Beroende av Facebook?
Min dotter påstod i en statusuppdatering på Facebook att hennes föräldrar har blivit mer beroende av just Facebook än vad hon är. Ett sådant befängt påstående måste jag helt enkelt dementera med det bestämdaste här och nu. Jag har i åratal levt lycklig och ovetande om vad mina vänner och grannar har för sig 24/7. Vare sig de har häckat i någon gammal skorv på böljan den blå, plockat svamp och bär, kört båge, stoppat i sig ofantliga mängder med medicin, varit på fester där jag inte varit inbjuden, kört traktor i Finland, mumsat i sig kräftor, tittat på honungsstinna björnar, jobbat för mycket eller tänkt ut någon fullständigt obegriplig mening att lägga ut som ingen begriper så har jag varit lyckligt ovetande om detta. Skulle jag nu bara för att jag ständigt kan hålla mig uppdaterad på vad de vill att jag ska veta plötsligt ha blivit beroende? Löjligt!
Det sägs också att ungdomarna flyr Facebook eftersom åldringarna nu svärmar in som vore de egypternas gräshoppor. Det kan nog stämma och allt jag kan säga är.
”Flytta på er valpar och låt den stora hunden äta.”
Tydligen är det inte så populärt bland de yngre att de vuxna kan kika in på deras förehavanden och vilka vänner de har. Jag skulle aldrig kolla in vilka vänner mina barn har på Facebook. I alla fall inte mer än en gång om dagen.
Min illvilliga dotter påstår även att min sambo Agneta och jag tävlar om vem som har mest vänner på Facebook. Det är faktiskt inte sant. Det är bara Agneta som tävlar för det behöver inte jag eftersom jag har fler vänner än vad hon har.
I min familj så är det min äldsta dotter Camilla, tidigare i denna epistel benämnd som den illvilliga dottern, som sköter om våra datorer. Brakar någon maskin samman är det Camilla vi skärrat ropar på. Skulle jag nu kära vänner försvinna från Facebook på ett till synes oförklarligt sätt så är det något fuffens på gång. Då har jag mitt i detta det fria ordets förlovade land utsatts för hårda och skoningslösa repressalier från min dotters sida och står säkerligen utan dator. Skulle detta förfärliga tillstånd uppstå får vi ta till en nödplan. Jag föreslår att vi träffas och fikar eller äter lunch tillsammans, pratas vid på telefon, skickar ett brev eller åtminstone skickar röksignaler men vad ni än gör så glöm inte bort mig.
