Veckan som varit.
På måndagsmorgonen hörde jag på nyheterna att tonåringars hjärnor inte är riktigt som de ska. Ingen med tonåringar i sina hem är ett dugg överraskade. Det visar sig att deras hjärnor är outvecklade och de kan liknas med omogna Avokados ungefär och blir inte fullt utvecklade förrän i 20-års ålder. Det är en hel del saker de har svårt att förstå och riskbedömning är helt utanför deras kapacitet. Detta i kombination med deras rubbade dygnscykel gör dem synnerligen olämpliga att ha hemma. Vi arma föräldrar älskar dem förståss ändå så smäll i dörrarna och skrik ni bara små älskade tonåringar, puss på er.
Vädret i början av veckan var i Åre helt förfärligt och tävlingarna kunde inte komma igång. Arrangörerna var bedrövade, frustrerade och förvånade men ortsbefolkningen sa på nyheterna att vädret var helt normalt för februari. Kan det möjligen föreligga en informationsmiss eller går Åres kommunalpolitiker omkring med Pinocchio näsor efter att ha ljugit arrangörerna fulla om traktens fördelar.
I min inkorg har det på sistone börjat komma skräpmail. Alla dessa handlar om samma produkt och det är tydligt att nyheten om min stundande 50 årsdag läckt ut för nu vill man kursa på mig Viagra. Just den potens höjaren nr. 1 Viagra men i dessa mail stavat på alla upptänkliga sätt utom det korrekta. Jag berättade för min sambo Agneta om mail floden och hennes reaktion var.
”Du behöver inget Viagra för du är tillräckligt besvärlig som det är.”
Tack älskling, det finns inget så uppbyggligt som en kvinnas kärlek. På tal om kärlek så fyllde min äldsta dotter Camilla 18 år i veckan och påstår att hon börjar bli vuxen. Snart får hon väl för sig att flytta hemifrån också men det säger jag bara att det parti som får fart på lägenhetsbyggandet i länet får inte min röst. Min lilla bäbis ska bo kvar hemma och förgylla tillvaron för sina ömma föräldrar i många år till, så det så.
Så kom då tävlingarna i Åre igång till slut och Anja tog guld direkt. Guldfeber uppstod i nationen och hon vilade en dag, tittade på ”Time Out” på TV 4 och sedan smällde hon till och tog ett guld till. Första delen av åket sjöng hon,
”tänk om jag hade en liten liten apa”
För sig själv och var oslagbar med en sådan repertoar. Jag satt framför burken och tjöt och gjorde vågen. Tur att jag inte är intresserad av sport för då har jag kunnat bli riktigt upphetsad och det kan vara farligt.
På tal om farligt så rapporterades det på nyheterna om en undersökning som visade att det är farligare att hoppa studsmatta än att färdas i trafiken. Att färdmedel som bilar, bussar och mopeder är överlägsna när det gäller att ta sig från punkt a till punkt b sades det ingenting om i undersökningen i fråga. Det var främst fot och vrist skador som uppstod vid studsmattehoppandet så även om man lagstadgade om att man måste ha säkerhetsbälte, hjälm, flytväst, knäskydd, skottsäker väst, munskydd, visir, plockhandske, suspensoar och myggstift så lär inte den dåliga skadestatistiken rubbas en millimeter.
Jag ser fram emot fler härliga jämförelser som att det är farligare att odla Bananer än att måla tavlor eller vådan av att titta på störtlopp jämfört med att kasta vatten på morgonen.
På fredagskvällen efter att ha haft intimt umgänge med min motionscykel hamnade jag till min förtvivlan framför programmet ”Let’s Dance” med delar av familjen.” Jag beklagade mig över hur utomordentligt svårt det var att få ut något som helst underhållningsvärde ur det som blind. Sambon Agneta hade full förståelse för detta men tyckte själv att det var kul. Jag fortsatte med att ifrågasätta själva programidén med par som dansar fast de inte kan. Den nyblivna 18-åringen tittade lite förstrött upp från TV-tidningen och undrade vad det var för skillnad på det och ”Idol?
På lördagskvällen hade Camilla en liten 18-årsbjudning för släkt och de närmaste vännerna så jag missade schlagerfestivalomgång nr. 2. Min vän Tom ringde och undrade om jag tittade på eländet. Han ifrågasatte om detta var det bästa i låt väg man kunnat vaska fram med 3500 inskickade bidrag i bagaget. På söndagen såg jag reprisen och förstod vad han menade för startfältet var i sanning patetiskt. Inget bra sätt att förvalta ett program som för några år sedan var helt utdömt men på senare år blivit otroligt populärt igen. Kanske jag helt sonika borde hoppa över dessa usla deltävlingar och gå direkt på Pudelns kärna, finalen. Låtmaterialet är av alldeles för låg kvalitet för att programmet ska få ockupera lördagskvällarna i min TV. Jag undrar i mitt stilla sinne om mutor, överdriven önskan att uppnå genrebreddning, ost i öronen hos urvalsjuryn eller kanske ren utmattning hos de fem låtskrivare som totat ihop hälften av bidragen för tionde året i rad, är orsak till den usla kvaliteten. Bäst som jag satt där och undrade bytte jag kanal och fann damernas störtlopp och Anja tog guld igen. Hon flåsade och log, jag gjorde åter vågen och schlagertävlingen förpassades dit den hör hemma, i glömskans land. Hade däremot,
”Tänk om jag hade en liten Apa”
Varit med i schlagern hade tävlingen fått en helt annan dignitet. Artisten skulle vara den läckert höftvickande sångerskan Anja P. endast iklädd bastkjol, två strategiska vantar och pjäxor.
Osportslig?
Motion.
”Kom till mig, jag längtar efter att känna din kropp på mig, bestig mig, svettas över mig och ge allt, fortare, hårdare och intensivare än någonsin.”
Så förföriskt lockar och pockar hon från hörnet i mitt vardagsrum den liderliga hyndan, min motionscykel. Jag lyder som den undersåte jag är min härskarinnas minsta vink och sedan i oktober tränar jag fem eller sex dagar i veckan. Ont gör det för den här kroppen jag huserar i har legat i träda i många år. Fick stålar av mor och far förra året och de sa att jag borde köpa någonting roligt för pengarna så jag klippte till och beställde hem en motionscykel. Snacka om att mitt liv måste vara andefattigt och en total ökenvandring när en motionscykel hamnar på kul listan. Sanningen och säga var jag trött på att låta som en blåsbälg vid minsta uppförsbacke och fettet runt magen är visserligen otroligt manligt och ger en viss pondus men är knappast något som förlänger livet. Nu kämpar jag alltså på och upptäcker till min fasa att det är vanebildande och när jag ändå tränar så går det inte längre för sig att dricka Coca-Cola, så nu är det vatten med bubblor och smak som gäller.
När jag var skolgrabb på slutet av 60-talet var jag bra på kast med liten boll. Tur för mig att jag är svensk för i Indien är kast med små bollar inget att stå efter.
Det är viktigt för självkänslan att vara bra på olika saker och som synskadad kanske ännu mer. Nu är det ibland en enorm skillnad på vad jag som blind själv tycker är en prestation och vad omgivningen tycker. Otaliga är de taxichaufförer som talat beundrande om blinda som kan hitta hem och lätt som en plätt dirigerar bilen via den smidigaste vägen. För helvete, även grästuggande och korkade kor hittar hem. Särskilt svårt att lära sig de backar, gupp, höger och vänstersvängar som förekommer på ens hemväg är det inte. För mig är det mer förvånande att vanliga kroggäster hittar hem på fyllan, och detta även med taxi.
Bildörren på taxin slits upp och in ramlar en kille som uppenbarligen gjort bra ifrån sig på krogen denna kväll och det kan faktiskt vara fråga om ett personbästa.
”Hem!”
Med denna enastående instruktion somnar sedan taxikunden och börjar snarka och små dregla.
”Visst polaren, men var bor du?”
Chauffören beklagar, och inte för första gången, sitt yrkesval och börjar putta på den snarkande kunden. Vore det inte för att det är en riktigt dålig kväll och få kunder i omlopp, så skulle han kasta ut tröttmössan men man måste kämpa för att få lite klirr i kassan.
”Hallå polaren, ge mig en adress”
kämpar taxikillen vidare,
”vad heter vägen?”
”Birka!”
”Birka?”
”Ja, tjatgubbe!”
Taxichauffören överväger än en gång att sparka ut den odräglige fyllbulten men han räknar istället till tio och styr ut i nattrafiken. En stund senare är de framme och kunden ruskas vaken. Han lyfter på huvudet och tittar sig förvånat omkring och undrar,
”Var är vi?”
”Vi är på Birkagatan”,
suckar taxikillen, som nu längtar hem till en öl och en macka.
”Jag bor inte här. Jag bor på Birkavägen i Södertälje.”
Något jag genom åren varit riktigt duktig på är att maska och slippa undan sådant som inte roar mig. Kast med liten boll och brännboll i den idylliska byskolan i Barkarö i klass fem och sex blev baseball och amerikansk fotboll på högstadiet i den Amerikanska skolan i Nigeria, men sedan blev det stopp. Vid början av gymnasiet var min syn så dålig att jag enbart kunde delta i de tråkiga gymnastikaktiviteterna. Gräsligheter som armarna uppåt sträck och löpning alltså men de roliga som bollspel var helt ogörliga. Jag sa till gymnastikläraren att jag inte klarade av hans lektioner med min svaga syn. En rövare och ren chansning från min sida det medger jag och han köpte mina lögner med hull och hår för han var en godhjärtad man som inte ville pressa den stackars synskadade killen. Han kunde helt enkelt inte bedöma min kapacitet och var därför ovillig att kanske visa sig okänslig genom att ställa krav. Jag intalade mig att jag hade det skönt men saknade gemenskapen och upphetsningen i bollsporter som innebandy och basket. Jag var en lat och ful fisk mot mig själv och min kropp.
På tal om fula fiskar så var det den årliga tävlingen i kasst med tonfisk i en stad i Australien i söndags. Tänk om jag fortsatt med att kasta med liten boll och sedan jobbat mig upp till stor fisk, kanske via Mört och Abborre. Då kanske jag hade fått fara till denna fjärran plats för att representera vårt tappra fosterland. Jag är hyggligt musikalisk och borde därför kunna vräka iväg en tonfisk åtminstone en 45 meter vilket skulle vara nytt världsrekord i grenen. Som man bäddar får man tyvärr ligga och ingen ära eller medaljer kommer min väg efter åratal av kroppsbyggande på fel ledd, utan istället timmar av benplågning, svett och tårar på motionscykeln. I min överhettade och svårt plågade hjärna är det en sportgren jag är säker på att slå världsrekord i redan vid första försöket, kast med avskyvärd motionscykel.
Manligt sjuk.
Jag är sjuk, mår riktigt dåligt och läget är kort sagt förtvivlat. Det värker i hela benstommen och en molande huvudvärk plågar mig. Många är symptomen på feber och jag kollade den för en stund sedan men enligt febertermometern har jag ingen onormal temperatur. Nog är det väl själva sjutton att man inte ens kan göra något så enkelt som en fungerande termometer i en tid när man tekniskt tycks kunna åstadkomma nästan vad som helst och till och med skickat ut en svensk i rymden och hämtat hem honom igen. Jag skiter i vad den dumma tingesten säger för jag känner tydligt hur febern rasar i mig och svetten lackar i pannan.
Min sambo Agneta klagar också på att hon känner sig krasslig och det tycker jag är tvärjobbigt för nu är det faktiskt jag som är dålig. Det finns inte plats för två sjuklingar i samma hus och det är faktiskt så att vi män blir otroligt svaga och dåliga när sjukdomar sätter in för vi är i grunden mycket känsliga varelser och har mycket lägre smärttröskel än kvinnor. Skulle män föda barn så skulle dödligheten i barnsäng gå upp till 100 %. Skulle det dessutom vara vi män som hade månadsblödningar skulle mensskydd vara gratis och sjukskrivning ske automatiskt en vecka per månad, för det begriper väl vem som helst att man inte kan gå till kneget om man blöder. Nä, hon får helt enkelt sluta sjåpa sig för jag behöver massor av omvårdnad och sympati.
Inte nog med att jag är sjuk, jag har läkarskräck också. Enda gången jag tar mig till en läkare är när jag redan är så sjuk och har så svåra smärtor att jag inte längre bryr mig ifall doktorn tänker sticka nålar och allehanda otäcka verktyg i min stackars kropp. Högsta vinsten för mig är tillfällen som i Finland när min vän Ulla gav mig en Penicillin kur hon hade liggande så jag kunde bekämpa min halsfluss utan att behöva besöka en läkare. Det var lycka det och Ulla har för evigt en guldstjärna i mitt protokoll.
En kväll på Molly Malones i just Finland träffade jag efter giget med Mr. Coil en kväll två finska damer som ville diskutera musik. De var lite dragna båda två men jag hade inget bättre för mig och slog mig ned en stund och King Crimson avhandlades. Efter en stund frågade jag vad de jobbade med, en fråga som jag efter att ha läst en del intressanta böcker har förstått är den menlösaste och tråkigaste som går att ställa, men damen till höger sa att hon var allmänpraktiserande läkare.
”Å fy fan”,
Slank det ur mig.
”Jag är livrädd för doktorer och går aldrig till någon om det går att undvika.”
Hon skrattade till och sa,
”det gör du rätt i för läkare gör dig bara sjukare.”
Jag vände mig istället till den andra damen och frågade vad hon hade för yrke. Hon sa med varm och förtrolig röst,
”jag är psykolog.”
Då reste jag mig upp och gick.
Nu kan jag inte skriva mer för det tär hårt på mina krafter och jag anar en svag darrning i armarna. Har ingen större aptit men det vore bra om jag kunde äta något stärkande och nyttigt för att hjälpa immunförsvaret i dess svåra stund och jag tror att det finns en laddning spagetti och köttfärssås i kylen som nog kan få tillbaks mig på banan igen. Ingen hemma som kan värma upp maten åt mig så jag får på skakiga ben ta mig bort till mikrovågsugnen själv. Livet är i sanning en prövning och det är långt till Nirvana.
