Synpunkter

Som lycklig far till två fina döttrar så är det ändå vissa saker man mer eller mindre förväntar sig ska hända och det finns inte en chans i världen att man kan undvika hjärtklappning när någon av flickorna kommer hem och säger, ”pappa det är någonting jag måste berätta.” Mina tjejer är 19 och 20 år unga så den första supen, den första killen och en hel del första som jag inte vill veta någonting om, har säkerligen redan inträffat men det finns alltid någon ny orm som kan komma väsande ut ur buskaget. Igår kom artonåringen instormande och var oroväckande uppsluppen. Hon hade dessutom, efter telefonuppgörelse, blivit mött vid bussen av sin storasyster och jag borde ha anat ugglor i mossen redan där.

 

”Jag vet att ni älskar mig vad jag än har gjort.”

 

Konstaterade dottern Mimmi glatt och mitt hjärta sjönk i bröstet. I mitt stilla sinne undrade jag uppgivet vad hon nu ställt till med. Var hon månde med barn?

Nä, det kunde jag ändå inte tro, eller jo det kunde jag men höll det inte för troligt.

Hade hon åkt fast för något kriminellt?

Nä, det kunde jag inte heller riktigt föreställa mig och vad jag vet kan hon inte hantera varken helikoptrar eller stora summor med pengar.

Hade hon köpt en hund?

Det hoppades jag vid gud inte för det skulle bli riktigt besvärligt och föresten så brukar hon låna en hund så varför skulle hon då behöva köpa en egen? Nej något djur var det nog inte fråga om och vi har redan en katt som Mimmi älskar över allt på jorden.

Kanske hade hon dagen till ära provat på något narkotiskt preparat. Klippt en fet hövding, slickat kufiska frimärken, käkat en paj med främmande svampar eller något annat huvudlöst ungdomligt, men varför skulle hon då komma hem och berätta om det?

Plötsligt damp svaret ner i vårt kök och det landade verkligen som en bomb.

 

”Jag har tatuerat mig!”

 

Madre de dios, det borde jag förstått med en gång. På min tid, yngre stenåldern, var det bara sjömän och kåkfarare som skaffade sig dylika prydnader och det var inte precis ett tecken på hög klasstillhörighet. Numera vet jag så klart att det sitter en tatuering på snart sagt var mans röv, för att inte prata om kvinnornas dito.

 

”Var och hur?”

 

Frågade jag med darrande stämma och hukade mig inför svaret. Skulle det vara en apa på ryggen, en tuta på tutten, en kaka på låret, en ventil på rumpan, en anka på armen, ett fredsmärke i pannan eller möjligen en skepparkrans runt naveln?

 

”Det är lugnt för jag har tatuerat mig på foten och det står Camilla.”

 

Med tanken att den skulle vara lätt att dölja hade hon för 700 spänn låtit tatuera in sin storasysters namn i snygg skrivstil på foten.

Jag erkänner villigt att jag blev lite lugnare efter detta besked och frågade nyfiket om det hade gjort ont. Det hade det men inte så mycket som hon väntat sig. Fortfarande exalterad erkände Mimmi att hon redan var sugen på fler tatueringar. Mitt så nyligen återhämtade sinneslugn åkte därmed ut genom fönstret igen. Jag kan vara lika säker på att det kommer fler skinnprydnader på Mimmi som om att det sägs amen i kyrkan. Just nu är det i alla fall bara namnet Camilla som pryder henne men om hon i framtiden kommer att se ut som Lydia i sången av bröderna Marx vet endast gudarna.

Mimmi, ivrigt påhejad av sin storasyster, tyckte att även jag skulle skaffa mig en läcker tatuering. Jag sa att det inte var så kul eftersom jag som blind inte kunde avgöra själv om motivet var häftigt och i min smak. Det förstod mina, nåja, förståndiga döttrar och jag drog en lättnadens suck att de gick på den lätta. Att jag som till och med är mer än tveksam till att ta influensasprutan skulle lägga mig under de tusentals nålsticken hos en tatuerarmästare är helt uteslutet. Det måste finnas mindre smärtsamma sätt att öka häftighetsgraden. Kanske en ny frisyr? Skratta om du vill men jag har knappt ens vågat göra det på de senaste 30 åren. Föressten behöver man inte ändra på sådant som fungerar bra som det är.

Det känns betryggande att jag är blind inför ålderdomen och den senilitet jag med säkerhet då kommer att få uppleva. Om jag såg skulle jag säkert försöka fuska när mina ljuva döttrar besöker mig på hemmet och titta på Mimmis tatuering för att veta vem hon är. Hon skulle då helt säkert få heta Camilla då för jag är en listig jäkel. Detta slipper jag alltså uppleva men min stackars sambo kommer att få en svår ålderdom i sällskap med vår felmärkta dotter.