Synpunkter

Det där med att bestämma sig är inte alltid helt lätt och ibland försvåras beslutet av yttre påverkan. När jag och min familj hamnar på restaurang med min mor och far vid våra besök i Spanien så uppstår nästan alltid följande scenario.

Vi har bänkat oss på en lämplig restaurant och det beslutet brukar faktisk sällan vara särkilt svårt eftersom min mor har örnkoll på de bästa matställena. Familjen fördjupar sig förväntansfullt i matsedeln, utom jag som inväntar högläsning från någon läskunnig. Jag behöver sällan vänta länge och nu är det bara för mig att bestämma mig för vad jag är sugen på. Är jag inte tillräckligt hungrig är det svårt eftersom ingenting låter gott, men om jag istället är alldeles för utsvulten vill jag ha allt på menyn.

Jag brukar trotsallt besluta mig ganska så snart och det är ungefär då som min mor tittar över kanten på sin matsedel åt mitt håll.

 

”Har du bestämt dig Svenna?”

 

Bara min mor kallar mig Svenna, som i mina öron låter lite väl kvinnligt för att vara helt bekvämt, och hon prasslar lite uppfodrande med menyn.

 

”Ja, jag vill ha en risotto.”

 

Svarar jag och är riktigt nöjd med mig själv att jag så snabbt kommit fram till vad jag vill äta.

 

”Det finns oxfilé också.”

 

Fortsätter mamma och det känns som om hon försöker få den kostsamma kötträtten att låta extra god.

 

”Ja, men jag är sugen på risotto.”

 

Försöker jag och tror därmed att diskussionen är avslutad, men så är icke fallet.

 

”Borde du inte passa på att äta oxfilé nu när mamma betalar?”

Att plötsligt tala om sig själv och sin börs i tredje person är ett gamalt mammatrick och det går jag inte på.

 

 

”Tack tack men jag vill nog ha risotto ändå för det var länge sedan jag åt det.”

 

”Ja ja du gör som du vill men jag har provat oxfilén här och den är jättegod.”

 

”Det tror jag säkert men jag är väldigt sugen på risotto.”

 

Då byter hon plötsligt taktik.

 

”Det finns black and white också, det brukar ju du gilla.”

 

”Ja det är kanongott.”

 

Då lyser mamma upp som en sol.

 

”Ska du ha det då?”

 

”Nej, jag ska äta risotto idag.”

 

”Ja ja är du helt säker så, men det är synd att inte passa på?!”

 

Här kan min far möjligen lite halvhjärtat lägga sig i och mumla något om gammal nog att bestämma själv, men det händer inte alltid. Mamma tar sats för att än en gång bearbeta sin tjuriga son men då dyker oftast kyparen upp som en räddare i nöden och min mor ser sig nödsakad att ge upp. Beställning av mat och dryck tar sin början och det är oftast mamma som tar på sig den uppgiften eftersom det är hon som besitter de bästa språkkunskaperna. Det går som på räls ända tills min mor kommer fram till vad hon själv ska ha och till sin förvåning upptäcker att hon glömt bort den lilla detaljen. En lite pinsam tystnad uppstår när hon nästan desperat låter ögonen nagelfara allt vad menyn har att erbjuda. I en flygande fläng får hon bestämma sig, men verkar trotsallt oftast ganska nöjd med sitt hastiga beslut.

Denna procedur uppstår i princip varje gång vi går på restaurang tillsammans och det skulle kännas fel om det inte gick till på det här viset.

Vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på det här just nu, men det kan vara lite mammaabstinens från min sida då hennes besök i fostervattnet i somras bara blev på tre ynka dagar. Jag är vuxen nog att erkänna att jag ibland längtar efter mamma och pappa. Sådana är vi, de moderna männen, har nära till våra känslor.