Synpunkter

Familjens överhuvud och självkrönte konung blev sjuk och gick ur tiden. Att en vanlig bondkatt med enkel bakgrund och ett stamträd kortare än en loppas penis klättrar till en sådan upphöjd position är inte alls ovanligt och tro inte att införskaffandet av ett husdjur innebär något annat än att du fått tillökning i familjen. Katten Bonham, namngiven efter den berömda trumslagaren i Led Zeppelin, blev 13 år och var lika omhuldad av alla familjemedlemmar från dag ett till hans sista sekund hos veterinären.

 

Kung Bonham

 

Att påstå att det blev tomt efter honom är ingen överdrift och det tog inte många minuter innan vi aktivt började genomsöka nätet efter en ny härskare att placera på familjetronen. Min sambo Agneta ville absolut att vi skulle skaffa två och fick snabbt med sig äldsta dottern Camilla på den linjen. Den yngsta dottern som fortfarande är i Australien sedan över 9 månader hade ingen talan men hade tvivels utan röstat för alternativ 2. Mimmi som är förkrossad över Bonhams hastiga bortgång känner sig frustrerad över att vara på jordens undersida och så långt ifrån händelsernas centrum. När hon var hemma hade hon alltid kissen sovande inne hos sig och överöste honom med pussar och kramar till den grad att vi undrade hur den stackaren stod ut, men han verkade alltid tillfreds med Mimmis ömhetsbevis och tog det hela, som ett äkta majestät bör, med upphöjt lugn.

 

Att hitta katter i början på februari visade sig inte vara så lätt. Kan bero på att om de då ska vara i lämplig ålder så är de tillverkade i november. Inte ens katter tycker att snö är det ultimata underlaget för könsumgänge så utbudet var magert. Vi tittade på annonser om kattungar från hela landet och Agneta och Camilla suckade trånande vid anblicken av små gullebullar i Umeå och Kristianstad.

 

Sent en torsdagskväll dök det upp en annons med en bedårande kull i Östhammar i Uppsala kommun. Jag känner mycket väl till Östhammar eftersom jag några somrar i min gröna ungdom jobbat på en barnkoloni strax utanför, så dessa små charmtroll var absolut inom räckhåll. Vi, i det här fallet Camilla och jag, skrev genast ett mail och undertecknade med Agnetas namn. Både Camilla och jag är otroligt blyga och obenägna att möta främlingar, men att skriva mail törs vi och särskilt om vi får underteckna med någon annans namn. Att ta telefonkontakt är läskigt, och det är något vi bara gör i absoluta nödfall som när Agneta av någon anledning vägrar, så vi skrev Agnetas nummer i mailet. Nu var det i princip bara att vänta så skulle försynen, och kanske ännu mer Agneta, sköta resten. Detta gjorde hon med den äran och på lördagsmorgonen for vi upp för att ta oss en titt på underverken. Jag fick av förklarliga skäl överlåta bedömningen till damerna. Vi sa oss att vi inte behövde ta dem om de inte verkade fina men jag var helt medveten om att chansen att vi inte skulle älska dem omedelbart var lika med noll, och så blev det.

 

Vi möttes redan utanför huset av en halvsyster till våra blivande regenter och hon var så kelig och mysig att vi smälte direkt. Här var det verkligen ingen brist på djur och hästar, kaniner, katter och hundar fanns i mängd hos den mycket trevliga familjen.

En stund senare var vi lyckliga undersåtar till två kattpojkar som nu för första gången i livet stoppats in i både kattbur och bil. Agneta körde, jag satt i passagerarsätet fram och Camilla satt bak bredvid dyrgriparna. De var till en början lite ledsna men lugnade sig snart och lade sig ner och bildade en liten klungbulle. De tittade bedjande på Camilla som tyckte synd om dem men inget kunde göra för att förbättra deras situation. Milen rullade iväg och det hela gick riktigt bra ända tills Agneta sprutade spolarvätska på vindrutan för att förbättra sikten. Både Camilla och jag reagerade direkt och tyckte att det luktade starkt och fränt. Camilla kastade en blick på kissarna och kom med ett varningens ord.

 

”Nu mår han illa, han slickar sig om munnen.”

 

Den av kissarna som fortfarande var vaken tyckte uppenbarligen att spolarvätskan luktade förfärligt. Sekunden efter hörde jag ett hulkande och därpå ett plaskljud och kräkla ett var ett faktum. Den lille stackaren jamade olyckligt och satt mitt i eländet. En stank av gammal kattmat bredde ut sig i bilen och nu hade även kisse två vaknat.

 

”Nu slickar den andre sig om munnen!”

 

Det dröjde inte länge förrän även han bidrog till att fylla buren med kattuppkastningar.

 

”Vi måste stanna och göra ren buren.”

 

Konstaterade Camilla sakligt, men eftersom vi var på motorvägen så dröjde det ett tiotal minuter innan vi kunde svänga av vid Knivsta.

Människorna gjorde rent i buren och katterna rengjorde sig själva. Camilla klappade försiktigt på de små sötnosarna och de började genast spinna. En ny ren handduk lades in i buren, därefter katterna och resan kunde fortsätta och var därefter helt odramatisk, om än en smula doftrik.

 

Väl hemma öppnade jag kattburen och skulle precis be Camilla att fånga in dem för att visa dem kattlådan då de vågat sig ut men hann inte. De nyfikna rackarna hoppade ut efter bara ett par sekunder och den ene satte av som en pil direkt till lådan och gjorde sin grej. Den andre åt först och gjorde sedan även han ett muggbesök. Jag var helt fascinerad över hur snabbt och smärtfritt potträningen gått. Katter är i sanning fantastiska djur!

 

Nu har vi haft dem i några få dagar men deras olika karaktärsdrag börjar skönjas. Inligt familjetraditionen, fast det är jag som bestämt det mot folkviljan, har även dessa gossar fått namn efter rockstjärnor. Den lite ljusare av de två heter Ozzy och den mörkare är Dio. Den sistnämnde är den dominante och en leksak Agneta köpt åt dem båda vill han ha helt själv. Om Ozzy ens vågar komma i närheten av hans pryl så morrar Dio och låter skitfarlig så liten han är. Jag har aldrig hört katter morra förut och är mycket fascinerad. Umgicks månde Dio väl mycket med hundarna i huset? Igår glömde Ozzy bort sig och började leka med Dios roliga leksak. Då kom denne sättande, nappade åt sig sin pryl och bar iväg den i munnen samtidigt som han morrade illsket åt sin dumdristige bror.

Ozzy må vara undergiven men verkar likväl vara den listigare av de två. Han hittar på bus för att driva med Dio och stänger gärna toadörren medan brorsan är kvar därinne och klämmer ur sig de ofantligt stora korvar som små kissar kan åstadkomma.

Ozzy lurade även in Dio i en fälla genom att springa in i vardagsrummet och gömma sig bakom dörren. Stående där ropade han på Dio som intet ont anande kom kutande in bara för att bli påhoppad bakifrån. Han hann aldrig fatta vad som hände förrän han hade brorsan över sig och en vild brottningsmatch uppstod.

Båda är duktiga på att få upp dörrar och om dessa inte stängts ordentligt är någon av busungarna genast där och tar sig in. Agneta hittade en kisse i vitrinskåpet bland kristallglas och finare vaser.

 

”Fan de kan öppna dörrar!”

 

Sa Agneta, men jag tänkte att det nog var hon som inte kunde stänga dem ordentligt.

 

De har också visat sig vara väldig keliga och faktiskt till den grad att de ibland protesterar högljutt om man slutar smeka dem. Till min stora glädje som icke seende låter de väldigt mycket. De har olika röster och använder sig av många olika kuttrande läten för att kommunicera med varandra och oss. De har nu även utrustats med halsband med pingla så att även jag vet var de är. Jag vågade till en början inte lyfta på fötterna alls då de verkade vara överallt hela tiden. Halsbanden rönte inte någon större uppskattning när vi först satte på dem dessa men nu verkar de inte bry sig längre.

 

Eftersom de fortfarande är småkillar så får de finna sig i att det är vi som bestämmer. De busiga småprinsarna finner sig nådigt i att bli bortjagade från diskmaskiner, kylskåp och andra utrymmen där de inte ska vara, men jag vet att det kommer att sluta med att hela familjens tillvaro kretsar kring deras väl från nu och så länge vi får ha lyckan att ha dem hos oss. Det är inte längre lugnt och tomt, det är fullt drag och som de sjunger i reklamen, ”I’m loving it!

 

De nya prinsarna Dio och Ozzy.