Synpunkter

När jag var i New York för ett par år sedan så köpte jag ett par DVD-boxar med tv-serien "Hill Street Blues" och fick mig en rejält underbar nostalgitripp. Numera fullständigt ramlar det ut gamla och nya tv-serier i boxar där de förpackas säsongsvis. Min syster sitter i Sollentuna och njuter av "Herrskap och tjänstefolk" och min sambo Agneta fick alla tre säsonger av "Familjen Ashton" av familjen i födelsedagspresent. Nej ljushuvud hon fick inte presenten av Ashtons utan från sin egen familj. Hon och jag har börjat titta och tycker att serien är kanonbra. Skådespelarinsatserna är fantastiska men eftersom säsong ett är inspelad 1970 är bildkvalitén och specialeffekterna något ålderstigna, vilket genast påpekades hånfullt och högljutt av våra grymma döttrar då de stack in sina unga och kritiska huvuden i vardagsrummet där vi satt och mös.

"Nej vad dåligt, det syns att det är kulisser!"

Därmed var serien i deras ögon inte vatten värd. Jag som är härligt blind och bara hör programmet tycker att "Familjen Ashton" är toppen och även Agneta gillar den skarpt trots full syn.

Att alla tre serier jag nämnt ovan har starka manus och rejält goda skådespelarinsatser råder det nog inget tvivel om och att den tekniska kvaliteten inte var bättre på stenåldern är nog inte heller något att bråka om men det är ändå en sak som jag undrar över. När har den sköna nostalgin övergått till senilitet och en längtan att komma ihåg något som inte längre är ett klart minne utan bara en vag känsla?

Tänk om jag vaknar en morgon med en obändig lust att införskaffa "Humle och Dumle" på DVD. När jag som barn såg dessa figurer på burken var jag fullständigt fascinerad och stirrade som förhäxad på dessa mystiska gynnare. För er lyckostar som är för unga att minnas denna milstolpe i svensk tv-produktion så kan jag berätta att "Humle och Dumle" var två små gubbar som bodde i ett skafferi tillhörande en viss Kapten Bäckdahl. Varje avsnitt startades med att luckorna till sagda skafferi öppnades och där var de då våra vänner. De såg jättekonstiga ut och lät även i mina norrländska öron som ett par varelser från yttre rymden då de talade göteborgska. För att vi lindrigt begåvade tittare inte skulle behöva vara i något som helst tvivelsmål om vad vi beskådade så började varje program med en liten sång så fort dörrarna till skafferiet slagits upp. Samma visa varje gång och den började så här.

"Jag heter Humle, och jag heter Dumle." "Varje dag så träffas vi i Kapten Bäckdahl skafferi."

Leende så var man med på banan tänkande, "ja så var det ja." Jag tyckte som sagt att de såg konstiga ut och min far berättade pedagogiskt för mig att det jag såg som två kufiska snubbar på skärmen var två hakor som man målat en Humle och en Dumle på. Eftersom detta var svensk high tech tv när den var som bäst filmade man sedan av herrarna via en spegel så att bilden kunde vändas upp och ner så att skafferiinnevånarna kom i upprätt ställning. Jag blev djupt imponerad av denna förklaring även om jag också blev lite besviken att de bara var två vanliga farbröder med målade hakor som vänts upp och ner. Nu kan man med rätta undra över hur "vanliga" farbröder med målade hakor egentligen är och hur vanligt är det att man då vänder på dem? Det är nog en helt annan diskussion som jag kanske får anledning att återkomma till en annan gång.

Jag kan förstå hur programiden uppstod för det var säkert tekniskt lockande, men, var fanns dramatiken? Inte undra på att dessa två miffon fått heta "Humle och Dumle" för de bodde ju i ett skafferi. Snacka om inskränkt tillvaro! Vad såg de av världen?

Hur mycket action är det i ett normalsvenskt skafferi? Vad kunde jag som tittare vänta mig för drag i ett program där huvudrollsinnehavarna bara kunde röra på munnen? Dessutom såg båda vid närmare beskådande rätt sura ut och var säkert i grunden inga muntergökar. Om man nu dagarna i ända var tvungen att konversera tepåsar, mjöl, bitsocker, kryddor eller i bästa fall en annan sur hakgubbe än sig själv så kanske inte tillvaron skulle se så värst ljus ut. Jag var i alla fall ung och oförstörd eftersom jag ännu inte sett "Star Wars", då den inte skulle göras förrän om 25 eller 30 år, så jag gillade faktiskt "Humle och Dumle."

Jag tror att vi alla har sådana här nostalgispöken i bagaget och är du tillräckligt gammal så är det kanske den söta och lurviga lilla björnen "Andy Pandy" som är din grej. Är du något yngre så är det kanske den lurviga tjocka mannen med dockorna i sängen, "Beppe", som är din kopp te. Yngre läsare kanske nu kröker sina läppar föraktfullt åt våra hjärnspöken men passa er noga mina små vänner! När ni i 50-årsåldern drabbas av en oemotståndlig lust att spana in "My Little Pony" är även ni på väg att göra en "Humle och Dumle". Tror ni att de barnprogram ni älskade som små kommer att bestå tidens tand så skiter ni er garanterat på tummen och är på väg att gå vilse i pannkakan.