Bandybrud
Som det så vackert heter, ”räddade musiken mig från sporten”, och jag har i möjligaste mån försökt att detsamma ska gälla för mina barn. Båda töserna började tidigt musicera och min äldsta, Camilla, gör det ännu. Min oro gäller snarare lilasyster Mimmi, som trots tidigt gnidande på fiol, nu börjar visa oroväckande tecken på sportintresse. Hon slutade lira fela mitt i sitt värsta tonårsuppror då fiolen inte riktigt passade ihop med hennes punkiga uppenbarelse. Det kan jag förstå för hur det än är så är fiol i de flesta fall rätt fjolligt och inte alls att jämföras med storasyster Camillas val av gitarr som instrument.
Oavsett lirande eller inte så har sportintresset i mina döttrars fall pendlat mellan svagt och helt av och jag har förnumstigt konstaterat att min uppfostringstaktik varit särdeles lyckad. Camilla har visserligen vid ett par tillfällen uttryckt en vilja att gå på en hockeymatch live, troligen smittad av deras mors och mitt skrikande framför burken vid ishockeylandskamper. Då har Camilla som den musiker hon är tänkt att om det är spännande på tv så måste det helt enkelt vara ännu vassare på plats i arenan. Jag är stolt över min dotters stora slutledningsförmåga men gudskelov har hennes små initiativ aldrig lett fram till ett faktiskt besök på någon sportarena anat än på rockkonserter. Mimmi däremot har aldrig haft ro att sitta still framför en hel match och det tycktes mig att hon räddats från sportens förbannelse trots sin bortlagda fiol. Mina kära döttrar har alltså haft en lugn och trygg uppväxt utan hot från huliganer, onödig upphetsning, svåra besvikelser vid sportsliga nederlag, euforisk lycka vid sportsliga segrar, krav på oändlig försäljning av bingolotter eller skryt och bråk beroende på vilket lag man håller på eller är medlem i. Det var därför jag stirrade i blind förvåning på Mimmi igår när hon klev upp vid tolv och gjorde sig klar att ge sig iväg. Det var rejält tidigt för att vara Mimmi på en söndag och jag undrade därför nyfiket vart hon skulle. Svaret att hon skulle iväg med sin väninna Linnea och hennes familj för att kolla på Hammarby gjorde mig ännu mer nyfiken. De skulle inte till någon idrottsplats eller arena som jag först trodde utan till en sportbar. Gröne Jägaren, känt för sitt skumma Hammarbyklientel, var målet för nu var det match och enligt Mimmi så var hennes väninna och hela hennes familj värsta Hammarbyfreaksen. Mimmi vinkade farväl och smet iväg genom ytterdörren och jag stod undrande kvar. ”När blev Mimmi intresserad av fotboll?”
Några timmar senare fick jag ett sms där Mimmi jublade över hur kul hon hade. Jag som hade sett några glada statusuppdateringar på Facebook gällande Hammarby, skrev att det verkade som om det gick bra för laget och att det säkert bidrog till stämningen. Hon skrev tillbaka att det stod 3-1 och att folk var som galna. Det kom ytterligare ett sms från Mimmi någon stund senare där det stod, ”vi vann håll för öronen.” ”Jaha”, tänkte jag, ”så har man plötsligt en fotbollsintresserad dotter.” ”Ja ja det kunde varit värre, hon kunde varit narkoman eller prostituerad.”
På kvällen satt jag bänkad framför tv: n för att kika på ”Parlamentet” och råkade därför se några minuter av tv 4: a sporten. Det var då jag insåg att Mimmis situation var värre än vad jag först hade trott. Hon hade inte alls varit på fotboll hon hade varit på bandy. Här var det då verkligen ingen föräldrapåverkan för varken barnens mor eller jag har någonsin spanat på bandy i barnens närvaro. Om min förvåning var stor tidigare så var den monumental nu. Tänk om denna oroväckande utveckling fortsätter då Mimmi åker till Australien om några veckor! Där finns det otroligt mystiska sporter att snöa in på. Australiensisk fotboll, som mer lär likna rugby än fotboll, kanske förgiftar hennes unga sinne med sin intensitet och manliga våldsamhet. Om inte denna djuriska idrott fångar henne så kanske känguruboxning eller kram med liten koala blir hennes nya kopp med te. Med tanke på att hon faktiskt inte ens kunde åka på semester till Bali utan att bli biten av en tiger så finns det inga gränser för vad hon kan råka ut för. Jag måste nog tänka positivt istället och hänga upp mitt hopp till att hon kommer att drabbas av en sådan våldsam längtan efter bandy att hon skär ner sitt planerade år på jordens undersida med en 10 eller 11 månader. Det som talar emot är att bandysäsongen just tog slut. Jag bör med det snaraste informera Mimmi om att det finns en variant som spelas inomhus året om. Jag kan nog hävda att den är lite hippare också för det hörs på namnet, innebandy. Håll tummarna för mig människor för jag är inte bered att klippa av navelsträngen ännu, för det gör ont surru, ont!
Inte nog med att Mimmi inom kort tänker ge sig iväg till världens ände så började Camilla idag dilla om att skaffa sig en studentlägenhet när hon börjar plugga på universitetet i augusti. Studentlägenhet, nu får hon väl ge sig ändå! Jag har inte skaffat barn till världen för att de ska flytta hemifrån! Jag tycker nog att det är lite för tidigt eftersom de bara är 19 och 21. Vi ömma föräldrar har massor kvar att lära dem om den otäcka världen därute innan de är redo att lämna redet. De bör nog också betänka att pappor är känsliga varelser som inte tål hur många svåra separationer som helst. Nu står mitt sista hopp till en synnerligen långvarig flygstrejk och att Camilla inte kommer in på universitetet. Helt omöjligt är det inte för det är trotsallt löneförhandlingstider och Camilla är faktiskt en blondin.
