Synpunkter

Min 22 åriga dotter Camilla och jag satt häromkvällen och diskuterade vårt ädla fosterlands skattesystem. Vid första påseende så kan detta ses som snillen spekulerar men när du läst några rader in i denna epistel är jag rädd att du istället upplever funderingarna som något från Bill och Bull. Till min dotters försvar kan jag säga att hon är ung och grön och att hon bara var med en liten stund. Det mesta kom ur min skeva skalle då jag låg sömnlös en natt och har just den skärpan och det skarpsinne som en icke utsövd hjärna erbjuder.

 

Det hela började med att nyheten om att bolagiserade idrottsföreningar nu kunde tvingas att betala för polisinsatser vid större arrangemang. Dessa polisiära insatts har hitintills betalats av landets skattebetalare då finansieringen tagits ur polisens vanliga budget. Budget är för er som är för unga för att minnas detta också ett sorts djur man förr i tiden, innan mobiler och datamaskiner, använde för att skicka med meddelanden människor emellan. Budgeten var mycket pålitlig om än en smula illaluktande och ibland distraherad av gröna täppor och grönsaksodlingar. Budgeten var av förklarliga skäl landburna och om man ville skicka något via luften så fick man ringa i en liten, för det ändamålet införskaffad, klocka och då kom en ringduva. På dessa fästes sedan ett meddelande som snabbt och smidigt kunde sändas till lämplig mottagare. Att dessa ringduvor kunde säga, ”du ringde va” är däremot en vandringssägen och dementeras härmed.

Hur som helst så tyckte både Camilla och jag att det lät vettigt att idrottsföreningarna tar sina egna kostnader vid dessa stora och oftast enormt inkomstbringande evenemang. Nu är sport en allvarlig sak för många och denna fråga lär dela folket i minst två läger.

Camilla som är en strävsam vikarie på dagis och student såg här en möjlighet att slippa betala för något hon inte bryr sig om och hade ett än mer radikalt förslag.

 

”Borde man inte kunna få gå ur sporten på samma sätt som man kan gå ur statskyrkan?”

 

Det tyckte jag var nytänkande och jag berättade att jag i åratal tänkt gå ur statskyrkan då religion inte riktigt är min kopp te men inte längre vill det då jag anser att kyrkorna gör en kulturell välgärning. Camilla höll med och några minuter senare gjorde någon svensk hjälte mål i en fotbollslandskamp och alla sportreportrar gottade sig i detta, som de tyckte, urtjusiga mål. Min dotter var inte imponerad.

 

”Vad var det för snyggt med det där då?”

 

Hon ansåg bara att fotboll var skittråkigt och att målet i fråga inte gav henne några som helst rysningar av välbehag. Hon ville fortfarande gå ur sporten och även jag var svårt frestad.

 

På detta följde som sagt en sömnlös natt då jag dissekerade det svenska skattesystemet. Här är några av de krokiga tankar jag utsatte mig själv för under natten.

 

Det demokratiska skattesystemet är bara ett kryss bort.

 

Eftersom vi varje år lämnar in en inkomstdeklaration så skulle införandet av detta nya system inte innebära mer än några minuters extra arbete för varje medborgare. Deklarationen är numer så pass förenklad att tilläggandet av en blankett i förfarandet inte borde drabba alltför hårt.

På denna skulle varje enskild skattebetalare kryssa för vad de vill att skattepengarna ska gå till. Det är alltså inte så att man betalar mer eller mindre skatt beroende på hur man kryssar, det är bara en fördelningsfråga. Det torde på det viset snabbt bli tydligt vilka konsekvenser dina val får i realiteten. Om för få glömmer eller struntar i att kryssa i rutan för åldringsvård så sitter ganska snart mormor inte längre på hemmet, med mat värme och bekvämligheter, utan i en snödriva utanför med de andra åldringarna som dragit nitlotterna om vilka som får stanna kvar inom omsorgen. Om å andra sidan alla tänker på sina äldre släktingar så kan istället personaltätheten ökas, lokalerna upprustas och slottsstek med god gräddig sås serveras istället för makaroner med ketchup eller nudlar.

Om alltför många känner sig osårbara och kärnfriska vid blankettifyllandet så blir sjukvården därefter. Då får du kallt räkna med att bli bryskt hemskickad när du ankommer akuten med ditt brutna ben. Du får själv försöka tejpa ihop skiten och spänna åt med ett par tvingar från snickarboden.

Samma hårda konsekvenser kan komma att gälla när brandförsvaret gör en insatts. De ynka medel de fått till sitt förfogande kanske bara räcker till att betala själva utryckningen. Enda fördelen med detta är att du när ditt hus brinner ner har sällskap med ett gäng käcka brandmän som saknar ekonomiska resurser att spruta vatten på din kåk och ägna sig åt brandbekämpning i största allmänhet. De är dock trevliga och ger dig uppmuntrande tillrop och visar stor empati för din belägenhet. De kan även mot ringa ersättning posera med familjen för fotografering. Med dessa stiliga gossar hållande starka armar runt axlarna på dig och din familj, och med ditt brinnande hem som bakgrund, kan du få en fantastiskt dramatisk bild till familjealbumet. Härligt då att den är så fin eftersom alla dina andra bilder och minnessaker just håller på att brinna upp.

Om landets barnlösa del av befolkningen inte tycker att barnomsorgen är viktig blir det digra konsekvenser även där. Barngrupperna växer till 40-60 barn per avdelning och personaltätheten är sällan mer än två. På grund av den strama budgeten råder vikariestopp och större delen av pengarna går åt till hörselskydd åt personalen och plåster och gasbinda åt barnen. Klausuler om ansvarsfrihet beträffande borttappande och skador på barnen, både vad gäller barnstugan och dess personal, lär infogas i de barnomsorgskontrakt som föräldrarna skriver på vid inskrivandet av barnen på sagda barnstuga. Med hjälp av sponsring är det däremot inte alls omöjligt att telningarna kan få både glass och chokladsås till mellanmålet på fredagarna.

Beträffande polisens arbete så lär inte uppklarandeprocenten gällande inbrott påverkas nämnvärt om de så får ökade resurser mot idag. Minskade anslag lär dock obevekligen leda till ökat läktarvåld på hockey och fotbollsmatcher. Inga barnfamiljer törs längre gå och de sitter istället hemma och spelar tv-spe. Huliganerna har fritt fram att slå varandra sönder och samman och Black Army och andra liknande kamratföreningar köper ofantliga mängder tejp och betvingande verktyg. Chansen att statsministermord löses sjunker om möjligt ytterligare.

 

Ni läsare med ert vassa intellekt har säkert redan för länge sedan förstått principen men det finns ännu ett par kniviga aspekter att granska.

 

Statlig eller kommunalskatt?

 

Att få ogina 08: or och andra egoistiska stadsbor att lägga pengar på infrastruktur, både i form av vägar och bredband, i norrland och annan glesbygd lär bli svårt. Endast huvudleder till skidorter och vandringsstråk lär kännas viktiga. Ingen söderkis lär fälla några tårar över att bredbanduppkopplingarna norr om dalälven fortfarande är kvar på apstadiet.

Lika svårt lär det bli att förmå snapphanar, lappjävlar och andra lantisar att bidra till sportarenor i den vackra kungliga huvudstaden eller ett Nya Nya Ullevi i Göteborg.

Det blir genom dessa exempel oerhört tydligt att vissa skattefrågor bör vara kommunala och om inte för något annat skäl så för att slippa ett inbördeskrig.

 

Hur skulle det bli med det nya skattesystemet?

 

Jag funderade länge och väl, eftersom jag inte kunde sova så hade jag ju inget bättre för mig, och kom fram till att det nog inte skulle bli någon större skillnad mot idag.

Vi är ganska enkla och oftast väldigt förutsägbara varelser med liknande behov. Därför så tror jag att de stora utgiftsposterna skulle vara samma som idag och att de skulle få samma eller möjligen lite större resurser. Äldreomsorgen, sjukvården, tandvården, barnomsorgen, polismyndigheterna, brandförsvaret och skolan skulle få fortsatt stor och troligen ökande del av skattekakan. Det är helt logiskt eftersom dessa poster alla innehåller saker vi behöver nu eller senare och även om du skulle stå ut med att dina gnälliga gamla släktingar sätts ut i snön så vill du inte tids nog sitta där själv med kall rumpa, tejpat benbrott, hemgjorda kryckor och dålig syn, döv och med dåliga tänder.

Beträffande kulturen är det nog betydligt mer splittrat. Nu kan det vara så att mina egna åsikter blir alltför tydliga men jag tror att det lär dröja innan det finns en majoritet för byggandet av ett nytt operahus. Hur hårt det subventioneras kan du tänka på när du nästa gång betalar en förmögenhet för att få en biljett till en konsert med någon gammal eller ny rock eller popartist och det blivit en fullkomlig krater i plånboken.

När det gäller kultur får man nog tänka brett för att alla ska få sitt. Jag som blind tänker inte kräva höga biljettpriser för entré till museum och konstgallerier bara för att jag inte kan se mästerverken. Det är dock frestande och inom skattepolitiken kan nog kulturen för en gångs skull bli ett hett ämne för debattprogrammen på tv.

 

Försvaret är svårt att sia om. Det kan vara så att fler än jag fortfarande är rädd för ryssen och skulle vilja att vi åtminstone teoretiskt ska ha en tjallemuck när de plötsligt poppar upp i skärgården med vapen i hand och dåliga intensioner. Är man å andra sidan benägen att tro att vi aldrig mer ska drabbas av krig så finns det massor med pengar att spara genom att inte kryssa i rutan för försvaret.

 

 

 

Det går nog inte att skärskåda skattesystemet utan att ta en titt på invandringspolitiken och dess frågor. Det finns alltid de som hävdar att det släpps in för många invandrare men om några år när vår alltmer friska och långlivade befolkning går i pension och det inte finns tillräckligt med unga människor att hålla hjulen igång kan det bli en helt annan ton i skällan. När dina kära barn och barnbarn helt enkelt gett fan i att kryssa i rutan för åldringsvård blir det nog ett fasligt bölande efter stora starka invandrare. När röven är som kallast är invandraren som varmast, skulle man kunna säga.

 

Är vi medborgare utan empati och förståelse för annat än våra egna behov?

 

Nej, det tror inte jag. Det kan till och med vara så att ett sådant här skattesystem skulle vara lite snabbare i tillrättandet av missförhållanden. Befolkningen skulle inte acceptera att svårt cancersjuka behandlades som simulanter av försäkringskassan och sittande regering. Då blir det nog som Putte med cigarren sa i tv en gång i forntiden.

 

”Jag garderar med kryss!”