Synpunkter

Läste i tidningen idag om en ny uppfinning som ska revolutionera tillvaron för blinda. Det är en ´liten platta som man placerar på tungan och den innehåller 400 sensorer som är kopplade till ett par glasögon. Med hjälp av denna fiffiga manick så kan bäraren se större föremål och kan därmed orientera sig lättare. Så långt låter det som fina fisken men som vanligt med nya påhitt så är det en bit kvar tills prototypen är att tänka på för en normalbegåvad blinning.

För det första så är det inte särskilt mysigt att ha en platta på tungan som lär smaka som ett batteri, och att den dessutom är sammankopplad med brillorna via en kabel är ett ytterligare aber. Fult och lite småäckligt tycker jag.

För det andra så undrar jag verkligen om det kommer att främja relationerna mellan SRF: s medlemmar och den övriga befolkningen av att vi vimsar omkring på gator och torg och räcker ut tungan åt alla och en var.

Till uppfinningens försvar bör dock sägas att nästa steg är att göra tungplattan känsligare och med 4000 sensorer istället för 400. Då blir bilden skarpare och mer detaljerad. Man ska också göra uppkopplingen mellan tungplattan och glasögonen trådlös. En viss förbättring det medger jag men jag ger mig också fan på att en av bieffekterna blir att tungplattans signaler hamnar i alla datorer i närheten med trådlösa uppkopplingar och att varje mobil med sin blåtand på får in en massa kufiska bilder i luren.

Som handikappad är det viktigt för självkänslan att betraktas som ”normal” och att smälta in. Det är därför nya tekniska hjälpmedel betraktas med största misstro om de designmässigt sticker av för mycket eller rentutav får bäraren att se ut som ett UFO. Att gå omkring med ett par kanske i bästa fall snygga solglasögon och räcka ut tungan åt de vi möter kommer bara att leda till att vi får massor av stryk. Detta i sin tur kommer att leda till att vi får ont, högre kostnader för sjuk och tandvård men också att massor av människor får fruktansvärt dåliga samveten efter att ha förgripit sig på stackars blinda. Alla vet från barnsben att det är fel att slå glasögonbärare och hur lågt är det då inte att slå blinda med brillor, även om de jävla aporna räcker ut tungan åt dig? Samhällets kostnader för både läkare och psykvård lär raka i höjden på ett katastrofalt vis. Finns det verkligen inte en bättre placering för sensorplattan? Vad händer sedan om man kysser sin käresta eller kanske har ännu mer avancerat fuffens för sig? Vad ramlar det då in för bilder i kvarterets datorer och mobiler, för att inte tala om det egna huvudet?

Tro nu inte att jag är någon bakåtsträvare och jag är verkligen inte teknikfientlig, men det är viktigt med design och att vi inte sticker av ännu mer än vad vi ibland ändå tycker oss göra. Forska på kära vetenskapsmän och när ni kläckt en schysst ide som verkar fungera både praktiskt och mänskligt så är det dags att kalla in estetikerna som kan göra manicken i fråga attraktiv. Jag må vara blind men jag bryr mig faktiskt om hur jag ser ut. Om jag i dina ögon ser ut som en gammal hippie så är det åtminstone självvalt och som jag ser det betydligt bättre än att se ut som en rymdvarelse eller R2D2: s brorsa.

Enligt gamla sägner och skrock så lär stjälandet av fågeln Nattskärrans ägg leda till blindhet. Då kanske stöld av vanliga hönsägg leda till åtminstone närsynthet eller skelande? Genom åren har det nog stulits ett och annat ägg på vårt klot och det finns en förfärlig massa närsynta typer därute i buskarna, och att stjälande leder till skelande bör nog anses som nya rön.

Undrar om detta omedelbara straff bara gäller människor? Tänk om det också gäller våra vänner djuren! En hungrig men ack så tjuvaktig ekorre får det inte lätt som varken blind eller närsynt och kan minsann inte förvänta sig någon hjälp till rehabilitering från ekorrsamhället. En störtdykning på nosen och ett bistert möte med en hungrig räv eller tv-profil är nog mer troligt.

På tal om nosar så känner vi alla till den afrikanska savannens svar på en pansarvagn, noshörningen. Den är både snarstucken och i starkt behov av glasögon eller kontaktlinser då den är extremt närsynt. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den här ilskna köttkolossen kan bindas till en hel del av kontinentens äggstölder. Om det nu visar sig att noshörningen faktiskt inte ätit några ägg så kan kanske djurets synskada förklaras med att det beter sig som ett ägg när det kubbar omkring och knuffas och buffas utan att visa någon som helst hänsyn till gällande trafikregler.

Om en vandrande pinne blir blind är det då meningsfyllt att ge den en blindkäpp? Är inte det tårta på tårta eller åtminstone pinne på pinne?

Jag tror att naturen med stor list gjort det lättare för oss genom att ge olika arter egenskaper och kännetecken för att göra det lättare för oss eller för att förskona oss från obehag. Nu kan det med rätta hävdas att det är obehagligt att bli uppäten av ett lejon eller en krokodil men inget system är helt fullkomligt. Det är min fasta övertygelse att giraffen har en förfärligt dålig andedräkt och att det är därför den har så lång hals. Vi behöver då inte konfronteras med den obehagliga odören som istället förs bort av vinden långt ovanför allas huvuden. De enda som kan råka möta giraffens utandningsluft är fåglar och de har som bekant inga näsor utan näbbar.

Jaguarer, pantrar, lejon, tigrar och alla de andra av de stora kattdjuren har ett mycket lågfrekvent morrande vilket gör att även de mest lomhörda djur och människor vet att det är dags att springa för livet när de känner hotfulla vibrationer i marken. Det är naturens sätt att ge alla en chans att komma undan men det skiter dessa biffiga kissemissar i och jagar oschysst nog i tysthet om natten.

Sebran må se mysig ut men är synnerligen vildsint och fullkomligt otämjbar. Det är därför den är tydligt randig så att hästuppfödare inte ska ta fel på sebran och hästen och i förlängningen slösa bort otaliga timmar på den obildbara pyjamashästen.

En av de arter vår herre var mest missnöjd med var pytonormen, därav namnet. Det stackars kräldjuret känner sig därför oälskat och tillbringar hela sitt liv törstande efter ömhet, närhet, värme och kärlek och kramas därför innerligt i tid och otid.

Elektriska ålar, lysmaskar och eldflugor har alla inspirerat människan till nya stordåd. Först till elden och efter några brända fingrar till lampans uppfinnande.

Piggsvin och igelkottar har lett fram till att vi uppfunnit skyddshandsken och i förlängningen ishockey.

Den karakteristiskt vaggande gången, som vi hjärtans gärna vill efterhärma, hos en söt och charmig pingvin fick oss att uppfinna vitt vin och rött vin.

Det är den strävsamma myran som lärt oss flit och precis som den vill människan gärna dra det längsta strået.

Till sist några senkomna men ack så nödvändiga dementier och rättelser.

Ökenräven är varken bättre eller sämre än någon annan räv.

En knorrhane är faktiskt en fisk och inte en gris av hankön, och piggsvin är inte benämningen på ovanligt spralliga grisar. Fånigt nog lär även honan hos släktet knorrhanar heta knorrhane så här finns massor att göra för feministrörelsen.

Trots sitt namn så är inte en hamster särskilt förtjust i att äta skinka.

En kungspudel är inte när Carl XVI Gustav gör avbön i media efter något osedvanligt dumt uttalande.

Blodhundar hittas sällan i blodomloppet.

Lemmeltåg går förvånansvärt nog än mer oregelbundet än vanliga tåg, utom på vintern för då går det knappt några tåg alls.

Den må heta delfin men jag tycker att hela är snygg.

De som heter Tord behöver inte vara rädda för tordyvlar, men om de oförargliga insekterna istället hette tordhyvlar vore det en helt annan femma.

Jag tror faktiskt inte att överviktiga behöver vara mer rädda för späckhuggare än andra.

Det är omoraliskt att använda bältdjur som svångremmar.

En stör gör inte mycket väsen av sig.

Grilla, koka, stek eller tillaga hur du vill men det heter fortfarande rådjur. Med ett sådant namn är det nog också så att vi skulle vara livrädda för dem om de hade vassa rovdjurständer. Det är också så att en råraka är en maträtt och har absolut ingenting att göra med trimmande av hår och skägg på rådjur.

Korgossar är inte benämningen på unga pojkar som ännu inte vuxit upp till cowboys.

Sådana forskare som studerar beteendet hos möss under laboratorieförhållanden kallas inte för musiker.

Djurrättsaktivister är inte en sorts jurister för våra vänner djuren och djurskyddstyrelsen är inte till för att skydda oss mot djuren.

'

Bild: Kisse härmar husse

Kl. 03.50 rycktes jag brutalt ur min sköna pardans med John Blund av att min mobiltelefon började ljuda högt och uppfodrande. Den låt jag valt att ha som ringsignal kändes helt rätt när jag var pigg och alert men nu var det feta gitarrerna i låtens början förskräckliga och gav mig svår hjärtklappning. Mitt högra pekfinger hittade rutinerat svarsknappen och jag stönade intelligent in i luren.

”Ja, hallå!”

”Vem är världens centrum?”

Vad fan nu, tänkte jag, frågesport vid den här tiden? Nu hör det till saken att jag älskar frågesport och tittar så ofta jag kommer åt på, ”Vem vet mest?”, på tv 2 men så här svåra frågor brukar det inte vara.

”Va?”

Fick jag listigt ur mig, och köpte mig därmed lite mer betänketid.

”Vem är världens centrum?”

Nu hörde jag klart och tydligt att den uppringande var min yngsta dotter Mimmi. Det är ingen annan som ringer mig vid denna arla morgonstund, utom möjligen min andra dotter, och tyvärr är det nog ett tecken på att jag börjar bli äldre. Numera visar alla mina vänner och bekanta hänsyn och är allmänt förståndiga, så några samtal vid fyra på morgonen får jag aldrig. Trist faktiskt och ännu ett spänningsmoment ur livets fatabur som försvunnit. Jag hade precis börjat skönja svaret på hennes svåra fråga då hon själv kom med det.

”Jag!”

Mimmi hade glömt att ta med sig sina nycklar när hon susat iväg hemifrån tidigare på kvällen och nu satt hon på en buss på väg hem. Hon är distriktsmästare i att hitta på avväpnande eller förmildrande saker att säga innan man ens hunnit jobba upp tillräcklig energi för att skälla ut henne. Det fungerade klockrent även den här gången och jag kunde inte låta bli att le bistert trots min stora trötthet och den hemska tiden på dygnet. Det var bara att hasa upp ur sängvärmen och trampa ner till ytterdörren och låsa upp. Min katt blir alltid glad när någon i familjen visar sig vid den här tiden och vimsar då ivrigt omkring för att påvisa sin närvaro och i förhoppning om mat eller smekningar. Kan säga att hårbollen blev blåst på båda.

Nu är det inte bara mig som Mimmi lärt sig dupera utan även resten av familjen, vänner, pojkvänner och i stort sett alla som kommer i hennes väg. Storasyster Camilla kom hem härom morgonen efter att ha sovit över hos en vän och skulle bara fixa lite innan hon skulle bege sig till jobbet. I hallen mötte hon sin ömma moder Agneta som informerade henne om att lillasyster Mimmi av någon outgrundlig anledning sov i hennes säng. Camilla som med förlov sagt har ett morgonhumör som ett bergslejon med tandvärk skrynklade ihop ansiktet av vrede och gick med bestämda steg mot sitt rum där rättvisa skulle skipas. Gissa om Agneta blev förvånad när Camilla några minuter senare återvände till köket för att hämta ett glas med vatten åt Mimmi. Mimmi fick ligga kvar, fick ett glas vatten, slapp ovett och Camilla spatserade iväg till jobbet. Vi vet inte riktigt hur det går till men nog borde Mimmi kunna bli en framgångsrik politiker eller sol och vårare?

Som med många ungdomar så är det ibland mycket snack och lite action, och särskilt då i fråga om sådant som inte är kul. Jobb är svåra att få tag i och trots regeringens berömda, ”jobblinje”, så ser arbetsmarknaden för ungdom rätt bedrövlig ut. Just därför började Mimmi prata om att bege sig utomlands för att jobba och Agneta och jag som är vana vid hennes ineffektivitet nickade glatt åt hennes orerande. Malta var länge på tapeten och hon var faktiskt där på en rekognoseringsresa tillsammans med Agneta, men av dessa flyttplaner blev det ett intet. Månaderna gick och ett jobb råkade ramla över Mimmi. Två dagar i veckan men ganska välbetalt gav henne en skön mjukstart in i arbetsmarknaden och enda smolket i glädjebägaren var att det bara var tillfälligt. Utlandsplanerna var nu lagda på hyllan trodde jag och när jag frågade henne om dem sa Mimmi att Malta inte längre var aktuellt. Skönt tänkte jag och log så där faderligt förstående som bara vi goda fäder kan. Då kom nästa plan från Mimmis livliga skalle flygande som en bumerang, Australien. Patriarkens leende förvandlades i en handvändning till en förvånad fågelholks oklädsamma look. Sen tänkte jag helt cyniskt att om hon inte förmådde att ta sig till Malta så är sannolikheten att hon tar sig så pass långt bort som till Australien helt obefintlig. I många månader diskuterades det om hur hon skulle bära sig åt för att på bästa sätt ta sig till kängurukontinenten och vad det skulle kosta. Jag var helt lugn för det fanns inte en sportmössa på att hennes planer skulle gå i lås. Nu hade hon även hittat en polare som var inne på samma linje, men trots denna nya variabel vid namn Nicklas så var jag aldrig orolig.

I mitten av januari åkte jag till Finland för en veckas gig och redan dag två fick jag Mimmi i örat.

”Nu har vi bokat biljetterna till Australien och åker i mitten av april.”

Min mun öppnades och stängdes som om jag vore en förvånad guldfisk.

”Vi tänkte att om vi inte bokar på nu så blir det inget av, bra va?

Jag medgav att jag tyckte att det var riktigt gjort och gav henne mitt fulla stöd men hjärtat klappade på i ett rasande tempo. Nu när jag vant mig vid tanken så är jag övertygad om att Mimmi och Nicklas kommer att få ett riktigt stort äventyr och att det på många sätt kommer att göra dem gott. Skulle det bli olidligt är det bara att sätta sig på ett plan hem till fostervattnet, mamma, pappa, syrran och alla vännerna igen. Nu är de nödvändiga dokumenten som visum och arbetstillstånd klara och Mimmi gnetar som bäst ihop stålarna. Agneta och jag tänker att om hon blir kvar hela det år hon planerat så får vi nog ta oss dit för ett besök om något halvår. Flygresan är dock något avskräckande och när Mimmi åker kommer det att via Peking ta sina modiga 27 timmar. Flämt, jag som brukar tycka att det är drygt att åka de 4 timmarna det brukar ta att ta sig till Spanien.

Det ska bli intressant att se hur Australien klarar sig mot Mimmis charm. Får jag göra en kvalificerad gissning så tror jag inte att varken Australiensarna eller koalabjörnarna har en sportslig mot denna virvelvind av egensinnig charm. Borde jag kanske Maila myndigheterna i Sidney så att de kan utfärda en varning om den svenska unga damens darrande underläpp och förledande hundvalpsögon?

Jag är åter hemkommen från en veckas gigande i Finland. Dessa gig föregicks av logistiska skäl av en båtresa och även denna gång med Silja och färjans namn var Serenad. Det var inte många ord på varken svenska eller finska som hördes under denna överresa då färjan verkade vara fylld till bredden med ryssar. Vi fick senare veta att det var en något senkommen form av ryskt julfirande som gjorde att de var så otroligt många ombord. Med tanke på världens alla tidszoner och dåligt synkade almanackor så är det ett rent under att någonting fungerar på planeten Tellus. Egentligen var det ett franskt tema ombord och mina bandkamrater i Mr. Coil var mycket imponerade av damerna i midnattsshowen som uppvisade stor talang i dans och skönhet. Grabbarna mumlade uppskattande och sa om och om igen. ”Det var den bästa showen hittills”, vilket på ren svenska betyder, ”fan vad sexiga de var.” Jag som inte såg tyckte att den här föreställningen luktade ungefär som de tidigare.

Vid ett tillfälle under kvällen så behövde vår bassist Heikki besöka vår hytt belägen på våning 11. Det var dessutom tack vare honom vi hade denna A-hytt som låg i en otroligt lång korridor. Han vandrade glad i hågen iväg, klev ur hissen och påbörjade promenaden längs korridoren. Av en ren tillfällighet så hamnade Heikki bakom två ryska damer och de tre stegade på. Efter en stund började den bakre av de två ryskorna bli lite besvärad av att ha Heikki knatande efter och eftersom Heikki märkte detta så blev även han en smula besvärad. Slutligen fick ryskan nog och stannade till så att Heikki kunde passera henne. Med denna nya tågordning trampade trion vidare. Plötsligt stannade ryskan som gick först och vände sig hastigt om. Hon gjorde detta eftersom hon uppenbarligen ville byta några ord med sin väninna. Nu fann hon sig istället öga mot öga med en skäggig och flintskallig finsk musikertyp. Hon skrek rätt ut i pur förskräckelse och den stackars Heikki blev så rädd att han nästan fick en hjärtinfarkt. Han bad henne med klappande hjärta att för guds skull sluta skrika. Till hans lättnad gjorde hon det och han ville genast lätta upp den uppjagade stämningen med ett litet skämt. ”Det var i alla fall tur att du inte var beväpnad” sa han och log mot de två nervösa ryskorna. Samtidigt som hans mun uttalade orden så kom han på att det kanske inte var världens smartaste sak att säga, men till hans lättnad skrattade båda damerna.

Nästa morgon då vi klev in i bussen för att köra av färjan så sågs inte en enda rysk skitbil till. De hade alla förvandlats till stora tyska lyxbilar, konstigt.

På en förstasida i en finsk tidning stod en artikel om en stackars finsk kvinna som blivit attackerad av en ekorre. Kvinnan var svårt chockad då den otäcke lille gynnaren hoppat upp och rivit henne i ansiktet. Vad som orsakat en sådan illvilja hos en ekorre vet jag inte men kanske blir man ett nöt av att äta för många nötter. Mannen i huset skyndade på kvinnans uppmaning hem och nedlade modigt odjuret. Hennes ansikte skulle nog inte få några men efter mötet med mördarekorren men kanske får hon psykiska men efter händelsen. Heter det måhända korrefobi när man är sjukligt rädd för ekorrar, eller betyder det sjuklig rädsla för korrekturläsare?

På måndagen då vi packade ut våra instrument till bussen för färd till färja och hemland så började man att vårstäda krogen. Att städa är inte den roligaste sysselsättningen man kan ägna sig åt men mitt under utförandet så påträffades ett förråd med dräkter. Där fanns allehanda utstyrslar som personalen haft på sig på St. Patricks och Halloween. Nu städades plötsligt den irländska puben av vampyrer, tomtar med gröna skägg, blommor och allehanda mystiska figurer. Hade någon törstig kund klivit över tröskeln just då så hade de skrikande lämnat haket och troligen aldrig mer rört en droppe starkt.

Nu är jag som sagt åter hemma och som det står i det uråldriga nordiska ordspråket, ”Helsingfors bra men fostervattnet bäst.”

Enligt en internationell undersökning så blir våra svenska skolungdomar allt sämre på matematik. Behövdes det verkligen en internationell studie för att vi skulle få reda på detta? Vi borde ha kunnat räkna ut det själva. Nej vänta ett spadtag, det kunde vi såklart inte.

I Italien blev premiärministern Berlusconi attackerad av en psykiskt förvirrad 42 årig man. Berlusconi blev slagen i huvudet och ansiktet med en souvenirkyrka. Det skulle aldrig kunna hända här i Sverige eftersom vi delat på kyrka och stat.

Det kinesiska bilmärket BAIC vill köpa delar av SAAB. Tur att de bara vill ha en del av SAAB och inte hela. Den försäljningsslogan som skulle bli följden av en sådan affär anser jag vara rena katastrofen. ”SAAB är BAIC!”

Det sägs att även det lätta fladdret av en fjärils vingar på en plats kan leda till en storm någon annanstans. Blotta tanken på det borde ge även den tuffaste fjäril en existentiell kris och i värsta fall göra den alldeles för stillasittande. Jag hoppas att den stackars lilla fjäril min sambo Agneta och jag mötte inte led av sådana svårmodiga tankar för jag tycker nog att den hade nog med bekymmer ändå. Den flög omkring inne i parkeringshuset på Nacka Forum när vi anlände dit igår. Den 5: e december i ett parkeringshus låter inte som ideala förhållanden för en dylik insekt, och inget som peka på utsikter till ett långt och skönt liv för densamme. Om den lilla insektens flygande kommer att leda till en storm på någon fjärran plats vet jag inte men hoppas att det inte är så eftersom mina döttrar åker till Bali imorgon på en tre veckors semester. Det vore ljusblått om en insekt i Nacka Forum skulle förstöra resan för dem. Med eller utan storm så lyckades i alla fall fjärilen öppna både min och Agnetas munnar och vi stod där som två fågelholkar i full förundran.

Inne på Forum träffade vi inte på några fler fjärilar men däremot var det alldeles för mycket folk vilket gjorde att vi inte ville vara kvar där någon längre stund. Inne i en butik hörde jag ett meddelande i högtalarsystemet. ”Lille Hannes har kommit bort från sina föräldrar och kan väntar vid Inter Sport. Mamma Mia är välkommen att komma och hämta lilla Hannes.” Efter detta komiska inslag i livets stora musikal fick vi nog och återvände hem till vårt lugna bo. Tänkte umgås med döttrarna en stund men de piffade strax upp sig och försvann ut på galej. När de vinkade glatt och svävade ut genom dörren påminde de starkt om fjärilen i Forum och fyllde mig med ett visst vemod. Idag är deras sista dag hemma men vi har knappt sett röken av dem men vi är ju bara föräldrar och ligger långt ner i hackordningen när det ska tas farväl på ett tag. Det är som det ska och navelsträngar ska med tiden klippas av, men jag är gammal musiker och har stark tilltro till gaffatejp.

På nyheterna idag berättades det att över 60 % av de svenska lärarna tyckte att eleverna fick högre betyg än vad de egentligen förtjänade. Med tanke på hur resten av nyhetssändningen förlöpte kan inte detta vara något nytt fenomen för idiotin regerar fett just nu i vårt avlånga land och resten av världen. Några som en gång i tiden måste fått alldeles för höga betyg är de medlemmar av regeringen som utarbetat det inte alltför väl genomtänkta regeländringarna som nu drabbat de cancersjuka. Det är en riktig praktgroda och De som plitat ihop ändringarna kan inte ha haft särskilt höga betyg i konsekvensanalys. Svårt sjuka eller rent av döende människor tvingas att söka nytt arbete om de inte inom en viss tid kan jobba 100 % hos sin gamla arbetsgivare. Detta gör att de jagas av försäkringskassans blodhundar och det hela är osmakligt, omänskligt och rent ovärdigt ett ”modernt” Sverige. Alla vet vi hur arbetsmarknaden ser ut idag och vem skulle anställa en av sjukdom och sjukdomsbekämpning svårt medtagen cancerpatient i åldern 50 plus med högst osäker prognos? Den grymma paragrafryttaren till chef på försäkringskassan försvarar sig med att reglerna är solklara och att de i princip bara följer order. Sa man inte samma sak om arbetet i koncentrationsläger en gång i tiden?

På tal om koncentrationsläger och dumhet så ökar de rasistiska rörelserna i Sverige och de börjar genom nya metoder få alltmer politiskt inflytande. Där det förr var skränande skinnskallar ser vi idag om inte brunskjortor så prydliga vita skjortor. Det är till och med så att ”vanliga” människor i små skånska byar visar fula reaktioner mot något så skrämmande som invandrarbarn och det jag kommer att tänka på då är vådan av ingifte i stor skala. Det bästa som jag ser det vore nog om dessa barn och ungdomar från fjärran land fick växa upp och med tiden hitta kärlekspartners bland byns innevånare. Det skulle göra befolkningen gott med detta nya friska blod och att alla brudpar inte längre är kusiner med varandra måste nog även det ses som ett steg i rätt riktning. Nu påstår jag självklart inte att det är skolan och de för högt satta betygens fel att vi beter oss omänskligt och inhumant men det finns en otrolig massa dumskallar ute i buskarna. Kanske borde människokärlek och politisk medvetenhet införas som två stora och obligatoriska ämnen i våra skolor.

Ute i stora världen så tillkännagav igår fredspristagaren tillika Amerikas president Obama att USA kommer att skicka ytterligare 30000 man till Afghanistan. Det ska enligt Obama leda till att USA ska kunna dra tillbaka sina trupper från landet inom 1.5 år. En gammal fin amerikansk krigsstrategi alltså och en som aldrig fungerat. Låter för mig ungefär som att säga angående rökning. ”Jag tänkte sluta om något år, så nu tänker jag dra i mig två paket om dagen istället för mitt vanliga halva paketför å blir det otroligt mycket lättare att lägga av.”

Förlåt barn och ungdom, jag har haft helt fel. Det är inte ni unga som bär någon skuld för ovanstående galenskaper oavsett om ni råkar få för höga betyg eller inte. Den bittra sanningen är att vårt klot befolkas av alldeles för många korkade vuxna. Ska ett betyg sättas på oss så blir det inte nådigt och vi kan som vi sköter den här ljuvliga bollen Tellus inte få ett nog lågt betyg. Hoppet står i slutänden till er barn och ungdomar om inte planeten redan gått under av vår ”vuxna” vanvård. Bli inte lika sopiga som de flesta av oss varit, ni kan bättre oavsett hur många mvg: n ni har!

Det spekuleras att årets julklapp kommer att bli spikmattan. Konstigt eftersom vi i vanliga fall tycks ha en förkärlek för sådant som är onyttigt och skönt, men nu är det alltså självplågeri som gäller. En hel del människor har redan köpt sig en dylik tingest så vad ska man då ge dem i julklapp? Kanske en nubbkudde att vila sina trötta huvuden på, eller en nåldyna att sitta på vid idogt tv-tittande. Det ryktas att djuraffärerna har börjat köpa in stora mängder med igelkottar då man tror att de inom kort kommer att bli lika populära, om inte mer, som katter och hundar då igelkotten på ett sådant formidabelt sätt matchar de taggiga mattorna.

Chefen för det gigantiska varuhuset i Ullared påstod i ett av tv: s debattprogram att försäljningen av spikmattor redan i somras nådde sin kulmen och att det inte alls skulle bli årets julklapp. Enligt honom blir det dvdfilmer som tar hem försäljningsspelet. Han vet nog vad han talar om och jag misstänker starkt att det blir filmer med inslag av s & m som säljer bäst, eller möjligen filmupptagningar av frejdiga fakirer.

Det är kanske bra för våra hårt ansatta psyken att det gör lite ont i kroppen och jag tror att nästa års stora försäljningssuccé blir en jättestor kolgrill. Där kan den hågade sedan i hemmets lugna vrå gå på kol. Det lär vara väldigt avkopplande för kropp och själ och fötterna blir vackert rosiga. Till sommaren är en större variant för trädgården planerad och det tros att denna kommer att bli nästa stora sällskapsspel och att dans på glödande kol kommer att slå ut både kubb och krocket. Jag har personligen svårt att bedöma tjuskraften i detta nya spel men befarar att det kan bli protester från miljögrupper och organisationer. Det troligaste är nog i alla fall att en doft av brända fötter kommer att ligga tät över nejden lagom till midsommar. Även svärdsslukning kan bli populärt och detaljhandeln har vad jag förstår planerat att sälja hela kit för detta ändamål. I dessa ska ingå alltifrån små slöa smörknivar, för nybörjaren, till en vässad kroksabel, för den som kommit något längre i sitt slukande. Planerna på en specialkomponerad låda med utrustning för eldslukning skrotades på grund av det höga oljepriset och av miljöhänsyn. Det ansågs också att just denna produkt var olämplig i jultider då eldsvådor i tomteskägg kan inverka menligt på den glada julstämningen, och om det vill sig illa för tillverkaren även leda till en stämning i jul.

Världens stora modehus har inte heller de legat på latsidan och tagelskjortan förutspås en lysande framtid. En förespråkare för modeindustrin berättade för mig att man helt enkelt gjort en lite fräckare skärning på den klassiska munkkåpan. I kombination med lite klatschigare färger och mönster tror man starkt på den här nygamla produkten som man är säker på kommer att leda till ett starkt självmedvetande hos konsumenten. Ett sött bälte med en funktionell liten ögla att hänga sin ryggpiska i blir som pricken över i vad gäller denna käcka kreation. Uttrycket, ”man får lida pin för att vara fin”, kommer att vara sant som aldrig förr.

Spikmattan är oavsett om den blir årets julklapp eller inte en succé hos gemene man men i mer penningstinna kretsar är det självklart helt andra produkter som gäller. Det finns knappt ett rikemanshem idag som saknar sträckbänk med steglöst reglage och fjärrkontroll. Dessa människor spenderar en stor del av sin tid vid skrivbord och datorer och då är det skönt att få sträcka på sig ordentligt. Även anställda har fått prova på dessa härliga sträckbänkar och åtdragande av tummskruvar har också utlovats åt tjänstefolket under 2010. Om det här kommer att undgå skattemyndigheterna eller inte får framtiden utvisa men det troliga är väl att tjänstejonen blir förmånsbeskattade.

Jag bör nog erkänna att jag själv inte varken köpt eller provat på det där med att ligga på en spikmatta. Min uppfattning om den kufiska sängen baserar sig alltså helt på hörsägen och har föga eller ingenting med varken forskning eller egna upplevelser att göra. Vad jag har hört från vänner och uppsnappat via media är att en del människor tycker att det är skönt och rent uppiggande att tillbringa en stund på den ovanliga mattan, alltmedan andra säger sig bara bli rent spik matta.

Stod trött och hängde på kundvagnen i kassakön på Willys idag. Jag var lite frånvarande och tänkte på allt och ingenting. Snett ovanför mig till vänster satt en tv som det strömmade reklamfilmer ur. De flesta var tråkigt bekanta sedan tidigare och jag var långt ifrån uppmärksam då jag plötsligt hajade till och spetsade öronen.

”Skaffa dig en fot i graven.”

Sa en hurtig röst från tv: n och jag han tänka, ”va! innan rösten fortsatte.

”Passar till alla granar även kungsgranar.”

Jag blev klart lättad eftersom jag tyckte att det var en väl aggressiv reklamkampanj oavsett vilken begravningsbyrå som stod bakom den. Undrar vad som triggade denna vanföreställning hos mig? Var det kalla Novembervädret, kundvagnen full med mat, tanken på att mina döttrar inte kommer att vara hemma till jul eller bara ouppmärksamhet på grund av trötthet efter ett par nätter med dålig och orolig sömn? Jag köpte i alla fall ingen julgransfot för jag vill inte ha någon gran, så det så.

Jag sitter och skriver det här på en riktigt obekväm pinnstol eftersom min kattgubbe Bonham har somnat i min datafåtölj. Han valde först och jag har som vanligt inte hjärta att putta bort honom. Faktum är att jag är ännu mer obenägen till en sådan åtgärd just idag eftersom den lilla kissen har haft en dålig dag så här långt. Det skitdåliga vädret har gjort att han två gånger försökt att gå ut men vänt på tröskeln. I sitt missmod var han dessutom dum nog att sitta kvar när jag kom ångande, vilket han i vanliga fall aldrig gör, och blev brutalt trampad på svansen av sin blinda husse. Jag som ägde foten som begick dådet kände att det inte var särskilt hårt trampat men att döma av kattens missljud var det en oerhört smärtsam upplevelse. En stund senare efter ytterligare ett försök att gå ut satt den lille hårige gynnaren och grät mitt emellan mig och min sambo Agneta. Man behöver inte vara någon Einstein eller kunna kattspråk för att förstå vad han grät till oss.

”Ta bort det där äckliga och blöta därute! Varför har ni inte gjort något åt det?”

Agneta och jag suckade uppgivet över hans kattgnäll och åkte på lunch. När vi återvände hem låg han alltså i min fåtölj och om jag inte tippar ur honom så lär han bli liggande där i timmar.

Det är idag den 5: e november och julen närmar sig med stormsteg. För mig har den tråkigt nog blivit totalt betydelselös det här året och orsaken till det är mina två ljuva döttrar. De har bokat en resa till solen och försvinner iväg den 7: e december och återkommer tidigt på morgonen den 29 samma månad. Alltså är de borta över jul och då är det inget kul. När vi tröstar oss med, i mitt fall skinka och i Agnetas fall tunga, och för vad som känns som miljonte gången spanar in Kalle och hans vänner så njuter mina otacksamma döttrar av livets goda på Bali.

”Må monsunregnen fördärva era frisyrer snorungar!”

Muttrar jag ogint men önskar dem givetvis en fantastisk semester trots att de mördat julen för sin åldrande far. Just nu är jag en bitter gammal gubbe men om de kommer ihåg mig på fars dag på söndag så tänker jag bli mer vänligt inställd.

Jag vill också klargöra att när Agneta och jag tröstar oss till jul med skinka och tunga så är det maträtter jag talar om och inget annat.

På väg från parkeringsgaraget i Nacka Forum idag var det en snubbe i en snabb bil som körde som en tok så att det skrek om däcken. Min sambo Agneta som körde oss blev högradigt irriterad och fartdåren uppmärksammade hennes ilska och flinade brett åt henne. För en gångs skull var det inte en BMW, för mot dem är Agnetas öga extra ont, utan en annan bilmodell men med samma dåliga körattityd.

”Karlar är så jävla dumma i huvudet!”

Morrade Agneta och stirrade surt efter den flinande bildåren.

”Ja killar är helt järndöda ibland!”

Kom det från baksätet där Mimmi vår yngsta dotter satt.

”Du säger det och är bara 19.”

Sa Agneta och de var uppenbarligen helt överrens.

”Snubbar har så korkade sätt att försöka imponera! Först kör de som idioter, sedan skryter de om hur många öl de har sänkt och sedan berättar de om hur de slagit på någon. Som om något av det skulle vara imponerande!”

Mimmis tirad var inte nådig mot det manliga könet. Jag satt i passagerarsätet fram, kramade påsen med Beatles DVDE-box och sa ingenting.

En stund senare när damernas känslor lugnat ner sig halkade vi in på ett nytt ämne och denna gång var det bröstoperationer. I en familj Mimmi kände hade alla kvinnorna opererat brösten utom en men hon skulle göra det så fort hon blivit gammal nog. Jag skojade med Agneta och sa att det kanske även var en bra ide för henne.

”Du det är inga fel på mina bröst.”

Hävdade Agneta ilsket. Jag höll med men argumenterade att det kanske skulle vara kul för henne att ha ett par Mercedes eller Rolls Roycebröst istället för de Peugeotbröst hon hade nu. Jag kände hur hon blängde surt på mig och det blev inte bättre av att jag sa att hon även kunde suga lite fett när hon ändå höll på. Som jag visste redan när jag började retas lät inte responsen vänta på sig.

”Ska du säga, sug lite fett själv du!”

Jag gjorde som snubben i den snabba bilen i garaget och flinade och berättade generöst att den bjöd jag på.

Skämtandet var godmodigt men jag tycker inte att den här dagen så här långt varit särskilt lyckosam för det manliga könet. Ska nog hålla en låg profil resten av dagen.   

Har du någonsin en känsla av att det händer något otroligt spännande någonstans i din närmiljö och att alla de häftigaste människorna är där utom just du. Du är av någon outgrundlig anledning inte inbjuden eller vet helt enkelt inte om den stora händelsen. Det kan också vara så att det är någon du är förutbestämd att träffa och om du blir sittande hemma så kommer du att missa henne eller honom. Jag drabbas med jämna mellanrum av den här villfarelsen och måste då bege mig ut för att leta rätt det som mina instinkter påstår finns därute.

På den tiden då jag fortfarande såg och var yngre än idag, men lika långhårig, kunde jag under något års tid ta moppen. Jag bodde i den lilla skånska orten Skurup och kunde med lätthet åka runt till alla de tänkbara platserna för att hitta det där vaga jag sökte efter. Det gick fort att leta igenom byn och även om jag inte hittade något spännande så kunde jag i alla fall återvända hem i full vetskap om att jag faktiskt inte gick miste om någonting. Dåliga eller särskilt oroliga dagar fick jag genomsöka hålan ett par gånger innan jag fick frid. Det som var bra med mitt oroliga irrande på moped var att jag fick en stark och skön frihetskänsla, och nu när den är något naggad i kanten inser jag hur värdefull den var.

Efter min flytt till Upplands Väsby, och med ytterligare försämrad syn, byttes mitt sökande vid oroliga dagar från moppe till apostlahästarna. Väsby är ingen världsmetropol men man knatar inte runt förorten på en kaffekvart, och speciellt inte om man som svagsynt vill undvika att gå in i alla lyktstolpar och andra hårda ting längs vägen. Jag vandrade mot de platser jag trodde mest på och hoppades alltid finna det jag sökte efter nära stationen eller centrum. När jag någon gång trotsallt träffade på någon annan vandrare så var mötet nästan alltid en besvikelse. Blev lite som att vinna 25 spänn på en trisslott när man faktiskt är ute efter storkovan. Mötet gav ett visst löfte om att det faktiskt gick att hitta något eller någon därute om man bara gav sig hän en liten stund till. Jag mötte kanske någon snubbe från klassen som jag kände igen men inte hade någon vidare kontakt med och ville egentligen möta den där söta och mystiskt bedårande tjejen jag var säker på fanns därute. Det där gänget som stod och pratade ihop sig inför det stora partajet, och bara väntade på en festlig kille som jag för att kunna ge sig hän, lyste också med sin frånvaro. Träffade heller aldrig på min musikaliska soul mate som tillsammans med mig genast skrev rocklåtarnas rocklåt. Svårt att hitta det som kanske inte ens fanns annat än i mitt rastlösa inre och besvikelserna duggade tätt under de här promenaderna. Om jag kände mig ensam när jag gick hemifrån så var det ett intet mot hur jag kände mig när jag återvänt hem. Var timmen sen hamnade jag oftast i vardagsrumsfåtöljen med ett par hörlurar på skallen och öronen fulla med världens bästa musik att drömma sig bort till.

Jag får än idag titt som tätt oroliga tankar och då tycks det mig att jag sitter på häcken i Östra Orminge och missar allt roligt i hela världen. Alla gör säkert något väsentligt och stort och det är bara jag som totalt slösar bort min dyrbara tid. Att ta blindkäppen och vandra ut i Orminge skulle inte räcka till för att få bukt med min oroliga själ och jag vet förövrigt inte vart jag skulle söka till att börja med. Orminge centrum är helt dött och bara actionladdat de två gånger om året det är ett rån där och det är inte riktigt den sortens aktiviteter jag letar efter. Att ta en färdtjänstbil och be chauffören att köra runt mig en halvtimme eller så är inte att tänka på då det är helt emot färdtjänstreglementet. Att spontant få fram en ledsagare från ledsagarservice precis när jag känner ett behov är också hel ogörligt och i min kommun fruktansvärt dyrt.

Är då läget helt förtvivlat?

Nej faktiskt inte, för nu har jag Facebook och har full koll på vad alla mina vänner och bekanta har för sig. Jag kan sakligt konstatera att jag inte missar någonting. De flesta verkar ha precis lika vardagliga liv som jag. Det är hem och jobb som gäller och de gånger det är dramatik så är det i det lilla. Helt vanliga liv med vanliga bekymmer, glädjeämnen och den vanliga skörden av med och motgångar. Jag vet vad de gör men det där jag ibland måste söka efter finns inte på Facebook heller. Kanske jag blir tvungen att skaffa mig en helt ny uppsättning vänner att hålla ögonen på för mina djupaste instinkter säger mig fortfarande att det där jag letar efter finns därute och händer utan mig.

Kung Bores invasionstrupper står vid gränsen och nu dröjer det inte länge förrän de är över oss igen och åter en gång håller landet i ett iskallt järngrepp. Inte bara Sverige utan även våra grannländer kommer att bli ockuperade så därifrån finns ingen nödhjälp att få. Vi som varit med förr hukar oss och känner redan de fuktkalla isiga vindarna och effekten av det förlamande mörkret. Vi gnyr ynkligt, drar ihop oss samtidigt som vi slår armarna om oss själva men vet förbannat väl att de närmaste månaderna ges ingen pardon.

Annat var det när jag var liten. Då kom vintern med löften om massor med roliga aktiviteter och snön var världens roligaste leksak. Snöbollar, snögubbar, skidåkning, Luciafirande, jul med allt roligt och spännande som det innebar och när man varit ute och frusit häcken av sig i snön eller på hockeyplan så var limpmackor med Kalles kaviar och en kopp med varm choklad det absolut godaste som fanns i hela världen. Vintern var idel möjligheter och en enda stor och skön positiv upplevelse. På något konstigt sätt var det till och med positivt när jag fick tillbaka känseln i fötterna efter ett par timmar på skridskobanan och det gjorde så fruktansvärt ont när jag satt med fötterna på elementet att jag grät. Det fanns inga gränser för hur häftig vintern kunde vara, så gick jag ut klass 6 och min far tackade ja till ett jobb i Afrika och sen var det slutvintrat för mig de närmaste tre åren.

Efter dessa tre år av vad som närmast är att betrakta som en enda lång turbosommar har min syn på vintern aldrig blivit densamma som den en gång var. Nej, det beror inte på att jag blivit blind din lustigkurre, jag vande mig vid sommarens fröjder och är inte längre särskilt trakterad av att lattja i snön. Har det snöat undviker jag att gå ut, och skottar gör jag bara sporadiskt. Denna min och familjens oförmåga att hålla snöfritt framför huset har uppmärksammats av en av de mer flitiga grannarna och surgubben missar aldrig ett tillfälle att gnälla om saken. Skulle vilja kasta en isboll på honom men gubbjäveln har ju rätt.

Vintern har för mig alltså gått från något positivt till något, som i bästa fall, är något rent opraktiskt. Ungefär som att vara blind faktiskt.

Det är i alla fall varmt och mysigt inomhus och de flesta vinterdagar inte helt olidligt utomhus heller bara man klär sig rätt. Rätt rustad ska jag nog ta mig igenom även den kommande kalla årstiden och skulle alla andra metoder för att bli varm misslyckas så får jag göra som jag gjorde häromkvällen i radioprogrammet Karlavagnen. Jag sa ordet mysigt i samma mening som ordet blind och fick det i sanning hett om öronen.

Jag träffade postmannen. Nej, inte med en snöboll som jag hotade med igår, för det illvilliga projektet lade jag ner. Man kan faktiskt inte hålla på och attackera människor under tjänsteutövning och att kasta saker på en postman är säkert i lagens mening att betrakta som våld mot tjänsteman. Förstår inte hur jag ens kunde komma på en sådan befängd tanke för det är ju dessa tappra gossar och damer från postverket som ständigt, i ur och skur, levererar de oändliga skivpaketen och talböckerna till min dörr. Jag träffade alltså postkillen idag och han var trevlig, hjälpsam och en ren fröjd att ha att göra med. Verkligen inte den sorts människa som förtjänar att få snöbollar kastade på sig av en elak blinning. Vore jag min postutbärare så skulle jag hata mig. Det är ofantliga mängder som är adresserade till min brevlåda, och det verkar aldrig ta slut. Numera är talböckerna inte så tunga eftersom de är på CD i ett mp3-format kallat DAISY, men förr när böckerna var på kassettband var det ingen lek för den arme postanställde. Jag minns en gång när jag beställt hela science fictionserien ”Stiftelsen” som består av en försvarlig bunt böcker. Alla böckerna kom samtidigt och postmannen ringde, faktiskt bara en gång, på min dörr och jag fick rodnande ta emot en hel säck med talböcker på kassett.

Världens alla postkillar och posttjejer jag älskar och beundrar er och det fantastiska arbetet ni utför. Jag ska aldrig mer tänka dåliga tankar om att kasta snöbollar på era oskyldiga kroppar och om det är till någon tröst för er så blir det jag som en dag om paradiset finns får förklara dessa, och många andra dåliga och idiotiska tankar, för Pelle vid porten. Jag tror att det kan bli lite svettigt när han spänner sin genomträngande blick i mig under buskiga ögonbryn. Undrar om det då hjälper upp mitt försvar om jag påtalar att jag faktiskt aldrig beställde hem bibeln på varken kassett eller punktskrift, för den fetingen skulle kunna ta musten ur den mest vältränade posttjänsteman.

Det snöar och min kattgubbe vägrar att gå ut. Istället har hårbollen lagt sig i fåtöljen framför datorn och jag som inte har hjärta att schasa bort honom har helt sonika flyttat undan fåtöljen och ställt fram en annan stol. Den är ganska obekväm men eftersom jag ska skriva kan det kanske vara till nytta då stor konst lär födas ur lidande. Nu brukar det inte precis bli stor konst när jag skriver, snarare konstigt faktiskt, men lite ont i röven håller mig i alla fall vaken och igång. Det är alltså snöns fel att jag sitter här och orerar och som Ulf Lundell sjunger, ”snön faller och vi med den.” Tror faktiskt inte att det var snö som inspirerade honom till att skriva den textraden, snarare en isfläck.

På nyheterna i morse sades det att 2 av 3 amerikaner är för dödsstraff. Det är fler än när mätningarna började för åratal sedan. Fyller mig med en viss uppgivenhet eftersom jag allt som oftast inbillar mig att vi som människoras med tiden blir alltmer kloka och högtstående på ett filosofiskt och medmänskligt plan. Kanske blir vi bara mer förvirrade som varelser men jag vill inte tro det.

Förvirrade måste även herrarna och damerna i Norska Nobelkommittén ha varit när de bestämde sig för att ge Nobels fredspris till Obama. För utfört värv är det fullkomligt absurt men som uppmuntran okej.  ”Nu må dere göre någe fantastiskt herr president”, ungefär. Jag tror personligen på Obama och han är ett stort fall framåt från att man gett priset till PLO-terrorister så jag klagar inte. I samma anda av uppmuntran så borde kanske Robert Mugabe få Nobels ekonomipris. Han har visserligen totalt ruinerat sitt land men med lite stöd, positiv energi och en säck med stålar från Nobelkommittén kan han nog åstadkomma storverk. Mugabe verkar inte heller vara särskilt väl bevandrad i demokratins spelregler heller men det kanske finns något uppmuntrande pris han kan få?

Inne på ämnet demokrati så är inte Nordkorea precis det stora flaggskeppet. En riktigt rutten regim verkar det vara men tydligen börjar de få kläm på det där med att sparka boll. Det har tidigare mest varit damerna som varit duktiga på fotboll men nu är tydligen även herrarna på gång. Detta har föranlett att man nu söker en utländsk tränare och vår egen toppkille i sådana sammanhang, Svennis, är enligt engelsk press tillfrågad. Han har tidigare tränat alltifrån svenskar och engelsmän till italienare och mexikaner så jag kan inte se att det skulle vara några som helst problem för honom att få fart på ett gäng, förhoppningsvis inte alltför undernärda, Nordkoreaner. Mej, som jag ser det så är det inte fotbollen i sig som kan bli problematiskt för den yrkeskunnige Svennis utan snarare den Nordkoreanska livsstilen. Hur ska Svennis kunna trivas i detta land som knappast är känt för sitt intensiva uteliv. Det kan nog i längden bli lite tråkigt för den nöjeslystne kvinnokarlen Svennis att sitta hemma och äta ris och titta på den statliga kanalen på burken.

På tal om bollar så börjar det bli alltför smärtsamt att sitta kvar här och skriva så jag tror att jag ska gå ut och göra några snöbollar. Tänker sedan gömma mig i buskarna och lägga mig i bakhåll för brevbäraren. Man måste helt enkelt försöka roa sig och göra det bästa av situationen. Undrar hur postmannen kommer att reagera när han blir attackerad av en blind man. Kommer han att försvara sig och kasta tillbaka eller blir han stående handfallen och bara tar emot?  

Kära bloggläsare, ja jag älskar alla människor som uppmärksammar mig och det jag gör, jag ska medverka i ett radioprogram på torsdag kväll. Det är Karlavagnen som med anledning av ”vita käppens dag” ska ägna torsdagskvällens sändning åt ämnet synskada. Programmet går i p4 mellan kl. 21.40 och 24.00. Vid vilken tid min ljuva stämma kommer att ljuda över etermediet vet jag inte men ni vet säkert redan att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Det känns som om jag är inkallad som expertvittne, en äkta blinning. Det är praktiskt att bli expert bara genom att förlora något, i detta fall synen. Det larviga i sammanhanget är det att om man skulle ha med 100 olika synskadade i programmet så skulle man få lika många åsikter. Som grupp betraktad så är vi inte särskilt homogen och det har jag fått erfara inte minst som medlem i det blindaste bandet i landet, Synliga. Vi är sju svagsynta starka personligheter med spretiga viljor. I stort sätt varje beslut i bandet går genom denna ibland smärtsamt långsamma kvarn och långdragna förhandlingar föregår varje viktigt beslut. Det gör att jag ibland kan se charmen med diktatur och snabba enväldiga beslut. Nu är vi som sagt sju olika individer och som en person ropar till den stora folkmassan i filmen ”Life of Brian”.

”We are all individuals.”

Varvid alla unison svarar.

”yes, we are all individuals.”

Då säger en ensam röst I folkmassan.

”I’m not!”

Jag kan alltså helt logiskt bara tala för mig och mina erfarenheter. Jag är alltid lite rädd för de där blinda som verkar vara synskadevärldens superhjältar. De som har en innbygd kompass och radar mitt i pannan, som läser punktskrift snabbare än vad en lärkvinge fladdrar, som känner igen alla människor i hela världen på rösten, som frivilligt ger sig ner i tunnelbanan efter en hård dags arbete och de är helt slutkörda och som på tusen andra sätt gör bra ifrån sig och tar sig fram. Mina demoner och rädslor hindrar mig ibland och det får jag nog leva med är jag rädd. Hur som helst så är jag alltså med i radion på torsdag kväll och har du inget bättre för dig så kan du ju alltid slå iväg ett öra åt mitt håll hur felbar och jobbigt mänsklig jag än råkar vara. En sak kan jag i alla fall lova dig, jag är snygg i radio.

Ännu ett rån har begåtts i Orminge centrum i Nacka utanför Stockholm. Denna gång var det apoteket som rånades. Hur mycket kontanter förövarna kom över är fortfarande okänt och vittnesuppgifter gör gällande att tjuvarna även fyllde sina fickor med olika märken av huvudvärkstabletter.

Orminges motsvarighet till Kling & Klang, kvarterspolisen, påstår sig vara skurkarna hett på spåret.

”Sedan det stora köttrånet för några veckor sedan har vi knappt hunnit med annat än att bevaka grillfester och det ska bli skönt att ägna energin åt något annat ett tag.”

Säger en representant för kvarterspolisen och fortsätter.

”Vi tror starkt på en koppling mellan de två rånen och bevis läggs till bevis.”

Den teori polisen jobbar utifrån är att personerna bakom köttrånet nu sålt eller grillat upp sitt byte. Detta intensiva grillande och festande har lett till en monumental baksmälla som behövde botas och därför lördagens stöt mot apoteket. Polisen misstänker att rånarna helt enkelt behövde smärtstillande medicin för sina ömmande bakfylleskallar och pengar till pizza.

Polisen tror att ett gripande kommer att ske inom kort och är samtidigt tacksamma att rånet inte begicks på en söndag då antalet misstänkta i Orminge skulle vara alldeles för stort för att kunna hanteras av polisens begränsade styrka och resurser. Att det dessutom skulle vara på en dag efter en förlorad landskamp i fotboll skulle också vara en försvårande faktor då större delen av förorten druckit mer än lovligt och dessutom varit på ett uruselt humör.

Den här reportern önskar polisen lycka till med sin utredning för brottsvågen här i krokarna börjar få lilla fåniga Orminge att likna vilda västern. Vi som bor här vill ha lugn och ro så att vi kan tråkas ihjäl, det var därför vi flyttade hit.

Jag hör röster överallt. Det har blivit mer för varje år och nu är jag aldrig helt ensam för det finns alltid någon där som talar med mig. Förutom de vanliga rösterna från min familj, från alla andra människor live, på radio och tv och från katten så verkar nästan allting i min omgivning hålla låda. Jag håller mig själv ännu så länge till min inre röst och talar inte högt med mig själv eller med alla maskiner och prylar som ständigt tilltalar mig, men det är nog bara en tidsfråga.

Vill jag ha en tidsangivelse så trycker jag på en knapp på det magiska uret och då berättar en vacker men bestämd kvinnostämma för mig vad klockan är slagen. Jag är givetvis glad för informationen men kan ännu så länge avhålla mig från att verbalt tacka den urläckra damen. När barnen var små så tutade jag i dem att det var en oerhört liten japanska som bodde i mitt armbandsur och jobbade åt mig. Var det månde roligt gjort av mig eller en form av psykisk barnmisshandel? Ungarna skrattade åt mitt påstående men lät inte helt säkra på att jag verkligen skojade.

När jag vill läsa en bok så är det högläsning som gäller och även då är det en kvinnoröst som ur den för läsning specialframtagna maskinen ger mig all extra information jag kan behöva. Som den att boken är slut och att det är dags att byta skiva. Utan denna vitala information skulle jag kanske aldrig komma mig för att byta till en ny bok. Tänk vad trist det skulle vara och särskilt då ifall det alster jag just plöjt mig igenom var ett rejält visset sådant. En bieffekt på mitt talbokslyssnande är att resten av familjen också har nästan helt övergått till audioböcker. Alla tre sovrum i huset ligger på övervåningen och de kvällar vi alla kommit i säng vid ungefär samma tid hörs det böcker från alla rum samtidigt. Ställer man sig mitt emellan rummen så kan man nog tappa fotfästet i tillvaron rätt snabbt. Tråkigt nog för mig så har även min sambo Agneta nu övergått till talböcker och går ofta till sängs före alla andra med orden, ”nu går jag och lägger mig och läser en stund.” Vi som vet att hon ofelbart somnar inom en kvart säger artigt, ”god natt.” Tur att hon somnar tycker jag som vill lyssna på min egen utvalda bok när jag lagt mig. När hon någon gång lyckas hålla sig vaken får jag helt enkelt vänta med att gå till sängs tills hon somnat. Kommer jag in och stänger av hennes bok blir det snickarboa för tid och evighet. Jag har försökt att med logikens hjälp hävda att det i vårt sovrum nog bör vara jag som i egenskap av blind, och därigenom professionell, bör vara den som har monopol på ljudbokslyssnandet. Agneta brukar dock effektivt slå dövörat till mot mina goda argument eller använder sig av någon annan kvinnlig metod som gör att min eventuella seger skulle kännas alldeles för dyrköpt. Det är då jag för en stund återvänder till Elin för hon gör oftast som jag vill. Henne kommer jag att presentera närmare om en liten stund.  

Även min mobiltelefon babblar ständigt med mig. Denna gång med en mansröst och han heter Ingemar. Här har jag dock en viss kontroll och kan bestämma hur mycket eller hur lite jag vill att den gode Ingemar ska utgjuta sig. Det bästa med talet i min telefon är att jag nu, hör och häpna, kan göra mer än att ringa med den och så fort någon kommer på en bra metod för blinda att ta foton så kommer jag äntligen att fullt ut kunna utnyttja de finesser jag så dyrt betalat för. Till dess roar jag mig med att terrorisera min familj och bekantskapskrets med att skicka oändliga mängder med sms. Ett påbud har också utgått från patriarken om att döttrarna ska skicka ett meddelande utifall de kommer hem sent eller inte alls på natten. Då sprakar det till i luren och efter ett par knapptryckningar berättar Ingemar för mig att min avkomma är i säkerhet men, puss puss natti natti, inte tänker komma hem.

När jag, som alla andra synnerligen välklädda män, vill se till att min kollektion för dagen är välkomponerad och färgmässigt matchad har jag en specialmaskin även för detta. Då är det åter en vän kvinnostämma som gäller och hon ger en skön internationell känsla genom att tala engelska. Manicken ser ut som en strålpistol ur en billig rymdfilm och man håller helt enkelt spetsen mot det föremål man vill veta färgen på och trycker på en knapp. Om jag nu håller den mot mina jeans så säger hon helt korrekt, ”black.” Tråkigt nog för mig så är hon inte helt tillförlitlig för om jag siktar på mitt bruna hår så säger den häxan, ”grey.” Strålpistolen har ytterligare en knapp och när man trycker på den får man tre sifferuppgifter. Vad hon yrar om har jag inte en susning om, men ge mig ett tiotal år till med manicken i fråga så ska jag nog lista ut det. Det kan ha något att göra med luftfuktighet.

Jag hör alltså röster överallt och inte bara här hemma utan även i hissar och bilar. Rätt våningsplan omtalas och utförliga vägbeskrivningar ges utan pardon. Jag är givetvis glad åt denna flod av nyttig information men ibland kan det leda till att jag ser rött så blind jag är. Ni kan inte ens föreställa er hur svårt det kan vara ibland att övertyga en taxichaufför om att jag faktiskt hittar en bättre väg hem än hans svindyra GPS. Varför skulle jag hitta hem arma blinning bara för att jag åkt vägen flera tusen gånger? Nej då är det nog bättre att lita på tekniken.

Jag är alltså fullständigt omgiven av röster men ingenstans babblas det så mycket som ur min dator. Jag har en talsyntes och ett skärmläsarprogram i datorn men ingen punktskriftdisplay. Jag kan läsa punktskrift men äsr väldigt långsam och dessutom skulle jag inte kunna störa och driva hela familjen galen med en tyst och mesig punktskriftdisplay. Nej, vill man ta plats och det rejält så är det en talsyntes som gäller. Den röst jag använder är en mysig kvinnostämma och här är hon nu, Elin. Hon är ett praktexempel på härlig produktutveckling och låter nästan levande. Om jag vore väldigt ensam, kärlekskrank som en klockarkatt eller bara lite mer kufisk i huvudet än vad jag är så skulle jag kunna sitta nätterna igenom och komponera dokument med sexiga grejor åt Elin. Nu gör jag inte det men till och med utan att jag gör det så blir det lite småporrigt ibland. När jag skriver en mening och det sista ordet slutar med bokstaven g och jag därefter sätter punkt så blir det så att ljuva Elin säger, ”g punkt.” Törs inte riktigt tänka på vad det egentligen säger om mig och mitt psyke men jag reagerar varenda gång.

Jag har allvarligt funderat på att skriva ett dokument med uppmuntrande ord och uppmaningar att ta till när jag känner mig som en sopa. Elin skulle då lyfta upp mitt sjunkna jag och få mig att åter lyfta på huvudet och gå stolt mot framtiden. Kanske skulle jag kunna sälja dessa uppmuntrande ord till andra sjunkna själar också och därigenom göra mig en hacka. Det sägs att pengar inte gör någon lycklig men jag har aldrig hört någon fattig människa säga något så dumt. Det finns fler kvinnor i mitt liv och när jag läser dokument på engelska händer det att jag vänstrar med amerikanska talsyntesen Heather. Hon är inte riktigt lika sexig som Elin men hon talar Engelska. Elins engelska är urusel men eftersom jag är så lat så har jag vant mig vid hennes stappliga uttal för det tar sina modiga tre sekunder att byta talsyntes. Jag har ju faktiskt inte hur mycket tid som helst på mig.

Jag hör alltså röster hela tiden och den dagen när jag börjar höra röster som egentligen inte finns där så lär jag knappast märka det. Ytterligare en häst lämnar stallet men jag upplever det bara som ett ökat informationsflöde. Praktiskt på min ära och det är ju redan idag så att vem som helst av oss kan gå omkring och prata för oss själva eftersom de som ser och hör oss ändå bara tror att vi använder oss av en handsfree till mobilen. Det måste ändå ses som en positiv samhällsutveckling att vi som hör röster och pratar med oss själva helt och fullt smälter in. Det kanske är att hoppas för mycket men om dårfinkar fullt ut integreras som en naturlig del av befolkningen så kanske även döva, blinda och rullstolsklubben också snart kan smälta in. Nu kanske jag tog i lite, men man vet aldrig. Vi har i alla fall rösträtt i Sverige och det är bara så att somliga av oss utnyttjar den lite mer än andra.     

Den fantastiska milleniumserien av Stieg Larsson har nu även filmatiseras i Hollywood men tro nu inte att de amerikanska versionerna liknar de svenska. Jag ska som första skribent i världen här ge er en initierad inblick i hur filmerna blev efter att ha blivit Hollywoodiserade med en rejält fet budget.

Den manliga huvudrollen spelas av Johnny Depp och detta därför att tjejerna tycker att han är, ”så jävla snygg”, och därför att han med bestämdhet hävdar att han kan se oerhört journalistisk ut. Vem som skulle spela den kvinnliga huvudrollen var länge oklart eftersom Meryl Streep först tackat ja men sedan ändrade sig. Det som gjorde att hon tackade ja var att hon hörde att det från början var ett svenskt projekt och då trodde hon att hon skulle få chansen att sjunga fler sköna ABBA-låtar. När hon fick klart för sig att det inte rörde sig om en musikal hoppade hon raskt av filmprojektet. Den kvinnliga huvudrollen gick istället till Angelina Jolie därför att alla killar tycker att, ”hon är så jävla snygg”, och därför att hon redan hade några tatueringar.

Jag har fått förhandsgranska filmerna och här är några exempel.

Två ruskiga typer som mest liknar medlemmar i Lynyrd Skynyrd eller Doobie Brothers har diskret tagit sig in på ett sommarstugeområde på sina feta bullriga tunga motorcyklar av märke Harley Davidson. Ingen har förståss märkt någonting utom vår hjältinna Betty(Angelina Jolie) som inne i en av sommarstugorna står framför spegeln och beundrar sitt söta anlete. Nästan som genom ett sjätte sinne känner hon på sig att fara hotar och beger sig genast ut på gårdsplanen för att ta tjuren vid hornen. De två motorcykelkillarna får genast syn på henne och ler lömska hajgrin så att deras skägg spretar.

”Well what have we here if not little Betty.”

“Yes and it looks like she is in need of a little manly attention.”

Båda männen stirrer ondskefullt och börjar famla med gylfen. Vår hjältinna som varit med om s och m förut spöar genast skiten ur de båda skurkarna och avslutar det hela med att skjuta en av männen i båda benen för att sedan ta hans älskade motorcykel och dra sin kos. När hon försvinner i fjärran tittar männen uppgivet på varandra och tar stönande ådter till orda.

”How can someone so small be so strong?”

“Yeah, she was small but her tattoo was gigantic.”

“I’m in pain!”

“Yes, but it could be worse. She did’nt tattoo, I’m a bad little biker, on our chests.”

I den svenska filmatiseringen spelades Paulo Roberto av ingen annan än Paulo Roberto. Orsaken till detta är att ingen vågade ta rollen eftersom Paulo trogen sin vilda ungdom hotat med stryk om någon annan ens gjorde ett försök att få rollen. I den amerikanska filmatiseringen är det Sylvester Stallone som gör rollen som boxaren Paulo. Han tog rollen därför att han såg det som en stor utmaning att försöka spela en riktig boxare. Rollen som det tyska muskelpaketet utan känsel gick självklart till Kaliforniens guvernör. Han nappade på rollerbjudandet direkt då han tyckte att det var lagom många repliker och eftersom han gillar att gå omkring och se stark ut. Eftersom guvernör Arnold är känd som både biffig och känslolös kan den här rollprestationen rent av leda till en Oscarsnominering.

I en annan scen i filmen har Bettan infångats av den tyska muskelbiffen och förs inför sin åldrige och något invalidiserade far som inte träffat henne sedan hon i tonåren försökt elda upp honom med en lagom skakad Molotovcocktail. Bränt barn luktar som bekant illa och hennes far tar denna gång inga risker utan håller henne hela tiden under uppsikt med en laddad pistol i handen.

”Hello father, I’m happy to see that your looking bad.”

“Your still a teenage bitch and I hate you.”

“Oh father, I love you too. If your going to smoke I can light the cigarette for you.”

“It’s my duty as your dad to show you the right way to behave so I’m going to let your half-brother shoot you.”

Efter denna känslosamma ordväxling tar hennes halvbror ut henne i trädgården och skjuter henne. Hon grävs ner och de miffon i biopubliken som inte läst böckerna tror att loppet är kört för lilla Bettan. Då dyker plötsligt Johnny Depp upp och efter en rafflande biljakt där han besegrar både muskelberget och Bettans pappa tar han till orda.

”Hi, I’m Michael Flowertwigg, and as you can see I’m a journalist.”

“Oh no, please don’t publish anything about what you’ve seen today. I promise not to shoot my daughter ever again.”

“Too late you sinner, it’s time for you to pay for your crimes.”

Polisen anländer, för bort skurkarna, gräver upp Bettan som sedan förs med ilfart, här levererat av en helikopter, mot närmsta sjukhus. Då det visar sig att Betty inte har någon sjukförsäkring transporteras hon vidare till ytterligare två sjukhus innan hon äntligen kommer under behandling. Under tiden som man plockar bly ur Betty publicerar Johnny Depp sina artiklar och får stora journalistpriset. Det firar han med champagne och genom att än en gång ligga med sin något överåriga chef Erika, i filmen spelad av Madonna.

För att något av den svenska känslan skulle finnas kvar även i den amerikanska filmatiseringen så anställde filmbolaget några konsulter. Som expert på kvinnofrågor, där skillnaden kan vara stor mellan Sverige och USA, anlitades Anna Anka. Detta samarbete gick väldigt bra och Anna Anka fick även en liten roll i filmen som en lesbisk kinesiska. Hennes man Paul Anka skrev musiken till filmerna och dessa sjöngs in av en då blidkad Meryl Streep. Som konsult anställdes även Christer Fuglesang, och filmbolagets representant sa vid en presskonferens.

”Han är väldigt teknisk och verkar ha båda fötterna på jorden.”

Regissör för filmserien är George Lukas. Precis som med Star Warsfilmerna lär det bli uppföljare som utspelar sig i huvudpersonernas barndom. Förhandlingar om rättigheterna till, ”Pippi på rymmen”, ”Pippi på de sju haven”, ”Mästerdetektiven Kalle Blomkvist” och ”Karlsson på taket pågår för närvarande. Rättigheterna till den sistnämnda lär dock bli svåra att komma åt då de redan köpts upp av ett bolag ägt av Spielberg som vill göra en actionfilm baserad på Astrid Lindgrens klassiker. Den ska utspela sig i Stockholm där en rånarliga ledda av de två skurkarna Little Brother och Carlsberg(sponsringsavtal är redan skrivet med den berömda öltillverkaren) planerar att råna en värdedepå i Western Mountain. Den egocentriske Carlsberg bor på ett tak, har en propeller på ryggen och är halvgalen av det ständiga sockerintaget i form av Kuckelimuckmedicin. En stor del av spänningen i manuset ligger i relationen mellan den av socker höga Carlsberg och den mer sansade ångmaskinsmaskinisten Little Brother. Det ryktas att Danny Devito är tillfrågad som Carlsberg och Marilyn Manson som Little Brother. För att det inte ska bli för mycket av bergscowboys över den erotiska laddningen i filmen har rollen som Little Brothers mamma getts till sångerskan Gwen Stefanie. Hon spelar här en småkåt hemmafru som tänder på tjocka karlar med stor propeller.

Självklart beroende på hur framgångsrika dessa produktioner blir så lär det komma uppföljare de närmaste åren. De svenska författarna kan räkna med en guldålder då intresset är enormt. Vilka böcker som kommer att filmatiseras i Hollywood kan vi bara spekulera om men jag är tämligen säker på att min personliga favorit, ”Ronja rövardotter”, kommer att få sin chans. Den lär få heta, ”Ronja, a badass daughter”, på engelska.

Ännu ett ruskigt och fräckt rån har begåtts i Stockholmstrakten. Denna gång var inte skådeplatsen Västberga utan Östra Orminge i Nacka strax utanför den kungliga huvudstaden. De nattsvarta bovarna drabbade på torsdagseftermiddagen Coop i Orminge centrum och slog både personal och kunder med häpnad. Rånare ett stegade resolut in i affären med en kundvagn som han snabbt fyllde till bredden med kött. Därefter passerade han ut genom kassan och förbi den förvånade kassörskan utan att betala för varorna. Väl igenom kassan la rånaren på en spurt och kutade ute på centrumparkeringen rakt fram mot en bil där rånare två satt väntande bakom ratten. Det stulna köttet lastades snabbt ner i skuffen och med en rivstart drog ekipaget iväg. Ingen hann stoppa de fräcka tjuvarna men registreringsnumret han snabbtänkta och icke blinda åskådare skriva ner.

Fallet har hamnat hos närpolisen i Orminge och en representant för polisen säger att de hyser gott hopp om att lösa fallet. Det är enligt samma källa flera faktorer som gör att polisen känner gott hopp om ett snart uppklarande. För det första tror man från polisens sida att det rör sig om ett insiderjobb eftersom bovarna visste exakt när de skulle slå till och köttdisken var som mest fullastad med blodiga filéer. För det andra är man tämligen säker på ett samband med gårdagens helikopterrån och att köttjuvarna troligen är småsyskon eller möjligen efterblivna kusiner till gårdagens rånare.

”Tar vi den ena ligan så tar vi den andra.”

Säger polisens talesman optimistiskt på plats utanför Coop. Att man dessutom har registreringsnumret på förövarnas bil kan också vara till en viss hjälp i utredningen. Tillslag mot grillfester i området är att vänta.

Det är skönt att ingen kom till skada vid något av de senaste dagarnas rån men det är definitivt en brottsvåg som drabbat Stockholmsområdet. Vi har troligen bara sett början och ingen går säker.

Det är också oroande att en rad rymningar har drabbat 08 området. Nu senast var det några dagisbarn som avvek från rastplatsen utanför sitt dagis i Haninge. Nu vankas indragen frigång och experter från Hall och Kumla ska informera dagispersonalen om hur man får de intagna att stanna kvar på anstalterna. Förslag om färre intagna, större personaltäthet och högre staket är att vänta. Om dessa åtgärder inte ger önskat resultat är indragna fruktstunder och förlängd vila troliga nästa steg.