Synpunkter

Var häromkvällen på hemväg från ett gig då ett sms från yngsta dottern Mimmi ljudligt ramlade in i min mobil. Den exakta ordalydelsen har jag glömt men betydelsen stod skrämmande klar, vår ena katt Lola var dräktig.

Väl hemkommen vändes katten på rygg, något som ibland fungerar på honor, och jag fick känna på de två klumpar Mimmi och sambo Agneta hävdade var kattungar i vardande. Det verkade ganska långt gånget och Agneta beställde någon dag senare tid hos veterinären för en ultraljudsundersökning.

Efter det att Lolas tillstånd konstaterats har jag varit nervös då jag varit ensam hemma. Jag har inga ambitioner att bli barnmorska åt mina katter och faktum är att jag inte ens var med då mina egna barn föddes. Nu beror det på att det var fråga om kejsarsnitt i båda fallen, men ändå. Att reda ut saker och ting när kattunge efter kattunge ploppar ut och det ligger navelsträngar över halva huset är för mig rena mardrömsscenariot. Dessutom vet jag inte ens hur många knattar som är på gång. Att konversationen mellan mig och min katt mestadels består i att hon gnäller ynkligt och att jag snällt frågar vad hon vill kunde det bli rena cirkusen. Det hela kändes som en tidsinställd bomb och jag såg fram emot besöket på djurkliniken så att jag åtminstone kunde få ett besked om ungefär när nedkomsten ska ske.

 

Idag var dagen och vi stuvade in den blivande kattmamman i en kattbur och Mimmi, Agneta och undertecknad begav sig iväg. Vår andra dotter Camilla, som nu studerar i Hultsfred, ville ha en rapport direkt efter besöket eftersom hon är lika fixerad vid kattungar som resten av familjen av honkön.

Lilla Lola som inte uppskattar bilfärder sjöng för oss under resan och fäste sina bedjande ögon på Mimmi som satt i baksätet med henne.

 

”Hon ser ut som en uggla.”

 

Försökte Mimmi skoja för att inte bli nedslagen av kissens olåt.

 

”Tänk om det inte är några kissebarn och hon bara är tjock.”

 

Fortsatte Mimmi och garvade. Jag hävdade att det skulle vara outhärdligt om det hände och att vi då skulle bli tvungna att lämna veterinären med pinsamhetens rodnad lysande över hela öronen.

 

Väl framme och inne på djurens egen sjukstuga blev Lola som vanligt både nyfiken och orolig. Många främmande dofter och skällande hundar gjorde henne minst sagt vaksam. Som den godmodiga katt hon är fann hon sig i att bli vänd på rygg, hennes livs historia som det verkar, och blev undersökt och lyssnad på av den kvinnliga veterinären. Därefter följde en ultraljudsundersökning efter det att en liten ruta rakats på hennes mage. På katten alltså inte läkaren.

Djurläkaren tog slutligen till orda.

 

”Nej, här finns inga kattungar.”

 

Det som vi trott var två kattungar var helt enkelt fettvalkar. Därpå följde givetvis en diskussion om vad slags foder vi gav dem och det konstaterades att det inte var så bra att fortsätta att ge dem mat avsedd för kattungar. Vi fick instruktioner om hur vi gradvis kunde övergå till juniormat istället.

 

”Det är inte bra om katter blir för tjocka för det är svårt att få dem att gå ned igen.”

 

Sa veterinären, och fortsatte.

 

”Precis som för människor.”

 

Plötsligt hade vi inte bara en lite för kraftig katt, jag kände mig själv lite rulltig.

Att maten var för kraftig för våra små honor är en sak men vad gör då inte detta kraftfoder för den bastanta hankatten Svante som ständigt smyger in och tjuväter hos oss? Han är en riktig biff och det sista han behöver är denna kaloribomb avsedd för småpluttar. Inte mundra på att han kastar sig över tjejernas matskålar med en sådan frenesi för det här fäster på fett.

Jag förpassade Lola tillbaks in i buren och Agneta och veterinären började tala om kattungar, löptider och symptom på dräktighet. Min sambo lyssnade uppmärksamt och la allt av vikt på minne.

 

”Vi är ju bara amatörer.”

 

Sa Agneta överflödigt och veterinären gjorde inget för att dementera det uttalandet.

Vi kunde därpå gå till kassan och betala 985 kronor, för det är vad det kostar att göra ett ultraljud på två fettvalkar.

 

På vägen hem i bilen ringde jag till Camilla och berättade om dagens blåsning. Hon blev besviken och tyckte att vi genast borde köra hennes syster Mimmi till sjukan för ett ultraljud.

 

”Jag orkar bara med en besvikelse om dagen!”

 

Muttrade hon och syftade på att hennes lillasyster ska ha barn i april. Vi flamsade en stund, la slutligen på och jag berättade för Mimmi vad hennes storasyster sagt. Då börjad Mimmi berätta att hon hade återkommande mardrömmar om sitt havandeskap.

 

”När jag gör ultraljudet så säger läkaren att det inte finns något därinne.”

 

”Men, men, men jag har tagit tre graviditetstester!”

 

”Det spelar ingen roll, de kan visa fel.”

 

”Men, men, men då är jag bara tjock då?

 

”Just det, och jag skulle vilja tala med dig om bukfett som inte är nyttigt.”

 

Nu ligger Lola och sover. Hon blev alldeles uttröttad av läkarbesöket. När hon väl blir pigg igen så kan hon åter kuta ut och förr eller senare blir det nog fuffens av och med tanke på att processen med grossessen är betydligt snabbar för katter än för människan så kanske Lola eller vår andra katt Alice kan jobba ikapp. Vem vet om inte månaden april kan bli fylld av både kattungar och människovalpar.