Synpunkter

För någon vecka sedan repeterade jag med ett band i Södertälje eftersom jag skulle vikariera som sångare med dem på ett par gig. Repetitionerna genomfördes i bandets replokal på en väg som uppkallats efter den berömda skalden Karin Boye. Min kunskap om dikter och diktare är minst sagt rudimentär eftersom jag lyssnat mer på tonsatta ord än läst dikter. Min syster Marie är väldigt förtjust i Karin Boyes diktning och jag är helt övertygad om att hon var helt magiskt skicklig, men jag har som sagt ingen relation till hennes verk så jag tar mig därför friheten att använda mig av en av hennes mer berömda rader för att ge mig hän åt tolkning. Jag gör detta i fullt medvetande om hennes stora konstnärskap och tragiska slut. Konstnärlig frihet är vad jag ger mig själv och det citat jag valt är, "det gör ont när knoppar brista."

"Det gör ont när knoppar brista", kan betyda att jag ska vara glad och tacksam att jag inte föddes till blomma för då skulle kanske mitt inträde i vuxenvärlden som mogen blomma vara än mer smärtsam process än vad den har varit som människa. Jag skulle då känna min stolta stjälks hela gröna längd, solens sköna livgivande värme längs hela mitt jag och suget i rötterna efter det mineralrika och härligt ljumma vattnets sötma. Jag vet att det är dags att blomma ut och bli mitt rätta jag i all min prakt. Jag tar i ända från rötterna och börjar sakta men säkert att veckla ut mig, att utvecklas. Smärtan får det att blixtra i mitt inre och det är precis då mitt i min växtvärk som mitt blomjag får sitt livs första och enda tanke. "Aj, det gör ont när knoppar brista!"

Kvar på temat växter kan det också vara så att jag tillbringat otaliga timmar i trädgården. Mina händer har blivit ordentligt nersmutsade av jord och mull och jag har på ömmande knän grävt små gropar så att svetten lackat. I dessa små hål har jag sedan planterat lökar i prydliga rader för att när tiden är mogen där ska prunka med ljuvligt doftande och oändligt vackra blommor. Så månader senare infinner sig äntligen blomningens tid och i snörräta rader står nu blomstjälkarna i förväntansfull givakt. Var och en är försedd med en knopp längst upp som utlovar kommande prakt och oskattbar skönhet. Dagarna går men inget mer händer och de vägrar helt enkelt att slå ut. De tjuriga växterna håller sig oöppnade och gör inte sitt jobb. De uppvisar en flagrant brist på samarbetsvilja och, "det gör ont när knoppar brista."

En annan tolkning av den berömda diktraden kan vara att det faktiskt kostar på att bli vuxen. Jag knoppas alltså som människa och ser plötsligt klart för mig vad som förväntas från min sida när jag nu är nästan "vuxen." Plötsligt är det mvg: n som gäller i ordning och uppförande, vett och etikett, logik och inte minst i de stora konsterna social kontakt och personlig utveckling. Jag knoppas som människa och plötsligt verkar den barn och ungdomsvärld jag ibland funnit vara snäv och kringskuren nu som ett lyckans land. Ett sagoland där vuxna förståndiga varelser tagit de stora besluten åt mig, där jag inte räknats som fullt tillräknelig men därigenom inte heller behövt ta mer ansvar än vad jag klarat av, men nu är det jag själv som ska staka ut min väg i livet. Det som krävs av mig är att jag förstår de sociala normerna och att jag följer alla skrivna och oskrivna regler och lagar. Mitt val är inte ens ett val utan snarare ett påbud att, "göra som man ska", och mitt tonåriga jag revolterar självklart och omedelbart. Jag är ett slags kvasivuxen som inte fullt ut uppskattar vad som krävs av mitt nu så plötsligt vuxna jag. Stötarna och törnarna blir därför många, hårda och ofta väldigt högljuda. "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en tolkning kan vara att det är jobbigt att vara korkad. Jag tar in det givna problemet, vänder och vrider på det, analyserar det från alla håll och grubblar tills det fullkomligt bultar av molvärk i tinningarna. Hjärnkapaciteten räcker helt enkelt inte till för jag är ett pucko, och det är då det står helt klart för mig att, "det gör ont när knoppar brista."

Ännu en inte alltför smickrande variant är att jag vaknar på morgonen med en helvetes huvudvärk. Hela kroppen känns som om jag blivit överkörd av en ångvält, smaken i munnen är vidrig, och som tur är, obeskrivlig. Egentligen så borde det vara synd om en varelse i det här tillståndet men min kroppsliga belägenhet är självförvållad så hela världen tycker att det är rätt åt mig. Huskurer prövas nu i desperation. En pizza inmundigas, värktabletter sväljes, lampor förblir otämda och litervis med vatten, kaffe och juice hälls ner i den oändligt törstiga kroppen. Jag är bakfull efter att ha supit skallen i bitar och "det gör ont när knoppar brista."

Jag hoppas att jag genom dessa mina funderingar har höjt den kulturella standarden här på mina sidor. Jag har fler "djupa" tankar att dela med mig av och några ämnen jag just nu grunnar på är, "jag har skrivit ett blogginlägg, alltså finns jag", och "världen känns så ödslig, borde jag starta en Facebook åt mig själv?"