Synpunkter

När den stora pandemin förra året var i antågande och massvaccineringar företogs både när och fjärran så använde jag min manliga intuition och avstod från nålens frälsning. Jag lyssnade till den inre röst som ifrågasatte om vaccinet verkligen var ordentligt testat och att det inte var några biverkningar. Okej okej jag erkänner, jag gillar inte att ta sprutor och räknade iskallt med att alla andra skulle vara tillräckligt oroade av influensan för att låta vaccinera sig och då skulle inte jag löpa särskilt stor risk att bli smittad heller. Jag är inte livrädd för sprutor men kan jag fega ur så gör jag det. Jag har dessutom svårt med överhet och är alltid beredd att bli motsträvig och gå emot strömmen om någon myndighet eller chefsliknande person försöker säga åt mig vad jag ska göra, så någon nål skulle då rakt inte få stickas i min jungfruliga arm. Ostucken är bäst och frisk och lycklig har jag sedan mitt beslut vandrat vidare i jämmerdalen.

Nu rapporteras det om biverkningar på influensavaccinet och i Finland är det tydligen numera förbjudet. Symptomen är att folk somnar i tid och otid och kan inte stå emot sömnen som smyger sig på. Detta trötthetsfenomen i kombination med den valrörelse som dragit igång i vårt avlånga land kan, som jag ser det, leda till mycket djup sömn fylld av mardrömmar. Jag tror inte att det är någon överdrift att påstå att vaccinets stygga biverkning i kombination med en valdebatt på burken eller med ett torgmöte i värsta fall kan leda till ett koma liknande tillstånd.  Detta kan i förlängningen leda till att valmanskåren inte hör politikernas fagra vallöften, de läckra smutskastningskampanjerna eller förstår deras djupt förankrade ideologier och i sämsta fall kan medborgarna försova sig eller helt enkelt rösta fel. Sömniga och förvirrade lägger de i september kanske sin pliktskyldiga röst på fel parti, förlåt, block ska det förståss vara. Jag som är obesprutad och pigg som en pelikan lovar att i möjligaste mån hjälpa folk vid valurnorna, men det finns en gräns för hur mycket en enda blind illerkille med brustna illusioner hinner med på en dag.

Bild: Sprutan i tutan

Har ni märkt att de kommersiella kanalerna på tv har synkat ihop sig och sänder sina reklaminslag samtidigt? När de förhatliga idiotfilmerna om produkter och tjänster jag inte vill ha rullar igång och jag listigt tänker passa på att spana in vad som händer på de andra kanalerna så går jag istället på en stor fet blåsning. Var jag än hoppar i förhoppning om att hitta något kul att fördriva de tio till femton minuter reklamen håller på så framkallar bara mitt flitiga finger mer av samma elände. Ibland är det till och med exakt samma inslag på flera kanaler och jag stirrar bistert med mina blinda ögon på fjärrkontrollen som jag genast misstänker inte gör sitt jobb ordentligt. Jag får slå över till ettan och tvåan emellanåt för att vara säker på att allt är i sin ordning och jag måste också erkänna att jag tillhör den skara människor som trycker hårdare på fjärrkontrollens knappar för att därmed uppnå önskat resultat. Min misstanke om kartellbildning lär inte vara ogrundad men tyvärr lär det inte vara olagligt på något sätt att snacka ihop sig på detta sätt även om det irriterar livet ur mig. Det är däremot inte ett dugg synd om mig eftersom jag var en stor förespråkare för reklam i radio och tv, innan vi fick det. När jag i början av 70-talet efter några år utomlands återvände till fostervattnet fann jag Sverige både tråkigt och efterblivet vad gällde underhållning och media och såg en kommersialisering av dessa som en dörröppnare mot fler och bättre program. Fånigt nog så tittar jag idag mer på public servicekanalerna än på någon av de andra.

Vad gäller media så har nyhetsbevakningen den här veckan fokuserat mycket på rättegången mot de presumtiva utövarna av det spektakulära helikopterrånet mot G4S värdedepå i Västberga. Det verkar nu finnas en stark vilja att i så hög grad som möjligt demonisera bovarna. Det som först sades om rånet var att det var som hämtat ur en Hollywoodfilm, bytet blev gigantiskt, det var oerhört välplanerat och ingen kom till skada. Nu påpekas det om och om igen att de anställda på värde depån blev jätterädda, alltså kom de till skada. Är myndigheterna oroliga att vi ska tycka att rånarna är hjältar? Skulle det i förlängningen leda till att det blir fler välplanerade och filmmanusliknande brottsliga bedrifter från kreti och pleti? Det tror inte jag! Vi vanliga hederliga medborgare förstår att man inte får plocka ut pengar från banker och värdedepåer på oortodoxa sätt även om vinningen är enorm. Jag tror även att vi med lätthet förstår att de som utförde rånet är nattsvarta bovar och banditer och knappast några Robin Hoodtyper.  In i finkan med dem bara och lägg gärna till några extra år eftersom det fortfarande fattas närmare 40 miljoner. Hosta upp stålarna och få strafflindring eller ta konsekvenserna. När till och med landets bovar uppvisar en sådan entreprenörsanda och ett sådant innovativt tänkande så bör vi nog se ljust på landets framtid.

På tal om dåligheter så tycker jag att det är jobbigt att jag har så lätt för att börja med dåligheter och alldeles för lätt att sluta med sådant som är bra för mig. Om jag vill äta skrot, dricka något onyttigt, lata mig in i absurdum eller något annat som bara leder till en alltför stor kagge och dålig kondis så gör jag detta spontant och på fläcken. Om jag däremot bestämmer mig för att ändra mina dåliga vanor och bli en ”bättre” människa så är det alltid sedan. Må måndag ska jag sluta med godis, nästa vecka är det slut med läskedrycksdrickandet och vid månadsskiftet ska jag börja träna igen är alla exempel på hur min torftiga hjärna fungerar. Jag har inte tränat sedan jag kom hem från Spanien i slutet av juni och nu sitter jag här och känner mig tjock. Vet inte om jag faktiskt är tjockare, för jag törs inte kliva upp på vågen, men jag upplever det så. Någonting säger mig att det kommer att göra rejält ont när jag åter bestiger stålhingsten och låter hantlarna få sig hissnande luftfärder. Om det sedan i slutänden syns på min kropp är tveksamt men mentalt lär det göra mig gott.

Utvecklingen går i sanning framåt och servicenivån når ibland oanade höjder för oss lycksaliga konsumenter. Idag märkte vi att det bankkontor som är närmast oss nu har blivit ett kontantlöst sådant. Tack Nordea, nu slipper jag gå före i kön med mitt alldeles egna kort jag fått i egenskap av att vara förmånskund och störa pojkarna och flickorna i kassorna. När jag nu vill växla usla europengar till goda svenska riksdaler i fortsättningen så får jag istället besöka Forex. Vilken förmån för mig att jag där troligen får nöjet av att betala lite extra om jag vill ha in kosingen på mitt bankkonto. Nu vet jag att Nordea och Forex har ett samarbetsavtal såå det kanske ändå är lite billigare för mig att sätta in stålarna på kontot än om jag var en handelsbankare eller liknande. Det kan också vara precis tvärtom, det kan man aldrig veta för servicetänkandets vägar äro outgrundliga.

Snilleblixten med kontantlösa bankkontor tycker jag är lika genialisk som att ha frisörer utan saxar, mjölkbönder utan kor, piloter utan syn, musiker utan feeling, kärlek utan kyssar, grisar utan knorr, mjölkbönder utan fruar och är nästan lika smart som när posten la ner sina postkontor. Nordea kommer åter att bli rena rama vinstmaskinen för det måste finnas bättre sätt att göra feta vinster än att handhava en massa cash, även om cash is king. Nu är det inte så kritiskt om en bank går lite knackigt ett tag för då kan alltid staten gå in och stötta. Lite grann som att ha stödhjul på cykeln faktiskt. Någon fördel ska väl dessa banker ha för att deras eventuella konkurser räknas som en samhällsfara.

När jag närmare tänker efter så är det så att till synes idiotiska produktförändringar i förlängningen kan leda till något bra. Att det numera är bättre service från postens sida sedan deras kontor försvunnit och idag återfinns på ICA, Q8 och ett otal andra ställen med bättre öppettider än vad posten någonsin kunde erbjuda är ett ovedersägligt faktum. Att sedan pensionärer, blinda, rullstolsburna och andra löjligt små minoritetsgrupper finner det svårt eller omöjligt att ta sig till en bensinstation utan att ta en färdtjänsttaxi är bara en petitess i det stora sammanhanget.

Om det nu också börjar säljas bilar utan däck så går det åt mindre bensin och miljömålen blir lättare att uppnå. Skratta du men jag ger mig den på att miljöpartiet föreslår denna åtgärd inom en inte altför lång tid.

Miljoner kan sparas åt samhället om själva alkoholen tas bort från de alkoholhaltiga dryckerna. Det lär upptäckas men kanske inte på en gång då självsuggestion och förväntningar lär råda vid inmundigandet av sprit. Mången glad fest lär avnjutas innan folk så småningom upptäcker att de mår fina fisken dagen efter, minns allt de sagt och gjort och inte känner en endaste liten gnutta ångest. Då är loppet självklart kört och vi får åter tillsätta promillen i dryckerna.

Det finns också pengar att spara på att inte ha några tågtidtabeller. De går ändå inte i tid så varför slösa medel på dylika onödigheter? Släntra ner till perrongen när du behöver resa och vänta stillatigande tills ett tåg behagar komma in. Eftersom det är skadligt för hälsan med negativ stress så bör du vara bered på att lugnt invänta just det tåg som passar dig. Tagga ner, ta det lugnt stressa av för du kommer fram i sinom tid och är just du så otroligt viktig på jobbet så är du värd att vänta på.

Servicegraden i våra livsmedelsaffärer kan ökas för att därigenom ge samhället en fantastisk chans att hjälpa medborgarna att inhandla varor de behöver och inte bara varor de vill ha. Det behövs inte mer än en flyktig blick på befolkningens fysionomi och shoppinglistor så ser man hur inkapabla vi är att handla sådant som är nyttigt och bra för oss. Med en inte alltför kostsam teknisk uppgradering så kan specialutvecklade robotar i butiken skärskåda de varor vi valt och antingen godkänna eller avslå ett köp. Inte en chans att jag får köpa ostbågar och lösgodis. Dessa varor byts genast ut mot en gurka och en lättfil. Det känns kanske bittert först men i förlängningen får jag ett längre och friskare liv så jag kan vara bitter och godissugen länge. Det har dock framkommit helt nyligen att ensamhet är ett större hot mot ett långt liv än fetma. Det gör att man i rimlighetens namn borde få en högre fett och sockerkvot i butiken om man är två än om man släntrar in själv och ser trånande ut efter snask. Att proppa i sig karameller mol allena är nog lika förkastligt för hälsa och välstånd som att supa i sin ensamhet.

En annan förändring som kanske inte skulle ge så mycket klirr i kassan men desto större lycka är en uppdelning av könen. Visst har vi redan det till en viss gräns men jag menar fullt ut. Större delen av våra liv går åt till att försöka dra jämt och förstå en person av motsatt kön. Denna heterosexuella tvångströja bör enligt mitt förmenande med det snaraste avvecklas till förmån för en mer bögig approach. Kvinnor i allmänhet klagar på att män bara tänker på sex och sådant som är roligt, och det är påfallande ofta sex. Män å andra sidan hävdar ofta det motsatta och tycker att kvinnor är jobbiga som måste vara på humör för att kunna genomföra ett samlag. Enligt männen är det alldeles för många saker som kan förstöra humöret för kvinnan och har svårt att förstå att huvudvärk, en dålig dag, trötthet, bilköer, bra tv-program och otaliga andra svepskäl skulle vara orsak att inte ha sig en hedersstund. Det är obegripligt för mannen och den utsatta kvinnan tycker oftast att mannen är en okänslig apa. Mitt förslag är därför att män blir ihop med män och kvinnor med kvinnor. Det kan kännas lite avigt först men med tiden tror jag att fördelarna kommer att uppväga nackdelarna med råge. Män i grupp har väldigt roligt tillsammans och ett nästan kusligt samförstånd tycks råda. Eftersom detsamma kan sägas om kvinnor i grupp så tycker jag att vi slår till och gör hela landet till en enda stor Pridefestival. Finska män som redan idag säger att svenska män är bögar skulle självklart få vatten på sin kvarn, men det är en sådan där smäll vi får ta om vi vill vara progressiva.

Hur ska det då gå med nativiteten? Eftersom ingenting smakar så gott som förbjuden frukt så kommer det att födas lika många, om inte fler, barn som idag. Lunchmöten, prassel i busken och otaliga sammankomster över könsgränserna kommer tvivels utan att fylla dagisar och skolor till bredden.

En produkt som utvecklades helt i onödan var den fyrhjuliga motorcykeln. Eftersom den tvåhjuliga dito är alltför lätt att lägga omkull så var detta till en början en välkommen service från motorcykeltillverkarnas sida men sedan Ozzy Osbourne körde omkull känns hela tanken förfelad. Det är synd eftersom det skulle kännas bättre för oss omtänksamma medborgare om vi visste att våra vänner i Hells Angels och Bandidos kör säkert och tryggt på fyra stadiga hjul.

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag tycker att det krävs ökad service, förändringar, förbättringar eller nytänkande vad gäller alla institutioner. Det finns faktiskt en rad företag och myndigheter som är enligt vad jag anser i det närmaste perfekta. Med ledord som trygghet, empati, glädje, förväntan, eufori och tillförsikt ser jag alltid fram emot brev eller samtal från försäkringskassan, skatteverket och färdtjänsten. Jag är lycklig i vetskapen om att jag får precis vad jag förväntar mig. Magont, krångel, begäran om ifyllande av otroligt omständiga blanketter, noll gehör för min ståndpunkt, lång och grundlig handläggningstid, minimala telefontider och skön och personlighets danande kanslisvenska att sätta tänderna i. Denna höga servicegrad gör att det i jämförelse är lätt som en plätt att med ett överseende leende möta nästan vilka motgångar i livet som helst, och jag kunde till och med älska mina döttrar under deras värsta tonårsperiod. Det enda som är mer tillförlitligt och förutsägbart än dessa institutioner är liemannen. Han tar oss alla till slut och han kommer när han kommer. Så, Nordea, försäkringskassan, skatteverket, liemannen och alla världens försäkringsbolag med alla era kluriga och snåriga klausuler, tack, tack, tack, ni får mig att älska nästan allt annat i livet.