Synpunkter

Som ni kanske minns från igår så vaknade vår hjälte efter en hård krogrunda och hade förvandlats till en hjältinna. Tillvaron var totalt absurd för vår man som nu, för första gången, fann sig, ofrivilligt, vara i en kvinnokropp. När vi igår lämnade vår hjälte så hade han just börjat bearbeta det uppkomna problemet och den nya situationen på ett ihärdigt och manligt sätt, genom att dricka några koppar kaffe.

Del 2

Två timmar senare satt jag fortfarande vid köksbordet i det som nu var min verklighet. Till min förargelse började jag känna mig hungrig och det var som om min kropp svek mig. Hur kunde jag vara hungrig mitt i denna kris? Egentligen borde jag bara lägga mig ner och dö. Jag åt ett par mackor medan jag fortsatte att fundera över min kropps förräderi. Till min stora irritation började jag också att må riktigt bra. Dörrklockans gälla ringning fick mig nästan att hoppa ur skinnet och jag undrade förargat vem som ville inkräkta på min tillvaro. Dörrklockan skrällde till igen och lät mycket uppfodrande. Den här människan tänkte uppenbarligen inte ge sig i första taget så det var bara att öppna och ta tjuren vid hornen. Hur kunde jag ens tänka på min besökare in spe som en tjur? Med bävan tassade jag fram till ytterdörren och öppnade åt den eventuella tjuren och svor på att göra processen kort om det skulle visa sig vara Rune som återkommit för fler kyssar och smek. Tjuren visade sig istället vara min mor.

"Jaha, och vem är du då?"

Mamma stirrade stint på mig.

"Varför har du Leopolds kostym på dig?"

alla kallar mig för Leo utom min mor som envisas med att plåga mig med mitt fullständiga namn. Kanske inte så konstigt eftersom hon en gång i tiden valt att ge mig det men det var just den här dagen av underordnad betydelse.

"Nå, hur länge ska jag behöva stå här i trappuppgången egentligen?"

"Förlåt, välkommen in."

Pep jag och flyttade på mig så att hon kunde stiga in. Hon stegade raskt förbi mig och kryssade vant in i lägenheten.

"Leopold, det är mamma, var är du lilla gubben?

"Kom och ge din lilla mor en kram nu gubbedubben!"

hade jag nu faktiskt varit den okända kvinna min mor trodde att jag var, och som jag faktiskt också var, så hade situationen varit otroligt pinsam. Morsans omsorg och kärlek var på sitt sätt underbar men ibland kunde det bli lite för mycket av det goda. Jag insåg att den här situationen skulle ha varit pinsam även om jag varit en man och jag haft dambesök. Det var få kvinnor som jag haft att göra med som skulle försitta chansen att retas med mig efter att ha hört min mor gubbedubba mig. För första gången den dagen var jag glad att vara just den jag var. Mamma hade uppenbarligen inte känt igen mig som kvinna och säkert som amen i kyrkan så skulle hon snart vilja veta var hennes älskade pojke höll hus och då var jag tvungen att hitta på en trovärdig lögn. Problemet är att jag aldrig kunnat ljuga för henne. Inte för att jag inte försökt men hon har alltid genomskådat mig direkt.

"Leo är inte hemma just nu men jag kanske kan ta ett meddelande?"

Sa jag i ett försök att stoppa den energiska kvinnan som är min mor.

"Känner du Leopold väl?"

Frågade min mor och spände ögonen i mig.

"Nja, inte så jätte bra än."

Svarade jag helt sanningsenligt, men det kändes som om jag ljög. Det undgick mig inte att hon kraftigt betonade mitt namn. Mamma avskyr när någon kallar mig för Leo och det visade hon nu med stor tydlighet. Hon synade mig uppifrån och ner under tystnad och sedan sa hon.

"Du ser vagt bekant ut, har vi träffats förut?"

Här var det inte lätt att säga vad som var sanning och vad som var lögn men något måste jag svara så jag log intagande och sträckte fram handen.

"Jag tror inte det, men tillåt mig presentera mig, Elsa Somvarman."

Min mor greppade min hand med ett stadigt torrt handslag.

"Margareta, varför har du Leopolds kostym på dig?"

"Den sitter verkligen inte särskilt bra på dig."

I sanningens namn hade den aldrig suttit bra på mig för det var en av min fars gamla avlagda som morsan prackat på mig i ett tappert försök att göra mig lite proprare. Min, i mina egna ögon, utsökta smak i kläder imponerade föga på min mor.

"Mina egna kläder är i tvätten så Leo, jag menar Leopold lät mig låna de här."

Hasplade jag ur mig och hörde hur lamt det lät. Det var beklämmande att behöva spela teater och ljuga min mamma rätt upp i ansiktet när jag råkat ut för mitt livs största kris. Jag skulle helst av allt ha fallit henne om halsen och bett henne om stöd och hjälp men det som hade hänt mig kan inte hända så därför fanns ingen hjälp att få. Dessutom var jag helt säker på vad mamma skulle säga.

"Vad ska pappa säga?"

"Jag måste gå men hälsa Leopold att jag varit här, det var trevligt att träffas fröken Elsa."

Sa min mor och visade sig till min förvåning vara en lika dålig lögnare som jag. När hon gått sjönk jag ihop på golvet och kände mig fullständigt missmodig och väldigt ensam. Om jag inte ens kunde anförtro mig åt min egen mor var jag faktiskt totalt utlämnad åt mig själv. Mannen i kvinnokroppen satt länge på golvet och fällde självömkans bittra tårar.

Det sägs att man ska möta sina demoner med rak rygg och öga mot öga men när detta måste göras genom att se sig själv i spegeln och då demonen är du själv i en skepnad du inte känner igen kan påfrestningen på psyket vara omänskligt stort. Varje gång jag såg mitt nya jag stirra tillbaka på mig från spegeln brast jag åter i tårar. Även detta ständiga skvalande var något nytt. I vanliga fall är det nästan bara tecknade Disneyfilmer som kan få en tår ur mitt manliga jag. Varför hade jag förvandlats till en sådan lipsill nu? Jag hade förlorat massor med vätska, var mentalt instabil och tyckte att verkligheten var obegriplig och skitjobbig, så vad skulle jag ta mig till? Alkohol, sprit, sponken, ja för fan, om jag söp tillräckligt hårt så skulle jag kanske återgå till mitt forna jag. Det var trotsallt under berusningens töcken jag förlorat mig själv till att börja med så då var det logiskt att jag skulle hitta mig själv under samma förhållanden igen tänkte jag listigt och kände mig som en värsta Einstein. Problemet nu var att systemet var stängt och inget drickbart som fyllde mina syften fanns hemma. Jag skulle bli tvungen att besöka den lokala krogen. Inget problem i sig men hur skulle det vara att göra det som, jag svalde hårt vid tanken, kvinna. Jag hade verkligen bestämt mig för att kröka ner mig den här kvällen men i bakhuvudet gnagde ändå tanken på att min belägenhet kanske var ännu värre än vad jag först trott. Tänk om jag aldrig varit en man utan helt enkelt var en kvinna som tror att hon varit en man men som har så grava mentala och alkoholproblem att världen ständigt kastades över ända. I spegeln såg jag en ganska söt kvinna stirra på mig med sin mun fånigt öppen och hårt knutna nävar. Jag bestämde mig och det fick bära eller brista, ett avtåg mot den lokala puben var nödvändig.

Innan jag lämnade lägenheten hade jag desperat rotat igenom hallen och garderoberna efter ett par lämpliga skor. Jag valde till slut ett par gymnastikskor som var de som passade minst dåligt. Det var inte bara det att utbudet var okvinnlig men alla skor var alldeles för stora. Kostym och gymnastikskor utgjorde tillsammans en anslående syn, men nöden har ingen smak.

Hur ska det gå? Kommer vår nyblivna kvinna att nå den lokala puben, och kommer hon att gilla besöket i sin nuvarande skepnad? Svaret på dessa frågor får du kanske i morgondagens avsnitt.