Synpunkter

Jag känner mig tvingad att komma med en dementi. Jag påstod igår under rubriken, "Orminge, nu på kartan", att Anna Book kommer från Orminge. Detta är inte sant eftersom hon faktiskt kommer från Nacka och detta mitt påstående påvisar bara okunskap och skrytsamhet från min sida. Att en artist av Anna Books dignitet skulle kunna komma från en liten håla som det här är självklart helt uteslutet, men man ska aldrig säga aldrig för Markoolio är faktiskt härifrån som jag hävdade igår. Detta min falska utsago om Anna Books härkomst har gjort att jag jagats av hennes hardcore fans och är tvungen att förklä mig när jag går ut. Det har sedan igår kommit skrämmande ljud ur buskarna och skrovliga röster har ropat saker som.

"Vi vet vad du har skrivit, Ljugolle!"

"Dementera eller dö!"

"Lär dig stava också och du kan börja med a b c."

Så har det låtit och jag törs knappt gå hemifrån. Vid min postlåda tre meter från min ytterdörr skrämde en hes stämma halvt ihjäl mig när jag ivrigt stod och fiskade upp ett paket med skivor från AOR Heaven i Tyskland.

"Öh, hurru, haru en femma till en kopp kaffe?"

Jag flydde som den kanin jag är in i hemmets lugna vrå och spelade re-mastrade och härligt manliga Whitesnakeplattor tills jag åter kände mig modig och resten av familjen kom hem och kunde beskydda mig.

Snälla Anna Book fans skona mitt blod! Se detta mitt inlägg som en stor fet pudel från min sida. Förlåt min okunskap, förlåt, förlåt, förlåt, det ska aldrig hända igen!

Orminge tillhör Nacka och just Nacka kom på kartan häromdagen. Ingen mindre än Britney Spears(Spjutbritta) var i det gigantiska köpcentret Nacka Forum och handlade med sina barn. För att inga missförstånd ska uppstå så påstår jag alltså inte att denna världsartist kommer från Nacka bara att hon handlade lite leksaker här. Jag påstår inte heller att Max Martin käkat korv innanför kommungränsen men omöjligt är det inte. Tänk ändå att en så stor artist som Britney Spears var i ett centrum i Nacka och handlade, men vi Ormingebor ska inte klaga för det händer titt som tätt att Clabbe smyger in på Coop i Orminge centrum och Markoolio har setts rasta hunden i grannskapet, så det så.

Nu finns Orminge på kartan och det är skönt eftersom jag bor där. En hel minut var min nuvarande hemort med på gårdagens tv-nyheter och ännu en vit fläck på kartan har suddats ut. Vad som fått världens blickar att riktas mot lilla Orminge är att sanningen om våra träningsvanor nu kommit fram i ljuset. När vi Ormingebor tränar så tar vi så att det knakar om det och ibland kan det få konsekvenser. Här är fullt med motionärer och det joggas, springs, utövas bollsporter, spelas badminton och däremellan rastas hundar och gås på långa promenader. Alla tar i för att verkligen komma i form och för att må riktigt bra men igår togs det helt enkelt i ett snäpp för mycket. Det var på fläskis och stressis, förlåt friskis och svettis ska det vara, som det hände. Alla tog i extra stenhårt och var högröda i nyllet av ansträngning. Lårmuskler hårda som stålvajrar spändes, fötter stampade, bilringar kom i självsvängning, armar viftade och tung andedräkt kom med orkanstyrka från hårt ansträngda lungor ut via vidöppna munnar. Trycket var oerhört och det var då taket började spricka. De femtontalet ihärdiga motionärerna kastade en snabb skrämd blick mot det knakande taket, såg mönstret av sprickor som med förfärande hastighet bildades, och använde sina sista krafter till att snabba som vinthundar lämna byggnaden. Alla tog sig välbehållna ut varefter taket rasade in. Inte sedan samma sak hände i Skara har det motionerats så här ihärdigt i vårt avlånga land. Jag tror faktiskt att vi är världsledande på att gymnastisera fram takras. Vill man vara rolig så kan man säga att det är risk för att vi blir anklagade för rasism, ha ha.

Jag har själv tagit raset i Orminge på största allvar och när jag i källaren bestiger den förhatliga stålhingsten och med värkande ben trampar iväg mot ingenstans så kastar jag då och då oroliga blickar mot taket. Det är fullständigt bortkastat eftersom jag är blind men jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ett rent helvete att fortsätta att ta i allt vad jag orkar eftersom jag är rädd att byggnaden ska få utstå alltför stor belastning. Egentligen vet jag att det är min inneboende latmask som talar, men man är som bekant sin egen värsta fiende.

Lite härligt är det trotsallt att Orminge i Nacka tack vare det nedrasade taket nu är känt för något mer än Anna Book och Markoolio.

Jag har ett sår i pannan efter att ha krockat med en dörrkarm nu på förmiddagen. Jag är som blind ganska försiktig med hur jag rö mig men hemmavid susar jag omkring obehindrat och hoppas som alla andra blinda män att min käresta inte är förbannad på mig och har möblerat om. Ibland om jag är trött eller ouppmärksam så kan jag ta fel på riktning och plötsligt ha närkontakt med en dörrkarm eller något annat hårt. Trä mot trä är ju alltid en stor upplevelse så jag tog dagens sammanstötning med jämnmod. Jag tror inte att jag som varande blind krockar med dörrkarmar oftare än fullt seende människor, tvärtom faktiskt. Den stora skillnaden ligger nog idet faktum att jag alltid är nykter vid kollisionen. Det tråkiga med det är att det med allra största sannolikhet gör betydligt mer ont på mig.

Att jag gick in i dörrkarmen kan bero på att jag är lite trött idag eftersom jag var på en pub på landet igår och lirade med Synliga. Det var inte hela det mäktiga sjumannabandet utan en liten trupp av fyra som gav sig hän ute i myllan. Basisten och klaviaturspelaren, Ulf och Marie, har sitt lantställe där ute i obygden och var alltså på sin mammas gata men gitarristen Johan och undertecknad kom ut från den underbara staden för att rocka på ute i grönsakerna. Det var ett riktigt roligt gig där vi kastade oss ut i musikens värld helt utan skyddsnät. Fria improvisationer och låtar kom och gick i en flygande fläng. Det är verkligen något visst att spela med folk man lirat länge med. Det var som sagt en lantligt belägen pub vid ett stort sommarstugeområde och här firade inte nykterheten några triumfer den här kvällen, men å andra sidan så skulle det ha varit för tråkigt för puben om nykterheten faktiskt gjort det och alla druckit vatten. Besökarna var en livlig och kul skara och som publik roliga och så uppmärksamma som de mäktade med. Det måste dock tillstås att det vinglades betänkligt när de begav sig hemåt vid stängningsdags. Min trevliga taxichaufför, hon kom från Kramfors, tog det varligt då vi kryssade oss iväg emellan de glada pubbesökarna. I vanliga fall är det bäst att ta det lugnt eftersom det finns mycket vilt men inatt var det homosapiens som var de mest oberäkneliga. Jag undrar om det är många av dem som krockat med dörrkarmar idag eller inatt, och gjorde det ont?

Min sambo Agneta var inne och kikade på en sida om svamp på nätet eftersom svampplockning är en av hennes stora passioner. Det är lite som att bo med Bert Karlsson faktiskt. Hon ropade upprört till mig där jag satt i källaren och samlade kraft och mod för att bege mig ut på landet för ett gig på en lantlig pub. Jag avskyr innerligt att åka ut på bystan så jag hade suttit en god stund när Agnetas upprörda röst nådde mig från mellanvåningen.

"Det står något jättekonstigt här."

"Jasså, vad då?"

"Det står att de på mindre än en timme plockat fyra liter kantareller rensade. De kan väl för fan inte ha plockat rensade kantareller!"

Är det sedan konstigt att det finns kommunikationsexperter?

Ibland blir även generationsklyftan tydlig när det ska kommuniceras och det är uppenbart att våra vyer ändrats med tiden. Familjen var på äldreboendet och hälsade på Agnetas mamma, tillika barnens mormor, Mary. Många ämnen dryftades och vi kom in på resor. Som jag berättat tidigare så har båda barnen varit på musikfestivaler och tappat den stora fascinationen med sådana. Mimmi har varit på ridläger i Estland och på Malta med Agneta. Camilla har varit både i England med mig och i Colombia med sin pojkvän. Jag har dessutom hunnit med en sväng till Finland och alla dessa resor har skett under det här året. Svärmor Mary log åt allas utsvävningar på ämnet resor och konstaterade sedan sakligt.

"På min tid reste man inte så mycket, då var man glad om man fick komma till Skansen."  

Idag kommer min dotter Mimmi hem från Hultsfredsfestivalen. Hon blir upphämtad vid bussen av min syster Marie som ändå ska hit för att leverera den lilla mus vi ska ta hand om en vecka. Alla gubbar som trodde sig ha fått en spännande träff när de använde sökordet mus och hamnade här kan sluta läsa nu.

Mimmis första reaktion när jag berättade om vårt åtagande att vakta musen en vecka var, "en råtta, vad äckligt!" Jag vet ändå hur det blir till slut för den lilla rådisen lär vara oändligt söt med sina stora charmiga öron och pigga uppsyn.

Musen tillhör min systerdotter Emma som nu vid fem års ålder lyckats tjata till sig sitt första husdjur. Det tog mig dubbelt så lång tid så Emma är skickligare än vad jag var. Min dotter Camilla var barnvakt hemma hos Emma förra veckan och kunde ge en ögonvittnesrapport om vilka det var som daltade mest med det nya husdjuret. Det var minsann två vuxna figurer som med pipiga röster hängde över buren och pjoskade med den nya familjemedlemmen. Emma är fortfarande lite rädd och därför en smula avvaktande.

Den i min familj som skulle uppskatta en närmare bekantskap med musen mest av oss alla är vår katt Bonham men han kommer inte att bli presenterad.

Jag är i skrivande stund inte säker på musens namn men jag tror att hon heter Tjosan. Finns det inte en kondom som heter så? Nu ska jag inte kasta sten i glashus för när jag var liten hade jag, som jag trodde, två små dansmöss vid namn Piff och Puff, men min syster hävdade när vi under en lunch häromdagen diskuterade saken att den ena var hennes. Så kan det vara för mitt minne är inte att lita på men då är hon medskyldig till att döpa två möss efter två världsberömda ekorrar. Syrran blev lite sorgsen och verkade lite skuldtyngd när vi ordade om "våra" forna möss. "Minns du inte", sa hon uppbragt, "det var jag som tog livet av en av dem." Att det skulle ha varit hennes fel mindes jag inte men tydligen hade hon släppt ner den ena av dem i en skrivbordslåda där den enligt vad syrran trodde hade ätit något synnerligen olämpligt så att den dog. Alla som bekämpat oönskade mus eller råttinvasioner vet att det inte är helt lätt att varken fånga dem eller att förgifta dem, så jag tror att det nog inte var min lilla systers fel att den lille gynnaren gick hädan. Det var nog helt enkelt hans tid att möta sin skapare. Undrar om denna traumatiska upplevelse gnagt på min stackars systers samvete alla dessa år?

Något från tiden som mus ägare sent 60-tal jag livligt kommer ihåg är hur de fördömda rådisarna sprang i sitt motionshjul på nätterna. Hade inget emot att de nattsuddande djuren gav sig hän åt lite gymnastik men det förbannade hjulet gnisslade så att man kunde bli tokig. Det hände att buren fick flyttas ifrån mitt rum till badrummet istället för att nattro skulle uppnås. Det är tänkt att buren med musen ska stå inne hos Camilla den här veckan för dit in ska katten ändå inte släppas. Camillas pojkvän Emmanuel är allergisk mot katter så gissa vilket rum den gode Bonham helst vill besöka? Vi prövar väl ett par nätter och ser om Camilla och Emmanuel kan sova i samma rum som vår fyrbenta besökare och troliga nattgymnast.

Mimmi är som sagt var på väg hem från Hultsfredsfestivalen och i skrivande stund på bussen. Hon lät som sju svåra år och ett nödrop när jag pratade med henne i telefon för en liten stund sedan. Fem nätter i tält, ivrigt festande, bristande hygien och en monumental sömnbrist lär innebära att det är ett smärre vrak som återkommer till hemmets lugna vrå. Jag misstänker att hon även luktar värre än en klassisk stinkbomb. Nåja, hon är ung och stark och en dusch, lite mat och en eller två nätters god sömn i den egna sängen kommer nog att få tillbaka henne på banan igen. Det värsta scenariot är om hon inte använt sig av mammas stövlar och den förnämliga regnponchon, blivit blöt och kall och därmed dragit på sig en förkylning, en urinväggsinfektion och den förfärliga hackhostan hon alltid råkar ut för. Då skulle hon bli tvungen att sitta hemma hos mamma och pappa i tv-soffan och dricka te med honung någon vecka för att kurera sig. Mysigt för oss men det skulle med största sannolikhet driva henne fullkomligt galen. Vi får väl se hur det blir med möss och människor.

För någon vecka sedan repeterade jag med ett band i Södertälje eftersom jag skulle vikariera som sångare med dem på ett par gig. Repetitionerna genomfördes i bandets replokal på en väg som uppkallats efter den berömda skalden Karin Boye. Min kunskap om dikter och diktare är minst sagt rudimentär eftersom jag lyssnat mer på tonsatta ord än läst dikter. Min syster Marie är väldigt förtjust i Karin Boyes diktning och jag är helt övertygad om att hon var helt magiskt skicklig, men jag har som sagt ingen relation till hennes verk så jag tar mig därför friheten att använda mig av en av hennes mer berömda rader för att ge mig hän åt tolkning. Jag gör detta i fullt medvetande om hennes stora konstnärskap och tragiska slut. Konstnärlig frihet är vad jag ger mig själv och det citat jag valt är, "det gör ont när knoppar brista."

"Det gör ont när knoppar brista", kan betyda att jag ska vara glad och tacksam att jag inte föddes till blomma för då skulle kanske mitt inträde i vuxenvärlden som mogen blomma vara än mer smärtsam process än vad den har varit som människa. Jag skulle då känna min stolta stjälks hela gröna längd, solens sköna livgivande värme längs hela mitt jag och suget i rötterna efter det mineralrika och härligt ljumma vattnets sötma. Jag vet att det är dags att blomma ut och bli mitt rätta jag i all min prakt. Jag tar i ända från rötterna och börjar sakta men säkert att veckla ut mig, att utvecklas. Smärtan får det att blixtra i mitt inre och det är precis då mitt i min växtvärk som mitt blomjag får sitt livs första och enda tanke. "Aj, det gör ont när knoppar brista!"

Kvar på temat växter kan det också vara så att jag tillbringat otaliga timmar i trädgården. Mina händer har blivit ordentligt nersmutsade av jord och mull och jag har på ömmande knän grävt små gropar så att svetten lackat. I dessa små hål har jag sedan planterat lökar i prydliga rader för att när tiden är mogen där ska prunka med ljuvligt doftande och oändligt vackra blommor. Så månader senare infinner sig äntligen blomningens tid och i snörräta rader står nu blomstjälkarna i förväntansfull givakt. Var och en är försedd med en knopp längst upp som utlovar kommande prakt och oskattbar skönhet. Dagarna går men inget mer händer och de vägrar helt enkelt att slå ut. De tjuriga växterna håller sig oöppnade och gör inte sitt jobb. De uppvisar en flagrant brist på samarbetsvilja och, "det gör ont när knoppar brista."

En annan tolkning av den berömda diktraden kan vara att det faktiskt kostar på att bli vuxen. Jag knoppas alltså som människa och ser plötsligt klart för mig vad som förväntas från min sida när jag nu är nästan "vuxen." Plötsligt är det mvg: n som gäller i ordning och uppförande, vett och etikett, logik och inte minst i de stora konsterna social kontakt och personlig utveckling. Jag knoppas som människa och plötsligt verkar den barn och ungdomsvärld jag ibland funnit vara snäv och kringskuren nu som ett lyckans land. Ett sagoland där vuxna förståndiga varelser tagit de stora besluten åt mig, där jag inte räknats som fullt tillräknelig men därigenom inte heller behövt ta mer ansvar än vad jag klarat av, men nu är det jag själv som ska staka ut min väg i livet. Det som krävs av mig är att jag förstår de sociala normerna och att jag följer alla skrivna och oskrivna regler och lagar. Mitt val är inte ens ett val utan snarare ett påbud att, "göra som man ska", och mitt tonåriga jag revolterar självklart och omedelbart. Jag är ett slags kvasivuxen som inte fullt ut uppskattar vad som krävs av mitt nu så plötsligt vuxna jag. Stötarna och törnarna blir därför många, hårda och ofta väldigt högljuda. "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en tolkning kan vara att det är jobbigt att vara korkad. Jag tar in det givna problemet, vänder och vrider på det, analyserar det från alla håll och grubblar tills det fullkomligt bultar av molvärk i tinningarna. Hjärnkapaciteten räcker helt enkelt inte till för jag är ett pucko, och det är då det står helt klart för mig att, "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en inte alltför smickrande variant är att jag vaknar på morgonen med en helvetes huvudvärk. Hela kroppen känns som om jag blivit överkörd av en ångvält, smaken i munnen är vidrig, och som tur är, obeskrivlig. Egentligen så borde det vara synd om en varelse i det här tillståndet men min kroppsliga belägenhet är självförvållad så hela världen tycker att det är rätt åt mig. Huskurer prövas nu i desperation. En pizza inmundigas, värktabletter sväljes, lampor förblir otämda och litervis med vatten, kaffe och juice hälls ner i den oändligt törstiga kroppen. Jag är bakfull efter att ha supit skallen i bitar och "det gör ont när knoppar brista."

Jag hoppas att jag genom dessa mina funderingar har höjt den kulturella standarden här på mina sidor. Jag har fler "djupa" tankar att dela med mig av och några ämnen jag just nu grunnar på är, "jag har skrivit ett blogginlägg, alltså finns jag", och "världen känns så ödslig, borde jag starta en Facebook åt mig själv?"

Igår kväll skickade jag ett sms till min lilla dotter Mimmi nu på Hultsfredsfestivalen och gjorde en stilla förfrågan om hur hon hade det och om hon lyckats få upp tältet. Jag fick omgående ett sms med följande ordalydelse.

"Det började med regn och åska men tältet fick vi upp, Allt är äckligt!"

Ord och inga visor alltså men jag undrar om hon använt stövlarna och regnponchon än? Allt är äckligt kanske betyder att hon är blöt och snygg eller också betyder det att hon är torr och anskrämligt ful i sin utstyrsel. Ska bli intressant att dryfta saken med henne när hon kommer hem på söndag.

Snygg eller ful, våt eller torr så är hon i alla fall på festival och det band hon vill se mest av allt är The Sounds. Hon läste upp hela festivalprogrammet för mig för någon vecka sedan och det var inte en enda artist jag skulle gå mer än 100 meter för att se och The Sounds var bland det värre på listan. Jag tycker att de är helt värdelösa men det bevisar nog mest att jag är en gammal sur gubbe. Som tur är så behöver jag inte känna mig ensam i min surgubbestatus för jag har kompisar som tycker som jag. För ett antal veckor sedan var The Sounds med i morgonprogrammet på TV 4. Jag hörde deras första låt och kom in ungefär mitt i framträdandet och undrade vad det var för sopor som lurat sig in i tv-studion. Det lät helt enkelt förfärligt och jag blev kvar vid burken enbart för att få reda på vad det var för elände. Det fick jag strax veta och en intervju med bandet följde där de berättade att de skulle spela förband till No Doubt i USA men sångerskan i The Sounds tyckte inte att No Doubt var särskilt bra. Då orkade inte jag med eländet längre och stängde av tv: n för jag är väldigt förtjust i det coola amerikanska bandet. Någon timme senare ringde telefonen och det var en polare från Upplands Väsby som undrade om jag hade tv: n på. Jag svarade nej och då gratulerade han mig för det sämsta band han hört på länge väsnades som värst i rutan. Min vän spydde galla över sångerskan som sjöng falskt och gitarristen som spelade remarkabelt många fel. Jag höll med och berättade att jag sett dem tidigare i programmet och under tiden vi ondgjorde oss över olåten insåg jag att vi starkt påminde om de gnälliga gubbarna på balkongen i The Muppet Show. Så är det nog och smaken är som baken och i sanningens namn så gillar jag massor av halvdassiga musiker och vissna sångare men just dessa ljudförorenare klarar jag helt enkelt inte av, med undantag för deras genombrottssingel som kom för några år sedan. Faktiskt skönt att smaken är just som baken, full of shit and hairy, och delad.

"Mamma, har du några gummistövlar?"

"Ja, de ligger i garaget."

"Hur ser de ut?"

Konversationen utspelade sig mellan vår dotter Mimmi och min sambo Agneta igår inför Mimmis packande och avresa mot Hultsfredsfestivalen. Mimmi inspekterade en stund senare de omtalade stövlarna och fann dem olidligt fula och gröna men hade inga stålar att köpa några nya för, så de packades ner i väskan. Agneta har trampat milatals omkring i detta stövelpar med harpun i hand beredd att spetsa skogens alla svampar utan en tanke på om fotdonen är moderiktiga och snygga eller inte och det har gått så bra så. Mimmi kastar en blick på dem och stönar uppgivet över hur skämmigt det kommer att vara att behöva bli sedd i dem. Ett ytterligare stön kom över Mimmis läppar då hon i morse strax före avresan fick en praktisk, och även denna gång militärgrön, regnponcho av sin ömma moder. Det är viktigt att se rätt ut så fan vet om inte både stövlar och poncho kommer att bli kvar i väskan även om Hultsfred drabbas av skyfall.

Det är första gången som Mimmi åker på festival och hon är inte heller van vid campinglivets fröjder så hon var något förbryllad vid förberedelserna inför avresan. Allting som är stöldbegärligt har hon lämnat hemma utom mobilen och den tänkte hon ha i sin bh. Tur att hon har en liten och lätt mobil för hon är inte precis någon Dolly Parton.

Ett tält köpte hon på Rusta för 99 kronor, så det är nog ett riktigt topptält. Det gjorde även alla hennes kompisar och de kommer nog att bilda en hel liten tältstad med dessa tälts motsvarighet till papperstallrikar eller engångsservetter. Till Mimmis heder bör här nämnas att hon utan att blinka genast plockade fram börsen och tog kostnaden för sitt tält helt själv. Jag vet precis vad min farsa skulle ha sagt om saken.

"Första gången flugan fes så sprack hon."

Synd att inget tv-bolag kommit på iden att filma när dessa campingens oskulder ger sig på att sätta upp sina medhavda tält. Jag är säker på att det skulle bli otroligt underhållande och få höga tittarsiffror eftersom få saker är så kul att titta på som när andra gör bort sig. Tänk er sedan synen när dessa "asfaltsblommor" raglar hem på kvällen efter en hel dag och kväll av dansande och öldrickande och ska lotsa sig fram genom en liten stad gjord av tyg. Nu ska man inte kasta sten i glashus som det så vackert heter och om min lilla dotter är fullständigt oduglig vad gäller campingens fröjder så är det ett intet mot hur sopig jag är. Tyckte under en mycket kort tid i min barndom att tält var kul men det gick över och nu skulle du inte få ut mig i naturen för övernattning i tält för allt smör i småland, inte ens om Shania Twain skulle med. Om det nu uppenbarligen är mitt fel att Mimmi är en klantig campare så måste det enligt gällande logik vara Agnetas fel att hon i första hand hela tiden tänker på att se snygg ut. Inte för att Agneta gör det men enligt min uppfostran är alltid allting någons fel och eftersom det inte är mitt fel så är det hennes. Vi får helt enkelt hoppas att vädergudarna ler mot Hultsfred och att solen oupphörligt skiner mot festivalbesökarna så att min dotter kan visa sig från sin bästa sida och slipper bära regnkläder. Det skulle ju vara förfärligt eftersom vi faktiskt lever i moderna tider och dum får man vara men inte ful.

Vid min senaste födelsedag i början av juni så fick jag tolv skraplotter märke Triss av min svärmor. Efter idogt skrapande visade det sig att jag vunnit 225 kronor. Valet stod då mellan att jag faktiskt vunnit 225 kronor eller att svärmor förlorat 75 och då ville jag hellre vara en skön vinnare än att göra svärmor till en looser och valde att förvandla min lilla "vinst" till nio nya skraplotter och den feta storvinsten var fortfarande inom räckhåll. De första lotterna var inhandlade i Forum Nacka men de nya införskaffades i centrumet i min gamla hemkommun Upplands Väsby. Jag kände benhårt att detta vågade grepp kraftigt skulle öka mina vinstchanser.

Tji fick jag för efter koncentrerat skrapande med Janne Schaffertunga, nä vi skrapade inte lotterna med gitarristens tunga utan i hans stil med sagda kroppsdel, blev vinsten ynkliga 125 kronor. För att fortsatt kunna känna vittringen av storkovan bestämde jag mig originellt nog för att genast lösa in "vinsten" mot fem nya friska skraplotter med chans till miljonvinst. Greppet att införskaffa lotterna i Väsby hade inte slagit väl ut så denna gång gjordes detta i Orminge centrum för att jag därigenom skulle kunna tillgodogöra mig hemkommunens goda tur. Yngsta dottern Mimmi skrapade fyra av dessa och inbringade en "vinst" på 50 kronor och sambo Agneta tog sig an den sista men med klent resultat, alltså var jag nu den lycklige vinnaren av, just det ni har gissat rätt, två nya friska lotter med en enorm vinstpotential. Det hade varit bra med det om jag inte drabbats av speldjävulen när jag stod i begrepp att inne på Pressbyrån byta 50 kronors vinst mot nya vinstchanser. Om jag "bara" la till en ynka femtioribba så skulle jag få 6 nya lotter i ett litet inplastat kit, så jag slog till och halade fram lädret. Sålunda beväpnad med förhoppningar om guld och gröna skogar ilade jag hemåt.

Någon vecka senare vid min dotter Camillas hemkomst från Colombia plockade jag fram mitt lott kit och uppmanade henne att öppna det så att den nu samlade familjen kunde skrapa fram storkovan. Nu innehöll inte mitt lilla paket sex Trisslotter som jag trodde utan istället en mystisk blandning av skraplotter. Tre 10 kronors, en bingovariant och två Trisslotter var vad vi fick fram. Min plan var att familjemedlemmarna skulle skrapa några var och därmed skulle allas goda spellycka komma till användning. Camilla just hemkommen välbehållen från en lång resa och säkert fullproppad med god tur efter att ha klarat sig bland reptiler och farliga insekter i Colombias och Brasiliens djungler fick börja och tog sig an bingoskrapisen. Den gav ingenting och vi blev en smula mer dämpade men fortsatte oförtrutet vidare med mynt i hand. Slanten skrapade med Camillas hjälp fram tre tior och en vinst på tio kronor var ett faktum. Sambo Agneta ville inte skrapa, kanske var hon lite dämpad just då eftersom Mimmi just lurat till sig biljetter och resa till Hultsfredsfestivalen av henne, så Camilla skrapade två tior till men ingen vinst kom vår väg. Allt vårt hopp vilade nu på den blivande festivalbesökaren Mimmi som med liv och lust genast avtäckte Trisslotternas mysterium men där fanns inga rikedomar att få för vår del. Kanske var Mimmi lite okoncentrerad och straffades av lyckans fe för detta. Mimmi babblade oupphörligt om att åka till Rusta och köpa tvåmanstält till det facila priset av 99 kronor. Ska storvinsten komma krävs 100 % koncentration, annars går det inte och svamlande om tält av låg kvalitet ger inga feta säckar med guld. Jag var alltså nu nere på en vinst på tio kronor men kände mig fortfarande som en vinnare och tänkte minsann inte ge upp. Nu stod jag inför valet att lösa ut min vinst på en tia, att byta vinsten mot en ny tiokronorslott eller att lägga till femton spänn och slå till med en Trisslott. Med dessa tankar i huvudet gick jag tillsammans med ungarna mot Orminge centrum för lunch och ett besök på spelbutiken.

Jag bestämde mig slutligen för alternativet att lägga till femton kronor och efter den förnämliga måltiden fick Mimmi äran att skrapa denna min sista lott. Camilla och jag böjde oss förväntansfullt fram, hon för att se bättre och jag för att jag ibland glömmer bort att jag inte ser. Mimmi skrapade på och vi höll alla andan för att inte störa Fru Fortuna men den gamla bitchen var inte på gott humör denna dag och ingen vinst kom min väg. Jag fick lotterna på min födelsedag den 2: a juni och idag är det den 2: a juli så det tog en månad att komma fram till att jag är en total looser. Sammanlagt hade jag nu skrapat mig igenom lotter för den sköna summan 775 kronor och till slut hamnat på noll. Juni har dock varit en månad full av förhoppningar om en snar och drastisk förbättring av ekonomin. Kanske inte världsekonomin men ett hopp om en förbättring i mitt eget lilla mikrokosmos närde jag allt.

Vad har jag nu lärt mig när livet gett mig en sådan skrapa?

Troligen ingenting för det är roligt med skraplotter och hoppet är som bekant det sista som lämnar kaninen. Det är kanske också så att jag måste köpa lotterna på rätt datum?

Min tursiffra är fem så den femte kanske jag slår till igen och då...

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen och det sistnämnda gäller även tv: n. Inte just koskit kanske men mestadels skit. För att göra eländet än mer illa så var jag för någon vecka sedan tvungen att lämna in min DVD-spelare på lagning. En stor hög filmer och konserter ligger alltså obrukbara samtidigt som tv-tablån inte imponerar en sekund. Den moderna tekniken firar dock stora triumfer trots den trasiga spelaren för jag får ständigt sms från Elgiganten. Det första meddelandet kom två minuter efter det att jag lämnat in maskinen och berättade för mig att jag lämnat in en DVD-spelare för lagning. Himla tur, och bra service, för tänk om jag på de få minuter som gått glömt bort var jag gjort av min DVD. Skulle kanske ha suttit och plirat dumt mot hålet där den brukar stå och undrat för mig själv vad som inte riktigt var som det skulle.

Meddelande två kom efter ett par dagar då jag fick veta att min trasiga apparat nu transporterats till verkstaden. Kanon tyckte jag för då visste jag att det hände något och att de inte glömt bort att åtgärda just min maskin. Man vill ju inte att den ska bli stående på en hylla på Elgiganten hela sommaren när man bara är halvvägs igenom "Familjen Ashton". Efter ytterligare några dagar kom beskedet att teknikerna nu börjat gräva i min DVD och att de skickat efter reservdelar. Att man faktiskt varit tvungna att skicka efter reservdelar såg jag som en god nyhet. Jag är alltid lite ängslig när jag lämnar in tekniska prylar på lagning för rädslan finns alltid där att det inte är något fel på min maskin utan att felet ligger hos mig. I min skräckvision kommer jag för att avhämta min pryl och då granskar snubben i utlämningen mig kritiskt och börjar ifrågasätta mitt handhavande av sagda maskin eftersom deras främsta tekniker inte har kunnat hitta något som helst fel trots timmar av felsökande. Frågor som, "har du stoppat i elkabeln", "har du verkligen tryckt på rätt knapp", eller, "du satte väl i skivan åt rätt håll", skulle försätta mig i koma av obehag och få mig att känna det som om jag hade den berömda Pellejönsmössan på. Nu vet jag åtminstone att något behövde bytas ut i spelaren och det fyller mig med tillförsikt inför den förhoppningsvis snara avhämtningen.

Det känns som om min sambo varje kväll ockuperar tv: n med engelska deckare. Det är midsommarmord och gamla deckartanter för hela slanten och jag tycker att de är urtrista och programmen känns oändligt långa. Sambo Agneta hävdar att de är jättebra och väldigt spännande men ändå somnar hon i slutet så att hon aldrig får veta vem som var mördare. Det är kanske positivt för henne för då kan hon även se reprisen med stor behållning.

Power and victory, det kom nyss ett sms från Elgiganten att min DVD är klar för avhämtning. Nu är det bara att hoppas att de hittat och åtgärdat ett rejält fel så att "Gamla Bettan" åter kan bli den trotjänare vi lärt oss älska. Nu räknar jag med att resten av sommaren få slippa långsamma och urtrista deckare för jag hyser gott hopp om att kunna övertala Agneta att titta på "Familjen Ashton" och" Nord och syd" istället.

"Mot, nä inte Sherwoodskogen, men Elgiganten!

(3 timmar och en kvart senare)

Nu är DVD: n hemma och på sin rätta plats i tillvaron, alla kablar instuckna i rätt hål, test gjord och allting fungerar till full belåtenhet och bäst av allt det kostade gratis. Om jag nu bara klarar av att förtränga att jag köpte en ljudbok till min yngsta dotter Mimmi och betalade hälften på en ny mobil åt densamma så kan denna lördag kännas som en riktig vinnardag. Nä, nu går jag och sätter mig framför burken och spanar in konserten med Shania Twain jag köpte för några veckor sedan. Hon är så snygg så att även blinda män som jag blir andfådda vid anblicken och så sjunger hon bra också. Tror inte att någon av grannarna är hemma så jag sätter nog igång 5.1-systemet också så det kommer nog att rocka fett.

"I feel like a woman tonight"

Jag fick under en pratstund i London med min vän Ann och min syster Marie veta något som nästan fick min trygga sköna värld att kantra. Jag går igenom tillvaron i förtröstan över att vissa saker är beständiga och härligt oföränderliga men så kommer det ibland chockbesked om nytänkande och framåtsträvande i frågor där detta är helt förkastligt. Det finns trygghet i att saker och ting är som de alltid har varit och denna beständighet uppskattar jag djupt. Vad var det nu som jag fick vetskap om denna olycksaliga dag i konservatismens högborg London?

Bamse har gift sig!

Vem kunde väl ha trott det så bögig klädstil som han har? Med snickarbrallor och toppluva borde det ha varit så gott som omöjligt för den dopade björnen att hitta en maka, men jorå. Tydligen heter hans fru Brumma och jag tänker inte ens börja förklara vad brumma betyder i mina kretsar. Den flitige björnen har tydligen även barn och om även dessa nyttjar droger vet jag inte men omöjligt är det då rakt inte. Jag vill inte smutskasta världens starkaste och snällaste björn men kanske har hans namn en mening som bara en viss Brumma kan vittna om.

Även lipsillen och fegisen Lille Skutt har gängat sig och har, surprise, även han ungar. Känner jag hans släkte rätt så har han säkert många fler småttingar än Bamse. Jag antar att det är en kaninhona Skutt har hittat för om den ängsliga lilla killen blivit tvungen att gifta sig med en älghona har han det nog inte så lätt.

Enligt Ann och syrran är Skalman fortfarande ungkarl och det kan man faktiskt förstå med tanke på hur inskränkta hans intressen är och dessutom ser snubben rätt vissen ut. I och för sig så är hans hatt ganska cool men frisyren är rent hårresande. Skulle nu någon brallis få upp ögonen för honom så ligger han risigt till för han lär aldrig hinna undan. Händer detta lär han få byta ut mat och sovklockan mot en fjäsk och disk dito.

Om Ann och Marie berättade om de andra figurernas civilstatus vet jag inte eftersom deras besked orsakade ett tumult i mitt inre, men det troliga är att även Vargen och de andra funnit kärleken i salig monogami, men om Vargen håller stilen har han nog en liten fru i varje del av skogen och är ständigt omgiven av en hel flock med älskarinnor. Tidningen bör avspegla verkligheten i möjligaste mån och som vi alla vet så är det de stora, starka, dumma, buffligaste, rikaste och brutalt snyggaste hanarna som får de flesta honorna. Som en tröst kan sägas att jag starkt misstänker att katten Jansson är kastrerad och baserar min misstanke på det faktum att kissen är väldigt foglig och osunt intresserad av fat med mjölk.

Undrar om även mormor hittat en ny partner? Tanten har trotsallt specialiserat sig på honung med dunder i och det borde väl kunna få fart på vilken gammal gubbstrutt som helst? Den gamla damen har faktiskt ytterligare ett hemligt vapen som gör henne mer åtråvärd än i stort sett alla de andra kvinnorna i storskogen. Hon gör fantastiska köttbullar! Hemmagjorda, perfekt runda och otroligt goda köttbullar som är så smaskiga att de till och med skulle göra en ilsken drake foglig och snäll. Då kan ni tänka er vilken inverkan dessa kulinariska läckerheter skulle ha på en sådan korkad varelse som en man. Köttiga bullar ur en påse kan nog ge ett leende men hemmagjorda kan få oss på knä med en ring i den utsträckta handen.  På tal om gubbstruttar så hoppas jag att ingen sjuk filmproducent får för sig att göra porrfilm av storyn om Bamse. Ingen av oss vill väl se filmerna, "Utan snickarbrallor i storskogen", "Bamse, en styv björns bekännelser", porrskräckfilmen, "Dunderhonungens förbannelse", eller den explicita hemmafilmade, "Bamses brumma."

Bamse har i alla tider haft byxorna på sig men ändå är det den kyske Kalle Anka man kan lita på. Han har bara haft något på sig på underkroppen när han badar men annars alltid haft rumpan bar men har ändå lyckats avhålla sig från både fru och barn. Kalles bror däremot är inte att lita på och har minst en kull med ankungar. Att ordningen i Kalle Anka är oförändrad vet jag med säkerhet eftersom min dotter Camilla 20 fortfarande prenumererar på blaskan i fråga. Att hon med säkerhet fortfarande prenumererar vet jag eftersom det är jag som betalar för prenumerationen. Varje gång räkningen kommer så frågar jag optimistiskt, "ska du fortsätta med Kalle eller kan jag säga upp prenumerationen?"

Då svarar hon sådär modernt och uttrycksfullt som bara dagens ungdom kan, "men hallå?"

Exakt vad det betyder vet jag inte men att det bara är att pröjsa vet jag. Ungdomar i övre tonåren är väldigt känsliga och blir rent av ängsliga inför förändringar och jag tror att min enda chans att komma ur den evighetslånga prenumerationen av Kalle Anka är om den lugnande oföränderligheten upphör och ankan börjar bete sig annorlunda. Camilla skulle sura ur direkt och aldrig mer läsa serietidningen i fråga om Kalle ballade ur på något sätt för den ska vara precis som den alltid har varit och ska påminna henne om hur det var när hon var en liten kicka. Snälla rara Disney productions lägg ett par Viagratabletter i Kalles läskeblask så ankan går loss lite. Det skulle få min dotter att växa upp mycket fortare och jag skulle få några hundringar över. Viagra för ankor på tub skulle i Ankeborg kunna säljas under namnet, "Kvacksalva."

Jag ber om ursäkt om dagens blogginlägg har varit inkonsekvent men jag gillar bara förändringar om det är jag själv som bestämt eller förorsakat dem och i ärlighetens namn knappt ens då.

Den genomsnittlige parlamentarikern i EU är 50 plus och har skägg. Det kan nog förklara varför Gudrun Skyman inte nådde ända fram trots ett kampanjbidrag på 1 miljon från en man på 50 plus med skägg. Däremot passar beskrivningen in på mig och jag kanske borde ha ägnat mig åt politik istället för musik, men en vals är väl en vals?

De stora vinnarna vid EU-valet var uppkomlingarna Piratpartiet och deras kamp för friheten på nätet bör nog inte underskattas av etablissemanget för idag är aktiviteterna på nätet en stor del av framförallt ungdomars tillvaro. Jag hörde intervjun med partiets ledare på valkvällen och han lät som vilken politiker som helst. Inget konstigt med det men det hade varit roligare om han haft ett träben, en papegoja på axeln, mobiltelefonen hängande som en sabel vid sidan, en lapp för ena ögat, en stor yvig hatt med ett par korslagda benknotor och en dödskalle, en flaska rom i handen och om han kryddat språket med uttryck som, "arr landkrabbor." Jag undrar hur roade representanterna för storfinansen är som uppenbarligen lagt ner enorma summor pengar och energi för att påverka beslutsfattare och opinion för att skydda sina "rättigheter." Vad jag förväntar mig nu är att stora försök kommer att göras för att förringa Piratpartiets betydelse och att göra dem till ett enfrågeparti. Det är nog också till viss del sant men frågan är större än detaljen nedladdning och den sprängkraft som finns i frågan om inskränkningar i användandet av nätets möjligheter bör nog inte underskattas. Det kan nog bli livat på de 7 haven framöver.

Min dotter Camilla, för tillfället på semester i Colombia, besteg ett berg på 3000 meter. Tvärjobbigt men utsikten som bland annat innefattade en lagun var väl värd mödan. Guiden mot toppen hade otroligt långt hår och berättade att enligt deras tro gav långt hår stor visdom. Det finns verkligen fantastiskt smarta människor där ute i världen, jag är imponerad!

Långt hår är något som jag i egenskap av gammal rockare verkligen förstår mig på. Det gjorde däremot inte mina ömma föräldrar och det tog åratal innan jag fick öka min visdom. När jag väl hade vunnit den kampen kunde jag aldrig riktigt förmå mig att klippa av mig skiten men som det verkar så skulle det vara dumt och det är nog risk för att jag blir mer korkad med tiden ändå.

Som pojkvasker och begynnande yngling så var det trots den pågående frisyrkampen inte huvudhåret som var mitt stora huvudbry utan hårväxten på resten av kroppen. Eftersom vi människor utvecklas olika fort så var det otroligt frustrerande med de polare som före oss andra fick hår under armarna och runt ballen. De hade plötsligt förvandlats till män och vi var fortfarande hårlösa småpojkar. Med tiden kom vi smågrabbar ikapp men några fick även imponerande håriga bröst medan andra, som jag, förblev ganska kala. Varje gång någon kvinna uttryckt sitt gillande av de mer gorillaliknande herrarna så ruttnar jag ur, men när kvinnor istället uttryckt sin vämjelse över, "äckliga karlar med hår överallt", fyller det mig med tillförsikt.

Smaken är som baken men det ska vi inte gå in närmare på för det är ett ganska så hårresande ämne.

Numera är hårproblemet av ett helt annat slag och inte längre en fråga om var och hur mycket utan snarare vilken färg det har. Jag har inga problem med flintskallighet men att hårsvallet går från brunt till grått är som det heter en "bitch". Håret på huvudet sitter alltså kvar på mig, långt och alltmer grått och tur är väl det för det täcker mina öron som numera börjat härjas av irriterande hårväxt. Jag undersöker dagligen öron och näbb efter oönskad ludenhet för det finns gränser för vad jag kan tillåta tiden att göra med mig. En kamp jag är inställd på att vinna men kanske jag bara klamrar mig fast vid strån?   

Clairvoyant betyder klarsynt men om man påstår att man är clairvoyant så tycker nog påtagligt många människor att man ser i syne.

"Du hävdar alltså att du kan se och prata med spöken, ha!

Man lär mötas av fet skepticism och det borde man ju ha förutsett om man verkligen hade gåvan. Nu är det inte så att jag påstår att jag är clairvoyant för någon större klarsyn har inte drabbat mig. Lite orättvist kan man tycka eftersom denna "gåva" lär vara rikligt förekommande bland blinda enligt gamla myter och folksägner. Om jag nu nödvändigtvis ska vara blind så är väl lite klarsyn det minsta man kan begära som kompensation. Min syster brukar besöka en clairvoyant kvinna i Upplands Väsby som hon tycker är bra och dessutom har en katt vid namn Sven. Där på seans talar syrran via detta medium med avlidna väninnor. Jag har inga avlidna vänner att kontakta på andra sidan och i sanningens namn så ringer inte mina fortfarande levande polare så ofta att det stör, så om de gick över till andra sidan där abonnemangen kanske är ännu mer ofördelaktiga så skulle de aldrig kontakta mig. Det känns också som om ett samtal med en vän från andra sidan blir en smula pretentiöst. Att lyfta luren och säga, "hej, jag ville bara höra av mig och snacka lite skit", fungerar bra men inte på en seans. Mediet ser koncentrerat ut och plötsligt säger hon. "Hej, jag ville bara höra av mig och snacka lite skit."

Då är det nog svårt att inte tänka, "ja, ja, din dönick men vet du hur dyrt det är att gå till ett medium. Något viktigt budskap kan du väl ändå kläcka ur dig?"

Inte nog med det för alla andra som är där på seansen väntar på otroligt viktiga samtal och uppskattar inte ditt samtal som de upplever som dötid.

En annan tanke som slagit mig är hur jobbigt det skulle bli om man blir kontaktad från andra sidan och man inte känner igen den kontaktsökande. "Hej Sven det är Robban som talar."

"Vilken jäkla Robban, har inte känt en enda Robba i hela mitt liv vad jag kan komma ihåg", tänker jag desperat och självklart hör anden Robban mina tankar och går oförtrutet vidare.

"Vi gick i samma klass i femman."

"Femman, shit, det var hundra år sedan."

"Men kom igen Sven vi hade skitkul ihop."

"Sorry Robban jag minns dig inte."

"Skärp dig Sven det här kostar på!"

"Jag kommer ihåg en Bosse, några Maria och en Sven-Erik men Robban, nä, åter igen sorry."

"Men hallå, hur kan du bara glömma, har du redan blivit senil eller?"

"Är du säker på att jag är rätt Sven?"

Mediet suckar uppgivet och berättar att anden skrikit något svavelosande, slängt på luren i frustration och försvunnit. Har jag då förvandlat en schysst skyddsängel till ett förbannat spöke? Det är nog bäst att jag själv blir lite bättre på att hålla liv i de kontakter jag har nu bland de levande.

Nu ska hon ut och resa igen den där äldsta dottern vi har. Vi stackars ömma föräldrar ler sammanbitet och önskar henne lycka till, men vad är det för fel på att stanna hemma? Camilla har rest förr och det har gått bra men varför utmana ödet?

Nu tycker du säkert att jag borde ta mig samman och sluta vara fånig och det finns faktiskt en hel del faktorer vad gäller hennes resa som borde inverka lugnande på mig.

För det första så ska hon bara vara bortrest i lite över tre veckor den här gången till skillnad mot de sex och en halv vecka hon och hennes pojkvän Emmanuel var borta förra gången. Det är bara hälften så lång tid och bara lite outhärdligt för en orolig pappa.

För det andra är det ett lugnt och ofarligt resmål, Colombia. Visst finns det en synnerligen aktiv gerilla, knark i drivor, ormar, insekter, sjukdomar, kriminella med kidnappning som specialitet, livsfarlig trafik men också frukt och grönt och massor av trevliga människor och släktingar till Emmanuel så jag borde nog känna mig lugn.

För det tredje så är det inte lika farligt att flyga som att åka bil och det känns extra tryggt att de flyger med Air France som verkar ha skickliga piloter.

Jag säger som doktor Alban, "läget är stabilt!" Det finns absolut ingenting angående Camillas resa som är så oroande att ett par burkar valium om dagen inte kan råda bot på det. Kära lilla dotter ha en fantastisk resa och kom hem lycklig och välbehållen så att du kan ledsaga lilla pappi till ett behandlingshem.

Visserligen är det fina sommarvädret som bortblåst just nu men frågan om vilket som kom först av hönan eller ägget känns ändå som en alltför stor tankenöt att knäcka. Då känns det betydligt mer hanterbart att ta sig an frågan som höjts här på bloggen angående vilket som kom först, klubban eller kolan. Jag pratar förståss om Dumle och som jag minns det så var klubban långt före kolan, åratal före.

Varför kom det aldrig någon Humleklubba?

Ligger man kanske redan i startgroparna med en sådan men väntar på att alkohollagarna ska bli lite mer liberala innan den lanseras?

Vad som kommer först från mitt band Synligas nya CD som släpps den 14: e augusti blir i alla fall singeln, "Känsliga händer" som släpps mot radio nu på fredag den 5: e juni. Vill du höra den så kan du gå in på,

http://www.synliga.com/

och följa länken som finns under rubriken nyheter.

"Känsliga händer" handlar om den utökade förmåga till smekningar och fingertoppskänsla som vi blinda män besitter eftersom vi inte distraheras av en massa synintryck. Är detta nu ett fullkomligt struntprat och ett falsarium?

Kanske, men varför älskar så många i mörkret?

Jag är i alla fall nöjd med texten och hur erotikgraden skruvades upp ett par snäpp på vår producents uppmaning. Jag drog mer åt det komiska hållet från början men hon ville absolut att jag skulle krydda den lite så det gjorde jag. När vi spelar "Känsliga händer" live på föreställningen, "Synliga i mörker", spär jag på ytterligare i slutet på låten och älskar verbalt med publiken. Det är jätteroligt och kommentarerna efter låten är obetalbara. En av mina favoriter hittills kom på bredaste småländska och lät helt spontan.

"Det låter bra det där!"

Hon lät störtskön och i mina öron som Åsa-Nisses pilska lillasyster och försatte mig i skrattparoxysmer i flera minuter.

I den eviga frågan om kronologi så vet jag med säkerhet vilket som kommer först för mig den här veckan och det är definitivt telefonsamtalet. Om vi inte ringer och ligger i så blir det inga radiospelningar av den nya singeln och "Känsliga händer" förblir obskyr och följaktligen även Synliga. Då lär jag aldrig förekomma i skvallerpressen, bli omtalad på bloggar, bli jagad av flämtande stalkers, bli antastad av fans med känsliga händer, bli lurad av en girig manager, bli tvungen att klippa håret och klä mig fjolligt på uppmaning av en galen stylist, bli utskickad på oändliga turnéer, bli en kändis och få ge min uppfattning i frågor som jag inte har en susning om och sist men inte minst kanske tro att jag är något. Så där ja, nu känner jag mig redo att ge mig på media, halleluja!

Camilla och jag passade på att åka en guidad busstur vid vårt Londonbesök. Dottern för att hon ville se och fotografera alla berömda platser och jag hängde mest med för att det var bekvämare än att gå. Till min stora förvåning var det en riktig höjdartripp och jag fick mig en stor portion engelsk historia till livs. Eftersom jag är en generös natur så tänkte jag här dela med mig av min nyvunna kunskap så att även ni ska kunna briljera på middagsbjudningar och cocktailpartyn. Så här kommer nu en sammanfattning av dessa kunskaper filtrerade genom ett dåligt minne och en livlig fantasi, men inte desto mindre en garanterad källa till insikt om Englands brokiga historia.

För att denna redovisning inte ska bli alltför långrandig så hoppar vi snabbt över några tusen år och kastar oss in på året 1066. Detta år vinner William Erövraren världsmästerskapen i bredsvärd och myntar även det väldigt engelska uttrycket, "bloody hell." Han inte bara vinner utan är också så överlägsen att hans motståndare hänfört säger, "Wille du är kung!" William förslösar en hel del av prispengarna på kvinnor och öl men bygger också en säregen hög byggnad att bo och ha partyn i. Eftersom han festar vilt och hårt bygger han helt i sten och kallar sedan skapelsen för "Towern."

Flera kungar har bott i "Towern" efter William Erövraren men eftersom William var mer i form än de efterföljande monarkerna så har byggnaden hela tiden byggts ut för att med bekvämlighet kunna hysa dessa rundlätta härskare med följe. Mången olycklig kvinna har förlorat huvudet vid "Towern" och en av dem var Mary Queen Of Scotts. Om henne vet jag inte mycket annat än att hon var sångerska i ett ganska mediokert dansband från Skottland. Två av Henrik den åttondes fruar blev också förkortade just här. Det brukar heta att de avrättades i "Towern" men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande eftersom avrättningarna faktiskt skedde i trädgården. Dessa tilldragelser sågs säkert av alla som en underhållande och skön omväxling till de oändliga Cricketmatcher som annars förekom i den lummiga grönskan, utom av huvudrollsinnehavarna. I "Towern" förvaras även kronjuvelerna och ibland dessa dyrgripar finns världens största diamant. Den är så fet att det inte gått att försäkra den.

Från 1066 kastar vi oss raskt fram till 1666 och försök hänga med för nu brinner det i knutarna. Detta år brann fyra femtedelar av London ner till grunden. Som väntat så var det en bagare som ställde till med förödelsen. Elden spreds sig snabbt från hans bageri till resten av staden och troligtvis var det också en strejk bland brandmännen just då. Bagaren fick sig ett rejält kok stryk och ingen köpte någonsin hans bullar igen. Den berömda St. Paulkatedralen totalförstördes vid eldsvådan men byggdes upp igen. Denna återuppbyggnad tog 35 år och jag tror att byggmästaren hette John Slow men är inte helt säker på det sistnämnda. När väl katedralen var färdig övergick man till att bygga upp resten av staden.

Några hundra år senare sa en berömd engelsk författare, "när jag vill läsa en novell så skriver jag en." Det var så klurigt sagt att uttalandet snabbt fick uppföljare. Slaktaren sa, "när jag vill äta kött så slaktar jag." Kusken sa, "när jag vill åka droska så smackar jag." Så höll det på tills en bagare sa, "när jag fryser så tänder jag en extra brasa." Han var ättling till en annan idiot med mjöl mellan öronen och fick sig ett rejält kok stryk och den kluriga verbala trenden kom av sig helt och hållet.

Vid Trafalgar Square står den berömda statyn av Lord Nelson på sin piedestal. Denna engelska amiral är så berömd att det gett genklang ända till vårt eget avlånga land. Vi döpte faktiskt en Noshörningsunge efter honom på en av våra djurparker.

Ett historiskt fakta väl värt att nämna är att Madonnas första hus i London ligger i den fashionabla stadsdelen Belgravia och kostade henne tio miljoner pund. Därmed är vi framme vid nutiden och vi har den ärorika engelska historien som i en liten ask.

Jag hoppas att detta kan vara till hjälp för er när ni nästa gång ägnar er åt frågesport eller vill visa er på styva linan på fest eller middagsbjudning.

Historikern Big Sven at Big Ben

Nu har jag åter varit på resande fot och den del av mig som mest fick visa framfötterna var just fötterna. Jag och mina reskamrater har i dagarna fyra trampat upp och ner längs Londons enorma gatunät. Min dotter Camilla satte fingret på det hela när hon sakligt konstaterade att foten är det perfekta verktyget för promenader men som hon uttryckte saken, "när man sen använder dem så gör det bara ont."

Vi reste på en torsdag och det var varmt och ganska besvärligt att via tunnelbanenätet ta oss till hotellet eftersom vi var tvungna att byta tåg. Visa av den skadan såg vi till att hamna på ett tåg som kunde ta oss hela vägen till flygplatsen Heathrow på hemresan.

Vi gick ut hårt och gick redan första kvällen på musikalen "Lejonkungen". Den var bra men lite fantasilös eftersom den hade samma låtar och dialog som filmen fast några fler och lite mer. Jag somnade flera gånger men eftersom jag trotsallt sett rullen några gånger så visste jag direkt vart i handlingen vi befann oss varje gång jag vaknade. Föreställningen får godkänt och mitt knoppande berodde på mig och inte musikalen.

Vistelsens förstapris i kategorin butiksnamn går till frisörsalongen, "Ryan Hair." Ingen av oss besökte etablissemanget men jag har mina dubier beträffande ställets prissättning. Det kostar säkert bara något enstaka pund att få en klippning men sen kommer nog alla påslag. Extra stålar för att få sitta vid klippningen, ha en nyvässad sax, skydd mot fallande hår och om du oturligt nog måste besöka toaletten vid ditt besök blir nog notan för kalaset diger.

Jag shoppade loss och köpte massor med CD-skivor med komiker. Camilla misslyckades totalt och köpte bara en t-shirt men min vän Ann och hennes två döttrar gjorde ett betydligt rejälare jobb på klädesinhandlingsfronten, i alla fall döttrarna. Min syster köpte sin vana trogen massor med härliga böcker och självklart presenter till den ivriga dottern på fem som väntade otåligt hemmavid. Det är trots våra spenderbyxor faktiskt inte billigt i London, men roligt.

Ann och döttrarna plus min dotter åkte "London Eye" men jag hoppade över detta äventyr eftersom utkiksplatser är djupt överskattade ur ett rent blindperspektiv. Syrran och jag satt istället och vilade fötterna och hon är inte särskilt trakterad av höga höjder. Vänstertrafiken gör att man ska vara glad för varje lyckad korsning av vägen. Man tittar på ren reflex åt fel håll utom jag som är blind och faktiskt inte tittar alls och löper rent logiskt inte större risk på en Londongata än en dito i Stockholm. Mystiskt nog råder högertrafik på trottoaren och man kan bli snurrig för mindre. Camilla som hemmavid håller på att övningsköra en hel del ojar sig en hel del över högerregeln som ibland är lite förvirrande. Hon sa med skälvande stämma, "här gäller vänsterregeln." Den skrämmande tanken lät vi rotera i skallen en stund, sedan skrattade vi, tittade åt fel håll och korsade våghalsigt gatan .

Orsaken till resan till att börja med var att vi skulle spana in de berömda sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Alltså var vi svenskar som åkt till England för att se ett band från USA. På arenan Brixton Academy i stadsdelen Brixton gjorde vi detta och det var en riktigt bra konsert. Självklart så kan inget band leva upp till de förväntningar som en utflykt av det här slaget ger upphov till men gubbarna rockade på fett. Nu var det inte bara stofilerna på scenen som fyllt år många gånger för även publiken såg ut att vara lite sliten. Camilla med sina tjugo var bland de yngsta och i klar minoritet. Gamla bikers, rockers och rockälskare i allmänhet trängdes i den fullsatta och varma lokalen och njöt av den oerhört svängiga musiken. När det gäller Lynyrd Skynyrd är tungung bara förnamnet. Det mesta som bandet spelade var de stora äldre låtarna och Camillas pojkvän Emmanuel flinade när vi berättade detta för honom vid hemkomsten och han sa, "jaha, som ingen av de nuvarande medlemmarna i bandet var med på." Jag skrattade först åt hans lilla skämt men sedan kom jag på att han nästan hade rätt för få band har haft så många medlemsbyten och dödsfall som Lynyrd Skynyrd. Brixton Academy visade sig vara en väldigt bra arena men lutningen gjorde att vi fick väldigt ont i, ja ni har nog gissat, fötterna. Camilla tyckte att det var för lite av det nyare materialet som hon lyssnat massor på och syrran som inte hört mycket av bandet alls tyckte att de två extranumren var bäst. Nu var det bara ett extranummer men väldigt långt och i olika tempon och ni som känner till bandet har nog redan räknat ut att det var deras paradnummer "Freebird" som framfördes.

Det var en kul resa och resesällskapet var mer än rart men det är också rent gudomligt att komma hem till sitt lilla bo för man blir så trött av den stora världen.     

Jag funderade på det där med mental ohälsa och hur vi har olika syn på det beroende på situationen. I litteraturen eller på film är vi, i alla fall jag, roade av att komma in i någon annans psyke och gärna då någon som inte har alla hästar hemma. Det är härligt nervpirrande att susa runt i skallen på en psykopat eller någon som är rent förvirrad. Filmen "Gökboet" var en enorm succé på sin tid och då var alla åskådare på dårfinkarnas sida och vår empati visste sig inga gränser. I verkliga livet är nog situationen något annorlunda är jag rädd. Vi vill helst inte ha med störda människor att göra för de skrämmer oss. Jag tycker att det är väldigt svårt att känna empati någon längre stund för människor som drabbats av depression. Det är lättare att förstå ett benbrott än att förstå någon som ligger lägre än en sjunken båt. Man tycker att de borde ta sig samman, men det är självklart lika omöjligt som att omedelbart självläka ett brutet ben eller en brusten blindtarm.  Går jag till mig själv så har jag inte full förståelse för deprimerade människor förrän jag själv känner mig lite deppig men då är det solklart hur illa det är när det är mulet.

Det är nog inte många i Sverige som tror att mentalvården fungerar klockrent eftersom inget annat i vården gör det i dessa besparingstider. Lustigt att bristerna i just mentalvården ska behöva tydliggöras genom ett konstverk. Inte undra på att konststudenten, Anna Odell, fått skit för sitt tilltag då hon pinsamt nog tydliggjort hur man på betingad reflex brottar ner en förtvivlad människa istället för att verbalt försöka lugna henne. Samma princip som den att förskriva piller istället för samtalsterapi och liknande åtgärder för att en gång för alla försöka komma till roten med en deprimerad människas problem.

Nu återstår det att se om hon får fängelse för sitt konstutövande men hon har under alla omständigheter slagit igenom som konstnär. Vare sig hon får skaka galler eller inte så tror jag att hennes framtid är ljus och jag har ett tips på en lämplig sponsor åt henne. Tänk er denna text på affischer runt hela staden ämnat att locka folk att titta på hennes konstverk på nätet och för att få alla att köpa nya datorer.

Anna och Dell

 Konsten och tekniken en symbios för människan och framtiden.

Gårdagskvällen tillbringade jag på ett trevligt 50-årskalas. Det var min vän och bandkollega i Synliga Ulf som uppnådde den magiska åldern och det var skönt. Skönt att han lever och att den fan inte längre kan reta mig och andra i omgivningen som redan tidigare uppnått denna mognad. Det var som sagt en trevlig tillställning och den blev för mig inte mindre trevlig av att gäster som bara känner mig ytligt vid ett flertal tillfällen klart och tydligt trodde att jag ännu inte fyllt 50.  Jag som är snäll ville inte göra dem generade genom att påpeka att de felbedömt min ålder och gjorde inget för att rätta dem. Mådde alltså bra och kände mig ung och välbevarad och mös extra mycket av att det var fullt seende människor som trott fel om min ålder och ingen av de synskadade gästerna. Segerns ljuva sötma lär dock inte vara så länge för både Ulf och jag och alla andra "äldre" herrar må känna sig unga och fräscha inuti men våra yttre gör ändå att alla ungtuppar och vårkycklingar i vår omgivning anser oss vara ena jävla gubbstruttar i alla fall. Det sägs att man inte är äldre än vad man känner sig men jag tror att den djuping som myntade det struntpratet var 25 och frisk som en nötkärna.

På en sådan här födelsedagsfest blir det mycket prat, mat och dryck men jag tror att det skulle ha blivit ännu roligare om det också varit fiskdamm, om vi lekt sanning och konka och snurra flaskan och om vilket ryska posten med all den kunskap och bravur som vi seniorer besitter. Det var roligt då och är säkert ännu mer kittlande nu.