Julen är död och katten gråter.
Jag sitter och skriver det här på en riktigt obekväm pinnstol eftersom min kattgubbe Bonham har somnat i min datafåtölj. Han valde först och jag har som vanligt inte hjärta att putta bort honom. Faktum är att jag är ännu mer obenägen till en sådan åtgärd just idag eftersom den lilla kissen har haft en dålig dag så här långt. Det skitdåliga vädret har gjort att han två gånger försökt att gå ut men vänt på tröskeln. I sitt missmod var han dessutom dum nog att sitta kvar när jag kom ångande, vilket han i vanliga fall aldrig gör, och blev brutalt trampad på svansen av sin blinda husse. Jag som ägde foten som begick dådet kände att det inte var särskilt hårt trampat men att döma av kattens missljud var det en oerhört smärtsam upplevelse. En stund senare efter ytterligare ett försök att gå ut satt den lille hårige gynnaren och grät mitt emellan mig och min sambo Agneta. Man behöver inte vara någon Einstein eller kunna kattspråk för att förstå vad han grät till oss.
”Ta bort det där äckliga och blöta därute! Varför har ni inte gjort något åt det?”
Agneta och jag suckade uppgivet över hans kattgnäll och åkte på lunch. När vi återvände hem låg han alltså i min fåtölj och om jag inte tippar ur honom så lär han bli liggande där i timmar.
Det är idag den 5: e november och julen närmar sig med stormsteg. För mig har den tråkigt nog blivit totalt betydelselös det här året och orsaken till det är mina två ljuva döttrar. De har bokat en resa till solen och försvinner iväg den 7: e december och återkommer tidigt på morgonen den 29 samma månad. Alltså är de borta över jul och då är det inget kul. När vi tröstar oss med, i mitt fall skinka och i Agnetas fall tunga, och för vad som känns som miljonte gången spanar in Kalle och hans vänner så njuter mina otacksamma döttrar av livets goda på Bali.
”Må monsunregnen fördärva era frisyrer snorungar!”
Muttrar jag ogint men önskar dem givetvis en fantastisk semester trots att de mördat julen för sin åldrande far. Just nu är jag en bitter gammal gubbe men om de kommer ihåg mig på fars dag på söndag så tänker jag bli mer vänligt inställd.
Jag vill också klargöra att när Agneta och jag tröstar oss till jul med skinka och tunga så är det maträtter jag talar om och inget annat.
