt är äckligt!"

Ord och inga visor alltså men jag undrar om hon använt stövlarna och regnponchon än? Allt är äckligt kanske betyder att hon är blöt och snygg eller också betyder det att hon är torr och anskrämligt ful i sin utstyrsel. Ska bli intressant att dryfta saken med henne när hon kommer hem på söndag.

Snygg eller ful, våt eller torr så är hon i alla fall på festival och det band hon vill se mest av allt är The Sounds. Hon läste upp hela festivalprogrammet för mig för någon vecka sedan och det var inte en enda artist jag skulle gå mer än 100 meter för att se och The Sounds var bland det värre på listan. Jag tycker att de är helt värdelösa men det bevisar nog mest att jag är en gammal sur gubbe. Som tur är så behöver jag inte känna mig ensam i min surgubbestatus för jag har kompisar som tycker som jag. För ett antal veckor sedan var The Sounds med i morgonprogrammet på TV 4. Jag hörde deras första låt och kom in ungefär mitt i framträdandet och undrade vad det var för sopor som lurat sig in i tv-studion. Det lät helt enkelt förfärligt och jag blev kvar vid burken enbart för att få reda på vad det var för elände. Det fick jag strax veta och en intervju med bandet följde där de berättade att de skulle spela förband till No Doubt i USA men sångerskan i The Sounds tyckte inte att No Doubt var särskilt bra. Då orkade inte jag med eländet längre och stängde av tv: n för jag är väldigt förtjust i det coola amerikanska bandet. Någon timme senare ringde telefonen och det var en polare från Upplands Väsby som undrade om jag hade tv: n på. Jag svarade nej och då gratulerade han mig för det sämsta band han hört på länge väsnades som värst i rutan. Min vän spydde galla över sångerskan som sjöng falskt och gitarristen som spelade remarkabelt många fel. Jag höll med och berättade att jag sett dem tidigare i programmet och under tiden vi ondgjorde oss över olåten insåg jag att vi starkt påminde om de gnälliga gubbarna på balkongen i The Muppet Show. Så är det nog och smaken är som baken och i sanningens namn så gillar jag massor av halvdassiga musiker och vissna sångare men just dessa ljudförorenare klarar jag helt enkelt inte av, med undantag för deras genombrottssingel som kom för några år sedan. Faktiskt skönt att smaken är just som baken, full of shit and hairy, och delad.

"Mamma, har du några gummistövlar?"

"Ja, de ligger i garaget."

"Hur ser de ut?"

Konversationen utspelade sig mellan vår dotter Mimmi och min sambo Agneta igår inför Mimmis packande och avresa mot Hultsfredsfestivalen. Mimmi inspekterade en stund senare de omtalade stövlarna och fann dem olidligt fula och gröna men hade inga stålar att köpa några nya för, så de packades ner i väskan. Agneta har trampat milatals omkring i detta stövelpar med harpun i hand beredd att spetsa skogens alla svampar utan en tanke på om fotdonen är moderiktiga och snygga eller inte och det har gått så bra så. Mimmi kastar en blick på dem och stönar uppgivet över hur skämmigt det kommer att vara att behöva bli sedd i dem. Ett ytterligare stön kom över Mimmis läppar då hon i morse strax före avresan fick en praktisk, och även denna gång militärgrön, regnponcho av sin ömma moder. Det är viktigt att se rätt ut så fan vet om inte både stövlar och poncho kommer att bli kvar i väskan även om Hultsfred drabbas av skyfall.

Det är första gången som Mimmi åker på festival och hon är inte heller van vid campinglivets fröjder så hon var något förbryllad vid förberedelserna inför avresan. Allting som är stöldbegärligt har hon lämnat hemma utom mobilen och den tänkte hon ha i sin bh. Tur att hon har en liten och lätt mobil för hon är inte precis någon Dolly Parton.

Ett tält köpte hon på Rusta för 99 kronor, så det är nog ett riktigt topptält. Det gjorde även alla hennes kompisar och de kommer nog att bilda en hel liten tältstad med dessa tälts motsvarighet till papperstallrikar eller engångsservetter. Till Mimmis heder bör här nämnas att hon utan att blinka genast plockade fram börsen och tog kostnaden för sitt tält helt själv. Jag vet precis vad min farsa skulle ha sagt om saken.

"Första gången flugan fes så sprack hon."

Synd att inget tv-bolag kommit på iden att filma när dessa campingens oskulder ger sig på att sätta upp sina medhavda tält. Jag är säker på att det skulle bli otroligt underhållande och få höga tittarsiffror eftersom få saker är så kul att titta på som när andra gör bort sig. Tänk er sedan synen när dessa "asfaltsblommor" raglar hem på kvällen efter en hel dag och kväll av dansande och öldrickande och ska lotsa sig fram genom en liten stad gjord av tyg. Nu ska man inte kasta sten i glashus som det så vackert heter och om min lilla dotter är fullständigt oduglig vad gäller campingens fröjder så är det ett intet mot hur sopig jag är. Tyckte under en mycket kort tid i min barndom att tält var kul men det gick över och nu skulle du inte få ut mig i naturen för övernattning i tält för allt smör i småland, inte ens om Shania Twain skulle med. Om det nu uppenbarligen är mitt fel att Mimmi är en klantig campare så måste det enligt gällande logik vara Agnetas fel att hon i första hand hela tiden tänker på att se snygg ut. Inte för att Agneta gör det men enligt min uppfostran är alltid allting någons fel och eftersom det inte är mitt fel så är det hennes. Vi får helt enkelt hoppas att vädergudarna ler mot Hultsfred och att solen oupphörligt skiner mot festivalbesökarna så att min dotter kan visa sig från sin bästa sida och slipper bära regnkläder. Det skulle ju vara förfärligt eftersom vi faktiskt lever i moderna tider och dum får man vara men inte ful.

Vid min senaste födelsedag i början av juni så fick jag tolv skraplotter märke Triss av min svärmor. Efter idogt skrapande visade det sig att jag vunnit 225 kronor. Valet stod då mellan att jag faktiskt vunnit 225 kronor eller att svärmor förlorat 75 och då ville jag hellre vara en skön vinnare än att göra svärmor till en looser och valde att förvandla min lilla "vinst" till nio nya skraplotter och den feta storvinsten var fortfarande inom räckhåll. De första lotterna var inhandlade i Forum Nacka men de nya införskaffades i centrumet i min gamla hemkommun Upplands Väsby. Jag kände benhårt att detta vågade grepp kraftigt skulle öka mina vinstchanser.

Tji fick jag för efter koncentrerat skrapande med Janne Schaffertunga, nä vi skrapade inte lotterna med gitarristens tunga utan i hans stil med sagda kroppsdel, blev vinsten ynkliga 125 kronor. För att fortsatt kunna känna vittringen av storkovan bestämde jag mig originellt nog för att genast lösa in "vinsten" mot fem nya friska skraplotter med chans till miljonvinst. Greppet att införskaffa lotterna i Väsby hade inte slagit väl ut så denna gång gjordes detta i Orminge centrum för att jag därigenom skulle kunna tillgodogöra mig hemkommunens goda tur. Yngsta dottern Mimmi skrapade fyra av dessa och inbringade en "vinst" på 50 kronor och sambo Agneta tog sig an den sista men med klent resultat, alltså var jag nu den lycklige vinnaren av, just det ni har gissat rätt, två nya friska lotter med en enorm vinstpotential. Det hade varit bra med det om jag inte drabbats av speldjävulen när jag stod i begrepp att inne på Pressbyrån byta 50 kronors vinst mot nya vinstchanser. Om jag "bara" la till en ynka femtioribba så skulle jag få 6 nya lotter i ett litet inplastat kit, så jag slog till och halade fram lädret. Sålunda beväpnad med förhoppningar om guld och gröna skogar ilade jag hemåt.

Någon vecka senare vid min dotter Camillas hemkomst från Colombia plockade jag fram mitt lott kit och uppmanade henne att öppna det så att den nu samlade familjen kunde skrapa fram storkovan. Nu innehöll inte mitt lilla paket sex Trisslotter som jag trodde utan istället en mystisk blandning av skraplotter. Tre 10 kronors, en bingovariant och två Trisslotter var vad vi fick fram. Min plan var att familjemedlemmarna skulle skrapa några var och därmed skulle allas goda spellycka komma till användning. Camilla just hemkommen välbehållen från en lång resa och säkert fullproppad med god tur efter att ha klarat sig bland reptiler och farliga insekter i Colombias och Brasiliens djungler fick börja och tog sig an bingoskrapisen. Den gav ingenting och vi blev en smula mer dämpade men fortsatte oförtrutet vidare med mynt i hand. Slanten skrapade med Camillas hjälp fram tre tior och en vinst på tio kronor var ett faktum. Sambo Agneta ville inte skrapa, kanske var hon lite dämpad just då eftersom Mimmi just lurat till sig biljetter och resa till Hultsfredsfestivalen av henne, så Camilla skrapade två tior till men ingen vinst kom vår väg. Allt vårt hopp vilade nu på den blivande festivalbesökaren Mimmi som med liv och lust genast avtäckte Trisslotternas mysterium men där fanns inga rikedomar att få för vår del. Kanske var Mimmi lite okoncentrerad och straffades av lyckans fe för detta. Mimmi babblade oupphörligt om att åka till Rusta och köpa tvåmanstält till det facila priset av 99 kronor. Ska storvinsten komma krävs 100 % koncentration, annars går det inte och svamlande om tält av låg kvalitet ger inga feta säckar med guld. Jag var alltså nu nere på en vinst på tio kronor men kände mig fortfarande som en vinnare och tänkte minsann inte ge upp. Nu stod jag inför valet att lösa ut min vinst på en tia, att byta vinsten mot en ny tiokronorslott eller att lägga till femton spänn och slå till med en Trisslott. Med dessa tankar i huvudet gick jag tillsammans med ungarna mot Orminge centrum för lunch och ett besök på spelbutiken.

Jag bestämde mig slutligen för alternativet att lägga till femton kronor och efter den förnämliga måltiden fick Mimmi äran att skrapa denna min sista lott. Camilla och jag böjde oss förväntansfullt fram, hon för att se bättre och jag för att jag ibland glömmer bort att jag inte ser. Mimmi skrapade på och vi höll alla andan för att inte störa Fru Fortuna men den gamla bitchen var inte på gott humör denna dag och ingen vinst kom min väg. Jag fick lotterna på min födelsedag den 2: a juni och idag är det den 2: a juli så det tog en månad att komma fram till att jag är en total looser. Sammanlagt hade jag nu skrapat mig igenom lotter för den sköna summan 775 kronor och till slut hamnat på noll. Juni har dock varit en månad full av förhoppningar om en snar och drastisk förbättring av ekonomin. Kanske inte världsekonomin men ett hopp om en förbättring i mitt eget lilla mikrokosmos närde jag allt.

Vad har jag nu lärt mig när livet gett mig en sådan skrapa?

Troligen ingenting för det är roligt med skraplotter och hoppet är som bekant det sista som lämnar kaninen. Det är kanske också så att jag måste köpa lotterna på rätt datum?

Min tursiffra är fem så den femte kanske jag slår till igen och då...