Den kommer!
Kung Bores invasionstrupper står vid gränsen och nu dröjer det inte länge förrän de är över oss igen och åter en gång håller landet i ett iskallt järngrepp. Inte bara Sverige utan även våra grannländer kommer att bli ockuperade så därifrån finns ingen nödhjälp att få. Vi som varit med förr hukar oss och känner redan de fuktkalla isiga vindarna och effekten av det förlamande mörkret. Vi gnyr ynkligt, drar ihop oss samtidigt som vi slår armarna om oss själva men vet förbannat väl att de närmaste månaderna ges ingen pardon.
Annat var det när jag var liten. Då kom vintern med löften om massor med roliga aktiviteter och snön var världens roligaste leksak. Snöbollar, snögubbar, skidåkning, Luciafirande, jul med allt roligt och spännande som det innebar och när man varit ute och frusit häcken av sig i snön eller på hockeyplan så var limpmackor med Kalles kaviar och en kopp med varm choklad det absolut godaste som fanns i hela världen. Vintern var idel möjligheter och en enda stor och skön positiv upplevelse. På något konstigt sätt var det till och med positivt när jag fick tillbaka känseln i fötterna efter ett par timmar på skridskobanan och det gjorde så fruktansvärt ont när jag satt med fötterna på elementet att jag grät. Det fanns inga gränser för hur häftig vintern kunde vara, så gick jag ut klass 6 och min far tackade ja till ett jobb i Afrika och sen var det slutvintrat för mig de närmaste tre åren.
Efter dessa tre år av vad som närmast är att betrakta som en enda lång turbosommar har min syn på vintern aldrig blivit densamma som den en gång var. Nej, det beror inte på att jag blivit blind din lustigkurre, jag vande mig vid sommarens fröjder och är inte längre särskilt trakterad av att lattja i snön. Har det snöat undviker jag att gå ut, och skottar gör jag bara sporadiskt. Denna min och familjens oförmåga att hålla snöfritt framför huset har uppmärksammats av en av de mer flitiga grannarna och surgubben missar aldrig ett tillfälle att gnälla om saken. Skulle vilja kasta en isboll på honom men gubbjäveln har ju rätt.
Vintern har för mig alltså gått från något positivt till något, som i bästa fall, är något rent opraktiskt. Ungefär som att vara blind faktiskt.
Det är i alla fall varmt och mysigt inomhus och de flesta vinterdagar inte helt olidligt utomhus heller bara man klär sig rätt. Rätt rustad ska jag nog ta mig igenom även den kommande kalla årstiden och skulle alla andra metoder för att bli varm misslyckas så får jag göra som jag gjorde häromkvällen i radioprogrammet Karlavagnen. Jag sa ordet mysigt i samma mening som ordet blind och fick det i sanning hett om öronen.
