En sådan originalitet!
Tänk att just jag är så originell att jag nu har en Facebook. Min dotter Camilla talade sig varm för Facebook och sa att alla hade en sådan. Det är faktiskt inte sant men hennes glödande utläggning fick mig att känna mig som en fornlämning, så jag slog till.
En sak kunde jag konstatera direkt och det är att mina ungar ibland kan vara ena rejäla cyniker. När min andra dotter Mimmi fick veta att jag hade skaffat en Facebook sa hon spontant.
"Å nej, då kan han snoka i vad vi gör."
Då sa Camilla avfärdande.
"Ä, det är så krångligt så det fixar han inte."
Tyvärr har Camilla helt rätt för det är inte helt lätt att navigera på sidan och den kan knappast kallas för blindanpassad. Jag tänker dock inte ge mig för när det gäller att snoka på mina barns förehavanden är inget berg för stort att välta.
Jag upptäckte en annan svårighet. Jag har i vissa fall glömt bort vad gamla vänner heter i efternamn, och tjejer har ibland den dåliga smaken att gifta sig och byta namn. Nu har de flesta lagt upp fotografier men jag är ju skitblind så det hjälper bara när någon fler familjemedlem känner igen personen i fråga. Fascinerande hur många människor med samma namn det finns, bara på Facebook.
Ett tredje problem är mitt dåliga minne för årtal. Det skulle fyllas i vilket år jag slutade i gymnasiet och jag kan inte för mitt liv komma ihåg om det var 1975 eller 76. Jag skulle kunna ta fram mitt avgångsbetyg men jag är faktiskt inte masochist. Min vanligaste mardröm redan nu är att jag slösar bort min tid på gymnasiet och att jag inte heller gör det jag bör för att få ett vettigt betyg. Det är så dags att ha ågren om det nu!
Nu låter det som om det bara är problem med Facebook för mig men så är det inte. Jag tycker att det är roligt och så fort Camilla har hjälpt mig att lösa de tekniska bitarna så kan jag ge mig hän och umgås med mina vänner utan att träffa dem och att snoka på döttrarna utan att behöva lämna hemmets lugna vrå.
