Orminge, nu på kartan.
Nu finns Orminge på kartan och det är skönt eftersom jag bor där. En hel minut var min nuvarande hemort med på gårdagens tv-nyheter och ännu en vit fläck på kartan har suddats ut. Vad som fått världens blickar att riktas mot lilla Orminge är att sanningen om våra träningsvanor nu kommit fram i ljuset. När vi Ormingebor tränar så tar vi så att det knakar om det och ibland kan det få konsekvenser. Här är fullt med motionärer och det joggas, springs, utövas bollsporter, spelas badminton och däremellan rastas hundar och gås på långa promenader. Alla tar i för att verkligen komma i form och för att må riktigt bra men igår togs det helt enkelt i ett snäpp för mycket. Det var på fläskis och stressis, förlåt friskis och svettis ska det vara, som det hände. Alla tog i extra stenhårt och var högröda i nyllet av ansträngning. Lårmuskler hårda som stålvajrar spändes, fötter stampade, bilringar kom i självsvängning, armar viftade och tung andedräkt kom med orkanstyrka från hårt ansträngda lungor ut via vidöppna munnar. Trycket var oerhört och det var då taket började spricka. De femtontalet ihärdiga motionärerna kastade en snabb skrämd blick mot det knakande taket, såg mönstret av sprickor som med förfärande hastighet bildades, och använde sina sista krafter till att snabba som vinthundar lämna byggnaden. Alla tog sig välbehållna ut varefter taket rasade in. Inte sedan samma sak hände i Skara har det motionerats så här ihärdigt i vårt avlånga land. Jag tror faktiskt att vi är världsledande på att gymnastisera fram takras. Vill man vara rolig så kan man säga att det är risk för att vi blir anklagade för rasism, ha ha.
Jag har själv tagit raset i Orminge på största allvar och när jag i källaren bestiger den förhatliga stålhingsten och med värkande ben trampar iväg mot ingenstans så kastar jag då och då oroliga blickar mot taket. Det är fullständigt bortkastat eftersom jag är blind men jag kan helt enkelt inte låta bli. Det är ett rent helvete att fortsätta att ta i allt vad jag orkar eftersom jag är rädd att byggnaden ska få utstå alltför stor belastning. Egentligen vet jag att det är min inneboende latmask som talar, men man är som bekant sin egen värsta fiende.
Lite härligt är det trotsallt att Orminge i Nacka tack vare det nedrasade taket nu är känt för något mer än Anna Book och Markoolio.
