Namnsdag
Idag är det den 5: e december och min alldeles egen namnsdag eftersom mitt stolta namn är Sven. Sven lär betyda ung man men det är inte längre så passande som det en gång var. Oftast är det bara min svärmor Mary som kommer ihåg min namnsdag men hon är krasslig så jag tror inte att telefonen kommer att gå varm med gratulanter som är glada att jag finns och är en del av deras liv. Faktum är att det är just på födelse och namnsdagar som jag känner mig tvungen att ifrågasätta min egen existens. Ingen ringer och sjunger och kvittrar i mitt öra, inget e-brev med glada tillrop landar i min inkorg och inte heller något muntert sms bekräftar att jag finns så det är bittert. Att det nu kanske bara är så enkelt att alla mina "vänner" helt enkelt är lika usla på att komma ihåg bemärkelsedagar som jag själv är tänker jag inte på i mina bittraste stunder. Det kan faktiskt vara så illa att jag vill tycka lite synd om mig själv en stund och vill dricka djupt av självömkans bitterljuva brygd.
Jag tänker i alla fall tillbringa dagen med att stirra, i den mån blinda kan det, på telefonen, men oj nu ringer det.
Det var mamma som ville gratulera på namnsdagen och jag fick även en gratulation från min far på mors uppmaning men jag hörde på hans röst att han inte hade en susning om vad saken gällde. Skönt, jag finns och i slutändan kan man alltid förlita sig på mor och far och denna slutledning ska jag under dagen förmedla till mina döttrar, som helt säkert glömt min namnsdag.
