Synpunkter

Wow, morgonens rån utanför Stockholm var som hämtat direkt ur ett filmmanus. Helikopter, sprängmedel, eldgivning med tunga vapen och de slog till precis när det fanns som mest pengar att plocka. Ingen kom till skada och polisen såg ut som fågelholkar inför precisionen och fräckheten i kuppen.

Rånarna var nog glada efter väl genomförd stöt men gladast utav alla var media. Nyheten innehöll allt. Spänning, dramatik, mystik och massor av lösa trådändor som nog kommer att få sina svar vad det lider. Den här nyheten kan man mjölka länge och den är till och med bättre än nya friska uttalanden av allas vår Anna Anka. Det enda som är lite skrämmande är att hela rånkuppen känns lite osvensk. Det vore helt bedrövligt om det kom fram att det vore utländska proffs och inte goa fina svenska gossar uppfödda på mjölk och limpmackor med Kalles kaviar.

Jag förutsätter att det är tappra svenska entreprenörer som slagit till och tror mig veta hur och varför. Vad vi idag på morgonen fått uppleva är frukten av det gedigna svenska skolsystemet. Här fick vi i svart på vitt beviset för dynamiken och sprängkraften i ett väl genomfört grupparbete. Det krävdes dessutom mer än godkänt i mattematik, geografi, naturkunskap, kemi, biologi och troligen även goda språkkunskaper för att det hela skulle kunna genomföras. Inte nog med det för minst en av rånarna var tvungen att kunna flyga en helikopter. Det mina vänner är inte helt lätt och inte som att köra moped. Faktum är att det, om församlingen ursäktar, påminner mer om att runka med en sparris. Det är dåliga tider men jag tror inte att denna lilla rånarliga har sparat in på teambuildingkurser, kickoff eller på fortbildning för sin personal. Vad gäller det sistnämnda så kan även fångvårdsstyrelsen varit behjälplig. Förutom skolan så tror jag även att en och annan i rånarligan gjort lumpen och då troligare som kustjägare än som pukslagare i någon musikpluton.

Nu när jag grunnat på saken en stund så tror jag inte längre alls att det är skolan och lumpen som gjort morgonens rån möjligt. Förklaringen är mer självklar än vad jag först kunde se. Det är oändliga timar av tittande på amerikanska filmer och tv-serier som lett fram till dagens händelser. Detta i kombination med dataspel med tveksamt moraliskt innehåll är roten till det onda. Har vi då inte sagt oss i åratal att för mycket stirrande på tv och dataskärmar skulle leda till en generation av passiva idioter med hög iq. Usch, framtiden är alltså här nu och vi står handfallna inför den innovativa ondskan. Nu väntar en tid av snitsiga storrån och bedrägliga bedrägerier. Ingen kommer att åka fast och kostnaderna blir monumentala. Det enda vi kan hoppas på är att någon av de begåvade rånarynglen har snöat in på Robin Hood. Vi kommer att längta tillbaka till den gamla goda tiden då rånarna var amatörmässiga och åkte fast hela tiden. Vi kommer också att längta efter vanliga hederliga personrån, fotbollshuliganer, väskryckare, cykeltjuvar, fortkörare, trimmade mopeder, spam, tjuvfiskare och djupingarna till fotgängare inne i stan som alltid går mot rött. Ingen av dessa härligt karaktärslösa grupper kommer att finnas kvar inom kort för nu är det glassiga jättestötar som gäller. Med näst nästa generation förbrytare blir det ännu värre då de inte är uppfödda på actionfilmer utan snarare fantasy. Jag bävar inför tanken på vad, ”Sagan om ringen” och ”Harry Potter” har gjort med hjärnorna hos dessa kommande superskurkar. Trollspön är kanske en ren fantasi idag men vänta bara. I framtiden är en helikopter bara blaha blaha när skurkligorna susar fram på trimmade kvastar. Som om inte detta var nog så kommer våra dyrt uppförda fängelser att stå tomma och i värsta fall börjar någon reklamkanal göra nya varianter på fångarna på fortet på de tomma anstalterna. Då får vi alla lida och än en gång veta att, ”det ska vara sju nycklar och att hjälp finns att få hos datanissen i tornet.”

Bild: Högflygande rån i Stockholm

Den stora vaccineringskampanjen mot svininfluensan närmar sig med stormsteg och nu verkar det som att det endast kommer att krävas en injektion för att kanske få ett visst skydd mot smittan. Trots denna goda nyhet så tänker jag inte ta någon spruta. Jag är bara blind och är knappast att beteckna som tillhörande någon riskgrupp, och dessutom är det vida bekant att ont krut inte förgås så lätt. Detta till synes huvudlösa beslut är faktiskt grundat på en listig plan från min sida och jag tänker så här. Om alla andra tar sig samman och hasar ner till pilkastningsarenan och ser till att få sig sin dos så kommer försvinnande få att ramla omkull i svår influensa. Då finns det inte så många som kan smitta ner mig och även lilla jag klarar friskhetsbiffen. Jag förstår om det finns de som tycker att jag är en rutten svikare och smitare som inte tar min spruta, och särskilt nu då det framkommit att det bara behövs en men vi redan beställt dubbla doser. Vi kanske kan vaccinera landets grisar med överskottet eller ge vaccinet till något land med taskig ekonomi, kanske Island.

Redan som liten skit var jag obenägen att ta sprutor och jag minns en gång i trean eller fyran då vi blev kallade till syster för någon form av injektion. Alla gick lydigt dit och ställde sig i den olyckliga raden utom lilla jag som raskt och beslutsamt gick hem. Om jag fick lov att ta sprutan senare har jag inget minne av och då gör det inget. Hoppas bara att det inte var den berömda antiblindhetssprutan som utdelades den dagen för då gjorde jag trotsallt en miss.

Nu är det inte smärtan i sig som gör att jag inte vill delta i den stora folkvaccineringen utan en del andra pikanta detaljer. Med min otur hamnar jag säkert som sista patient innan lunch då sprutmekanikern är helt förbi av trötthet efter en hel förmiddags stickande. Han eller hon är med största säkerhet också en av de som kallats in extra. Han eller hon är jättetacksam för chansen att få komma ut och göra lite nytta och träffa lite folk, för det har ju på sistone blivit lite långtråkigt att bara sitta hemma och känna hur Parkinson och seniliteten blir allt värre. Extrainkomsten kommer så klart också väl till pass i dessa bistra tider då pensionärer ska ha det jävligt och besvärligt eftersom de inte längre jobbar. Jag min fega stackare vill alltså inte besprutas av denna av sjukdom, undernäring och trötthet blixtinkallade före detta vårdpersonal. De kanske siktar på min arm och vips så sticker de mig i ögat. Helt uteslutet, man kan ju bli blind!

Om nu min feghet leder till att jag får svininfluensan så är ni kära läsare och medborgare i Sveriges land i er fulla rätt att håna mig och inte tycka ett dugg synd om mig. Jag kommer att ta detta som en man. Kvidande, snörvlande, ulande, bedjande böner om nåd till vår herre kommer jag att tycka tillräckligt synd om mig själv så det räcker ändå, men om ni bespetsar er på ånger från min sida så får ni chi.

Jag har svårt för offentliga toaletter och går ogärna någon annanstans än hemma. Ibland har jag självklart inget val och då är det trevligt om toan i fråga är i gott skick. Jag är just hemkommen från en veckas semester i soliga Spanien där familjen besökt mina föräldrar som är bosatta där. Under veckan har vi varit på olika utflykter och jag har tvingats att besöka en rad offentliga toaletter. Jag gör härmed vågen för Spanien och den oerhört höga kvaliteten på dessa inrättningar. Det har genomgående varit rent, fräscht och ingen av de muggar jag besökt luktade illa. Uppenbarligen håller man efter och kanske är toalettmoralen i Spanien högre än i de flesta länder. Ett land som utan tvekan blir slaget på fingrarna är vårt eget kära Sverige. Här kostar det ibland även stålar och då kunde man förvänta sig att det skulle vara rent också men icke. Det luktar ofta illa och är ofräscht i största allmänhet. Tyvärr gäller detta även Arlanda vars muggar ofta är under all kritik. Muggen på Madrids flygplats var en ren dröm och tilltalade även en kräsmagad krake som jag.

Varför är det så illa ställt med de svenska toaletterna?

Det känns som om lortsverige har återkommit och jag skäms över fosterlandet när jag tänker på hur utländska besökare ska reagera vid toabesök här. När det ändå tas betalt för muggbesöken så får restauranger och andra inrättningar faktiskt avlöna någon att rengöra med jämna mellanrum. För er som inte vet hur man beter sig vid ett toalettbesök kan jag bara säga.

”Skit på er!”

Se bara till att ni gör det hemma.

En sak spanjorerna var riktigt usla på gäller vanliga sopor. Längs vägarna i Sverige är det måttligt med skräp men längs de spanska vägarna var det helt bedrövligt. Toalettkulturen må vara högtstående men det måste råda en monumental brist på soptunnor och soppåsar. Konstigt att det ska behöva se ut på det viset eftersom sopbilen tömde soptunnorna varje natt. Människor är konstiga ibland och det är väl lättare för en svensk att pissa på golvet än i muggen och lättare för en spanjor att kasta skräpet längs vägen än i soptunnan.

Varje bra dag lär man sig något nytt och idag var det fakta om myror som fastnade i mina hjärnvindlingar. Visste du att en myra kan bära 50 gånger sin egen kroppsvikt? Nästa gång jag bär hem varorna från Coop så ska jag tänka på detta imponerande faktum och sluta beklaga mig över min ynkliga lilla börda.

Myran kan även bära 30 gånger sin egen kroppsvolym. Jag bär omkring några futtiga kilo för mycket runt magen och är genast i farozonen för hjärtinfarkter och andra tecken på min ynkedom som varelse.

Myrdrottningar kan leva i upp till 15 år och ge upphov till 150 miljoner nya individer. Min lilla avelshona Agneta och jag lyckades få till en avkomma på 2 och båda av honkön. När dessa 2 flickor befann sig i tonåren höll de på att driva oss galna genom sina upptåg, kufiska tonårsbeteenden och humörsvängningar. Undrar då hur den stackars myrdrottningen har haft det under sina hektiska 15 år? Det finns som ni märker alltid någon som har det värre.

Planeten är som ni säkert själva märkt fullkomligt nedlusad med myror och faktum är att 10% av världens levande väsen är just myror. Det gör att en myllrande gata i Tokyo är rena västanfläkten, förlåt östanfläkten skall det vara, jämfört med en normal myrstack en halvtrött söndagseftermiddag i en skog utanför Skurup.

Vad kan jag annat tillägga om myror annat än att jag personligen tycker att de är ganska äckliga när de myllrar omkring. Jag råkade även äta några stycken när jag var i 14 årsåldern. De hade krypit in i den popcornsburk jag lystet gav mig på när jag skulle titta på tv en dag. Detta missöde utspelade sig i västafrika där jag bodde under några år i början av 70-talet. Tyckte att mina popcorn inte smakade riktigt som de skulle och det fastnade konstiga saker i min mun. Upptäckte till slut vad min måltid bestod av och flög skrikande upp ur tv-fåtöljen som skjuten ur en kanon. Spottande, fräsande och totalt äcklad kunde jag klart konstatera att afrikanska myror smakade skit. Har vad jag vet och märkt aldrig ätit några svenska myror men är ganska säker på att de inte skulle falla mig på läppen. Är inte förtjust i insekter men myror är vad jag tycker sämst om. Synd att jag ska känna så när de är så imponerande och när de är så förtvivlat många.

Myror och baggar i guds underbara värld.

Min dotter påstod i en statusuppdatering på Facebook att hennes föräldrar har blivit mer beroende av just Facebook än vad hon är. Ett sådant befängt påstående måste jag helt enkelt dementera med det bestämdaste här och nu. Jag har i åratal levt lycklig och ovetande om vad mina vänner och grannar har för sig 24/7. Vare sig de har häckat i någon gammal skorv på böljan den blå, plockat svamp och bär, kört båge, stoppat i sig ofantliga mängder med medicin, varit på fester där jag inte varit inbjuden, kört traktor i Finland, mumsat i sig kräftor, tittat på honungsstinna björnar, jobbat för mycket eller tänkt ut någon fullständigt obegriplig mening att lägga ut som ingen begriper så har jag varit lyckligt ovetande om detta. Skulle jag nu bara för att jag ständigt kan hålla mig uppdaterad på vad de vill att jag ska veta plötsligt ha blivit beroende? Löjligt!

Det sägs också att ungdomarna flyr Facebook eftersom åldringarna nu svärmar in som vore de egypternas gräshoppor. Det kan nog stämma och allt jag kan säga är.

”Flytta på er valpar och låt den stora hunden äta.”

Tydligen är det inte så populärt bland de yngre att de vuxna kan kika in på deras förehavanden och vilka vänner de har. Jag skulle aldrig kolla in vilka vänner mina barn har på Facebook. I alla fall inte mer än en gång om dagen.

Min illvilliga dotter påstår även att min sambo Agneta och jag tävlar om vem som har mest vänner på Facebook. Det är faktiskt inte sant. Det är bara Agneta som tävlar för det behöver inte jag eftersom jag har fler vänner än vad hon har.

I min familj så är det min äldsta dotter Camilla, tidigare i denna epistel benämnd som den illvilliga dottern, som sköter om våra datorer. Brakar någon maskin samman är det Camilla vi skärrat ropar på. Skulle jag nu kära vänner försvinna från Facebook på ett till synes oförklarligt sätt så är det något fuffens på gång. Då har jag mitt i detta det fria ordets förlovade land utsatts för hårda och skoningslösa repressalier från min dotters sida och står säkerligen utan dator. Skulle detta förfärliga tillstånd uppstå får vi ta till en nödplan. Jag föreslår att vi träffas och fikar eller äter lunch tillsammans, pratas vid på telefon, skickar ett brev eller åtminstone skickar röksignaler men vad ni än gör så glöm inte bort mig.

Ulf Lundell lär en gång ha myntat följande visdomsord.

"Ett inställt gig är också ett gig."

Idag blev uppskjutningen av rymdfärjan än en gång uppskjuten, men kanske är en uppskjuten uppskjutning ändå en uppskjutning enligt Lundells sätt att se på saken? Det vore rätt bra om det var på det sättet för då skulle statistiken över mitt liv se bättre ut. Då skulle även alla gig som aldrig blivit bokade ändå kunna räknas som bokade, och alla gånger jag inte haft sex ändå vara rätt tillfredsställande. Det är påverkan på mitt normala och kanske lite småtråkiga liv men hur påverkar en uppskjuten avrättning en dödsdömd? Är det fortfarande en avrättning, och gills den, eller blir det i slutänden i alla fall en skittråkig repris?

Det kanske är en dålig dag just idag att klaga på för få gig eftersom jag faktiskt har ett gig ikväll. Det tydliggörs av att det regnar, och giget är självklart utomhus, och av att jag är förkyld för första gången på evigheter. Det ska ändå bli kul och ett utomhusgig i ösregn med en förkylning är ändå i högsta grad ett gig.

Att det är farligt att blanda olika mediciner med varandra och att det ibland är förenat med stor fara att blanda alkohol och sprit visste jag sedan tidigare. Det är logiskt och inte särskilt svårt att förstå. Hörde idag att det är farligt att dricka grapefruktjuice om man tar Viagratabletter. Grapefruktjuicen gjorde att de enzymer i magen som ska bryta ner kemikalierna i den potenta tabletten inte fungerar. I värsta fall kunde det leda till att man fick en blodpropp i hjärnan eller rent utav hjärtstillestånd. I bästa fall räckte praktståndet jättelänge och man kunde liknas med en levande murbräcka.

Nu är alltså frågan, hur ska man ställa sig till dessa forskarrön? Borde man vara försiktig och avhålla sig från den beska juicen eller ska man vara en riktig hårding och köpa en dunk på 10 liter på en gång? Vem minns en fegis och nog är det häftigt att gå ner med flaggan i topp?

Just nu använder jag varken potensmedicinen eller fruktjuicen i fråga så jag behöver inte komma till något beslut på ett tag, men när det blir aktuellt så hoppas jag vara mentalt förbered. Jag tror att det är bra om man är försiktig med grönsaker och frukt för man kan aldrig vara riktigt säker på vilka hemska bieffekter de besitter. Vad händer om man dricker mangojuice när man tagit sin dagliga dos av crack? Är det farligt att röka morötter? Det är väl bra att ta till både ris och ros? Nåja, det är nog ömsom vin och ömsom vatten som gäller.

Har du tid en liten stund så har jag några tankar om tiden att förmedla. Tycker du att din tid är för dyrbar för att förslösas på dessa rader så har jag full förståelse för detta och önskar dig lycka till på din vandring genom livet.

Tiden sägs vara något abstrakt som vi människor ändå gör allt för att mäta och hålla ordning på. Jag kan inte låta bli att tänka linjärt när jag tänker bakåt eller framåt. Jag ser inom mig en lång rak linje i svart som sträcker sig fram till det minne jag söker. Det gör att minnen för mig upplevelsemässigt alltid känns långt borta rent avståndsmässigt. Jag får alltså lov att resa längs den svarta linjen en till synes lång sträcka för att nå minnet av när jag gick in i en dörr. När jag väl nått fram kan jag åter avnjuta smärtan i pannan, blodsmaken i munnen och svärtan av ilska i mitt inre över min otroliga klantighet. Ska kanske inte heller glömma hur arg jag var på den dumma dörren som stod halvöppen precis där jag skulle gå. Det får mig alltid att känna mig extra intelligent och som en högt stående varelse när jag blir höggradigt förbannad på döda ting.

Jag kan som sagt var inte låta bli att se linjärt på tiden men det finns stora tänkare som påstår att tiden inte alls är linjär utan att allting ligger på ett parallellt plan. Det som hände då, det som händer nu och det som kommer att hända ligger på samma plan, samtidigt. Det har jag lika svårt att förstå som det att universum är oändligt och därför aldrig tar slut. Nu är nu, då är då, sedan är sedan, nu är då, då är sedan, sedan är nu och då och jösses vad konstigt det blir. Det vore däremot praktiskt, rent praktiskt, för då skulle jag nå fram till mina minnen fortare och de skulle inte kännas så förfärligt avlägsna.

Eftersom jag nyligen börjat med Facebook så har jag på ett synnerligen påtagligt sätt blivit påmind om tiden och dess gång. Även jag lär ju ha en del kompisar bland de 170 miljoner Facebookanvändare som finns runt vår planet så jag kastade mig handlöst in i sökandet. Då visade tiden sitt outgrundliga tryne och satte käppar i hjulet för mig. Sökmotorn på sidan är utmärkt, den hittar bra även om man stavar som en kråka och egentligen var det bara minnet och fantasin som satte gränser för mig. Det visade sig att jag under årens lopp glömt bort folks namn. Trots att jag numera är blind så kan jag minnas mången nuna och ofta även förnamn men efternamnen hade raderats ut från min hjärnas hårddisk. De snubbar jag kände hade namn som Bosse, Bengt, Håkan, Hans, per och andra av dåtidens vanliga pojkmanm men där tog minnet slut. Fånigt nog kommer jag ihåg tjejernas både för och efternamn men det har hjälpt föga i min jakt. Antagligen var de alla fagra nog för att bli gifta och har därmed bytt efternamn. Det visar sig också att nästan alla namn är vanliga. Man får massor av träffar på alla namnkombinationer och får med hjälp av fotografier lista ut vem som är den rätte. Helt omöjligt för mig som blind och bara marginellt lättare för alla falkar eftersom ingen tycks lägga ut bilder som visar hur de verkligen ser ut. Digital bearbetning i allehanda fotobearbetningsprogram förvandlar utan större svårighet Kvast-Hilda till Tjusiga-Gudrun. Falsk varudeklaration? Kanske, men vem vill ligga ute på nätet och se ut som ett stolpskott?

Det är också så att min syn på tiden, och dess gång, förändras med åren. Troligen är det känslan av att jag inte har oändligt med tid kvar som gör detta. Jag förundras över mina döttrars förmåga att sova bort större delen av dagen, och därigenom livet. Visserligen gjorde jag som ung likadant men måste varje generation göra samma misstag? Upp och hoppa brudar och fånga dagen! Jag värdesätter alltså tiden mer nu och det enda som förstör en massa tid för mig är att jag oroar mig för att den håller på att ta slut.

Varje person har nog sitt eget sätt att se på tid men ändå är det de andras syn på saken som påverkar ens tillvaro mest. Jag som nu är över 50 är i många sammanhang betraktad som en gammal stofil. Det spelar ingen roll att jag genom åratal av träning och utövande har blivit skitbra på en massa saker och med lätthet blåser bort ungtupparna. Jag har några grå hårstrån och borde därför ha den goda smaken att lägga mig ner och dö. I artistvärlden hjälper det inte ens att vara ung numera, du bör vara vacker också. Annat var det på slutet av 60 och 70-talet, då räckte det, tro det eller ej, med talang. Joe Cocker, Janis Joplin, Charlie Watts, Ringo Starr, Leslie West, Neil Young och ray Davies är alla exempel på artister som hade, "det", men som knappast är att betrakta som bildsköna. Vet du föresten att det idag var 40 år sedan Woodstockfestivalen? Där var det jättemånga fula men duktiga grupper och artister.

Det gäller också att försöka vara på samma tidsplan. I min familj är tiden ur led. Mina döttrar sover som sagt bort stora delar av dagen och de nattsuddar gärna. Jag nattsuddar också men inte riktigt lika fullt ut som mina flickor, och därefter sover jag till 9 eller 10 tiden på morgonen. Min sambo vaknar ruskigt tidigt och finns sällan kvar i bingen efter klockan 6. Istället ramlar hon i säng vid 10 tiden på kvällen och säger till oss andra att hon ska gå upp och läsa en liten stund. Vi som numera vet vad som gäller önskar henne genast god natt. När jag väl kommer i säng sover hon sedan länge och när jag vaknar har hon klivit upp, suck.

Slutligen är det nog så att det är mitt förhållningssätt till tid jag måste se över. Att inte bli stressad över att en del runnit iväg, att njuta av här och nu, att ta mig tid till det som jag bedömer vara viktigt för mig och att dela med mig av min tid till andra om det är det som verkar bäst just nu. Verkar korkat att gå och vänta på en näradödenupplevelse innan jag tar ett bestämt tag om mitt liv och min egen tid, men troligen lunkar jag på som jag alltid har gjort. Om jag blir klokare med tiden är för tidigt att säga och det får tiden utvisa.   

I ett inslag på de lokala tv-nyheterna berättades det att de sociala myndigheterna kartlade de

Prostituerades kunder. Man polisanmälde inte deras olagliga förehavanden för det var i sig olagligt. Istället talade man med de män som uppenbarligen var missledda av sina djuriska lustar. Damerna från socialen begav sig alltså ut för att både ajabaja och uppuppuppa torskstimmet.

"Ja min gode man, jag vet att du blir kåt och behöver få utlopp för din sexualitet, men det du gör är dåligt och olagligt, skärpning."

Hur ska man rent pedagogiskt nå fram till dessa herrar? Blir ingen lek att förklara för dem att det är tokigt av dem att besöka horor bara därför att de är lite upphetsade. Att byta pengar mot sexuella tjänster, jag har väl aldrig hört på maken, hur kunde de bara komma på något så knasigt?

"Min bäste herre, det är bara att åka hem och ta saken i egna händer."

Jag har visserligen hört att det kan leda till blindhet, och vem är väl jag att helt avfärda den tesen? Insatsen från damerna på socialtjänsten kan nog få bukt med prostitutionen om de bara tar till tillräckligt innovativa metoder och att ge dem en rejäl avbasning borde nog ge önskat resultat. Att ingen tänkt på att tala med männen för flera tusen år sedan. Då hade vårt land och kanske hela världen stått på ett högre moraliskt plan än vad vi gör idag.

Tro nu inte att jag förespråkar prostitution, det är bara det att inslaget var så löjeväckande och nog måste väl de sociala myndigheterna ha bättre saker för sig än att tjafsa med stadens torskbestånd.

Undrar om de tjänstemän som skickats ut bara har sin egen verbalitet att ta till eller har de fått något arbetsmaterial? Kanske en schysst gör det själv broschyr att dela ut, eller en DVD med titeln, "Den smala stigen, en handlingskraftig man." Det kommer med säkerhet en hemsida och en Facebooksida inom kort. När alla dessa fantastiska verktyg fått verka fullt ut blir vi nog av med horandet på gator och torg och har bara de som säljer sig vitt och brett i media kvar att ta itu med. Lycka till!

Så var det dags för upplösningen. Har nu vår hjältinna tagit sig hem så kan hon nog åter bli en hjälte, eller? Svaret får du om du bara orkar läsa vidare.

Del 5

 Väl hemma ramlade jag omedelbart i säng. För att hjälpa ödets gudinna att göra ett bra jobb under natten tänkte jag bara på manliga saker medan jag väntade på att sömnen skulle befria mig. Modelljärnvägar, bilbanor, porr, motorcyklar, Z Z Top, ishockey, tåbira, boxning, förgasare, hagelgevär, fisar, ärtsoppa, ännu fler fisar, badbyxor, handgranater, jaktflyg, poker, jakt, cigarrer, snus, stora fötter, hårigt bröst, Viagra, F1 och värnplikten var några av de saker som flög igenom min bedövade skalle. När jag sålunda byggt upp min manlighet så tog jag till det grövre artilleriet och övergick i ett penismantra. Jag vände mig över på rygg och började muttra mitt mantra.

"Snopp, pitt, kuk, balle, stake och påle gör mig till en man."

Upprepade jag om och om igen. Bara jag får bli man igen så blir allting bra, var det sista jag tänkte innan sömnen tog mig.

Vaknade upp i ett miserabelt tillstånd och deja vu var bara förnamnet. Det bultade i huvudet som av en stångjärnshammare, jag var så illamående att jag knappt vågade röra mig och precis som föregående morgon så var jag grymt kissnödig. Varför har jag försatt mig i det här tillståndet undrade jag för mig själv och kom i samma sekund ihåg gårdagens mardrömsliknande händelser. Hade nu min plan fungerat eller inte? För att undvika att bli besviken så skulle jag gärna ha skjutit upp könskontrollen men min värkande blåsa gjorde det omöjligt. Liggande där på rygg kunde jag inte avgöra om jag fortfarande hade ett par rejäla bröst eller inte men det var på något sätt annorlunda mot gårdagen. En gnista av hopp tändes också av känslorna från de nedre regionerna. Nog kändes det som ett rejält morgonstånd a la gud vad jag är kissnödigsorten alltid. En riktig baddare, nåja nu ska vi inte förhäva oss, till bultande fräsare. Så blev jag feg igen och tänkte att jag kanske borde känna efter om det fanns någon skäggstubb på hakan. Konsekvenserna om det skulle finnas skäggstubb och det även skulle visa sig att jag fortfarande var kvinna var alltför digra för att jag skulle våga. Att leva som en snygg tjej var en sak och ett liv som den skäggiga damen något helt annat. Istället skickade jag fröken höger ner mot vad jag hoppades var min manlighet. Bara jag blir man igen så blir allting bra tänkte jag precis som kvällen innan. Inget kan vara värre än att vara en fullblodsman i en kvinnokropp, absolut ingenting. Snabbt och vant hittade fröken höger den bultande lemmen och de återförenades i en hård och innerlig omfamning. Min glädje kände inga gränser och jag vrålade rätt ut av lättnad och lycka.

"Jag har en kuk, å herre gud vad skönt!"

"Jag kan göra det ännu skönare gullet."

Hördes en smekande stämma från sovrumsdörren. Han stod i siluett mitt i dörröppningen och tittade lystet på mig. Plötsligt rörde han sig mot mig med ett liderligt leende på sina fuktiga läppar.

"Nej Rune nej, det är inte som du tror!"

Han saktade inte ner en sekund men jag såg hur hans armmuskler spändes och han fick ett bistert uttryck i sitt håriga ansikte. Han tog ett fast grepp om mig, kysste mig mitt i pannan så att skägget kittlade mig och sa morrande.

"Sluta fjolla dig nu Leo! Ibland är du en riktig kärring!        

När vi igår lämnade vår huvudfigur var han/hon precis färdig i damrummet och på gång att åter ta sig till baren. Dimman tätnar skonsamt för vår huvudperson, men förhoppningsvis börjar det klarna lite för er läsare när vi nu kastar oss handlöst in i den fjärde delen. Den skulle kunna heta, "från damrummet, mot framtiden!"

Del 4

Ett djupt andetag och sedan var jag igenom dörren. Larmet och lukten av öl slog emot mig och var på samma gång bekant och lugnande. Nu hade jag gråtit ut, var samlad, taggad och fullt ut beredd att nå ända in i den djupaste dimman. Inget kunde rubba mig, här skulle supas.

"Hej!"

"Nej, jag menar hej Bruno, ö Runar."

"Rune!"

"Vad?"

"Jag heter Rune."

Sa Rune sammanbitet.

"Ja visst, självklart, jag var i andra tankar."

"Ursäkta mig men det är mycket nu."

sluddrade jag och flydde hals över huvud mot baren och så långt bort från honom som möjligt Jag ville inte ha någonting att göra med den enda man jag blivit kysst av och som pekat på mig med sin pitt. Jag kastade en blick bakåt och såg att han tittade efter mig med ett förbryllat utryck i ansiktet. Han tyckte nog att han kände mig intimt eftersom jag till och med kissat på golvet framför honom, och om vi varit mer intima än så visste jag inte och så fick det gärna förbli. Han påminde mig om någon men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vem. Så slog det mig, han var precis som jag brukat vara när jag var man. En riktig jävla bock som man som kvinna inte kan lita en sekund på. Om, nej, när jag blir man igen så ska jag göra två saker omedelbart. Spöa skiten ur den där Rune och sedan sätta på varenda brud i den här stan. Oj, nej förlåt gud, jag bara skojade, inte skulle väl jag? Bara du hjälper mig att bli man igen så lovar jag att bli så god så god och aldrig mer göra något syndigt.

"Två åttor Whiskey tack och fyra lakritsshots och nynnar du på kung i baren så klipper jag till dig."

"Du kan verkligen festa" sa en liten tjock herre bredvid mig och tittade beundrande på min glasarsenal. Jag sa ingenting utan sänkte den första Whiskeyn i två långa drag, hostade och gav honom ett rör du mig så dör du leende. Han verkade helt oberörd av mitt hajgrin och fortsatte lugnt att konversera mig.

"Jag är skivbolags direktör, kan du sjunga?"

Han synade mig nedifrån och upp vilket nog var det enda sättet med tanke på hans minimala längd.

"Vet inte hur det låter när jag sjunger."

Svarade jag sanningsenligt och undrade varför den här tokiga fan stod och körde världens äldsta raggrepliker på mig.

"Du är i alla fall snygg."

Fortsatte han och blängde uppskattande på mig. Det fick mig att öka takten på mitt drickande för den här mardrömmen måste få ett slut innan mitt förstånd skulle gå förlorat för evigt. Den lille mannen fortsatte oförtrutet att berätta om sitt skivbolag. Han hade tydligen specialiserat sig på återutgivningar av 60-tals grupper och nu hade han en riktigt het grej på gång. Artig, dum och full som ett päron frågade min mun vad? Han lutade sig konspiratoriskt mot mig och viskade i mitt öra.

"En box med Hep Stars."

Jag stirrade misstroget på honom utan ett ord. Sporrad av vad han tog för beundran malde han vidare om den fantastiska 4-cd box som nu samanställdes i hans regi. Den skulle minsann innehålla massor av tidigare outgivet material, alla de stora hitsen men inte nog med det utan även ett par helt nyinspelade spår. Tyvärr hade inte Benny Andersson haft tid att medverka på dessa men både Svenne, Lotta och Christer Petterson var självklart med. Min förundran kände inga gränser inför detta avslöjande.

"Spelade Christer Pettersson i        Hep Stars?"

"Det hade jag ingen aning om."

Ytterligare uppmuntrad av mitt genuina intresse fortsatte han. Bland det tidigare outgivna materialet fanns det en oerhört het live upptagning från en ungdomsgård i Nacka som den lille mannen var säker på skulle gå till rockhistorien. Hans skivprojekt hade inte alltid varit krönta med framgång beklagade han sig och hängde klädsamt med huvudet. Försöket att sätta ihop en box med Elenor Bodel hade fått läggas ner då det blev väl tunt med fem låtar per cd. Att jag vid detta uttalande sprutade lakrits shots över hela baren tycktes inte bekomma honom för han log vänligt och klappade mig omtänksamt på ryggen. Jag beställde mer sprit och den pratsame blev allt suddigare. Genom dimman hörde jag hur han orerade om nyinspelningar med Rock-Olga och Hillbilly Five. De sistnämnda trodde han starkt på nu när countryn åter var så populär genom artister som Shania Twain och Dolly Parton. Jag var alldeles för berusad för att förstå sammanhanget och försökte fortfarande komma på vem Elenor Bodel var. Var det möjligen hon som sjöng "sudda sudda"? Nej, hon hette nog Gullan eller nått. Ett svagt illamående började komma över mig och jag trodde inte att jag skulle kunna dricka så mycket mer. Det var hög tid att tänka på refrängen. Ett snabbt järn till, sikta på utgången, hem i säng, somna som en stock och på morgonen vakna som man. Lätt som en plätt och lekande enkelt som alla geniala planer. Nu fick det faktiskt vara nog för ingenting kunde vara värre än att vara kvinna. Det hade jag hört redan som man så det var garanterat sant. Den sista drinken rann motvilligt ner i min redan överförfriskade kropp och jag vinglade iväg i riktning mot utgången.

"Utgången är helt säker."

Raljerade jag och strävade morskt vidare.

"Behöver damen en mans hjälpande hand?"

Sa en man vid ytterdörren och log nedlåtande åt mitt tillstånd.

"Ja för fan, men inte på det sätt som du tror pysen."

Kaxade jag sluddrigt och kryssade mot mitt hem och ett hägrande könsbyte.

Hur ska det gå? Är fyllan manlig nog? Hur sjuk i huvudet är egentligen författaren? Svaret på dessa frågor får du förhoppningsvis i den gastkramande upplösningen imorgon.

Vår hjälte/hjältinna anländer till den lokala syltan och historen fortsätter.

Del 3

Eftersom det var lördag var det redan mycket folk i den lite nedgångna lokalen när jag anlände. Här firade 80-talsnostalgin stora triumfer, kanske mest beroende på att det var då den senaste renoveringen ägt rum.

"Med Lennys Bar in i 2000-talet, numera rökfritt."

Var den tanke jag elakt gottade mig åt när jag synade lokalen. Ljudet av Skrattande och sorlande människor slog emot mig när jag målmedvetet stegade mot baren. Alla verkade ha roligt och visste nog precis vilka de var tänkte jag bittert. Att jag såg sur ut rådde det ingen tvekan om och jag såg det som en stor fördel om de glammande människorna runtomkring mig tyckte att jag såg alldeles för bitter och inåtvänd ut för att vara kontaktbar. Öl eller vin var för långsamt för mina brådskande behov så jag hällde i snabb följd i mig tre dubbla Whiskey. Flickan bakom baren tittade begrundande och vad jag tyckte en smula nyfiket på mig men serverade mig utan kommentar. Drinkpriset fick mig att om möjligt se ännu mer sammanbiten ut men effektiva mediciner är inte gratis. Spriten började ganska snart att verka men det är svårt att dricka så hårt att man glömmer sin könstillhörighet. Faktum är att som man blev jag alltid mer könsmedveten ju mer jag drack och ibland var det som om hjärnan kopplats ur och ormen i byxorna totalt tagit över. Det var otroligt sällan jag löste några världsgåtor på fyllan eftersom jag var fullt upptagen med att leta efter lämpliga offer att ragga upp. Inte fan löste jag några världsgåtor den här kvällen heller trots min stympade mandom. Det började kännas som om jag var iakttagen och jag upptäckte minst ett par män som lystet spanade in mig. De försökte göra det i smyg men du kan inte lura en lurendrejare och jag visste precis vad de var ute efter. Deras djuriska intresse ökade min förståelse för hur en antilop måste uppleva det mitt i en lejonflock. Jag ökade alkoholintaget men trots avhållsamheten från öl blev jag, som en dålig repris på morgonen, svårt kissnödig. Jag var inte säker på att kunna ta mig till muggen för jag var nu kraftigt berusad och mitt huvud var som fyllt av dimma. Det var bara att ge sig hän för som jag förvirrat tänkte.

"En man måste göra vad en man måste göra!"

Vinglande stod jag bredvid barstolen, tog ut bäringen, fixerade toalettdörren med min något ostadiga blick, tog satts och stapplade målmedvetet iväg. Min hand vilade redan segervisst på handtaget till herrarnas när jag insåg att det inte var någon bra ide. Istället skulle jag få lov att gå in på damrummet med de andra flickorna. Tanken på det gjorde att det ryckte till i min borttappade penis. Jo jo, nog fanns mannen i mig kvar alltid och nu var han på väg till damrummet. Med siktet och koncentrationen på nästa dörr vinglade jag vidare då en främmande men ivrig hand plötsligt klämde till om min högra skinka. Handen smekte och avslutade med att nypa till så att jag ofrivilligt hoppade till med ett hoande. Högröd av ilska svängde jag runt för att nita kräket men när jag väl lyckats fokusera blicken stod där bara två män som båda var vända åt ett annat håll. Vem av dem som tafsat på mig gick inte att avgöra. De såg båda helt oskyldiga ut men det bevisade ingenting och det visste jag av egen erfarenhet. Jag hade själv spelat det här spelet mången gång men det var första gången jag var på mottagarsidan och jag gillade det inte alls. Funderade en kort sekund på att nita båda två men var alldeles för kissnödig och osäker på min stridskapacitet som kvinna lät jag saken bero och smet in på dam rummet. Alkoholen hade nu ytterligare spätt på min självömkan och karlarnas ohyfsade tafsande hade förpassat mig till ett tillstånd av djupaste bedrövelse. Helt okontrollerat sprutade tårarna och det rann floder nedför mina kinder. Inne på damrummet stod redan en blond lite charmigt småknubbig kvinna i 35 års ålder med långt vågigt hår och vad som verkade vara hennes väninna, en lång vacker brunett med kort pojkfrisyr. Damerna stod båda framför spegeln i full färd med att förbättra sin sminkning eller möjligen med att bara granska sig själva. Jag fick syn på en stol och damp ner högljutt ulande. Med ansiktet dolt i händerna skvalade jag uppgivet på och hade aldrig känt mig mer omanlig i hela mitt liv.

"Lilla vän så hemskt kan det väl ändå inte vara?"

 Hörde jag en vänlig röst säga i mitt öra. En mjuk och torr liten hand låg på min arm och smekte den lite tafatt. Jag sneglade åt sidan och min blick mötte den lilla blondinen.

"Det är så jävligt att vara kvinna!"

Fullkomligt tjöt jag.

"Ja syster, du har så rätt!"

"Kvinnans lott i livet är ingen dans på rosor minsann, Det skulle ha varit lättare att vara man."

Orden kom från brunetten som fortfarande stod med ansiktet nära spegeln och med ett finger pillande i ögonvrån.

"Ja!"

Ylade jag mitt i denna systerliga förståelse.

"Det är mycket lättare att vara man."

"Ja se karlar, ibland verkar de tro att vi fortfarande lever på stenåldern."

Sa brunetten in i spegeln.

"Min chef gjorde antydningar om att det mycket väl kunde bli löneförhöjning om jag bara bjöd till lite."

"Ett ligg och sedan skulle det bli ekonomiska och karriärs mässiga lyft för lilla Karin minsann."

"De tycks tro att vi är horor allihop!"

"Bra att du inte släppte till åt den jäveln!"

Sa blondinen med hetta.

"Nja, nu blev det ju så i alla fall men det var inte för att jag skulle få några förmåner."

"Han är en riktig goding faktiskt med en fast och fin liten bak och det gulligaste lilla smil du kan tänka dig."

Sa brunetten och såg drömmande ut.

Jag mådde illa och tänkte att skillnaden mellan könen inte var så stor som jag i mitt manliga enfald inbillat mig. Beskrivningar av vackra atletiska snubbar var i alla fall det sista jag ville höra just nu. Tanken på att jag kanske skulle bli tänd på killar själv i min nya kropp gjorde mig totalt förvirrad och det var skönt att jag redan grät.

"Hur kunde du?"

Undrade blondinen tydligt indignerad över väninnans avslöjande.

"Strunt i det, här blir inga barn gjorda."

"Har inte tid att häcka här hela kvällen, den biologiska klockan tickar och man blir inte yngre precis."

"Kom nu Sara så spanar vi in den ynkliga spillran av manligt kött som släpat sig hit ikväll."

Jag visste inte om jag skulle skratta eller fortsätta gråta över detta påhopp på mitt forna kön. I min förvirring gjorde jag ingendera utan satt bara där och stirrade dumt efter de båda kvinnorna som skyndade iväg. Blonda Sara gav mig ett sista uppmuntrande leende innan hon slank ut efter sin väninna. Efter att ha uträttat mina behov, vilket med förlov sagt fortfarande med fel utrustning kändes perverst, tvättade jag ansiktet och beredde mig på att åter försöka supa skallen i bitar.

Kommer vår hjälte/hjältinna att lyckas ta sig tillbaka till baren, och kommer ytterligare alkoholtillförsel att lösa alla problem? Detta och mer får du kanske veta i morgondagens avsnitt.

Som ni kanske minns från igår så vaknade vår hjälte efter en hård krogrunda och hade förvandlats till en hjältinna. Tillvaron var totalt absurd för vår man som nu, för första gången, fann sig, ofrivilligt, vara i en kvinnokropp. När vi igår lämnade vår hjälte så hade han just börjat bearbeta det uppkomna problemet och den nya situationen på ett ihärdigt och manligt sätt, genom att dricka några koppar kaffe.

Del 2

Två timmar senare satt jag fortfarande vid köksbordet i det som nu var min verklighet. Till min förargelse började jag känna mig hungrig och det var som om min kropp svek mig. Hur kunde jag vara hungrig mitt i denna kris? Egentligen borde jag bara lägga mig ner och dö. Jag åt ett par mackor medan jag fortsatte att fundera över min kropps förräderi. Till min stora irritation började jag också att må riktigt bra. Dörrklockans gälla ringning fick mig nästan att hoppa ur skinnet och jag undrade förargat vem som ville inkräkta på min tillvaro. Dörrklockan skrällde till igen och lät mycket uppfodrande. Den här människan tänkte uppenbarligen inte ge sig i första taget så det var bara att öppna och ta tjuren vid hornen. Hur kunde jag ens tänka på min besökare in spe som en tjur? Med bävan tassade jag fram till ytterdörren och öppnade åt den eventuella tjuren och svor på att göra processen kort om det skulle visa sig vara Rune som återkommit för fler kyssar och smek. Tjuren visade sig istället vara min mor.

"Jaha, och vem är du då?"

Mamma stirrade stint på mig.

"Varför har du Leopolds kostym på dig?"

alla kallar mig för Leo utom min mor som envisas med att plåga mig med mitt fullständiga namn. Kanske inte så konstigt eftersom hon en gång i tiden valt att ge mig det men det var just den här dagen av underordnad betydelse.

"Nå, hur länge ska jag behöva stå här i trappuppgången egentligen?"

"Förlåt, välkommen in."

Pep jag och flyttade på mig så att hon kunde stiga in. Hon stegade raskt förbi mig och kryssade vant in i lägenheten.

"Leopold, det är mamma, var är du lilla gubben?

"Kom och ge din lilla mor en kram nu gubbedubben!"

hade jag nu faktiskt varit den okända kvinna min mor trodde att jag var, och som jag faktiskt också var, så hade situationen varit otroligt pinsam. Morsans omsorg och kärlek var på sitt sätt underbar men ibland kunde det bli lite för mycket av det goda. Jag insåg att den här situationen skulle ha varit pinsam även om jag varit en man och jag haft dambesök. Det var få kvinnor som jag haft att göra med som skulle försitta chansen att retas med mig efter att ha hört min mor gubbedubba mig. För första gången den dagen var jag glad att vara just den jag var. Mamma hade uppenbarligen inte känt igen mig som kvinna och säkert som amen i kyrkan så skulle hon snart vilja veta var hennes älskade pojke höll hus och då var jag tvungen att hitta på en trovärdig lögn. Problemet är att jag aldrig kunnat ljuga för henne. Inte för att jag inte försökt men hon har alltid genomskådat mig direkt.

"Leo är inte hemma just nu men jag kanske kan ta ett meddelande?"

Sa jag i ett försök att stoppa den energiska kvinnan som är min mor.

"Känner du Leopold väl?"

Frågade min mor och spände ögonen i mig.

"Nja, inte så jätte bra än."

Svarade jag helt sanningsenligt, men det kändes som om jag ljög. Det undgick mig inte att hon kraftigt betonade mitt namn. Mamma avskyr när någon kallar mig för Leo och det visade hon nu med stor tydlighet. Hon synade mig uppifrån och ner under tystnad och sedan sa hon.

"Du ser vagt bekant ut, har vi träffats förut?"

Här var det inte lätt att säga vad som var sanning och vad som var lögn men något måste jag svara så jag log intagande och sträckte fram handen.

"Jag tror inte det, men tillåt mig presentera mig, Elsa Somvarman."

Min mor greppade min hand med ett stadigt torrt handslag.

"Margareta, varför har du Leopolds kostym på dig?"

"Den sitter verkligen inte särskilt bra på dig."

I sanningens namn hade den aldrig suttit bra på mig för det var en av min fars gamla avlagda som morsan prackat på mig i ett tappert försök att göra mig lite proprare. Min, i mina egna ögon, utsökta smak i kläder imponerade föga på min mor.

"Mina egna kläder är i tvätten så Leo, jag menar Leopold lät mig låna de här."

Hasplade jag ur mig och hörde hur lamt det lät. Det var beklämmande att behöva spela teater och ljuga min mamma rätt upp i ansiktet när jag råkat ut för mitt livs största kris. Jag skulle helst av allt ha fallit henne om halsen och bett henne om stöd och hjälp men det som hade hänt mig kan inte hända så därför fanns ingen hjälp att få. Dessutom var jag helt säker på vad mamma skulle säga.

"Vad ska pappa säga?"

"Jag måste gå men hälsa Leopold att jag varit här, det var trevligt att träffas fröken Elsa."

Sa min mor och visade sig till min förvåning vara en lika dålig lögnare som jag. När hon gått sjönk jag ihop på golvet och kände mig fullständigt missmodig och väldigt ensam. Om jag inte ens kunde anförtro mig åt min egen mor var jag faktiskt totalt utlämnad åt mig själv. Mannen i kvinnokroppen satt länge på golvet och fällde självömkans bittra tårar.

Det sägs att man ska möta sina demoner med rak rygg och öga mot öga men när detta måste göras genom att se sig själv i spegeln och då demonen är du själv i en skepnad du inte känner igen kan påfrestningen på psyket vara omänskligt stort. Varje gång jag såg mitt nya jag stirra tillbaka på mig från spegeln brast jag åter i tårar. Även detta ständiga skvalande var något nytt. I vanliga fall är det nästan bara tecknade Disneyfilmer som kan få en tår ur mitt manliga jag. Varför hade jag förvandlats till en sådan lipsill nu? Jag hade förlorat massor med vätska, var mentalt instabil och tyckte att verkligheten var obegriplig och skitjobbig, så vad skulle jag ta mig till? Alkohol, sprit, sponken, ja för fan, om jag söp tillräckligt hårt så skulle jag kanske återgå till mitt forna jag. Det var trotsallt under berusningens töcken jag förlorat mig själv till att börja med så då var det logiskt att jag skulle hitta mig själv under samma förhållanden igen tänkte jag listigt och kände mig som en värsta Einstein. Problemet nu var att systemet var stängt och inget drickbart som fyllde mina syften fanns hemma. Jag skulle bli tvungen att besöka den lokala krogen. Inget problem i sig men hur skulle det vara att göra det som, jag svalde hårt vid tanken, kvinna. Jag hade verkligen bestämt mig för att kröka ner mig den här kvällen men i bakhuvudet gnagde ändå tanken på att min belägenhet kanske var ännu värre än vad jag först trott. Tänk om jag aldrig varit en man utan helt enkelt var en kvinna som tror att hon varit en man men som har så grava mentala och alkoholproblem att världen ständigt kastades över ända. I spegeln såg jag en ganska söt kvinna stirra på mig med sin mun fånigt öppen och hårt knutna nävar. Jag bestämde mig och det fick bära eller brista, ett avtåg mot den lokala puben var nödvändig.

Innan jag lämnade lägenheten hade jag desperat rotat igenom hallen och garderoberna efter ett par lämpliga skor. Jag valde till slut ett par gymnastikskor som var de som passade minst dåligt. Det var inte bara det att utbudet var okvinnlig men alla skor var alldeles för stora. Kostym och gymnastikskor utgjorde tillsammans en anslående syn, men nöden har ingen smak.

Hur ska det gå? Kommer vår nyblivna kvinna att nå den lokala puben, och kommer hon att gilla besöket i sin nuvarande skepnad? Svaret på dessa frågor får du kanske i morgondagens avsnitt.

Det jag ska berätta för er nu hände mig helt nyligen och har fullkomligt vänt min värld upp och ner. En tillvaro, som fram tills de händelser jag här ska beskriva, var stabil, ganska förutsägbar och helt under kontroll. Jag är 29 år, betraktas som gladlynt, har ett bra och välbetalt jobb som jag trivs med, bor ensam i en spatiös trea och är i det stora hela en oförskämt lycklig ungkarl. Jag jobbar hårt, tränar och håller mig i form och när helgen kommer går jag gärna ut och tar mig ett glas, träffar kompisar och möter allt som oftast nya damer. Det är ett skönt liv där jag löser och tillfredsställer behoven allteftersom de dyker upp. Visst festar jag till ibland men det går sällan till överdrift. Hur hårt jag partajat just den kvällen som ledde fram till mina nuvarande bekymmer minns jag inte men vid tanken på den ödesdigra morgonen får jag fortfarande en fadd smak i munnen och gråten stockar sig i halsen.

 Jag vaknade alltså, öppnade ögonen för att möta den nya dagen, och ångrade mig genast. Det skar som knivar i skallen och jag var så illamående att jag knappt vågade röra mig. Jag var så kraftigt illamående att jag tillfälligtvis kom över min vanliga dödsskräck och tänkte på liemannen som en befriare. Det var självklart inte första gången som jag vaknat upp i ett miserabelt tillstånd men den här gången var det annorlunda och jag kände mig rent konstig. Inte bara det att jag mådde pyton utan även det att ingenting på min kropp kändes rätt. Alla tecken pekade på att det skulle bli en riktig skitdag och det mest skonsamma skulle vara att bara få somna om men det var av praktiska skäl helt ogörligt. Viljan till verklighetsflykt var stor men sprickfärdiga blåsan höll mig fast förankrad i verkligheten. Jag gjorde ändå ett allvarligt menat insomningsförsök men det var helt omöjligt. En innovativt desperat tanke kom då för mig.

"Varför inte bara låta vattnet gå och kissa i sängen?"

"Var lite äventyrlig och låt floden skvala så behöver du inte göra någonting nu och kan ta hand om eländet senare när du mår bättre."

Jag undrade missmodigt vad jag hällt i mig föregående kväll för en och annan hjärncell hade uppenbarligen strukit med.

"Lika bra att inte veta, fy för den lede!"

Jag visste förbaskat väl att jag av vissa ansågs vara något av en bror duktig och en kontrollfreak men den här morgonen kände jag mig inte särskilt förståndig.

"Varför är jag ensam?"

"något våp till brud brukar jag ju alltid släpa hem."

"Hon är nog på muggen eller har haft vett att gå hem."

Tänkte jag samtidigt som jag kämpade med att få benen över sängkanten. Hårt blundande mot det ohyggliga ljuset stapplade jag mot toan och den stundande befrielsen för min värkande blåsa. Då hörde jag duschen och kände både lättnad och irritation men log sedan ett leende drypande av manlig fåfänga.

"Är det något som den här killen kan så är det att ragga fruntimmer."

"Många har det varit vill jag lova och man är rena rama Bill Wyman."

"Hoppas att den dumma bruden inte har låst toadörren för då går det åt helvete!"

Jag tryckte ner handtaget och till min stora lättnad var dörren olåst. Med resoluta kliv stegade jag mot toalettstolen och inifrån duschkabinen hörde jag att någon sjöng med basröst ackompanjerad av vattnets skvalande. Jag hoppades innerligt att hon såg bättre ut än vad hon lät. Jag lyfte upp toalettlocket och greppade efter familjelyckan. Där fanns inget annat än könshår och vad som för mina trevande fingrar mest liknade slamsor. Mina ögon spärrades upp och jag tittade ner på min kropp. Där fanns verkligen ingen penis men en buske med ljust könshår och ovanför i blickfånget, två dinglande bröst. Tiden stod stilla, allt blev tyst och min mun öppnades till ett skrik av fasa men inte ett ljud kom över mina läppar.

"tjena stumpan har du vaknat nu?"

Den mörka rösten bakom mig skrämde halvt ihjäl mig.

"Det där går aldrig gumman det är bäst du sätter dig."

fortsatte rösten och jag snodde förvirrad runt och fick syn på en muskulös skäggig man i 30 års ålder. Han stod där och flinade åt mig utan en tråd på kroppen och hans halvstyva lem pekade obscent åt mitt håll. Då brast fördämningen och jag kissade på mig. Det rann varmt nerför mina ben och bildade en pöl vid mina fötter. Jag kunde varken röra mig eller säga något och gapade bara dumt åt hans håll. Vid åsynen av min urinsjö tog han först ett steg tillbaka men fann sig snabbt och det retsamma leendet kom tillbaka på hans läppar.

"Förlåt lilla vän, jag skrämde dig visst."

"Kliv in i duschen du så tar jag hand om det där."

Sa han och pekade mot pölen på golvet.

"Vad i helvete är det som händer?"

Rösten kom ur mig men lät fullkomligt obekant och ljus för att inte säga pipig. Inga ballar men med en kärring röst, det här skulle nog bli en dag jag sent skulle glömma. Jag behövde tid att analysera min situation så jag accepterade tacksamt hans erbjudande och klev in i duschkabinens trygghet. I hopp om ett mirakel eller kanske snarare att den här mardrömmen skulle upphöra undersökte jag noga min kropp under det strilande vattnet. Bristen på manliga attribut var förödande och jag blev alltmer förbryllad och nedslagen. Vad jag hittade visste jag förbaskat väl vad det var och var något som i vanliga fall fyllde mig med fascination och åtrå, men inte när de var en del av min egen kropp. Hur jag än undersökte och bekantade mig med mitt nya könsorgan så kunde jag inte komma ifrån känslan av stympning som växte sig allt starkare i mig. Då föll min blick på mina bröst och jag kunde med kännarmin sakligt konstatera att de var snyggt formade, fasta och ganska stora. Det fyllde mig med tillfällig glädje eftersom jag tog detta konstaterande och tankar som ett ovedersägligt bevis på att jag var en man. Bara en man skulle spana på tuttar mitt i en livskris.

"Nu kan du lugn komma ut för nu är det upptorkat och klart här ute."

Mullrade skägg apan och jag hoppade till av förskräckelse.

"Om den fan rör mig så slår jag in pannbenet på den jäveln!"

Tänkte jag bistert och bet ihop käkarna så att det knakade i tänderna.

"Jag är för fan ingen homo!"

"Måste få bort honom härifrån så jag kan klä på mig och jag gillar inte sättet han tittar på mig."

"Det känner jag igen och innan man vet ordet av så vill han ha sig ett morgonskjut."

"Gå och fixa frukost du så kommer jag strax."

Hörde jag min egen nya och oerhört fjantiga röst säga, eller var det kanske en sexig röst? Det slog mig att det åter var den manliga sidan som kom fram och jag började fundera på sexiga grejor att säga med denna nya ljuva stämma. Tyst och innerligt viskade jag för mig själv.

"Smek mig varm."

"Vad sa du?"

"Ingenting, stick nu är du snäll."

Så fort han gått hoppade jag fram ur kabinen och virade snabbt en handuk runt kroppen. Inne i sovrummet stod jag obeslutsam framför garderobsdörrarna och tänkte att om garderoberna är fyllda med kvinnokläder så är jag en galen kvinna. Försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in och till min stora lättnad hängde där bara manskläder. Då var jag alltså ingen galen kvinna jag var en galen man. Ja ja man får vara glad för det lilla fnittrade jag för mig själv men detta snopp skämt kändes plötsligt inte alls kul. Ett par kalsonger åkte på men sedan blev det svårare för tubsockor på en tjej är ingen höjdare, men det fanns inga alternativ. En skjorta och kostymbyxor åkte på i en hast och jag tittade mig kritiskt i spegeln. Resultatet var långt ifrån lyckat och jag tyckte att de stora brösten putade ut på ett alltför iögonfallande sätt så jag drog även på mig kavajen. Nu gällde det att bli av med bocken i köket på ett så snabbt och smärtfritt sätt som möjligt.

"Butch baby!"

Hälsade han mig när jag klev ini köket.

Jag såg rött och motstod med största möda att rycka åt mig en kökskniv för att strimla den fan. Lugn och fin nu tänkte jag och räknade sakta till tio.

"Hör här Bosse, det här var jätte trevligt men jag har en miljon saker jag måste reda ut idag så det är bäst att vi skiljs för denna gång."

Sa jag högtravande i ett försök att vara innerlig och lättsam på samma gång.

"Rune!"

Sa han och både lät och såg sårad ut.

"vem?"

"Jag heter faktiskt Rune."

"Ja jag sa ju det."

Försökte jag lamt skyla över.

"Det är nog bäst att jag går."

När han sa det såg han uppfodrande åt mitt håll och gav alla tecken på att vilja bli motsagd.

Det blev han inte och en stund senare slog ytterdörren igen bakom honom. Där stod jag då äntligen själv och kämpade med de känslor hans häftiga och överrumplande avskedskyss väckt inom mig.

"Hur jävla snabb får man vara, satans kungskobra!"

Jag drog med baksidan av handen över munnen och sprang mot kaffebryggaren, hällde upp en kopp och satte mig som bedövad vid köksbordet.

Fortsättning följer imorgon.

Ikväll visas säsongens sista avsnitt i serien, "Allsång på Skansen." Det går många mystiska program på dumburken men få gör mig så förbryllad som just det här. Att det är kul med svenska och utländska storartister som sjunger och spelar live är uppenbart och att det går i direktsändning ger det hela en skön nerv. Det är också roligt att hela musikkonceptet är brett och genreöverskridande med alltifrån gamla stofiler till nya stjärnskott. Så långt är jag med på tankegången men resten finner jag helt kufisk.

Varför skriker fjårtisarna i publiken huvudet av sig åt artister som Ann-Louise Hansson och Per Myrberg? Det är onaturligt! Jag har inget emot dessa artister, tvärtom, men vad är det de unga skrikhuvudena tycker är så bra? Kan det kanske bara så att de gillar att höras och synas i tv och att de är beredda att tjoa och tjimma för praktiskt taget vadsomhelst? Jag sitter där hemma framför min dumburk och skakar uppgivet på skallen när dessa ungdomar beter sig så, vad mina döttrar skulle kalla, "lame." Vad är det egentligen för fel på dagens ungdom? Var är ungdomsrevolten? Har ni inte hört talas om rock'n'roll ni äckligt välartade snorungar? Gör något ungdomligt, vandalisera något, hångla, tjuvrök, drick ett sexpack folköl, ta ett nakenbad, fixa till en bra skrikmatch med morsan eller farsan, ödsla bort några timmar på härligt meningslösa våldsspel på datorn eller snatta något från närbutiken men ge fan i att sjunga Kalle på Spången på Skansen eller framför tv: n.

En annan aspekt av programmet som är obegriplig för mig är varför någon skulle vilja titta och framförallt lyssna på människor som sjunger falskt. Artister kan ibland under liveförhållanden missa en och annan ton och oftast beror det på dålig medhörning. Det klaffar alltså inte riktigt med det ljud artisten får tillbaka till sig själv på scenen, då det inte är samma som det som går ut via högtalare till publik och tv-tittarna. En sångare som inte hör sig själv kommer obönhörligen att sjunga lite surt oavsett hur skicklig han eller hon är. Det är inte dessa små missöden jag syftar på, för det hör till, utan snarare det som publiken presterar. Mikrofonen skickas runt och varje person får någon enstaka textrad att massakrera. De flesta lyckas väldigt väl med denna misshandel och hemma framför tv: n får tittarna blomkålsöron. Varför är den här formen av musikalisk tortyr så populär? Att just den som sjunger, dennes släkt och vänner och medlemmarna i de dövas riksförbund står ut med olåten är en sak, men varför resten av befolkningen?

Nu är jag inte någon missunnsam typ eller en förespråkare för en nedläggning av det populära allsångsprogrammet för de bra inslagen uppväger med knapp nöd de olidliga. Jag skulle dock i min egenskap av gammal gnällspik och reaktionär vilja slå ett slag för återinförandet av "Oppopoppa". Detta fenomenala program gick någon gång på stenåldern på Skansen och innehöll varje gång artister och grupper av världsklass från både Sverige och utlandet. Det var festligt, fullsatt och folkligt och programledaren avhöll sig oftast ifrån att själv sjunga.

Tänk att just jag är så originell att jag nu har en Facebook. Min dotter Camilla talade sig varm för Facebook och sa att alla hade en sådan. Det är faktiskt inte sant men hennes glödande utläggning fick mig att känna mig som en fornlämning, så jag slog till.

En sak kunde jag konstatera direkt och det är att mina ungar ibland kan vara ena rejäla cyniker. När min andra dotter Mimmi fick veta att jag hade skaffat en Facebook sa hon spontant.

"Å nej, då kan han snoka i vad vi gör."

Då sa Camilla avfärdande.

"Ä, det är så krångligt så det fixar han inte."

Tyvärr har Camilla helt rätt för det är inte helt lätt att navigera på sidan och den kan knappast kallas för blindanpassad. Jag tänker dock inte ge mig för när det gäller att snoka på mina barns förehavanden är inget berg för stort att välta.

Jag upptäckte en annan svårighet. Jag har i vissa fall glömt bort vad gamla vänner heter i efternamn, och tjejer har ibland den dåliga smaken att gifta sig och byta namn. Nu har de flesta lagt upp fotografier men jag är ju skitblind så det hjälper bara när någon fler familjemedlem känner igen personen i fråga. Fascinerande hur många människor med samma namn det finns, bara på Facebook.

Ett tredje problem är mitt dåliga minne för årtal. Det skulle fyllas i vilket år jag slutade i gymnasiet och jag kan inte för mitt liv komma ihåg om det var 1975 eller 76. Jag skulle kunna ta fram mitt avgångsbetyg men jag är faktiskt inte masochist. Min vanligaste mardröm redan nu är att jag slösar bort min tid på gymnasiet och att jag inte heller gör det jag bör för att få ett vettigt betyg. Det är så dags att ha ågren om det nu!

Nu låter det som om det bara är problem med Facebook för mig men så är det inte. Jag tycker att det är roligt och så fort Camilla har hjälpt mig att lösa de tekniska bitarna så kan jag ge mig hän och umgås med mina vänner utan att träffa dem och att snoka på döttrarna utan att behöva lämna hemmets lugna vrå.

Familjen hälsade på hos svärmor Mary på äldreboendet idag och i hissen satt en lapp som upplyste om en andakt som skulle hållas under dagen. Någon lustigkurre hade lagt till ett j, vilket gjorde att det stundande mötet i vår herres ära med sång och vackra ord, blev till en betydligt häftigare affär med bössor och krut på andjakt. Det hedrar gamlingarna att de är så pass blasfemiska och att de har en sådan skön humor och det är jag säker på att även gud har.

Ett bevis på vår guds stora humor fick min dotter Camilla och jag igår då vi i vår iver att tömma hennes rum inför målandet av hennes väggar, slet och bar hennes gamla databord nerför trappen. Halvvägs nerför den förhatliga trappan fastnade vi eftersom bordets finurligt rörliga delar bestämde sig för att göra sitt jobb och rörde sig. Det blev ett fult märke på väggen vilket gav oss båda den djupaste ågren men värst av allt var att vi varken kunde komma upp eller ner. Jag svor svavelosande eder över den pappskalle som ritat huset och svetten lackade. Vi lyckades till slut efter lite lirkande komma vidare några centimeter men det var riktigt besvärligt. Camilla suckade uppgivet och sa flåsande av ansträngning.

"Gud, vi borde ha skruvat isär databordet innan vi bar ner det."

Ungefär tre sekunder senare brakade det till och bordet fullkomligt upplöstes emellan oss. Jag blev stående med en bit, Camilla med en annan och resten ramlade ner den sista biten för trappen. Jag spände mina blinda ögon i Camilla och sa.

"Du måste vara försiktig vad du ber om för ibland hör gud våra böner."

Sedan garvade vi rått och tänkte säkert båda på alla de gånger som man bett om hjälp uppifrån i nödlägen och ingenting har hänt, men nu lyssnade han minsann.

I skrivande stund applicerar Camilla färgen Brownie på tre av väggarna i sitt rum och ber säkert hårt och innerligt att den färgen ska göra sig snyggt mot Tulpan som hon strök på kortväggen igår. Det kanske inte är den store guden som sköter sådana frågor utan någon liten specialgud. Troligen heter han Becker i efternamn och Alcro i förnamn.

Min sambo Agneta, min äldsta dotter Camilla och jag skulle bege oss ut på en shoppingtur igår till en stor möbelaffär jag inte ens vill nämna vid namn. Det var Camillas påfund och berodde på att hon ska fixa till sitt rum. Ny färg på väggarna, nytt golv och några nya mer praktiska möbler stod på programmet. Av någon underlig anledning skulle även jag hänga med till den förhatliga möbelhandeln i Barkarby trots att det är ibland det värsta jag vet. Vi var nästan klara att gå ut till bilen då även yngsta dottern Mimmi kom släntrande från övervåningen och så ut som sju svåra år och ett nödrop.

"Vart ska ni?"

"Vi ska åka och köpa ett nytt databord åt Camilla."

Svarade Agneta och spanade in den mosiga varelsen som var hennes yngsta dotter.

"Ska ni äta lunch där?"

"Ja, så blir det nog."

Agneta lät rätt belåten med det eftersom det är hon som står för matlagningen och alltid uppskattar när hon slipper. Detta besked möttes dock inte av något jubel från Mimmi som däremot lät anklagande.

"Vad ska jag äta då?"

Agneta lät sig inte rubbas av Mimmis klagande ton utan konstaterade bara sakligt.

"Det finns kyckling och bulgur kvar sedan igår i kylskåpet."

"Bulgur!"

Mimmi spottade ur sig ordet och hela hennes kropp och ansiktsuttryck visade med stor tydlighet vad hon tyckte om den exotiska maten.

"Jaha, vilken min, du är inte förtjust i Bulgur."

"Nej usch, och det låter som namnet på en Orch, Uruk-Hai och Bulgur."

Bulgur föll alltså inte Mimmi i smaken men annars har hon vad som brukar kallas för god smak, i alla fall i kläder. Just nu är Mimmi delvis ekiperad i vad som i allra högsta grad måste betraktas som vintage kläder. Det är nämligen så att svärmor Mary har flyttat till ett äldreboende och därför kommer hennes hus att gå till försäljning i mitten av augusti. Allt i kläd och möbelväg hon ville ha med sig har nu flyttats till det nya boendet men massor av kläder blev kvar. Innan dessa lades i säckar för att gå till klädesinsamlingar gick Agneta, hennes syster och mina två döttrar igenom det digra utbudet för att se om det var något de kunde använda. Mimmi som har lyckan att klä i nästan allting var den som gjorde de största fynden. Förutom klädesplagg och en handväska hittade hon ett par 40 år gamla pumps. Jättesnygga och i klassisk design och dessutom har tydligen Mimmi och hennes mormor exakt samma fotstorlek. Nu glider Mimmi omkring i dessa ursnygga skor som är mer än dubbelt så gamla som hon själv och när hon berättar hur det ligger till för sina kompisar så tror de inte att det är sant.

När min dotter Camilla och hennes pojkvän Emmanuel i början av juli kom hem från sin semesterresa till hans forna hemland Colombia så blev de stoppade i tullen på Arlanda. Camilla som är ängslig, ja rent av rädd, för hundskall fick syn på knarkhundarna vid tullen och blev oroad direkt. I hennes värld såg de säkert ut som dreglande jättemonster och det började genast spruta adrenalin ur henne. Doggarna plockade självklart upp på detta, gav tecken att något var skumt och det blev storkontroll på både Camilla och Emmanuel. Camilla ser rätt oskyldig ut men Emmanuel är en långhårig slashas precis som jag och det faktum att de kom via Paris från Medellin gjorde dem till rätt givna måltavlor för de otroligt intelligenta tullarna. Det blev alltså det stora programmet för de två trötta resenärerna och väskorna undersöktes grundligt, även så kroppsöppningarna och de fick lämna kissprov. Camilla hävdar bestämt att tulltjänstemännen, som nog trodde att det var något stort på spåren, såg rent besvikna ut när kissproven var negativa. Trodde de nitiska tjänstemännen att det skulle vara så lätt att alla från Colombia smugglar knark, alla terrorister bär turban och att alla spioner smyger längs väggarna och bär stora slokhattar och mörka solglasögon? Ungdomarna hade inga bekymmer med att de blivit haffade i tullen i sig men Camilla tyckte att det var nedslående att se tulltjänstemännens besvikelse när de inte kunde hitta något och att kissprovet var negativt. Det var uppenbart att de tyckte att de slösat bort en och en halv timme på två skummisar som de på något sätt ändå uppfattade som skyldiga. Den ene hade ju faktiskt långt hår och kom från en av världens största knarkcentrum.

Som jag berättat tidigare så övningskör Camilla en hel del och nu har jag märkt att hennes syn på polisen har fått sig en törn. Hon har kopplat ihop poliser och tulltjänstemän och iakttar nu bylingarna med största misstro. Hon är helt säker på att de bara är ute efter att sätta dit henne och alla argument om att de skulle finnas därute för vår skull bemöter hon med en fnysning. När hon häromdagen var ute och övningskörde under sin moders vakande öga hade de glömt att sätta på övningskörningsskylten och de båda kom på det när de fick syn på en polisbil. Camilla kör vid det här laget väldigt bra, lugnt och fint men om snutarna hade sett hennes ansikte hade de garanterat stoppat henne direkt. Camilla svängde snabbt in på parkeringen framför Orminge centrum och kastade sig ur bilen och smällde fast skylten. En suck av lättnad och sedan kunde färden fortsätta.

"De är bara ute efter att sätta dit en och det hade garanterat blivit skithöga böter om de stoppat oss."

Hävdade Camilla luttrat.

Häromdagen var familjen åter ute på vägarna och denna gång på väg mot en lämplig lunchrestaurang. Camilla körde och såg som vanligt poliser överallt. Då visade det sig att även lillasyster Mimmi hade samma ljusa syn på lagens väktare som sin storasyster. Även hon hävdade att poliser bara är ute efter att djävlas, och särskilt med ungdomar. De hade otaliga historier om polare som behandlats illa av ordningsmakten. Att mina barn och deras kompisar inte har någon särskilt positiv syn på polisväsendet är helt klar men vad beror det på? Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska känna sig skyldig varje gång man ser en polisbil? Kanske blir snuten och tullarna som någon slags föräldrafigurer. Jag smugglar aldrig men känner mig alltid skyldig när jag går igenom tullen. Varför är det så?

De få poliser jag har träffat har verkat helt normala och det kan väl ändå inte vara så att jag råkat träffa just de få av dem som är precis som vi andra. Är resten fascister, sadister och galna översittare i största allmänhet? Inte troligt men omöjligt är det inte.

Om nu mina barn och deras vänner har en så pass dålig inställning till poliser trots att de här ungdomarna kommer från lugna och trotsallt ganska problemfria områden hur upplever då ungdomar från de mer stökiga bostadsområdena polisen. Jag har i alla fall svårt att tro att det råder några varmare känslor.

Vi hade kvarterspoliser i Orminge men de togs av besparingsskäl bort. Jag tror att de ska införas igen eftersom stöket, speciellt runt centrum, har ökat påtagligt sedan de försvann. Vettigt och om det är bra poliser så kanske relationerna till kåren ta en vändning till det bättre. Det kan inte vara rätt att helt vanliga ungdomar utan kriminell belastning ska behöva bli oroade varje gång de ser en konstapel eller en polisbil. Precis som i kampen mot rasism så är det närhet och kontakt som kan sudda bort rädslor och fördomar byggda på okunskap. Fler kvarterspoliser alltså och lyssnar inte ungdjävlarna så får snutarna helt enkelt nita dem med batongen för vi måste lära oss att mötas med värdighet och respekt.

Det har varit mycket snack om månen på sistone eftersom det är 40 år sedan de första människorna landade där. Konspirationsteorier på längden och tvären har florerat och det har påståts att hela månlandningen var en kvalificerad bluff. Nog finns det gott om anledningar, inte minst ekonomiska sådana, att genomföra en sådan bluff men som jag ser det är det fullkomligt omöjligt. Även om man skulle bortse från alla bevis för eller emot så faller det på sin egen dumhet eftersom vi människor inte är särskilt bra på att behålla hemligheter. När det som i det här fallet är så hiskeligt många inblandade går det helt enkelt inte. Någon som vet sanningen skulle förr eller senare prata bredvid mun, på fyllan, i sängen efter eller under sex, vid begynnande senilitet eller helt enkelt råka försäga sig och då skulle katten vara ur lådan.

Vi kan alltså, som jag hävdar, lugnt tro på månlandningen men tomten och tandfen är jag inte helt säker på i skrivande stund. Om vi nu för sakens skull ändå låter oss tro på rymdäventyret så väcks ändå några frågor hos mig. Den dåvarande presidenten Richard Nixon blev historisk då han direkt från vita huset pratade med astronauterna på månen och dessutom hade signerat det meddelande, i vad jag tror ädlaste metall, som sattes upp till förmån och glädje för planetens alla läskunniga utomjordingar. Han gjorde faktiskt också ett par bra grejor till och skulle ha kunnat gå till historien som en ganska okej amerikansk ledare. Då stoppar han fingrarna i syltburken och Watergateskandalen exploderar i ansiktet på honom. Klantigt så det förslår och inte ens en gudabenådad retoriker som Nixon kunde snacka sig ur härvan. Han gjorde dock ett ganska tappert försök och min favorit bland ursäkterna är svaret på David Frosts fråga om han talade osanning beträffande sin vetskap om inbrotten i Watergatebyggnaden. Han svarade att han inte ljugit men möjligen modifierat sanningen lite. Här skulle man kunna ställa sig frågan hur dum en amerikansk president får vara men eftersom de tills nyligen haft ett riktigt praktpäron känns det lite överflödigt.

En annan sak jag undrar över 40 år efter månlandningen är vad som hände sedan. Det skickas fortfarande upp en hel del skrot ut i rymden men har något lika mediemässigt hänt sedan månlandningen? Jag har hört om ett rymdteleskåp som tagit en hel del bilder på planeter som är ofattbart långt borta men som jag förstår det så lyckades inte denna rymds paparazzi få någon bild på någon rymdvarelse. Himla otur att ingen var hemma när vi gjort oss så stort besvär och åkt så långt.

En annan sak som utvecklats, och där man grävt ner många miljoner dollar, är systemet som kallas, "Star Wars." När man betänker de fina ord som sades om den enade mänskligheten och broderlig kärlek då man besteg månen så är det här vapensystemet verkligen ett steg i fel riktning. I och för sig betvivlar jag att åldringarna i Kremlin gjorde en kosackdans av lycka när jänkarna plötsligt vann rymdkapplöpningen men ändå.

När det regnar på bonden så stänker det som bekant på drängen och jag som alla andra vanliga dödliga känner för evigt tacksamhet till forskarna i rymdprogrammet och till det amerikanska folket som betalat notan via skattemedel så att vi alla äntligen har rejäla stekpannor i våra kök. En och annan GPS har även smugit sig in i våra bilar, båtar och mobiltelefoner. Det innebär att vi oftare än förr hittar rätt och om kriget kommer kan du vara helt säker på att få en missil i huvudet då detta navigationssystem är en del av den amerikanska krigsmaskinen.

Är jag då inte ett dugg imponerad av månlandningen och andra bedrifter i rymden?

Jag är i sanningens namn djupt imponerad. Den främsta orsaken till det är att jag har en dator. Kapaciteten hos datorerna vid månlandningen var med dagens mått mätt skrattretande liten. Nu är det inte bara kapaciteten som är avgörande utan även driftsäkerheten. Mina år i sällskap med datorer har oftare än vad jag vill minnas förgyllts av haverier, virusattacker, felmeddelanden, att det helt enkelt hänger sig eller att datorn till synes utan vettig anledning inte lyder kommandon. Jag vet att datorn krånglade i månlandaren och ingenting i världen skulle kunna få mig att tro något annat om en dator anno 1969. Tanken på att genomföra en landning på månen och att sedan ta mig levande tillbaka till jorden med en bråkdel av den datorkraft som jag har i min mobiltelefon Nokia N70 är minst sagt skrämmande. Det är bara att lyfta på hatten åt NASA för om de fejkade eller inte så hade de örnkoll.

Vi har faktiskt haft den första svensken i rymden och han hade chansen att lära resten av världen lite bra språkkunskaper då han och hans amerikanska kollega susade omkring däruppe och lagade rymdfarkoster. Typiskt Sverige på något sätt att den första killen vi får upp är någon slags avancerad bilmekaniker eller hantverkare. Han hade för någon minut allas uppmärksamhet och han passade då på att lära ut lite användbar svenska till den andlösa världen och sin amerikanska astronautkollega i rymdfärjan. Tack vare denna djuping i rymddräktkommer vårt avlånga land de närmaste åren att besökas av turister som på svenska bara kan säga, "fina fisken." Hur många gånger har du själv använt dig av det uttrycket?

Vad har då framtiden i sitt sköte beträffande erövringen av rymden?

När får vi den första finnen i rymden? Det kanske redan inträffat men det vet nog bara de astronauter och kosmonauter som varit upp svaret på.

När kan vi räkna med bosättningar på månen, och finns det något som talar för att det inte blir en kinarestaurang?

När kan vi räkna med att människan obehindrat kan resa omkring i rymden, och kommer vi då att finna att Douglas Addams bok, "Liftarens guide till galaxen", bara är påhittad och inte en faktabok?

För varje svar väcks nya frågor och jag plirar med nyfikna oseende ögon mot framtiden. Jag känner universums oändlighet, höjer handen till hälsning och utbrister förundrat, "nanu nanu!"

Första Orminge-bon på månen