Nålen mot nöff nöff
Den stora vaccineringskampanjen mot svininfluensan närmar sig med stormsteg och nu verkar det som att det endast kommer att krävas en injektion för att kanske få ett visst skydd mot smittan. Trots denna goda nyhet så tänker jag inte ta någon spruta. Jag är bara blind och är knappast att beteckna som tillhörande någon riskgrupp, och dessutom är det vida bekant att ont krut inte förgås så lätt. Detta till synes huvudlösa beslut är faktiskt grundat på en listig plan från min sida och jag tänker så här. Om alla andra tar sig samman och hasar ner till pilkastningsarenan och ser till att få sig sin dos så kommer försvinnande få att ramla omkull i svår influensa. Då finns det inte så många som kan smitta ner mig och även lilla jag klarar friskhetsbiffen. Jag förstår om det finns de som tycker att jag är en rutten svikare och smitare som inte tar min spruta, och särskilt nu då det framkommit att det bara behövs en men vi redan beställt dubbla doser. Vi kanske kan vaccinera landets grisar med överskottet eller ge vaccinet till något land med taskig ekonomi, kanske Island.
Redan som liten skit var jag obenägen att ta sprutor och jag minns en gång i trean eller fyran då vi blev kallade till syster för någon form av injektion. Alla gick lydigt dit och ställde sig i den olyckliga raden utom lilla jag som raskt och beslutsamt gick hem. Om jag fick lov att ta sprutan senare har jag inget minne av och då gör det inget. Hoppas bara att det inte var den berömda antiblindhetssprutan som utdelades den dagen för då gjorde jag trotsallt en miss.
Nu är det inte smärtan i sig som gör att jag inte vill delta i den stora folkvaccineringen utan en del andra pikanta detaljer. Med min otur hamnar jag säkert som sista patient innan lunch då sprutmekanikern är helt förbi av trötthet efter en hel förmiddags stickande. Han eller hon är med största säkerhet också en av de som kallats in extra. Han eller hon är jättetacksam för chansen att få komma ut och göra lite nytta och träffa lite folk, för det har ju på sistone blivit lite långtråkigt att bara sitta hemma och känna hur Parkinson och seniliteten blir allt värre. Extrainkomsten kommer så klart också väl till pass i dessa bistra tider då pensionärer ska ha det jävligt och besvärligt eftersom de inte längre jobbar. Jag min fega stackare vill alltså inte besprutas av denna av sjukdom, undernäring och trötthet blixtinkallade före detta vårdpersonal. De kanske siktar på min arm och vips så sticker de mig i ögat. Helt uteslutet, man kan ju bli blind!
Om nu min feghet leder till att jag får svininfluensan så är ni kära läsare och medborgare i Sveriges land i er fulla rätt att håna mig och inte tycka ett dugg synd om mig. Jag kommer att ta detta som en man. Kvidande, snörvlande, ulande, bedjande böner om nåd till vår herre kommer jag att tycka tillräckligt synd om mig själv så det räcker ändå, men om ni bespetsar er på ånger från min sida så får ni chi.
