Månen
Det har varit mycket snack om månen på sistone eftersom det är 40 år sedan de första människorna landade där. Konspirationsteorier på längden och tvären har florerat och det har påståts att hela månlandningen var en kvalificerad bluff. Nog finns det gott om anledningar, inte minst ekonomiska sådana, att genomföra en sådan bluff men som jag ser det är det fullkomligt omöjligt. Även om man skulle bortse från alla bevis för eller emot så faller det på sin egen dumhet eftersom vi människor inte är särskilt bra på att behålla hemligheter. När det som i det här fallet är så hiskeligt många inblandade går det helt enkelt inte. Någon som vet sanningen skulle förr eller senare prata bredvid mun, på fyllan, i sängen efter eller under sex, vid begynnande senilitet eller helt enkelt råka försäga sig och då skulle katten vara ur lådan.
Vi kan alltså, som jag hävdar, lugnt tro på månlandningen men tomten och tandfen är jag inte helt säker på i skrivande stund. Om vi nu för sakens skull ändå låter oss tro på rymdäventyret så väcks ändå några frågor hos mig. Den dåvarande presidenten Richard Nixon blev historisk då han direkt från vita huset pratade med astronauterna på månen och dessutom hade signerat det meddelande, i vad jag tror ädlaste metall, som sattes upp till förmån och glädje för planetens alla läskunniga utomjordingar. Han gjorde faktiskt också ett par bra grejor till och skulle ha kunnat gå till historien som en ganska okej amerikansk ledare. Då stoppar han fingrarna i syltburken och Watergateskandalen exploderar i ansiktet på honom. Klantigt så det förslår och inte ens en gudabenådad retoriker som Nixon kunde snacka sig ur härvan. Han gjorde dock ett ganska tappert försök och min favorit bland ursäkterna är svaret på David Frosts fråga om han talade osanning beträffande sin vetskap om inbrotten i Watergatebyggnaden. Han svarade att han inte ljugit men möjligen modifierat sanningen lite. Här skulle man kunna ställa sig frågan hur dum en amerikansk president får vara men eftersom de tills nyligen haft ett riktigt praktpäron känns det lite överflödigt.
En annan sak jag undrar över 40 år efter månlandningen är vad som hände sedan. Det skickas fortfarande upp en hel del skrot ut i rymden men har något lika mediemässigt hänt sedan månlandningen? Jag har hört om ett rymdteleskåp som tagit en hel del bilder på planeter som är ofattbart långt borta men som jag förstår det så lyckades inte denna rymds paparazzi få någon bild på någon rymdvarelse. Himla otur att ingen var hemma när vi gjort oss så stort besvär och åkt så långt.
En annan sak som utvecklats, och där man grävt ner många miljoner dollar, är systemet som kallas, "Star Wars." När man betänker de fina ord som sades om den enade mänskligheten och broderlig kärlek då man besteg månen så är det här vapensystemet verkligen ett steg i fel riktning. I och för sig betvivlar jag att åldringarna i Kremlin gjorde en kosackdans av lycka när jänkarna plötsligt vann rymdkapplöpningen men ändå.
När det regnar på bonden så stänker det som bekant på drängen och jag som alla andra vanliga dödliga känner för evigt tacksamhet till forskarna i rymdprogrammet och till det amerikanska folket som betalat notan via skattemedel så att vi alla äntligen har rejäla stekpannor i våra kök. En och annan GPS har även smugit sig in i våra bilar, båtar och mobiltelefoner. Det innebär att vi oftare än förr hittar rätt och om kriget kommer kan du vara helt säker på att få en missil i huvudet då detta navigationssystem är en del av den amerikanska krigsmaskinen.
Är jag då inte ett dugg imponerad av månlandningen och andra bedrifter i rymden?
Jag är i sanningens namn djupt imponerad. Den främsta orsaken till det är att jag har en dator. Kapaciteten hos datorerna vid månlandningen var med dagens mått mätt skrattretande liten. Nu är det inte bara kapaciteten som är avgörande utan även driftsäkerheten. Mina år i sällskap med datorer har oftare än vad jag vill minnas förgyllts av haverier, virusattacker, felmeddelanden, att det helt enkelt hänger sig eller att datorn till synes utan vettig anledning inte lyder kommandon. Jag vet att datorn krånglade i månlandaren och ingenting i världen skulle kunna få mig att tro något annat om en dator anno 1969. Tanken på att genomföra en landning på månen och att sedan ta mig levande tillbaka till jorden med en bråkdel av den datorkraft som jag har i min mobiltelefon Nokia N70 är minst sagt skrämmande. Det är bara att lyfta på hatten åt NASA för om de fejkade eller inte så hade de örnkoll.
Vi har faktiskt haft den första svensken i rymden och han hade chansen att lära resten av världen lite bra språkkunskaper då han och hans amerikanska kollega susade omkring däruppe och lagade rymdfarkoster. Typiskt Sverige på något sätt att den första killen vi får upp är någon slags avancerad bilmekaniker eller hantverkare. Han hade för någon minut allas uppmärksamhet och han passade då på att lära ut lite användbar svenska till den andlösa världen och sin amerikanska astronautkollega i rymdfärjan. Tack vare denna djuping i rymddräktkommer vårt avlånga land de närmaste åren att besökas av turister som på svenska bara kan säga, "fina fisken." Hur många gånger har du själv använt dig av det uttrycket?
Vad har då framtiden i sitt sköte beträffande erövringen av rymden?
När får vi den första finnen i rymden? Det kanske redan inträffat men det vet nog bara de astronauter och kosmonauter som varit upp svaret på.
När kan vi räkna med bosättningar på månen, och finns det något som talar för att det inte blir en kinarestaurang?
När kan vi räkna med att människan obehindrat kan resa omkring i rymden, och kommer vi då att finna att Douglas Addams bok, "Liftarens guide till galaxen", bara är påhittad och inte en faktabok?
För varje svar väcks nya frågor och jag plirar med nyfikna oseende ögon mot framtiden. Jag känner universums oändlighet, höjer handen till hälsning och utbrister förundrat, "nanu nanu!"
Första Orminge-bon på månen
