Synpunkter

Det jag ska berätta för er nu hände mig helt nyligen och har fullkomligt vänt min värld upp och ner. En tillvaro, som fram tills de händelser jag här ska beskriva, var stabil, ganska förutsägbar och helt under kontroll. Jag är 29 år, betraktas som gladlynt, har ett bra och välbetalt jobb som jag trivs med, bor ensam i en spatiös trea och är i det stora hela en oförskämt lycklig ungkarl. Jag jobbar hårt, tränar och håller mig i form och när helgen kommer går jag gärna ut och tar mig ett glas, träffar kompisar och möter allt som oftast nya damer. Det är ett skönt liv där jag löser och tillfredsställer behoven allteftersom de dyker upp. Visst festar jag till ibland men det går sällan till överdrift. Hur hårt jag partajat just den kvällen som ledde fram till mina nuvarande bekymmer minns jag inte men vid tanken på den ödesdigra morgonen får jag fortfarande en fadd smak i munnen och gråten stockar sig i halsen.

 Jag vaknade alltså, öppnade ögonen för att möta den nya dagen, och ångrade mig genast. Det skar som knivar i skallen och jag var så illamående att jag knappt vågade röra mig. Jag var så kraftigt illamående att jag tillfälligtvis kom över min vanliga dödsskräck och tänkte på liemannen som en befriare. Det var självklart inte första gången som jag vaknat upp i ett miserabelt tillstånd men den här gången var det annorlunda och jag kände mig rent konstig. Inte bara det att jag mådde pyton utan även det att ingenting på min kropp kändes rätt. Alla tecken pekade på att det skulle bli en riktig skitdag och det mest skonsamma skulle vara att bara få somna om men det var av praktiska skäl helt ogörligt. Viljan till verklighetsflykt var stor men sprickfärdiga blåsan höll mig fast förankrad i verkligheten. Jag gjorde ändå ett allvarligt menat insomningsförsök men det var helt omöjligt. En innovativt desperat tanke kom då för mig.

"Varför inte bara låta vattnet gå och kissa i sängen?"

"Var lite äventyrlig och låt floden skvala så behöver du inte göra någonting nu och kan ta hand om eländet senare när du mår bättre."

Jag undrade missmodigt vad jag hällt i mig föregående kväll för en och annan hjärncell hade uppenbarligen strukit med.

"Lika bra att inte veta, fy för den lede!"

Jag visste förbaskat väl att jag av vissa ansågs vara något av en bror duktig och en kontrollfreak men den här morgonen kände jag mig inte särskilt förståndig.

"Varför är jag ensam?"

"något våp till brud brukar jag ju alltid släpa hem."

"Hon är nog på muggen eller har haft vett att gå hem."

Tänkte jag samtidigt som jag kämpade med att få benen över sängkanten. Hårt blundande mot det ohyggliga ljuset stapplade jag mot toan och den stundande befrielsen för min värkande blåsa. Då hörde jag duschen och kände både lättnad och irritation men log sedan ett leende drypande av manlig fåfänga.

"Är det något som den här killen kan så är det att ragga fruntimmer."

"Många har det varit vill jag lova och man är rena rama Bill Wyman."

"Hoppas att den dumma bruden inte har låst toadörren för då går det åt helvete!"

Jag tryckte ner handtaget och till min stora lättnad var dörren olåst. Med resoluta kliv stegade jag mot toalettstolen och inifrån duschkabinen hörde jag att någon sjöng med basröst ackompanjerad av vattnets skvalande. Jag hoppades innerligt att hon såg bättre ut än vad hon lät. Jag lyfte upp toalettlocket och greppade efter familjelyckan. Där fanns inget annat än könshår och vad som för mina trevande fingrar mest liknade slamsor. Mina ögon spärrades upp och jag tittade ner på min kropp. Där fanns verkligen ingen penis men en buske med ljust könshår och ovanför i blickfånget, två dinglande bröst. Tiden stod stilla, allt blev tyst och min mun öppnades till ett skrik av fasa men inte ett ljud kom över mina läppar.

"tjena stumpan har du vaknat nu?"

Den mörka rösten bakom mig skrämde halvt ihjäl mig.

"Det där går aldrig gumman det är bäst du sätter dig."

fortsatte rösten och jag snodde förvirrad runt och fick syn på en muskulös skäggig man i 30 års ålder. Han stod där och flinade åt mig utan en tråd på kroppen och hans halvstyva lem pekade obscent åt mitt håll. Då brast fördämningen och jag kissade på mig. Det rann varmt nerför mina ben och bildade en pöl vid mina fötter. Jag kunde varken röra mig eller säga något och gapade bara dumt åt hans håll. Vid åsynen av min urinsjö tog han först ett steg tillbaka men fann sig snabbt och det retsamma leendet kom tillbaka på hans läppar.

"Förlåt lilla vän, jag skrämde dig visst."

"Kliv in i duschen du så tar jag hand om det där."

Sa han och pekade mot pölen på golvet.

"Vad i helvete är det som händer?"

Rösten kom ur mig men lät fullkomligt obekant och ljus för att inte säga pipig. Inga ballar men med en kärring röst, det här skulle nog bli en dag jag sent skulle glömma. Jag behövde tid att analysera min situation så jag accepterade tacksamt hans erbjudande och klev in i duschkabinens trygghet. I hopp om ett mirakel eller kanske snarare att den här mardrömmen skulle upphöra undersökte jag noga min kropp under det strilande vattnet. Bristen på manliga attribut var förödande och jag blev alltmer förbryllad och nedslagen. Vad jag hittade visste jag förbaskat väl vad det var och var något som i vanliga fall fyllde mig med fascination och åtrå, men inte när de var en del av min egen kropp. Hur jag än undersökte och bekantade mig med mitt nya könsorgan så kunde jag inte komma ifrån känslan av stympning som växte sig allt starkare i mig. Då föll min blick på mina bröst och jag kunde med kännarmin sakligt konstatera att de var snyggt formade, fasta och ganska stora. Det fyllde mig med tillfällig glädje eftersom jag tog detta konstaterande och tankar som ett ovedersägligt bevis på att jag var en man. Bara en man skulle spana på tuttar mitt i en livskris.

"Nu kan du lugn komma ut för nu är det upptorkat och klart här ute."

Mullrade skägg apan och jag hoppade till av förskräckelse.

"Om den fan rör mig så slår jag in pannbenet på den jäveln!"

Tänkte jag bistert och bet ihop käkarna så att det knakade i tänderna.

"Jag är för fan ingen homo!"

"Måste få bort honom härifrån så jag kan klä på mig och jag gillar inte sättet han tittar på mig."

"Det känner jag igen och innan man vet ordet av så vill han ha sig ett morgonskjut."

"Gå och fixa frukost du så kommer jag strax."

Hörde jag min egen nya och oerhört fjantiga röst säga, eller var det kanske en sexig röst? Det slog mig att det åter var den manliga sidan som kom fram och jag började fundera på sexiga grejor att säga med denna nya ljuva stämma. Tyst och innerligt viskade jag för mig själv.

"Smek mig varm."

"Vad sa du?"

"Ingenting, stick nu är du snäll."

Så fort han gått hoppade jag fram ur kabinen och virade snabbt en handuk runt kroppen. Inne i sovrummet stod jag obeslutsam framför garderobsdörrarna och tänkte att om garderoberna är fyllda med kvinnokläder så är jag en galen kvinna. Försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in och till min stora lättnad hängde där bara manskläder. Då var jag alltså ingen galen kvinna jag var en galen man. Ja ja man får vara glad för det lilla fnittrade jag för mig själv men detta snopp skämt kändes plötsligt inte alls kul. Ett par kalsonger åkte på men sedan blev det svårare för tubsockor på en tjej är ingen höjdare, men det fanns inga alternativ. En skjorta och kostymbyxor åkte på i en hast och jag tittade mig kritiskt i spegeln. Resultatet var långt ifrån lyckat och jag tyckte att de stora brösten putade ut på ett alltför iögonfallande sätt så jag drog även på mig kavajen. Nu gällde det att bli av med bocken i köket på ett så snabbt och smärtfritt sätt som möjligt.

"Butch baby!"

Hälsade han mig när jag klev ini köket.

Jag såg rött och motstod med största möda att rycka åt mig en kökskniv för att strimla den fan. Lugn och fin nu tänkte jag och räknade sakta till tio.

"Hör här Bosse, det här var jätte trevligt men jag har en miljon saker jag måste reda ut idag så det är bäst att vi skiljs för denna gång."

Sa jag högtravande i ett försök att vara innerlig och lättsam på samma gång.

"Rune!"

Sa han och både lät och såg sårad ut.

"vem?"

"Jag heter faktiskt Rune."

"Ja jag sa ju det."

Försökte jag lamt skyla över.

"Det är nog bäst att jag går."

När han sa det såg han uppfodrande åt mitt håll och gav alla tecken på att vilja bli motsagd.

Det blev han inte och en stund senare slog ytterdörren igen bakom honom. Där stod jag då äntligen själv och kämpade med de känslor hans häftiga och överrumplande avskedskyss väckt inom mig.

"Hur jävla snabb får man vara, satans kungskobra!"

Jag drog med baksidan av handen över munnen och sprang mot kaffebryggaren, hällde upp en kopp och satte mig som bedövad vid köksbordet.

Fortsättning följer imorgon.