Synpunkter

På fredagskvällen stördes plötsligt friden i vår boning av att dörrklockan skrällde. Min alltid lika gladlynta sambo Agneta ropade ett välkomnande och ljudstarkt, ”kom in!” dörrhandtaget rörde sig upp och ner några gånger men den eller de som ville komma in verkade oförmögna att forcera ytterdörren. Agneta mumlade något, som jag tror var en sirligt vacker dikt om kärleken till medmänniskorna, och öppnade intet ont anande dörren. Utanför stod ett par ruskiga ungjävlar. Nu ska ni inte tro att varken Agneta eller jag har någonting emot barn, tvärtom faktiskt, och i sanningens namn så var det nog inte ett par ungjävlar utan snarare ett par mycket unga djävlar. Den ruskiga duo som parkerat sig på vår farstukvist var grannflickor i femårsåldern men var nu utrustade med spetsiga öron och horn i pannan. Det var alltså dags för bus eller godis och det var precis vad den mer talföre och betydligt gladare av de två småmonstren sa.

”Vad händer om ni inte får något godis då?”

Undrade vi och fick genast veta att vi då skulle få toapapper nedstoppat i vår brevlåda. Vi tillstod att det skulle vara nästan lika hemskt som räkningar i fönsterkuvert och att vi genast skulle leta fram något smaskens att muta marodörerna med. Som tur är för oss så har Agneta koll på sådana här ting och hade köpt hem godis. Hade det hängt på mig så hade vår brevlåda snart besudlads med toapapper för jag har oftast nollkoll på sådana här företeelser, utom då det gäller påsken då jag gömmer mig och ser till att inga lampor är tända för att det ska se ut som att ingen är hemma.

Jag har full förståelse om ni tolkar detta mitt beteende som att det faktiskt inte är någon hemma.

Agneta ville att även vår dotter Camilla skulle fåbeskåda det söta oknyttet så hon vrålade av sina lungors fulla kraft till övervåningen där Camilla befann sig. En av djävlarna går på dagiset där hon jobbar extra så det skulle vara kul för henne tyckte Agneta. Vår oerhört renliga dotter befann sig dock i duschen och tyckte inte att det var något bra förslag att komma ner. Då vände sig Agneta till spökflickorna och sa.

”Ni kan väl komma tillbaka om 10 minuter så att Camilla kan få se hur söta ni är?”

Det gick däremot inte för sig och de unga djävlarnas talesperson förklarade.

”Jag har ingen klocka så jag kan inte veta när klockan är 10.”

Detta argument var omöjligt att bemöta så vi ropade bara hejdå när de försvann ut i mörkret för att förgylla tillvaron för några fler och för att fylla på sitt godisförråd.