Mysteriet "Allsång på Skansen."
Ikväll visas säsongens sista avsnitt i serien, "Allsång på Skansen." Det går många mystiska program på dumburken men få gör mig så förbryllad som just det här. Att det är kul med svenska och utländska storartister som sjunger och spelar live är uppenbart och att det går i direktsändning ger det hela en skön nerv. Det är också roligt att hela musikkonceptet är brett och genreöverskridande med alltifrån gamla stofiler till nya stjärnskott. Så långt är jag med på tankegången men resten finner jag helt kufisk.
Varför skriker fjårtisarna i publiken huvudet av sig åt artister som Ann-Louise Hansson och Per Myrberg? Det är onaturligt! Jag har inget emot dessa artister, tvärtom, men vad är det de unga skrikhuvudena tycker är så bra? Kan det kanske bara så att de gillar att höras och synas i tv och att de är beredda att tjoa och tjimma för praktiskt taget vadsomhelst? Jag sitter där hemma framför min dumburk och skakar uppgivet på skallen när dessa ungdomar beter sig så, vad mina döttrar skulle kalla, "lame." Vad är det egentligen för fel på dagens ungdom? Var är ungdomsrevolten? Har ni inte hört talas om rock'n'roll ni äckligt välartade snorungar? Gör något ungdomligt, vandalisera något, hångla, tjuvrök, drick ett sexpack folköl, ta ett nakenbad, fixa till en bra skrikmatch med morsan eller farsan, ödsla bort några timmar på härligt meningslösa våldsspel på datorn eller snatta något från närbutiken men ge fan i att sjunga Kalle på Spången på Skansen eller framför tv: n.
En annan aspekt av programmet som är obegriplig för mig är varför någon skulle vilja titta och framförallt lyssna på människor som sjunger falskt. Artister kan ibland under liveförhållanden missa en och annan ton och oftast beror det på dålig medhörning. Det klaffar alltså inte riktigt med det ljud artisten får tillbaka till sig själv på scenen, då det inte är samma som det som går ut via högtalare till publik och tv-tittarna. En sångare som inte hör sig själv kommer obönhörligen att sjunga lite surt oavsett hur skicklig han eller hon är. Det är inte dessa små missöden jag syftar på, för det hör till, utan snarare det som publiken presterar. Mikrofonen skickas runt och varje person får någon enstaka textrad att massakrera. De flesta lyckas väldigt väl med denna misshandel och hemma framför tv: n får tittarna blomkålsöron. Varför är den här formen av musikalisk tortyr så populär? Att just den som sjunger, dennes släkt och vänner och medlemmarna i de dövas riksförbund står ut med olåten är en sak, men varför resten av befolkningen?
Nu är jag inte någon missunnsam typ eller en förespråkare för en nedläggning av det populära allsångsprogrammet för de bra inslagen uppväger med knapp nöd de olidliga. Jag skulle dock i min egenskap av gammal gnällspik och reaktionär vilja slå ett slag för återinförandet av "Oppopoppa". Detta fenomenala program gick någon gång på stenåldern på Skansen och innehöll varje gång artister och grupper av världsklass från både Sverige och utlandet. Det var festligt, fullsatt och folkligt och programledaren avhöll sig oftast ifrån att själv sjunga.
