Synpunkter

Har du någonsin en känsla av att det händer något otroligt spännande någonstans i din närmiljö och att alla de häftigaste människorna är där utom just du. Du är av någon outgrundlig anledning inte inbjuden eller vet helt enkelt inte om den stora händelsen. Det kan också vara så att det är någon du är förutbestämd att träffa och om du blir sittande hemma så kommer du att missa henne eller honom. Jag drabbas med jämna mellanrum av den här villfarelsen och måste då bege mig ut för att leta rätt det som mina instinkter påstår finns därute.

På den tiden då jag fortfarande såg och var yngre än idag, men lika långhårig, kunde jag under något års tid ta moppen. Jag bodde i den lilla skånska orten Skurup och kunde med lätthet åka runt till alla de tänkbara platserna för att hitta det där vaga jag sökte efter. Det gick fort att leta igenom byn och även om jag inte hittade något spännande så kunde jag i alla fall återvända hem i full vetskap om att jag faktiskt inte gick miste om någonting. Dåliga eller särskilt oroliga dagar fick jag genomsöka hålan ett par gånger innan jag fick frid. Det som var bra med mitt oroliga irrande på moped var att jag fick en stark och skön frihetskänsla, och nu när den är något naggad i kanten inser jag hur värdefull den var.

Efter min flytt till Upplands Väsby, och med ytterligare försämrad syn, byttes mitt sökande vid oroliga dagar från moppe till apostlahästarna. Väsby är ingen världsmetropol men man knatar inte runt förorten på en kaffekvart, och speciellt inte om man som svagsynt vill undvika att gå in i alla lyktstolpar och andra hårda ting längs vägen. Jag vandrade mot de platser jag trodde mest på och hoppades alltid finna det jag sökte efter nära stationen eller centrum. När jag någon gång trotsallt träffade på någon annan vandrare så var mötet nästan alltid en besvikelse. Blev lite som att vinna 25 spänn på en trisslott när man faktiskt är ute efter storkovan. Mötet gav ett visst löfte om att det faktiskt gick att hitta något eller någon därute om man bara gav sig hän en liten stund till. Jag mötte kanske någon snubbe från klassen som jag kände igen men inte hade någon vidare kontakt med och ville egentligen möta den där söta och mystiskt bedårande tjejen jag var säker på fanns därute. Det där gänget som stod och pratade ihop sig inför det stora partajet, och bara väntade på en festlig kille som jag för att kunna ge sig hän, lyste också med sin frånvaro. Träffade heller aldrig på min musikaliska soul mate som tillsammans med mig genast skrev rocklåtarnas rocklåt. Svårt att hitta det som kanske inte ens fanns annat än i mitt rastlösa inre och besvikelserna duggade tätt under de här promenaderna. Om jag kände mig ensam när jag gick hemifrån så var det ett intet mot hur jag kände mig när jag återvänt hem. Var timmen sen hamnade jag oftast i vardagsrumsfåtöljen med ett par hörlurar på skallen och öronen fulla med världens bästa musik att drömma sig bort till.

Jag får än idag titt som tätt oroliga tankar och då tycks det mig att jag sitter på häcken i Östra Orminge och missar allt roligt i hela världen. Alla gör säkert något väsentligt och stort och det är bara jag som totalt slösar bort min dyrbara tid. Att ta blindkäppen och vandra ut i Orminge skulle inte räcka till för att få bukt med min oroliga själ och jag vet förövrigt inte vart jag skulle söka till att börja med. Orminge centrum är helt dött och bara actionladdat de två gånger om året det är ett rån där och det är inte riktigt den sortens aktiviteter jag letar efter. Att ta en färdtjänstbil och be chauffören att köra runt mig en halvtimme eller så är inte att tänka på då det är helt emot färdtjänstreglementet. Att spontant få fram en ledsagare från ledsagarservice precis när jag känner ett behov är också hel ogörligt och i min kommun fruktansvärt dyrt.

Är då läget helt förtvivlat?

Nej faktiskt inte, för nu har jag Facebook och har full koll på vad alla mina vänner och bekanta har för sig. Jag kan sakligt konstatera att jag inte missar någonting. De flesta verkar ha precis lika vardagliga liv som jag. Det är hem och jobb som gäller och de gånger det är dramatik så är det i det lilla. Helt vanliga liv med vanliga bekymmer, glädjeämnen och den vanliga skörden av med och motgångar. Jag vet vad de gör men det där jag ibland måste söka efter finns inte på Facebook heller. Kanske jag blir tvungen att skaffa mig en helt ny uppsättning vänner att hålla ögonen på för mina djupaste instinkter säger mig fortfarande att det där jag letar efter finns därute och händer utan mig.