Synpunkter

Sedan vår yngsta dotter for sin kos till jordens undersida där känguruerna hoppar omkring så har vi sakta men säkert förvandlat hennes rum till ett möbelförråd. Det går knappt att gå in där, men en klar förbättring kan påvisas i flera andra rum. Till vårt försvar kan sägas att vi använder oss av Mimmis egen metod, för så här kunde det låta då hon fortfarande bodde hemma.

”Mamma, titta vad fint det är i mitt rum nu!”

När Mimmi sa på detta vis visste vi utan att ens behöva titta efter att hennes rum var otroligt fint städat och prydligt, men också att det utan tvivel inte längre gick att ta sig in i förrådet på övervåningen.

Samma princip användes idag av sambo Agneta då hon stolt förevisade sin välstädade bil för mig. Eftersom hennes fina lilla fortskaffningsmedel i vanliga fall är ett rullande skrotupplag fullproppat med saker som hon antingen anser kan vara bra att ha eller som hon inte orkat flytta på, så gav jag henne rikligt med beröm.

”Du är en mycket bra människa!”

Sa jag entusiastiskt, men tystnade då hon sa.

”Ja, men nu är det rätt stökigt i garaget.”

På tal om stökigt så är det så vårt hem är för närvarande. Det finns inga gränser för hur de två kattungarna kan ställa till det. De sprätter ut så mycket sand vid besöken i kattlådan att vår hemmaboende dotter Camilla seriöst pratar om att åka iväg till ett köpcenter för att införskaffa en handdammsugare. När någon som är så försiktig med sina pengar som hon är villig att spendera sina surt förvärvade stålar på en nyttig grej som en dammsugare är det långt gånget.

Själv tassar jag omkring härhemma och är otroligt försiktig. Vill inte sparka, eller kliva på de små kattflickorna. De är, som det verkar, överallt samtidigt och det faktum att de har halsband med pinglor hindrar dem inte ifrån att stup i kvarten smyga sig på mig. Plötsligt så är de bredvid och jag har inte hört någonting trots att jag har de stora lyssnaröronen på.

Jag ser antagligen ut som en hippie med obegränsad tillgång till jazztobak och verklighetsförändrande medikamenter då jag glider runt med avmätta, försiktiga rörelser.

Det är inte bara kissarna själva som jag riskerar att kliva eller sätta mig på utan även alla de saker de flyttar omkring på. Mängder med kattleksaker, hushållspappersrullar, skor, mattor, borstar, vantar, pennor, klädnypor och allt annat löst som en liten nyfiken kattunge kan tänkas intressera sig för. Jag får ta det lugnt helt enkelt och det är inte någon riksolycka att kliva på någon av dessa prylar men köttfärsen den ena kissen gömde under mattan igår är något jag helst inte vill sätta foten i.

Katterna, min sambo och vår ljuvliga avkomma kan alltså stöka till det rätt så bra härhemma. Här skulle jag vilja säga att även jag är en slarver och att jag strör mina grejor omkring mig, men det gör jag inte. Jag är i det närmaste pedantisk och har en väldig ordning på mina saker. Inte för att jag vill men därför att jag är blind och skulle aldrig hitta någonting om jag använde mig av min familjs tillvägagångssätt. Min familj säger att jag har andra dåliga sidor men jag tror att de är avundsjuka på mig. Jag har i alla fall aldrig sett några andra dåliga sidor hos mig själv, och det säger jag i största ödmjukhet.

Glada i hågen lastade sambo Agneta och jag in våra små kissar i bilen och begav oss iväg mot veterinären. Det var dags för Ozzy och Dio att få en spruta mot kattpest för om några veckor ska de få gå ut.

Jag satt bak med katterna i sin bur och Agneta körde. Eftersom jag är blind så brukar den arbetsfördelningen fungera bäst. De två kattpojkarna pep ynkligt och jag tröstade dem med att vi snart skulle vara framme och att då skulle det bli ännu värre. Injektioner är inte min grej och det fanns inget som talade för att våra tuffa rockkatter skulle tycka annorlunda i frågan.

Att åka till veterinären brukar innebära stora förändringar för oss. Gången innan var det vår gamla katt Bonham som tappat rösten. Det visade sig vara en tumör och slutade med att han fick hjälp att åka till katthimlen. Stor sorg och förtvivlan hos mig och övriga familjen och den upplevelsen styrkte mig ytterligare i min egen inställning till doktorer. Jag går bara om det är absolut nödvändigt och om jag tvingas av den övriga familjen. Med tanke på hur krasslig jag varit på sistone så går jag absolut inte dit eftersom jag är rädd att de kommer att förorda nödslakt.

Den här gången skulle nog inte veterinärbesöket bjuda på några större överraskningar eftersom vi bara skulle vaccinera gossarna. Allt gick också mycket smidigt och sköterskan tyckte att Ozzy och Dio var läckra namn på de små tuffingarna. Husse, jag alltså, njöt höggradigt av detta beröm, och om jag får säga det själv så är jag en riktig dängare på att namnge katter. Det är förövrigt aldrig någon annan som säger det, utom just idag då.

Bara för att vara på den säkra sidan bad vi sköterskan att kolla om våra små gossar verkligen var just gossar. Vår dotter Camilla hade blivit misstänksam angående könstillhörigheten då hon vid smekande av de små livens silkeslena magar upptäckt små tuttar. Nätet konsulterades genast men vi blev inte så mycket klokare eftersom det stod att även hanar kunde ha tuttar. Det säkraste tecknet på att det är en hane är om det finns en kulpåse men någon sådan kunde inte min familjs damer finna.

”Hur ska den se ut då?”

Frågade Camilla och jag sa att den var som på en människa men mindre. Det samtalet var nästan som det där berömda man ska ha med sina barn om blommor och bin, men min dotter är 22 och ska inte behöva någon information från mig i frågan. Min kära sambo gjorde inte heller några framsteg då hon undersökte katterna och hon borde verkligen veta hur prylarna ser ut som har ett sådant praktexemplar till man.

Sköterskan tittade, tittade igen och sa sig sedan inte vara säker. Efter att ha undersökt båda kände hon sig fortfarande inte säker på könstillhörigheten och hämtade ytterligare en person som skärskådade våra kattpojkar. Denna nyanlända lyfte upp Dio och konstaterade efter en stund att det definitivt var en flicka. Agnetas mun föll upp eftersom hon misstänkte att Ozzy var en flicka men var tämligen säker på att Dio var kille. Nu frågade de båda sköterskorna om de kunde ta med sig kissarna för att konsultera en tredje part och vi sa ja och satt fnittrande kvar.

Efter en liten stund så kom tre personer tillbaks till det lilla undersökningsrummet och förkunnade att vi hade två katter av honkön. Plötsligt kändes Ozzy och Dio som skitdåliga namn.

Nu utbröt en stor skrattfest och vi konstaterade att det inte gjorde någon skillnad för vår del om vi hade honor eller hanar. Så började Agneta snacka om att man kanske skulle låta dem få en kull innan man steriliserar dem och jag insåg att det visst gjorde skillnad.

Om fyra veckor så ska vi tillbaks till veterinären igen för spruta två mot kattpesten. Då kan det väl ändå inte bli några nya överraskningar? Tänk om djurdoktorn då plötsligt säger att det inte är katter vi har utan tigerungar. Att de kommer att bli en och en halvmeter höga och kräva tre kilo prima nötkött var per dag. Att de visserligen kan vara rätt så keliga men om de morrar och visar tänderna så bör vi snarast söka skydd. Eller ett ännu värre besked, att de inte är katter utan hundar. Skulle inte förvåna mig eftersom kattungen tidigare känd som Ozzy faktiskt apporterar.

I skrivande stund ligger de små sötnosarna och sover i en liten klungbulle på soffan i vardagsrummet. Inte konstigt att de är trötta, att byta kön är jättejobbigt.

Nya namn måste det bli och lille Dio kommer i fortsättningen att heta Alice efter Alice Cooper, som är lite androgyn. Camilla föreslog att Ozzy döps om till Bonnie efter Bonnie raitt och så får det nog bli. Då har vi också börjat från början i alfabetet om nu Agneta tänkt sig ännu fler kissemissar framöver.

Imorse var det tre killar och två tjejer i vår familj. Nu är jag ensam hanne med fyra honor och när minstingen Mimmi kommer hem från Australien blir det fem mot en, ett sådant matriarkat!