Synpunkter

Vi har två egna katter, som visade sig vara honor, men är nu uppvaktade av en stor präktig hane som gett sig den på att adoptera oss.

Han heter Svante men om han skulle fått namn enligt samma princip som mina honor, rockmusiker och huvudfigurer i låtar, så borde han heta Demis Roussos eller Meat Loaf. En söt men rejält stadig kastrerad hane alltså och som det har visat sig även listig.

Eftersom Svante ibland hamnar i kurr med min hona Lola har jag som husse tagit parti för min lilla kisse och hela familjen försöker nu mota Olle, eller Svante då, i grind. Så fort han dyker upp inne hos oss blir han genast utburen och hinner nu oftast inte som tidigare äta tomt i kattflickornas matskålar. Han kör med alla katt trix han har i sin arsenal och spinner högt, sitter vackert och gör allt för att vara oemotståndlig. Jag är tröstlöst blödig när det gäller katter men försöker härda mitt hjärta och förpassar honom ständigt till bron. Varje gång jag gör det ser jag för mitt inre Fred Flintstone som på kvällen sätter ut Dino.

Alla i familjen utom yngsta dottern Mimmi försöker hålla Svante borta ur vår boning men kampen är lång och svår.

Idag satt Svante på vårt fönsterbleck och tjöt. Han tycker uppenbarligen att han bor hos oss och att vi var jättedumma som inte släppte in honom. Vi försökte ignorera hans serenad men det är fasligt vad en liten kisse kan låta, och det var tydligt att det var oerhört synd om honom.

Efter en bra stund gav han upp och olåten tystnade. Vi nickade förnumstigt till varandra och kände att den här striden skulle vi vinna. Det är härligt när man som förälder eller djurägare finner att uppfostringsmetoderna är väl fungerande och ger ett snabbt och tydligt resultat.

Plötsligt stod Svante mitt i rummet. Vi blev minst sagt förbryllade men äldsta dotter Camilla räknade snart ut att Svante trots sin rondör klättrat upp en våning och tagit sig in genom hennes fönster. Hon låter det ofta stå öppet både för att få ett ökat inflöde av frisk luft och för att våra kattflickor ska kunna ta sig in och ut på egen tass.

Camilla bar resolut ut den klotformade kattgubben och gick därefter upp och stängde sitt fönster.

En liten stund senare skulle Camilla bort till garaget några minuter och öppnade misstänksamt ytterdörren. Vi hörde ingen Svante men han kanske bytt taktik så Camilla synade omgivningen noga och med stor misstänksamhet. Ingen kattgubbe i sikte så hon smet ut och gick mot garaget men då hon kastade en flyktig blick upp mot sitt sovrumsfönster fick hon hela ögat fyllt av olycklig katt. Han hade sin kroppsform till trots åter lyckats med mästerstycket att klättra upp men när han funnit fönstret stängt inte kunnat eller vågat ta sig ner. Bönfallande ledsen tog han nu kontakt med Camilla som suckande var tvungen att gå in och upp på rummet för att åter släppa in den envisa kissen.

Hon bar ut honom till framsidan och bad sin ömma moder att hålla ett öga på inkräktaren. Sambo Agneta som förvandlats till en soffpotatis och glodde ivrigt på ”Cityakuten” på dumburken mumlade något ohörbart och gnuggade ner stjärten än djupare.

Nu sover Svante i vår soffa och familjen suckar uppgivet. Vi försvarar oss lamt angående vår oförmåga att freda oss mot kattskrället med att han är så söt och rar.

Imorgon är det en ny dag och kampen går vidare.