Synpunkter

Min sambo Agneta och jag hamnade till min stora förtjusning vid korvkiosken idag för att inhandla något gott och onyttigt till lunch. Hon beställde en stor ostburgare och jag en ännu större och vi stod där i folkmyllret och inväntade ivrigt våra beställda födoämnen. En ung mamma med två barn kom strosande och redan innan hon nått fram till luckan i korvkiosken hörde vi hur hon frågade ett av barnen om han ville ha en toast.

”Jag vill ha en glass!”

”Nej inte nu.”

”Jag vill ha en glass!”

”Du som var så hungrig, ska du inte ha en toast?”

Den lilla familjen var nu framme vid luckan och den tålmodiga mamman vände sig åter till sitt barn med vädjan i rösten.

”Mamma tänker äta en toast, ska inte du ha en också?”

”Jag vill ha en glass!”

”Det finns inga glassar, de är slut.”

Barnet pekade då på skylten med glassutbudet och försökte därmed påvisa att det visst fanns glass, massor av glass.

”Ja det finns bilder på glass men den är slut.”

Hävdade mamman tålmodigt, men en aning av desperation hade börjat krypa in i hennes röst. Då kom killarna i korvkiosken till hennes undsättning och båda hävdade bestämt att glassen var tillfälligt slut men att de skulle få påfyllning nästa vecka. Inför denna hord av vuxna som var emot ett glassinköp fick barnet motvilligt ge sig och familjen begav sig in i korvkioskens inomhusdel för att knapra på toast.

Agneta och jag hade varit mycket roade av det lilla dramat och flinade i glatt samförstånd. Jag böjde mig fram till Agneta och sa att om någon nu kommer och köper en glass så att det glassugna barnet ser det så kommer hans tilltro till vuxna att få sig en rejäl knäck. Enda tolkningen från hans synvinkel skulle vara att alla ”stora” ljuger så det hoppar grodor ur munnen på dem. Det var livlig handel i korvkiosken den här dagen och vi blev stående en liten stund i väntan på godsakerna. Inifrån kunde Agneta fortfarande höra hur barnet ville ha glass. Nu dök en annan mamma med barn upp och de gick raka vägen fram till luckan. Mamman vände sig till sitt barn och frågade högt och ljudligt.

”Vill du ha en glass?”

Agneta och jag tittade genast flinande på varandra för nu nådde detta verklighetsdrama sin kulmen. Hur skulle nu det hela gå till? Skulle korvgubbarna försöka smuggla glassen lite diskret till den nya kunden eller riskera att sabotera det andra barnets tilltro till vuxna? Agnetas och mitt intresse visste sig inga gränser och våra öron viftade nyfiket. Spänningen var olidlig och då kom svaret från barnet som erbjudits glass.

”Nej, jag vill ha en korv.”