Synpunkter

Det var sent på natten mellan lördag och söndag och sambo Agneta och jag var på väg hem till Nacka i hennes bil från en fest i Upplands Väsby. Eftersom jag saknar körkort och dessutom är blind så var det Agneta som framförde fordonet. Allt var lugnt och den trafik som i vanliga fall är bedrövlig i Stockholm var vid denna tidpunkt i stort sett obefintlig. Enda smolket i glädjebägaren var att backspegeln på förarsidan var helt felvinklad och i praktiken obrukbar. Agneta upptäckte självklart detta sakernas tillstånd redan då vi lämnade Väsby men valde att strunta i saken till senare trots att jag uppmanade henne att helt enkelt veva ner rutan och sticka ut armen för att rätta till spegeln i fråga.

Jag hade spelat med mitt coverband Mr. Coil på festen och nu följde vi tätt efter basisten Heikki och de andra musikerna som rullade iväg med orkesterbussen. Allt var väl och vi samtalade om hur kul kvällen varit och hur mysigt och upplyftande det är att träffa gamla vänner och eftersom jag inte längre kan se dem så är de i mina ögon alla sig lika. Agneta som ser betydligt bättre än jag var inte riktigt av samma åsikt som jag beträffande den inverkan tidens tand haft på varken dem eller oss. Hon hade dessutom haft väldigt roligt åt den klädsel som rådde på tillställningen. Det var nämligen så att Kjell-Arne som hade festen firade 5 decennier i Upplands Väsby då han och frun nu flyttat till Uppsala. Detta var självklart en omskrivning för att fira hans 50-årsdag men det fattade inte min tröga hjärna förrän vi kom in i festlokalen och upptäckte presentbordet. Kvällens klädkod var att man fick välja ett decennium och styra ut sig därefter. Jag hade utsvängda läderbrallor och en t-shirt med Led Zeppelin, men förutom att jag inte brukar gå omkring i brallor av läder till vardags utan jeans så var det ungefär så som jag alltid är klädd. Agneta däremot hade hittat en sparkdräkt från 80-talet som då var ganska rymlig men nu betydligt mer åtstramande. Till detta hade hon gjort en håruppsättning som var tidstypisk för samma decennium med scarfs och en stor knut högst upp på huvudet.

Nu var vi alltså på väg hem och Heikki och pojkarna hade försvunnit åt Södertäljehållet och vi befann oss i södra länken.

”Oj då!”

Sa Agneta.

”Det ligger en polisbil precis bredvid oss.”

Det är aldrig så att polisens närvaro gör en lugnare och jag undrade om Agneta kört för fort. Hon tillstod att hon körde ungefär 20 kilometer för fort eftersom det inte fanns ett enda fordon i närheten. Ända tills nu då lagens långa arm plötsligt materialiserat sig. En lång sträcka åkte polisbilen nästan parallellt med oss då den plötsligt slog på både siren och blåljus.

”Jag tror att han vill att jag ska stanna men jag tänker fan inte stanna mitt i tunneln.”

Morrade Agneta och höll foten stadigt på gaspedalen. Väl utanför tunneln körde hon in till sidan och stannade till. Bakom oss stannade även polisbilen och ut ur densamma kom 4 poliser fram emot förarsidan. Genom hålet efter den nedvevade rutan stirrade nu bylingarnas talesman illsket på Agneta och bad om körkortet. Agneta informerade honom om att hon hade det i handväskan i bagageluckan och hon ombads genast att ta fram det. Min första tanke gällde vad snutarna skulle tro om oss när de såg Agnetas klädsel i all sin prakt. Vi var just ett snyggt par och måste i deras ögon gett intrycket av att vara ”white trash.”

Agneta ombads att sätta sig igen och fick strax därefter blåsa i alkoholmätaren. Jag är säker på att de blev förvånade då hon var spiknykter. Den vägen kunde lagens väktare inte komma åt oss men de hade i det här fallet en mindre sjö av förseelser att ösa ur. Varför hade hon inte stannat direkt när hon uppmanats till det? Varför hade hon kört för fort? Varför var backspegeln i en sådan vinkel att den var obrukbar? Agneta svarade ångerfullt och enstavigt på denna kaskad av frågor och anklagelser. I ett försök att förklara bort det där med backspegeln så sa hon att hon inte märkt hur dumt den var vinklad förrän hon var ute på motorvägen. Jag fick bita ihop hårt när polismannen då sa att det väl bara var att veva ner rutan och sticka ut armen. Hon höll med om att det var en god ide men att hon inte tänkt på det. Agneta fortsatte att visa sig underdånig och att spela upp hela registret i rollen som en ångerfull dålig människa men den ettriga bylingen var inte klar med henne ännu.

”Vad lärde du dig egentligen på körskolan?”

Till min och snutarnas stora förvåning svarade Agnetablixtsnabbt.

”Jag har inte gått i någon körskola.”

”Hur har du fått det här då?”

Undrade bylingen och viftade med hennes körkort.

”Privatist!”

Spottade Agneta ur sig och jag höll på att sjunka genom jorden. Det enda jag kunde tänka i de sekunder av tystnad som följde på hennes uttalande var, ”gör en pudel Agneta för fan, gör en pudel nu.” Jag som redan höll min hopfällda blindkäpp tydligt i knäet lyfte den nu ytterligare lite för det kunde nog inte skada med lite extra sympatipoäng då allt pekade på att vår hemresa skulle bli en dyr affär. Visserligen var nog Agnetas utspel inte nattens smartaste men polismannen verkade ändå tappa fart, trots att en poliskvinna strax bakom honom börjat komma med bjäbbiga och cyniska kommentarer. Ytterligare en föreläsning skulle Agneta dock ha och vådan av obrukbara backspeglar, för snabbt framförande av sitt fordon och att inte stanna när Tusse Batong uppmanar till detta drogs än en gång. Vid det här laget började nog Agneta att ledsna på att få sina fiskar varma och bad helt enkelt om att få veta vad kalaset skulle gå på. Hon fick då frågan om hon fått böter tidigare och hon sa att hon kört i över 30 år utan att råka ut för det. Då blev plötsligt farbror polisen snäll på rösten och sa att han inte heller denna kväll skulle göra livet surt för oss och att vi fick gå med en varning denna gång. En sista liten uppläxning om hur illa det skulle gå om hon krockat med backspegeln i obrukbart skick fick hon dock och sedan vände han sig till mig och frågade om jag var nykter och vad vi gjort under kvällen. Min första tanke var, ”skit i det du”, men jag svarade att jag varit och jobbat på ett party med gamla vänner men att jag var spiknykter. De önskade oss en trevlig fortsatt resa och bunten med bylingar drog sig tillbaka till sin bil.

Vi fortsatte hemåt och Agneta tyckte att det var något av ett overkill med 4 poliser på en liten blondin och en blinning. Eftersom vi båda var pinsamt medvetna om att hon gjort dum dum så var vi lättade att inte fått bötesblocket kastat i pannan. Det hade garanterat blivit rejält dyrt och det är få utgifter som känns så bittra som fortkörnings och parkeringsböter. Att det var så många som 4 poliser berodde nog på att det var ett par färskingar med från polishögskolan. Agneta sa att de inte såg ut att vara en dag över 25.

Några dagar senare så var Agneta på väg hem från sitt jobb i Hässelby och åkte än en gång via södra länken. Nu höll hon den föreskrivna hastigheten 70 och kunde sakligt konstatera att de flesta körde mellan 90 och 100 kilometer i timmen. Ingen blev heller särskilt glad åt hennes åtlydande av hastighetsbegränsningen eller hennes fullt korrekt vinklade backspegel. Hon mumlade lite uppgivet över detta tills hon fick syn på en polisbil en liten bit fram. Den hade stoppat en bilist och nu stod 4 ilskna bylingar med upp upp uppfingrarna viftande i luften som flaggstänger i svår blåst. Då fnittrade Agneta nöjt och tyckte att hon kunde känna sig nöjd då hon nu körde längs den smala stigen och någon annan bilist fick tampas med trafikpolisens ungdomssektion.     

Min dotter Mimmi ringde från Australien och var pratsugen. Hon var också i trängande behov av råd från sin ömma moder om hur hon skulle tillaga till den maträtt hon tänkt ut för hon hade inte en susning om hur hon i praktiken skulle genomföra sin vision. Inget nytt eller förvånande som vi såg det för hennes kapacitet vad gäller matlagning brukar vara att koka nudlar och steka på en och annan köttbulle av den färdiga och hemköpta sorten, men nu skulle hon alltså imponera på pojkvännen och då körde det genast ihop sig.

Mimmi berättade också att det hade gått ut en varning på Australisk radio om en rejäl baddare till haj i vattnen utanför Cairnes, den plats där hon för tillfället bor på. Hon hade varit nere på beachen och sakligt konstaterat att det var hajnät uppspända men med tanke på att den enorma besten till haj även gett sig på andra hajar tyckte hon att näten såg alldeles för ynkliga ut. Hon kastade inte mer än en flyktig blick på det inbjudande vattnet och begav sig sedan med en suck hem till en kompis med pool. Mycket skit kan man stöta på i en bassäng, kanske även simmande bockar i minimala badbyxor och vältrimmade kroppar, men inga hajar på 11 meter, så hon kände sig trygg. Jag hennes orolige far har inte samma känsla av trygghet och undrar lite stilla om man skulle kunna informera de australienska myndigheterna om att Mimmi ännu inte jobbat häcken av sig precis och att det kanske skulle vara en god ide att utvisa henne ur landet. Då måste hon väl i alla fall återvända till fostervattnet och sina kärleksfulla föräldrar? Törs nog inte vidta denna finurliga åtgärd eftersom hon då med säkerhet skulle ta med sig något krälande och giftigt eller med massor av sylvassa tänder utifall hon kom på mig så jag får allt lov att skrinlägga mina listiga planer och istället luta mig mot mitt oändliga tålamod.

Nedanstående utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid och är ett brev till medlemmarna i styrelsen för den hemliga organisationen FV(Fosterlandets Väl), från dess styrelseordförande.

Bästa bröder,

Med tanke på den senaste tidens uppståndelse och ståhej om demokratifrågor och den särskilda fokusering som visats vårt lands integrationspolitik, så känner jag mig nödsakad att uppmana till ökade insatser från vår organisations sida. Vår inslagna väg är den garanterat rätta och den, som jag ser det, enda som kan leda till det blomstrande och expansiva samhällsstruktur vi alla så gärna vill uppnå. Med de ökade maktbefogenheter regeringen, i tysthet, gett oss kan vi med idogt arbete inom en inte alltför avlägsen framtid uppnå våra mål. Mycket har redan gjorts men vi bör ändå vara självkritiska. Jag har nedan skisserat en plan, som samtidigt är en närgången titt på hur läget är idag. Dessa rader bör räcka som underlag så att vi under nästa styrelsesammanträde ska kunna fatta kloka och nytänkande beslut som i förlängningen bör föra vårt fosterland i en riktning som främjar oss alla.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande och därför bör åtgärder med det snaraste vidtas. Att integrationen inte fungerat lär bero på att det är för många svartskallar, blattar och hottentotter innanför landets gränser och de bör med det snaraste sättas på nästa plan ut. Det är inte vi som inte fått till det, utan de som är för många. Att de dessutom är fula, språkligt obegåvade och dumma i huvudet är självklart också ett försvårande faktum som ytterligare gör integrationspolitiken till en hård nöt att knäcka. Det får vara hur det vill med det för faktum kvarstår att de är för många och dåliga argument som att vissa av dem är andra eller tredje generationens invandrare och svenskfödda håller inte eftersom det kryllar av dem. Att alla invandrare dessutom är lata, har en otroligt dålig kvinnosyn, dyrkar skumma gudar och äter äcklig osvensk mat talar inte heller till deras fördel. Dessa av invandrarna importerade dumheter och vrickade beteenden gäller alla invandrargrupper och jag kan inte se att det skulle vara någon skillnad mellan knivbärare från Finland och spagettitomtar från Italien eller beslöjade från Irak och lakritstroll från Somalia. De bär alla på samma problem, de är ickesvenskar.

Specialbehandling kommer enbart att utgå för gruppen zigenare eftersom vi där är tvungna att följa de EU-regler som gäller. Dessa kommer därför att med det snaraste skickas till Frankrike för vidare transport.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. Det är alldeles för många med lyten som gör dem svårplacerade på arbetsmarknaden och till och med på gator, torg och i byggnader. Människor sitter i dyra rullstolar och kan inte stå på egna ben. Döva irrar omkring och verkar helt obenägna att höra upp. Blinda vimsar omkring och slår andra, hårt arbetande och ofta stressade, medborgare på benen med sina långa vita tillhyggen och vet uppenbarligen inte vart de är på väg. Det finns även människor som ser konstiga ut och som tydligen inte är lika listiga som resten av befolkningen. Dessa är som vuxna barn och barn har vi nog av ändå. De här grupperna är svårplacerade på arbetsmarknaden och är nog i grunden rätt lata. Eftersom de är så många så borde de med det snaraste skickas iväg till någon annan plats där de skulle göra större nytta. En vettig åtgärd rent samhällsekonomiskt vore att sätta dem på samma plan ut som blattarna.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. Vi har alldeles för många gamlingar och de blir bara fler. Att denna grupp människor kräver vård och omsorg även efter de slutat att vara produktiva är väl magstarkt. De kräver faktiskt samma behandling som alla de övriga ovanstående grupperna tillsammans. Döva, blinda, dreglande dumma, oförmögna att konversera och trötta och lata sitter de i rullstolar på dyra institutioner och gör i brallan samtidigt som de gnäller om att det var bättre förr. De är som obegåvade barn och sådana har vi nog av ändå. Det enda rätta är att sätta dessa grönsaker på samma plan ut som blattarna och hela handikapprörelsen. Fakta är fakta, de är alldeles för många.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. Vi har inte råd att bygga fler daghem, fritidsgårdar, lekplatser och skolor. Det är helt enkelt för många barn och det vore önskvärt att befolkningen ökade sin användning av preventivmedel. Ett fritt barnafödande är inte förenligt med ett modernt samhälle där antalet singlar bör öka för varje år till fromma för en progressiv samhällsutveckling. Framförallt i storstadsregionerna visar sig dessa spjutspettsinvånare från sin bästa sida. Dessa mönstermedborgare, vårt lands ryggrad, har litet eller inget intresse av att bära kostnaden för horder av snorungar tillkomna under vinberusningens ”fredagsmys” av obetänksamma element ur de lägre klasserna. Det ska löna sig att arbeta och alltför många ungar är bara en black om foten för ett modernt samhälle och en sund ekonomi. Om inte överproduktionen av barn stoppas blir vi tvungna att skicka ut de minst begåvade av dessa på nästa plan ut tillsammans med blattarna, handikapprörelsen och gamlingarna.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. Det finns folk som begår brott och detta kan vi inte tolerera. Det kan inte vara rätt att de delar av befolkningen som är laglydiga ska behöva betala för de som inte lärt sig vandra den smala stigen. Våra fängelser är redan överfulla men att bygga fler känns inte produktivt. Som en gång i tiden i det gamla England så tror jag på deportation som straff för viss form av kriminalitet. Sådana som gjort sig skyldiga till knarkrelaterade brott, sexualbrott, våldsbrott, olaglig nedladdning från nätet, majestätsbrott och de som uttalat sig negativt om sittande regering bör med det snaraste sättas på ett plan ut ur landet. Här finns säkert pengar att spara genom samordning med de transporter som ska förpassa blattar, handikappade, gamlingar och barn ut ur landet.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. En del av befolkningen som vi av tradition har ytterst svårt att integrera på ett smidigt sätt är kvinnorna och detta trots att de, med förlov sagt, brukar kunna tala i egen sak. Min analys visar att de helt enkelt är för många och att de därmed går i vägen för sig själva. För att hålla ner barnafödandet, höja den genetiska kvaliteten och för att helt enkelt få ett trevligare samhälle så föreslår jag följande åtgärd. Sortera ut de mest argsinta, fula, överviktiga, spinkiga med för små bröst och obegåvade av kvinnorna och sätt dem på nästa plan ut. Här finns inte bara pengar att tjäna på samåkning med de andra ovan nämnda grupper utan också genom att dessa kvinnor kan tjänstgöra som flygvärdinnor, sjuksköterskor, städpersonal, barnskötare och kanske, trots begränsade utseenderesurser, även ge kärlek åt oroliga män på resan ut. Jag tror att landet kan kamma hem pluspoäng hos omvärlden för dessa synnerligen humanitära åtgärder vid våra deporteringsflyg.

Integrationspolitiken i vårt avlånga land är ett misslyckande även när det gäller folk utan hår på huvudet. Dessa ägghuvuden som vanpryder gator och torg bör med det snaraste förpassas ut ur landet. Något enstaka exemplar kan vi behålla för att uppträda på cirkus med den skäggiga damen, men resten ska ut. Det är dock tveksamt om dessa osmakliga herrar och damer bör samplaneras med andra grupper eftersom dessa flintskallar kan orsaka oro genom sin blotta närvaro.

Vad beträffar gruppen långhåriga slashasar anser vi inte i nuläget att deportering är nödvändigt eftersom tvångsklippning fortfarande är en mycket effektiv åtgärd.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande även vad gäller jazzmusiker. Det tycks mig att dessa skumma typer använder mer och fler narkotiska preparat än vad nöden kräver för att tuta i en lur eller att banka på en trumma. Vi är, som jag ser det, nödsakade att skicka iväg även dessa på nästa plan ut. De får självklart ta med sig sina instrument och det skulle inte förvåna mig om svensk exilblues inom några år blir världsledande.

Den svenska integrationspolitiken vad gäller sexuellt avvikande är också ett bekymmer. Det är ett faktum att människor med avvikande sexuell läggning har svårt att helt smälta in i samhället, men här får vi väga för och emot när vi gör vår bedömning. Det vore varken orätt eller svårt att sortera ut dessa element och förpassa dem ut ur landet men konsekvenserna är inte helt lätta att förutse. Eftersom stora delar av befolkningen är road av att i lönndom begå förbjudna och omoraliska sexuella handlingar är vi rädda att utarma mångfalden om vi deporterar alla med udda sexuella preferenser. Det är dessutom till stor glädje för delar av folket att få utdela glåpord, hån och spott och spe mot dessa och i förlängningen även utdela bögstryk. Jag föreslår att vi låter denna grupp stanna inom landets gränser tills frågan utretts vidare.

Denna policy har inneburit att några grupper i nuläget är undantagna granskning och en närmare titt på dessa är satta på framtiden. Dessa grupper är, konståkare, frisörer, manliga utövare av balett, manliga dagisfröknar, skådespelarecenterpartister, låtskrivare med trubadurliknande namn, modedesigners, poeter, syntspelare, festfixare, komiker och läderklädda sångare i hårdrockband.

Pedofiler kommer som tidigare bestämts att skickas till Belgien där de utan problem lär smälta in i den där rådande samhällsstrukturen.

Integrationspolitiken i vårt ädla fosterland är ett misslyckande. Det finns alldeles för många bloggare med befängda åsikter som i förlängningen kan inverka menligt på samhällsutvecklingen. Dessa olidliga ordbajsare bör med det snaraste besättas med såväl handfängsel, fotboja samt en kork i munnen. Dessa åtgärder bör även behållas under hela transporten ut ur landet då de annars riskerar att orera vitt och brett om rättvisefrågor och andra trivialiteter. Detta skulle kunna allvarligt oroa andra medresenärer på den aktuella deportationstransporten.

Bröder, jag är säker på att var och en av er har ytterligare goda förslag att delge vid nästa sammanträde och jag ser fram emot att tillsammans med er ta kloka och progressiva beslut som kan leda vårt ädla fosterland i en riktning där alla inom landets gränser har lika värde, samma möjligheter och där en integration för landets alla innevånare är genomförd till 100 %.

För fosterlandets väl och patriarkatet.

Styrelseordförande

Jag är för rädd att besöka läkare om jag inte absolut måste. För att släpas inför en doktor så krävs det att jag redan har så fruktansvärt ont att jag inte längre bryr mig om vad vitrocken gör med mig eller att jag är fullständigt förvirrad av skyhög feber. Inte nog med att jag har denna löjliga skräck för medicinmännen, jag uppvisar även symptom på Aspergers eller liknande för det finns ett uttryck som skrämmer slag på mig. Jag vet att det är helt oskyldigt och rentav namnet på en mycket bra organisation, men det får ändå mina ben att skaka. Ni normala människor utan vanföreställningar ser kanske för ert inre öga bilder av vänligt leende män och kvinnor i vita rockar som med varlig hand hjälper nödställda och skadade människor på avlägsna och otillgängliga platser, men jag ser istället någon som mer liknar en bindgalen professor med en enorm spruta i ena handen och en skarpslipad blänkande skalpell i den andra. Hans vita rock är fläckig av blod och andra onämnbara substanser och Ögonen i den orakade nunan rullar i huvudet på honom och han skrattar ett lystet, hänryckt och fullständigt förryckt skratt då han med dreglande käft inväntar att få plåga livet ur mig. Det här är ingen vanlig distriktsläkare eller ens en av specialisterna på sjukhuset, det här är en mycket mer sofistikerad varelse än så. I min skräckfantasi läser jag sanningen i hans av galenskap förvridna ansikte och bönfaller honom att åtminstone erkänna för mig att mina misstankar är befogade. Hans ögon slutar plötsligt att rulla runt i ögonhålorna och han fixerar mig med en blick bräddfylld av intelligens och vansinne. ”Du har rätt, du vet redan, så säg det.” Hans blick bränner mig som eld och jag hör mig själv uttala högt namnet på den organisation han tillhör och som skrämmer slag på mig. ”Läkare utan gränser.”

Hur underliga är inte vi människor i vår jakt på lyckan” Ibland tror vi att den går att köpa och det annonseras även om köptillfällen. Idag fick jag en statusuppdatering på Facebook från puben The Dubliner i Stockholm där de påminde om vilken tid happy hour börjar idag. Lyckan är då alltså att alkoholhaltiga drycker går att, under en begränsad tid, inhandlas till ett betydligt mer överkomligt pris än vanligt och att hälla i sig tills man är avdomnad i kropp och knopp och för en stund få vara lyckligt omedveten om den jämmerdal vi vandrar i. Denna sköna medicinering kan du hålla på med utan att det blir en krater i plånboken eftersom det är, ”happy hour.” Det enda du behöver tänka på, och detta kan i sig vara svårt nog, är att inte övermedicinera för då kastas du obönhörligen ut på gatan. Det är betydligt svårare att behålla lyckoruset liggande på gatan än inne på den mysiga puben och blir du sedan haffad av snuten så går inte lyckoekvationen ihop alls.

Kanske borde vi ändå njuta av varje minut av livet eftersom vi inte vet hur mycket tid vi har kvar och hur plötsligt en förändring kan komma över oss. Det stod i tidningen idag om en av grundarna till bandet ELO (Electric Light Orchestra) som bildades i början av 70-talet. Denne cellist vid namn Mike Edwards var medlem i ELO i tre år och blev sedan buddist. Troligen en from man alltså som nog ägnat en stor del av sin tid åt inre sökande och kanske en och annan tanke på i vilken skepnad hans återkomst till jordelivet ska bli. Jag vill inte på något sätt vara vanvördig men jag undrar om de högre makterna behagade skämta med den gode cellisten. Han krossades av en höbal som kom rullande nerför en brant backe, över en häck och rätt in i förarhytten på det fordon musikanten satt i. Blir Mike Edwards pånyttfödelse i form av en tjur, get eller som ett får så har gudarna mer humor än vad vi stackars dödliga riktigt orkar med.

På tal om att inte riktigt orka med så har världens snålaste flygbolag Ryan Air slagit till igen. 128 plan har utrustats med mynttoalett och vill du göra ett besök på det flygande hemlighuset kostar det 1 pund. Planer på att bygga om andra plan i flottan är långt framskridna och då kan man genom att ta bort 2 av de 3 toaletterna klämma in ytterligare 6 passagerare. Låt oss hoppas att ingen av dessa är lösa i magen eller har dålig festblåsa!

Jag föreslår att de passagerare som råkar ut för något av Ryan Airs plan med betaltoa helt sonika pinkar i mittgången. Hävda att du helt enkelt inte har några stålar att lägga på oförutsedda utgifter men att du var rysligt pinknödig. Blir det rättsliga åtgärder så kan du hävda att det var en nödsituation och att du inte ville förstöra sätet och dina semesterkläder.

Som kille kan man alltid kissa i en flaska och kan nog för en billig penning få flygvärdinnan att ta emot den. Jag tycker dock att den metoden är ojämnlik eftersom det är svårt för tjejer att med lyckat resultat genomföra samma manöver, så den bör undvikas.

Det kanske verkar som att jag har ett ont öga till Ryan Air men det är inte fallet. Precis som de av Sveriges politiker som håller vad de lovar gör även detta flygbolag just det. Parollen är solklar och du behöver inte inbilla dig någonting. ”You payed for nothin and you get nothing!”

När den stora pandemin förra året var i antågande och massvaccineringar företogs både när och fjärran så använde jag min manliga intuition och avstod från nålens frälsning. Jag lyssnade till den inre röst som ifrågasatte om vaccinet verkligen var ordentligt testat och att det inte var några biverkningar. Okej okej jag erkänner, jag gillar inte att ta sprutor och räknade iskallt med att alla andra skulle vara tillräckligt oroade av influensan för att låta vaccinera sig och då skulle inte jag löpa särskilt stor risk att bli smittad heller. Jag är inte livrädd för sprutor men kan jag fega ur så gör jag det. Jag har dessutom svårt med överhet och är alltid beredd att bli motsträvig och gå emot strömmen om någon myndighet eller chefsliknande person försöker säga åt mig vad jag ska göra, så någon nål skulle då rakt inte få stickas i min jungfruliga arm. Ostucken är bäst och frisk och lycklig har jag sedan mitt beslut vandrat vidare i jämmerdalen.

Nu rapporteras det om biverkningar på influensavaccinet och i Finland är det tydligen numera förbjudet. Symptomen är att folk somnar i tid och otid och kan inte stå emot sömnen som smyger sig på. Detta trötthetsfenomen i kombination med den valrörelse som dragit igång i vårt avlånga land kan, som jag ser det, leda till mycket djup sömn fylld av mardrömmar. Jag tror inte att det är någon överdrift att påstå att vaccinets stygga biverkning i kombination med en valdebatt på burken eller med ett torgmöte i värsta fall kan leda till ett koma liknande tillstånd.  Detta kan i förlängningen leda till att valmanskåren inte hör politikernas fagra vallöften, de läckra smutskastningskampanjerna eller förstår deras djupt förankrade ideologier och i sämsta fall kan medborgarna försova sig eller helt enkelt rösta fel. Sömniga och förvirrade lägger de i september kanske sin pliktskyldiga röst på fel parti, förlåt, block ska det förståss vara. Jag som är obesprutad och pigg som en pelikan lovar att i möjligaste mån hjälpa folk vid valurnorna, men det finns en gräns för hur mycket en enda blind illerkille med brustna illusioner hinner med på en dag.

Bild: Sprutan i tutan

Har ni märkt att de kommersiella kanalerna på tv har synkat ihop sig och sänder sina reklaminslag samtidigt? När de förhatliga idiotfilmerna om produkter och tjänster jag inte vill ha rullar igång och jag listigt tänker passa på att spana in vad som händer på de andra kanalerna så går jag istället på en stor fet blåsning. Var jag än hoppar i förhoppning om att hitta något kul att fördriva de tio till femton minuter reklamen håller på så framkallar bara mitt flitiga finger mer av samma elände. Ibland är det till och med exakt samma inslag på flera kanaler och jag stirrar bistert med mina blinda ögon på fjärrkontrollen som jag genast misstänker inte gör sitt jobb ordentligt. Jag får slå över till ettan och tvåan emellanåt för att vara säker på att allt är i sin ordning och jag måste också erkänna att jag tillhör den skara människor som trycker hårdare på fjärrkontrollens knappar för att därmed uppnå önskat resultat. Min misstanke om kartellbildning lär inte vara ogrundad men tyvärr lär det inte vara olagligt på något sätt att snacka ihop sig på detta sätt även om det irriterar livet ur mig. Det är däremot inte ett dugg synd om mig eftersom jag var en stor förespråkare för reklam i radio och tv, innan vi fick det. När jag i början av 70-talet efter några år utomlands återvände till fostervattnet fann jag Sverige både tråkigt och efterblivet vad gällde underhållning och media och såg en kommersialisering av dessa som en dörröppnare mot fler och bättre program. Fånigt nog så tittar jag idag mer på public servicekanalerna än på någon av de andra.

Vad gäller media så har nyhetsbevakningen den här veckan fokuserat mycket på rättegången mot de presumtiva utövarna av det spektakulära helikopterrånet mot G4S värdedepå i Västberga. Det verkar nu finnas en stark vilja att i så hög grad som möjligt demonisera bovarna. Det som först sades om rånet var att det var som hämtat ur en Hollywoodfilm, bytet blev gigantiskt, det var oerhört välplanerat och ingen kom till skada. Nu påpekas det om och om igen att de anställda på värde depån blev jätterädda, alltså kom de till skada. Är myndigheterna oroliga att vi ska tycka att rånarna är hjältar? Skulle det i förlängningen leda till att det blir fler välplanerade och filmmanusliknande brottsliga bedrifter från kreti och pleti? Det tror inte jag! Vi vanliga hederliga medborgare förstår att man inte får plocka ut pengar från banker och värdedepåer på oortodoxa sätt även om vinningen är enorm. Jag tror även att vi med lätthet förstår att de som utförde rånet är nattsvarta bovar och banditer och knappast några Robin Hoodtyper.  In i finkan med dem bara och lägg gärna till några extra år eftersom det fortfarande fattas närmare 40 miljoner. Hosta upp stålarna och få strafflindring eller ta konsekvenserna. När till och med landets bovar uppvisar en sådan entreprenörsanda och ett sådant innovativt tänkande så bör vi nog se ljust på landets framtid.

På tal om dåligheter så tycker jag att det är jobbigt att jag har så lätt för att börja med dåligheter och alldeles för lätt att sluta med sådant som är bra för mig. Om jag vill äta skrot, dricka något onyttigt, lata mig in i absurdum eller något annat som bara leder till en alltför stor kagge och dålig kondis så gör jag detta spontant och på fläcken. Om jag däremot bestämmer mig för att ändra mina dåliga vanor och bli en ”bättre” människa så är det alltid sedan. Må måndag ska jag sluta med godis, nästa vecka är det slut med läskedrycksdrickandet och vid månadsskiftet ska jag börja träna igen är alla exempel på hur min torftiga hjärna fungerar. Jag har inte tränat sedan jag kom hem från Spanien i slutet av juni och nu sitter jag här och känner mig tjock. Vet inte om jag faktiskt är tjockare, för jag törs inte kliva upp på vågen, men jag upplever det så. Någonting säger mig att det kommer att göra rejält ont när jag åter bestiger stålhingsten och låter hantlarna få sig hissnande luftfärder. Om det sedan i slutänden syns på min kropp är tveksamt men mentalt lär det göra mig gott.

Utvecklingen går i sanning framåt och servicenivån når ibland oanade höjder för oss lycksaliga konsumenter. Idag märkte vi att det bankkontor som är närmast oss nu har blivit ett kontantlöst sådant. Tack Nordea, nu slipper jag gå före i kön med mitt alldeles egna kort jag fått i egenskap av att vara förmånskund och störa pojkarna och flickorna i kassorna. När jag nu vill växla usla europengar till goda svenska riksdaler i fortsättningen så får jag istället besöka Forex. Vilken förmån för mig att jag där troligen får nöjet av att betala lite extra om jag vill ha in kosingen på mitt bankkonto. Nu vet jag att Nordea och Forex har ett samarbetsavtal såå det kanske ändå är lite billigare för mig att sätta in stålarna på kontot än om jag var en handelsbankare eller liknande. Det kan också vara precis tvärtom, det kan man aldrig veta för servicetänkandets vägar äro outgrundliga.

Snilleblixten med kontantlösa bankkontor tycker jag är lika genialisk som att ha frisörer utan saxar, mjölkbönder utan kor, piloter utan syn, musiker utan feeling, kärlek utan kyssar, grisar utan knorr, mjölkbönder utan fruar och är nästan lika smart som när posten la ner sina postkontor. Nordea kommer åter att bli rena rama vinstmaskinen för det måste finnas bättre sätt att göra feta vinster än att handhava en massa cash, även om cash is king. Nu är det inte så kritiskt om en bank går lite knackigt ett tag för då kan alltid staten gå in och stötta. Lite grann som att ha stödhjul på cykeln faktiskt. Någon fördel ska väl dessa banker ha för att deras eventuella konkurser räknas som en samhällsfara.

När jag närmare tänker efter så är det så att till synes idiotiska produktförändringar i förlängningen kan leda till något bra. Att det numera är bättre service från postens sida sedan deras kontor försvunnit och idag återfinns på ICA, Q8 och ett otal andra ställen med bättre öppettider än vad posten någonsin kunde erbjuda är ett ovedersägligt faktum. Att sedan pensionärer, blinda, rullstolsburna och andra löjligt små minoritetsgrupper finner det svårt eller omöjligt att ta sig till en bensinstation utan att ta en färdtjänsttaxi är bara en petitess i det stora sammanhanget.

Om det nu också börjar säljas bilar utan däck så går det åt mindre bensin och miljömålen blir lättare att uppnå. Skratta du men jag ger mig den på att miljöpartiet föreslår denna åtgärd inom en inte altför lång tid.

Miljoner kan sparas åt samhället om själva alkoholen tas bort från de alkoholhaltiga dryckerna. Det lär upptäckas men kanske inte på en gång då självsuggestion och förväntningar lär råda vid inmundigandet av sprit. Mången glad fest lär avnjutas innan folk så småningom upptäcker att de mår fina fisken dagen efter, minns allt de sagt och gjort och inte känner en endaste liten gnutta ångest. Då är loppet självklart kört och vi får åter tillsätta promillen i dryckerna.

Det finns också pengar att spara på att inte ha några tågtidtabeller. De går ändå inte i tid så varför slösa medel på dylika onödigheter? Släntra ner till perrongen när du behöver resa och vänta stillatigande tills ett tåg behagar komma in. Eftersom det är skadligt för hälsan med negativ stress så bör du vara bered på att lugnt invänta just det tåg som passar dig. Tagga ner, ta det lugnt stressa av för du kommer fram i sinom tid och är just du så otroligt viktig på jobbet så är du värd att vänta på.

Servicegraden i våra livsmedelsaffärer kan ökas för att därigenom ge samhället en fantastisk chans att hjälpa medborgarna att inhandla varor de behöver och inte bara varor de vill ha. Det behövs inte mer än en flyktig blick på befolkningens fysionomi och shoppinglistor så ser man hur inkapabla vi är att handla sådant som är nyttigt och bra för oss. Med en inte alltför kostsam teknisk uppgradering så kan specialutvecklade robotar i butiken skärskåda de varor vi valt och antingen godkänna eller avslå ett köp. Inte en chans att jag får köpa ostbågar och lösgodis. Dessa varor byts genast ut mot en gurka och en lättfil. Det känns kanske bittert först men i förlängningen får jag ett längre och friskare liv så jag kan vara bitter och godissugen länge. Det har dock framkommit helt nyligen att ensamhet är ett större hot mot ett långt liv än fetma. Det gör att man i rimlighetens namn borde få en högre fett och sockerkvot i butiken om man är två än om man släntrar in själv och ser trånande ut efter snask. Att proppa i sig karameller mol allena är nog lika förkastligt för hälsa och välstånd som att supa i sin ensamhet.

En annan förändring som kanske inte skulle ge så mycket klirr i kassan men desto större lycka är en uppdelning av könen. Visst har vi redan det till en viss gräns men jag menar fullt ut. Större delen av våra liv går åt till att försöka dra jämt och förstå en person av motsatt kön. Denna heterosexuella tvångströja bör enligt mitt förmenande med det snaraste avvecklas till förmån för en mer bögig approach. Kvinnor i allmänhet klagar på att män bara tänker på sex och sådant som är roligt, och det är påfallande ofta sex. Män å andra sidan hävdar ofta det motsatta och tycker att kvinnor är jobbiga som måste vara på humör för att kunna genomföra ett samlag. Enligt männen är det alldeles för många saker som kan förstöra humöret för kvinnan och har svårt att förstå att huvudvärk, en dålig dag, trötthet, bilköer, bra tv-program och otaliga andra svepskäl skulle vara orsak att inte ha sig en hedersstund. Det är obegripligt för mannen och den utsatta kvinnan tycker oftast att mannen är en okänslig apa. Mitt förslag är därför att män blir ihop med män och kvinnor med kvinnor. Det kan kännas lite avigt först men med tiden tror jag att fördelarna kommer att uppväga nackdelarna med råge. Män i grupp har väldigt roligt tillsammans och ett nästan kusligt samförstånd tycks råda. Eftersom detsamma kan sägas om kvinnor i grupp så tycker jag att vi slår till och gör hela landet till en enda stor Pridefestival. Finska män som redan idag säger att svenska män är bögar skulle självklart få vatten på sin kvarn, men det är en sådan där smäll vi får ta om vi vill vara progressiva.

Hur ska det då gå med nativiteten? Eftersom ingenting smakar så gott som förbjuden frukt så kommer det att födas lika många, om inte fler, barn som idag. Lunchmöten, prassel i busken och otaliga sammankomster över könsgränserna kommer tvivels utan att fylla dagisar och skolor till bredden.

En produkt som utvecklades helt i onödan var den fyrhjuliga motorcykeln. Eftersom den tvåhjuliga dito är alltför lätt att lägga omkull så var detta till en början en välkommen service från motorcykeltillverkarnas sida men sedan Ozzy Osbourne körde omkull känns hela tanken förfelad. Det är synd eftersom det skulle kännas bättre för oss omtänksamma medborgare om vi visste att våra vänner i Hells Angels och Bandidos kör säkert och tryggt på fyra stadiga hjul.

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag tycker att det krävs ökad service, förändringar, förbättringar eller nytänkande vad gäller alla institutioner. Det finns faktiskt en rad företag och myndigheter som är enligt vad jag anser i det närmaste perfekta. Med ledord som trygghet, empati, glädje, förväntan, eufori och tillförsikt ser jag alltid fram emot brev eller samtal från försäkringskassan, skatteverket och färdtjänsten. Jag är lycklig i vetskapen om att jag får precis vad jag förväntar mig. Magont, krångel, begäran om ifyllande av otroligt omständiga blanketter, noll gehör för min ståndpunkt, lång och grundlig handläggningstid, minimala telefontider och skön och personlighets danande kanslisvenska att sätta tänderna i. Denna höga servicegrad gör att det i jämförelse är lätt som en plätt att med ett överseende leende möta nästan vilka motgångar i livet som helst, och jag kunde till och med älska mina döttrar under deras värsta tonårsperiod. Det enda som är mer tillförlitligt och förutsägbart än dessa institutioner är liemannen. Han tar oss alla till slut och han kommer när han kommer. Så, Nordea, försäkringskassan, skatteverket, liemannen och alla världens försäkringsbolag med alla era kluriga och snåriga klausuler, tack, tack, tack, ni får mig att älska nästan allt annat i livet.

En fråga vi ängsliga varelser ofta ställer oss är, ”hur ska det gå?” Enligt förutsägelser av siaren Nostredamus och komplicerade uträkningar av numera nedlagda indianstammar så blir det en gigantisk förändring år 2012. Det är till och med så att man pekat ut månaden september som den tid då det hela kommer att gå av stapeln. Eftersom vi människor nästan alltid ser på förändringar som någonting negativt så förutsätter vi självklart att vad som än händer så blir det en klar försämring. Vissa muntergökar vill gå så långt som att jorden, eller ännu värre människorna, kommer att gå under. Att mänskligheten kanske kommit till vägs ände är nog en möjlighet för vi är världsmästare på att ställa till det för oss. Vi är så smarta att vi förgiftar både vatten och luft samtidigt som vi undrar om vår framtid ser ljus ut.

Att jorden skulle gå under har jag svårt att tro. Det tycks mig att naturen har en otrolig förmåga att rätta till de dumheter vi ställer till med och alla som har en tomt vet hur naturen hela tiden försöker återerövra förlorad vildmark. Bevis för detta finns här hos mig på husets baksida där ett träd med lätthet håller på att växa sig igenom verandan och fått sällskap av grannens hallonbuskar som nu hänger över räcket till vårt territorium. Det sistnämnda ser jag i vanliga fall som en tillgång eftersom de bär som är på vår sida rätteligen tillhör oss, men eftersom sommaren varit för torr så bär buskarna knappt några bär. Därför funderar jag på att på skarpen be grannen att hålla ordning på sitt vildvuxna buskage.

Eftersom vi alltid tycks förutsätta att en förändring alltid är till det sämre så undrar jag hur länge det kommer att dröja innan börsen får nys om den stundande ”katastrofen.” Med tanke på de börsras som brukar följa på hyggliga eller rent av positiva kvartals eller helårsrapporter från de börsnoterade bolagen så förutser jag en bottennotering någon gång under andra halvåret 2012. Med tanke på att aktiers värde tycks baseras på tro, brist därpå, förväntningar och rädsla så tror jag att det ras på börsen som kommer 2012 kommer att få depressionen på 30-talet att likna julafton.

Den enes död är som bekant den andres bröd och jag tror att artisten som tidigare kallades för Prince, och som nu åter igen kallas för Prince, kommer att få ett par riktiga guldår. Han kan återutge sin hitlåt 1999 under titeln 2011. Han gjorde sig en rejäl hacka på den inför förra gången det skulle gå åt helvete med Tellus men planeten höll och Prince grät hela vägen till banken. Jag hoppas för Prince egen skull att han inte är övermodig efter den förra succén och ser till att denna gång i möjligaste mån få ut sina royaltys i förskott.

Vi hade en diskussion om det olycksaliga året vid lunchbordet idag och jag sa att jag tänkte bränna alla mina stålar under 2011. ”Vilka pengar?” Sa sambo Agneta och dotter Camilla nästan unisont och fick mig genast på dåligt humör. Vad är det för mening med att jorden går under om man inte har en förmögenhet att förslösa? Jag vill fan inte sitta där och vara förståndig och ångerköpt när undergången närmar sig. Så långt som att boka en semesterresa till Sodom och Gomorra behöver man inte gå men lite tanklöst spenderande och lite sedeslöst beteende är väl inte för mycket begärt när det ändå är på väg att gå åt skogen? Nu skulle jag äntligen kunna ge mig på all den narkotika jag tidigare varit för klok eller rädd att pröva på. Ja skulle röka, snorta, svälja eller ta som stolpiller alltifrån hostmedicin till potensmedel, men några sprutor skulle jag inte ge mig på för det tycker jag är otäckt.

Det skulle heller inte finnas några gränser för mitt drickande. Tror inte att jag skulle hälla i mig mer alkohol för jag gillar inte smaken men läskedrycker som Trocadero skulle bli min melodi. Spelar det ingen roll om man blir tjock och får venerna fyllda med socker och allehanda giftiga kemikalier så är det bara att ösa på. Man kan här starkt ifrågasätta hur det ska bli med drickandet för jag måste erkänna att min konsumtion av träsprit inte gick upp nämnvärt när jag blev blind. Att jag därmed har missat ett drömläge till billig fylla tyder på en inbyggd måttlighet och ett drag av tråkmåns hos mig.

1997 i månaden

Maj slutade jag röka men i Maj 2012 tänker jag börja igen. Jag var en lycklig rökare och gillade såväl blossandet som de otaliga ritualerna. Man ser dessutom väldigt tuff och manlig ut med en cigg i mungipan som en värsta Bogart och jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få för att verka cool, bara jag slipper få det. Rökning dödar som alla vid det här laget väl vet långsamt men jag hinner helt enkelt inte röka ihjäl mig om jag börjar igen bara 4 månader innan domedagen. De dagar jag känner mig riktigt dekadent så tänker jag ta en holk, röka farmors mustascher, klippa en hövding eller vad du nu vill kalla det för, samtidigt som jag tittar på gamla filmer med Cheech & Chong. Är jag tillräckligt påtänd så kanske jag tror att jag ser något vilket är ett fall framåt, även om det bara är hallucinationer.

Att inte längre behöva tänka på vad jag stoppar i mig kommer att märkas mest och bäst vad gäller min kosthållning. Vill jag äta Kexchoklad och Japp till frukost, bullar till lunch, tårta till middag och som vickning smågodis, pizza, franska ostar, ostkrokar, glass och kakor så gör jag det. Jag kommer ändå inte att dö för att jag är fet och slö för så fort går det inte.

All världens vackra kvinnor skulle jag stöta på i min iver att leva fullt ut innan det tar slut. Nu inbillar jag mig inte att jag skulle få så många napp men man vet aldrig vad som kan hända i tider av desperation. Jag skulle också skriva glödande kärleksbrev till Kate Bush för fan ska veta att jag är ett fan.

Snabba bilar och feta motorcyklar vill jag framföra i en hissnande fart men mina obefintliga synresurser skulle hänvisa mig till gamla nedlagda flygfält eller IKEA parkeringar efter stängningsdags, men inga tankar på att man kan köra ihjäl sig skulle stoppa denne fartblinde dåre.

Sådan är alltså jag när slutet närmar sig och mänskligheten med bävan inväntar det okända. Det blir blixtar och dunder magiska under i en skala som vida överträffar vad Herreys någonsin kunnat föreställa sig och plötsligt visar sig gud på himlen för hela mänskligheten att beskåda. De blinda kan nu glo, de döva tjuvlyssna, de stumma babbla, de förlamade röra sig och det är kanske inte så konstigt att det är de sistnämnda som dansar mest och ihärdigast eftersom jag föreställer mig att de har ett uppdämt behov av att gå på raveparty. Gud vänder sin ömma blick mot människorna och det finns ingen på planeten som inte andäktigt öppnar sin själ och ger sin totala uppmärksamhet åt henne. Hennes ljuva stämma hörs som om den fanns både utanför och inom oss när hon tar till orda. ”Jag gav 7 av mina gudaår för att skapa ett paradis åt er.” Vi usla varelser som redan här börjar inse åt vart det hela lutar åt skruvar olustigt på oss. ”Som tack för mitt slit, min omsorg och min, om jag får säga det själv, otroliga uppfinningsrikedom höra ert gnäll och ständiga beklagan över den jämmerdal ni säger er befinna er i.” Gud har inte höjt rösten men en sällsam intensitet har smugit sig in i hennes gudomliga stämma. ”Jag är gud och står självklart över sådana petitesser men bestämde mig ändå för att sätta er på prov.” Prov, ja det kunde man hoppa upp och klappa sig i ändan på! Den syndare som är jag har den senaste tiden inte gjort annat än att ägna mig åt skörlevnad och dåligheter. ”Från och med gryningen så kommer allt att förändras och bara de som visat sig värdiga kommer att få uppleva den nya världen.” Här lär jag tända en cigarett för det krävs ingen Einstein för att räkna ut att jag ligger risigt till. Kanske det hjälper om man tänker goda tankar funderar jag men det första som kommer upp i skallen är bilden en jordgubbe och refrängen till ”Highway To Hell” av AC/DC. Jag fylls åter av förtvivlan som den hopplösa syndare jag är. I ett försök att pigga upp mig själv så tänker jag med ett flin att Satan i alla fall bara är en tjeckisk hockeyspelare. ”Ni som har klarat detta prov vet redan detta om ni rannsakar er själ.” Oj då, självinsikt i elfte timmen. Kanske lite sent att lova bot och bättring nu? ”Ni som vet med er att ni förtjänar den nya ljuva världen kommer till mig, men ni som tillhör den mörka sidan kan dra åt helvete med min bror satan.” En enda snabb blick på guds bror och jag kan sakligt konstatera att han inte skulle klara sig en sekund på en hockeyrink. Det är en tanig, benig och fruktansvärt ful liten bror hon har vår gud och han skulle aldrig klara en tackling från Foppa eller Sudden. Trots sin anskrämliga uppenbarelse så utstrålar han ändå en mystisk kraft och jag är tämligen säker på att han inte är att leka med. Horn i pannan har han också men det känns inte ett dugg rockigt bara klyschigt. Det gör även snacket om den mörka sidan och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ”Star Wars” över det hela.

Två köer bildas då människorna gör sitt val. Själv står jag där och velar som jag alltid gjort och är lika konfliktobenägen nu som jag varit i hela mitt liv. Har jag varit ett själviskt svin? Snarare en frossande gris, konstaterar jag sakligt, men faktiskt inte ond. Det blir nog kön till gud för mig trotsallt. Plötsligt slår insikten ner i mig och jag blir åter stående. Jag tror varken på gud eller satan. Vad tror jag då på? Här skulle man mitt i de stora filosofiska frågorna på ett klassiskt vis kunna lätta upp stämningen lite med ett skämt om Kramfors men det verkar lite taget så jag låter istället hjälten, det är jag det, svettas lite mer i sin inre brottningsmatch . Jag tror faktiskt att jag är god nog att följa med gud men får förklara en del oklarheter för dennes portvakt sankte Per. Pelles stålgrå blick tycks se rakt igenom mig och med djup stämma be mig att noga tänka över mina handlingar och min ibland brist på dito. Båda kan vara lika förödande för ett gott leverne och den smala stigen är ruskigt smal och svår att hålla sig kvar på. ”Betänk helvetet och vad det är för dig.” Den gode portvakten Per är obeveklig och jag rannsakar motvilligt mitt liv och min vandel och gör därefter en konsekvensanalys. En version av helvetet för mig skulle kunna se ut som följer. Där har jag ständigt ont i stortån, mördande tråkigt, tvingas äta en tunna spenatsoppa i timmen, får enbart lyssna på oväsendet från industridammsugare och köksfläktar, får aldrig en kram eller uppmuntrande ord, får aldrig upp den men om jag mot förmodan får det blir jag tvingad att spika plank med den, får dagliga brev från skattemyndigheterna och hårdhänt påhälsning av brutala indrivare från Hells Angels, får ständigt köa, jobba med oberäkneliga datorer, tvingas genomlida oändligt långa och tröga engelska tv-deckare och program med bönder som söker fruar eller andra sexuellt frustrerade bönder, tvingas att tugga på omogna bananer, få uträtta behoven på groteskt skitiga offentliga toaletter med endast översvämmande pissrännor, ha varannan minut vargavinter och varannan minut högsommar, dagligen få se i 10 sekunder och då mig själv naken i en provhytts obarmhärtiga speglar, flyga Ryan Air, höra att min dotter har planer på att flytta till Australien, höra att min dotter flyttat till Australien, höra att min dotter flyttat ihop med en karl i Australien, höra att min andra dotter funderar på att flytta hemifrån och kanske till Australien, ständigt ha hål i strumpan och hål i skon, riklig skäggväxt ur öronen, kaksmulor i sängen, a en punkt på ryggen som jag inte når men som ständigt kliar och tusen andra hemskheter som skulle göra att vistelsen ständigt var fylld av hesa ångestskrin och böner om nåd.

Som ni säkert förstår så är dessa mina ord bara fria fantasier och rena spekulationer men om ni inte förstått det så borde ni nog söka hjälp, eller jag jobbet som frikyrkopredikant. Hur god är du? Är du schysst nog att gå med gud eller tillhör din själ den behornade? Tänk dig för innan du besvarar frågan för jag tror att det är bäst att hålla sig i godhetens mittfåra. Undvik därför jämförelser med ytterligheter som Adolf Hitler och moder Teresa eller Jack the ripper och Di Leva. Medelbra duger nog för det finns och har alltid funnits en del riktigt dåliga människor vars själar djävulen kan få att tugga på. Som tur är för vår arma planet så har det också alltid funnits en hel del riktigt goda människor så när gud och sankte Per tar sig an dessa godingar lite extra så kanske vi medelgoda kan passa på att slinka förbi och in genom pärleporten.

Hur kom jag nu in på denna teologiska utsvävning? Det enda jag egentligen ville säga var att det ryktas om en del omvälvningar 2012 och att vi kanske borde vara beredda. Måhända stundar en ny tid av insikt och nya värderingar? En tid då pengar och byteshandel inte längre är det allenarådande. En tid då alla människor får det de behöver för hälsa och inre frid. En tid av kärlek och omsorg för alla i världen. En tid av fred, visdom och broderskärlek som omfattar alla. Jag hoppas innerligt att det är så men undrar samtidigt om jag inte borde sälja mina fonder och inställa månadsinbetalningarna på min pensionsförsäkring? Det är inte långt till 2012 och ni vet hur fort tiden går när man har roligt. Lyd mitt råd och se till att ha riktigt tråkigt de närmaste 25 månaderna så får ni ut det mesta möjliga av den ynka tid som återstår oss.

Jag vallades runt i köpcentret Nacka Forum idag av min sambo Agneta då vi träffade på hennes körledare. Glada hej uppstod och sagda körledare tittade på mig och sa till Agneta. ”Jaha, är du här med din son.” Jag lyste förståss upp som en sol och blev plötsligt väldigt förtjust i henne. Agneta förklarade med tillgjort glad röst att det minsann var hennes man men att, ”han är så ungdomlig av sig.” Jag hörde bitonen av saltsyra i hennes röst men det tror jag inte att körledaren gjorde. När de efter en stund talat färdigt och vi gick vidare mumlade Agneta något om att körledaren kanske inte hade så bra syn. Jag var av en helt annan mening och var djupt imponerad av hennes skarpa öga för stiliga och ungdomliga män. Jag ska erkänna att det där med stilig har jag själv lagt till men är rätt så säker på att det stämmer. Jag baserar detta djärva antagande på en händelse från förra helgens gig då en härligt förfriskad kvinna riktade in sin radar mot mig och raskt vinglade åt mitt håll. ”Jag måste gå och snacka med den där snygge!” Hörde jag henne säga till sin väninna innan hon begav sig iväg över golvet mot mig. Hon tilltalade mig, den där snygge om ni minns, och jag höll henne artigt om midjan. När jag säger att hon tilltalade mig så menar jag att hon pratade med mig och inget annat. Sådana här händelser är bra för självkänslan och jag tror att det är nyttigt för familjen att få höra hur andra ser på den gamla gubbfan de bor med.

På tal om stiliga gamla blinningar så var det en sådan på sina modiga 80 ton som igår brakade ner på en segelbåt utanför Sydafrikas kust. En Sydkapare på 10 meter vimsade runt en stund och krockade sedan med en båt. Den enda förklaring man kunde komma fram till var att han helt enkelt inte såg båten. Valen var alltså inte ens upprörd utan bara lite stor, oförsiktig och väldigt närsynt. Jag tycker att SRF, Synskadades Riksförbund, borde hyra in sig på detta ganska blinda sjödjur. Han skulle ge enorma rubriker och väcka ett medieintresse av guds nåde om han fick susa omkring i Stockholms farvatten och stup i kvarten krocka med båtar och annat flytetyg. Han skulle därigenom på ett, kanske en smula brutalt, men effektivt sätt visualisera situationen för synskadade och blinda i en miljö som, trots utlovanden, ännu 2010 inte handikappanpassats. Man kunde måla slogans på valens sida i stil med, ”valfrihet är att kunna ta sig fram vart man vill i vår vackra huvudstad.” Det är kanske nog illa ändå ute i våra farvatten just nu med alla småfulla skeppare i farkoster av olika storlek som kryssar omkring därute och det blir i alla fall för kostsamt att transportera hit vattenbumlingen.

På tal om kostsam så fick Agneta och jag uppleva en ”riktig” bil häromdagen. Vi var på restaurang Telegraf vid Telegrafberget för att äta lunch när en otroligt stor och flott bil rullade fram och parkerade. En cabriolet i glänsande vitt som nästan fick Agnetas ögon att hoppa ur sina socklar. Under hela den utsökta måltiden satt hon och undrade vad det var för en gudomlig dyrgrip hon knappt kunde slita blicken ifrån. När vi efter måltiden gick mot vår lilla svarta franska bil stannade Agneta till och kollade närmare på limousinen. Det visade sig vara en Rolls Royce och att döma av nummerplåten ganska så ny. Vi dreglade och började spekulera vad en sådan skönhet gick loss på. Jag gissade på minst en miljon och vi bestämde oss för att kolla på nätet. Agneta hittade ingen ny Rolls Royce men en från 2005 som dock inte var någon cabriolet och den var värderad till 3 miljoner. Jag gissar att den vi stötte på nog kostade minst en halv miljon till. Plötsligt verkade den Mercedes 220 som Agneta drömmer om riktigt billig. Den kostar ”bara” 350000.

När jag känner efter ordentligt så borde nog en ungdomlig och stilig karl som jag bli skjutsad i en cabriolet märke Rolls Royce men jag vet inte riktigt om min chaufför håller måttet. Hon kör bra det är jag den förste att medge men börjar hon inte mer och mer likna min mor?

Mina föräldrar bor sedan ett stort antal år i den lilla byn Ciudad Quesada i Spanien. De är båda kattälskare men kanske mest min far. I Sverige hade de sin katthona Randan men sedan hon svävat upp till katthimlen och de själva flyttat sina bopålar söderut har de inte haft något husdjur. Till sin förvåning blev de i fjol adopterade av en kelsjuk och stolt katt. Ni som bor med en eller flera katter vet vad jag menar, och ni som påstår att ni inte gör det lever i förnekelse eller ljuger. Jag har själv en kattgubbe vid namn Bonham och i vårt hem är det inte någon av de tvåbenta varelserna som innehar chefspositionen. Det var en söt svart hona som flyttade in men eftersom hon hade halsband och inte såg ett dugg svältfödd ut hade hon uppenbarligen redan ett hem någon annanstans men ville tydligen ha ett till. Det gällde att behandla situationen förståndigt och till att börja med så fick hon ingen mat men strykningar, klappar och mjuka ord fick hon i mängd. Farsan hade gett sig den på att luska ut varifrån hon kom så han förföljde henne när hon strövade iväg och han lyckades till slut lista ut vart hon bodde. Hon visade sig tillhöra en engelsk familj en bit bortåt vägen och de hade flera katter och hade ingenting emot att den svarta honan även höll till hos mina föräldrar. Självklart dröjde det inte länge förrän mat och vattenskålar införskaffats och kissen började sova inomhus.

Mina föräldrar var nu lyckligt med katt och om det inte vore för att denna honkatt har ett sådant underligt beteende så kunde historien ha slutat här.

Till min fars stora munterhet började nämligen katten i allt högre grad att uppvisa hundbeteende. Som den värsta jycke började hon bära hem grejor i munnen. Det första hon kom hemdragande med var dammtrasor. Inte bara en utan flera stycken för ska det göras så ska det göras ordentligt. Om hon tyckte det var smutsigt i sitt nya hem och krävde bättring vet jag inte men nu fanns det i alla fall resurser att angripa eventuella smutshärdar med.

Det andra hon släpade hem var ett par rosa blommiga trosor med svart spetts och av märke Lindex. Var den lilla raringen hittat denna dyrgrip törs jag inte ens tänka på men hennes bidrag till sitt nya hem gjorde mina föräldrar mycket förbryllade.

Härnäst var det ett gult linne med texten basic och det var nog tänkt att matcha trosorna. Mina stackars föräldrar tittade sig ängsligt omkring och förväntade sig att vilken sekund som helst få se arga grannar storma in på tomten och beskylla dem för klädstöld.

Nästa klädespersedel kissen släpade hem kastades direkt i soptunnan av min mor eftersom det var ett par skitiga herrkalsonger. De var otroligt smutsiga och hade nog använts till att tvätta bil eller fönster. Det är i alla fall vad min mor hoppas.

Kalsongerna var ett nedköp men nu kom honkatten, som min far vid det här laget döpt till Robin Hood, upp i toppform. Två par trädgårdshandskar, ett dam och ett herr, nedlades vid husses fötter. Farsan var djupt imponerad att kissen kom med handskar till både husse och matte och att hon inte bara levererade en utan såg till att båda handskparen var kompletta. Robin Hood fick gå många omgångar innan hennes nya familj var fullt utrustad för härligt och stärkande trädgårdsarbete. Om hon tänkt att detta skulle utföras iklädda gult linne och blommiga trosor för matte och ett par vansinnigt smutsiga kalsonger för husse vet ingen men hon kompletterade någon dag senare ensemblen med ett par herrstrumpor. Mina föräldrar skulle ha utgjort en slående syn och säkert ha roat kissen kungligt och garanterat fått förbipasserande att höja på ögonbrynen.

I ett fåfängt försök att få igång barnaproduktionen hos sina nya undersåtar skänkte hon dem en barnsocka. Detta initiativ var dock ganska halvhjärtat och det blev aldrig någon andra leverans. Kanske förstod hon efter en närmare titt på sina nya undersåtar att de var för gamla för att få någon ny kull.

Tydligen tyckte Robin Hood att även bilen behövde sig en omgång och kom därför med sämskskinn. Nu kunde husse med fördel polera lacken och kisse skulle inte behöva skämmas över den smutsiga och flammiga karossen.

Nog tror denna förvirrade katt att hon är en hund alltid och min far trodde inte sina ögon när han kom hem en dag och såg hur katten kämpade med en stor gren från ett citronträd som fastnat i grinden. En katt som apporterar frivilligt och på helt eget bevåg är i sanning en ovanlighet. Varifrån hon fått grenen och hur långt hon släpat den vete katten men närmin far fick syn på henne så satt den ohjälpligt fast i grindhålet. Farsan löste den för kissen kvistiga situationen och bröt därefter genast sönder grenen och slängde skräpet i soptunnan. Robin Hood blängde surt på den otacksamma idioten till människa som inte kunde komma på något bättre att göra med grenen än att kasta bort den.

Efter en sådant miserabelt mottagande så dröjde det innan hon åter bidrog till hushållet men nästa sak var en riktig dyrgrip. Farsan såg katten sitta vid poolkanten där den slog med tassen mot något i vattnet. Han undrade vad hon höll på med eftersom hon ogärna går nära poolen och gick nyfiket fram och fick syn på en stor fet padda nere vid bottnen. Paddan försökte att åter simma upp till ytan men kroknade efter någon halvmeter och sjönk åter mot poolens botten. Håven hämtades och min far räddade paddan från drunkningsdöden. Troligen dog nog paddan senare av andra orsaker i häcken där min far placerade den. Nej skärp dig kära läsare, jag menar självklart häcken som går runt huset. Jag misstänker att drunkning är en av de mer skämmiga sätten för en padda att dö på men som syftningsfelet nyss påvisade så kan det alltid bli värre.

Att en katt i sina bästa år släpar hem en massa persedlar i tid och otid är en sak, men Robin Hood har även andra hundkvaliteter. När min far tar fram sin vandringskäpp för att gå sin dagliga promenad så följer katten med. Hon gå någon meter bakom farsan och gärna i skuggan längs murarna som omgärdar de flesta husen i byn. Till en början väckte det udda paret stor munterhet när de mötte hundägare men det har med tiden blivit en vanlig syn på Ciudad Quesadas gator och hundägarna är numera vänliga nog att byta till andra sidan av vägen för att inte i onödan skrämma upp katten. Robin Hood följer med på hela promenaden och när farsan ställer ifrån sig käppen mot väggen hemmavid pyser kissen iväg och gör vad det nu är katter gör när vi inte har full uppsyn på dem.

En av mina föräldrars grannar är bara periodvis i Spanien och hans trädgård har förvandlats till en fullkomlig djungel. Där bland buskar, träd och bråte ligger Robin Hood gärna och trycker i skuggan under dagens varmaste timmar och min far har döpt området till Sherwoodskogen.

Det är inte bara persedlar och byte som den tappra kissen tar med sig hem utan även en partner. En vackert mönstrad hane med isblå ögon har nu börjat frekventera de Westinska köttgrytorna. Det är en mager stackare och även om min mor till en början försökte stå emot lusten att utfodra honom så kommer han nu dagligen och äter. Från början gick det inte at komma närmare honom än ett flertal meter men avståndet har med tiden blivit allt mindre. Ingen har ännu fått röra honom men det är ett av farsans projekt att nå dithän. Eftersom han tillhör Robin Hoods glada gäng så har min far döpt honom till Lille John. Katterna håller oftast fred men som i alla förhållanden så blir det ibland bråk och då är det den bruna vildkatten som blir jagad på flykten. Han lägger då svansen mellan bena och springer för sitt liv undan honans ilska. På tal om svansen mellan bena så tittade min sambo Agneta förbryllat på Lille John när han stod böjd över matskålen och åt. Vi var på besök hos mina föräldrar och det var även vår dotter Camilla och två vänner till henne. Vi satt alla på verandan och njöt när Agneta begrundande synade den skygga katten som smörjde kråset. ”Vad är det för konstiga klumpar som hänger där bak på honom?” Frågan väckte stor munterhet hos oss andra och Agneta blev informerad att Lille John var en hankatt och att det var hans testiklar. ”Men de är ju så stora!” Visste inte om jag skulle skratta eller gråta eftersom min kära sambo och jag känt varandra länge och jag tycker att hon vid det här laget borde veta detta mest elementära om den manliga anatomin. Om hon inte gör det så har hon faktiskt inte koncentrerat sig nog på vad som händer under våra övningar i kärleksgymnastik. Vill inte vara en gnällspik men lite mer uppmärksamhet och engagemang tycker jag att man kan begära. Det andra, och för mitt vidkommande sämre scenariot, är att mina attribut inte alls kan jämföras med de välhängda spanska kattgubbarnas och därmed tycker jag att vi lämnar det pinsamma ämnet.

Ytterligare en kisse har börjat komma på matfriarstråt på sistone och är en svart och vit trolig vildkatt som jag misstänker är Broder Tuck. Han har inget halsband men ser verkligen inte ut att ha lidit någon brist på födoämnen. Nu kan han äta sig ännu mättare och förnöjt jama mellan tuggorna, ”prisad vare gud här kommer skatteåterbäringen.”

Idag kom Robin Hood hemsläpande på en rejält smutsig handuk som min mor tyckte var jätteäcklig och genast slängde bort. Måhända tycker kissen att det är dags att få de smutsaktiga människorna att tvätta sig lika ofta som katter gör.

Gårdagens biltur med den del av familjen som inte emigrerat till Australien var mycket belysande vad gäller hur vårt modersmål förändras och påverkas av andra tungomål. Vår dotter Camilla som åter kommit igång med sitt övningskörande ville göra just det och familjen gav sig ut på vägarna. Det hela började med att vi åt lunch på en restaurang fantastiskt vackert belägen vid en kanal och vägen dit gick längs slingriga, kuperade och mycket smala vägar. Dottern hade hur kul som helst och på väg därifrån uppför en mycket brant backe berömde hennes ömma moder henne till att hon klarade av detta med bravur. Camilla fnös och sa att det faktiskt inte behövdes någon rocket scientist för att köra upp eller nedför en backe. ”En vad?” Undrade en förbryllad Agneta. ”En rocket scientist.” Förtydligade Camilla. ”Vad betyder det?” ”Pappa förklara du!” Jag sa att det rakt översatt betyder raketforskare men att det är ett sätt att säga att man inte behöver vara särskilt smart eller extremt duktig för att klara av något. Frid och fröjd rådde nu åter i bilen och alla förstod varandra rätt bra.

Camilla blev som jag berättat sugen på att övningsköra mycket och länge så det blev ytterligare en långstyrning för henne någon timme senare. Vi styrde kosan mot Agnetas systers lantställe på Ingarö och det innebar att Camilla än en gång fick köra på roligt smala kringelkrokvägar. Hon njöt och hade nästan lika kul som när hon som liten körde radiobilar på tivoli. Plötsligt fullkomligt flög bilen över ett farthinder som hon inte uppmärksammat. Agneta bannade henne milt och talade om för henne att hon måste hålla ögonen öppna efter dessa gupp. Camilla tyckte att de var svåra att se och hon sa att hon tyckte att de dessutom dök upp helt random. ”Helt vad?” Undrade Agneta som åter igen inte riktigt hängde med i Camillas svengelska. Camilla ville eller kunde inte heller denna gång översätta sitt språkbruk till ren svenska så jag fick åter igen rycka in. Jag sa att vår dotter menade att guppen dök upp lite hur somhelst. Agneta sa att så inte var fallet och att det fanns skyltar och ibland pinnar som visade var och när guppen var belägna och dessutom var det faktiskt bara 30 som gällde inom området. Vår begåvade dotter lärde sig nog något för det tredje farthindret upptäckte hon i tid och höll en berömvärt låg hastighet vid överfarten.

Mormor skulle besökas idag så även Camilla var uppe till lunch. Hon åt snabbt upp sin mat och flydde matbordet eftersom hon tyckte att Agneta och jag åt för högljutt och hade dessutom den dåliga smaken att tilltala henne. Jag tror faktiskt inte att vi äter högre än någon annan men Camilla är minst sagt känslig på morgonen. Nu kan det förståss argumenteras att lunch inte är på morgonen, men för Camilla som är ett nattdjur så är det så. Medan Agneta och jag smackade, smaskade och slafsade oss igenom måltiden så började vår morgonbistra dotter göra sig klar för besöket hos mormor och det besök på badstranden som skulle följa därpå. Då ringde telefonen och eftersom Camilla just då var oerhört upptagen och inne på muggen och vi inte hade annat för oss än att äta så var det Agneta som fick svara. Det var dotterns före detta pojkvän i luren som ville veta när det var dags att åka till badet då han och en polare blivit lovade att få följa med. Agneta ropade, ”Camilla!” ”Chilla”, hördes det från muggen. ”Camilla du har telefon.” ”Ja, chilla!” Camilla lät irriterad och som någon som har hemskt mycket att göra på en alltför kort tidsrymd. Agneta slet upp dörren och sträckte stolt fram luren till sin ljuva dotter. Mumlande något ohörbart mellan tänderna greppade Camilla telefonen och vandrade ut i vardagsrummet. Jag som bara varit en åskådare till deras försök att förstå varandra fick ett kraftigt skrattanfall och kunde inte äta på en stund. Camilla som pratat färdigt i luren kom nu instegande i köket och sa att hon hade sagt chilla. ”Vad betyder det då?” Sa hennes mor och såg olyckligt på sin uppretade dotter. Då började även Camilla att garva och vi fick än en gång förklara Camillas besynnerliga språkbruk. ”Det betyder ta det lugnt och då kan du inte bara slita upp dörren och stoppa telefonen i ansiktet på mig.” ”Jaha förlåt, det förstod inte jag för jag visste inte vad chilla betyder.” Sen sken Agneta upp och sa glädjestrålande. ”Jag vet i alla fall vad hänga betyder.” Nu brast både jag och Camilla ut i skratt och Camilla tillade att Agneta numera också visste vad random betyder. Då mulnade Agneta och erkände att hon redan glömt bort vad det var för något.

När vi pratar med den familjemedlem som flytt till Australien, yngsta dottern Mimmi, så använder hon ordet awesome i varje mening. Jag tror att det kommer att vankas smolk i glädjebägaren för Agneta när Mimmi kommer åter till fostervattnet. Tror dock att Agneta kan leva med det bara lilltösen kommer hem för det verkar lite oroligt på den fronten just nu eftersom den rackarungen skaffat sig en australiensisk pojkvän. Det kan vara awesome eller inte.

Jag trodde jag visste vad snabbhet var tills jag hörde ett fotbollsreferat på spanska. Detta hände sig en kväll då min sambo Agneta och jag intet ont anande kom strosande längs en gata i CiudadQuesada, den by i Spanien där mina föräldrar bor och vi besöker nästan vart år. Vi hade ätit en förnämlig måltid på en Argentinsk restaurang några gator längre upp i byn och som flugor till en sockerbit drogs vi mot det upphetsade ljudet av en tv-sänd fotbollsmatch och fann oss snart vid en av flera fullsatta barer. Människor i alla storlekar och med målade ansikten satt sammanbitna och stirrade mot den gigantiska skärmen. Jag menar verkligen alla storlekar för den spanska flagans färger fanns på nyllet på alltifrån gamla gubbar till små bäbisar. Fotbollssport är inte riktigt min grej, hockey ska det vara, men jag kan lukta mig till god underhållning när den är strax under min väl tilltagna näsa. Det fanns självklart inga sittplatser inne på den till bredden fyllda baren men jag kunde höra lika bra, en av fördelarna med att vara blind, från glassbaren intill så vi satte oss där. Med glass, kaffe och vidöppna öron satt jag förväntansfull och väntade på att Spanien skulle göra mål för då skulle det nog bli liv i luckan. Plötsligt gick den spanske tv-pratarens röst upp i falsettläge och den stämma som redan babblade på i en otrolig hastighet la nu i ytterligare en växel. Han öste på allt fortare och sen exploderade hela omgivningen i ett vrål av lycka. Det tjoades, tjimmades och blåstes högljutt i bilhorn och andra tutor. Oljudet var öronbedövande då alla verkade ge ifrån sig glädjeljud och det hela var både roande och hemskt. Oväsendet började så småningom att lägga sig men då brakade istället et smatterband av på gatan bara någon meter bort. Jag blev inte ens förvånad för det var helt väntat. Spanjorerna älskar fyrverkerier och tar varje tillfälle de kan bränna av smällare och raketer för offentliga summor. Det lät som en kulspruta och avslutades med en dov knall som kändes i hela gatan. Det var inte bara vi som kände slutsmällen för den närliggande bankens larm drog igång med ett pulserande tjutande ljud som fortsatte en god stund tills någon tillkallad banktjänsteman fick stopp på olåten.

Matchen vanns av spanjorerna och glädjen visste sig inga gränser. Även denna gång försatte smatterbandet banken i full alert och det lät som soundtracket till en gangsterfilm. Spanien gick efter denna match vidare till åttondelsfinal vars andra halvlek vi självklart åkte ner till byn för att bevittna. Vi blev inte besvikna då det denna gång var en ännu mer upphetsad stämning och drag och alla roliga ingredienser från det förra besöket infann sig även denna gång. Målade ansikten, tut i tutor, skrikande spanska och andra fotbollsfantaster, sång och dans, smattrande fyrverkeripjäser och självklart även denna gång ackompanjerat av tjutet från bankens larm.

Spanien vann och var därmed klart för kvartsfinal och ur stereon strömmade spanska fotbollslåtar. Idrottsmusik verkar låta likadan oavsett vilket land de kommer ifrån och dessa tongångar lät som en blandning av Magnus Uggla och Marcoolio men med spansk text. Det var ganska medryckande men jag hade en bestämd känsla av att jag egentligen borde tycka att den var gräslig. Som är fallet med osmaklig musik är det ibland svårt att helt värja sig mot skiten.

Jag var ombytt och klar för att bege mig ner till byn den kväll kvartsfinalen skulle gå av stapeln men mina föräldrar och sambo hade fått nog gången innan så det blev en chokladorgie till ljudet från radion istället. Det gick också bra och i sanningens namn så är det lättare att hänga med när matchen refereras på svenska. Då smattrar orden också som lärkvingar men jämfört med de spanska motormunnarna så går det i slow motion.

Hemma i Sverige igen satt jag klistrad framför burken då Spanien vann sin semifinal mot Tyskland och blev glad. Måste dock ge en eloge till tyskarna som med sitt unga lag imponerat stort. När de krossade och faktiskt fullständigt förnedrade Argentina med 4-0 var fotboll för en stund nästan lika roligt som hockey.

På söndag spelar Spanien mot Holland för guld och jag kan bara säga, ”viva Espania!”

Min sambo Agneta skulle bra gärna vilja ha en Mercedes 220 men älskar trots denna ambivalenta trånad efter förnämlig tysk ingenjörskonst sin sprillans nya och läckert svarta Peuoet. Hon öser omkring på vägarna och uppvisar stor körglädje och verkar få utlopp för mången frustration när hon skäller som en bandhund på alla de förfärliga förare i BMW som bränner runt på våra vägar och enligt Agneta struntar i gällande trafikregler. Det är dessutom så att hennes arbetsgivare ständigt behöver vara på otaliga möten inne i den kungliga huvudstaden och det är ofta Agneta som skjutsar honom dit. Att köra bil i Stockholm är ingen dans på rosor och består mestadels av folkilskna bilister, tanklösa cyklister och irrande fotgängare som verkar vara helt beredda på att gå i graven med rätten på sin sida. Att man dessutom som bilist är inblandad i en strid på kniven om de fåtaliga platserna där det går att parkera lagligt och ständigt förundrar sig över vilket system, eller brist därpå, som gäller när man planerar enkelriktningarna i den bilovänliga staden så är det i sanning en hård skola för den som kör omkring i de olika stadsdelarna. Agneta som tidigare inte kört särskilt mycket i själva innerstaden tyckte sig nu ha gått igenom ett rejält stålbad i bilismens sköna konst och var fullt beredd att välta berg.  En dag i början av sommaren hittade hon sitt Mount Everest och föreslog därför att vi skulle ta bilen till Spanien istället för att flyga. Eftersom mina föräldrar bor i ett härligt hus med pool på Costa Blancakusten blir det oftast till just Spanien som våra semesterresor går. Om man bränner på för allt vad tygen håller så kan man köra ner på tre dagar men fyra var nog det minsta vi kunde räkna med eftersom det bara var Agneta som kunde köra. Blinda må ibland besitta stark vilja och envishet men vi suger fett som chaufförer! Agnetas självförtroende var starkt och hon trodde sig klart kapabel att besegra de 350 milen åt varje håll längs de europeiska vägarna med sin stolta franska automobil. Eftersom ingen av oss var intresserade av varken de svenska vägarna eller den beryktade tyska Autobahn, och det faktum att den som kör inte ser mycket av omgivningen, så lades denna plan a snart ned. Verkade inte så smart med en så lång resa där ingen ändå kunde njuta av omgivningarna. Plan b började istället ta form och vår uppfinningsrikedom visste sig inga gränser.

Enligt denna nya djärva plan skulle vi istället ta ett flyg till Milano, där hyra en bil och därefter åka till Alicante via Marseille, Barcelona och Valencia. Den sträcka som då skulle genomföras var ”bara” 150 mil, en nerbantning av körsträckan med 550 mil, fullkomligt lysande. Ett billigt flyg till Milano visade sig inte vara några problem att hitta och prisvärda hotell längs vår färdväg var lättfunna. Vi log förnöjt åt hur listig denna vår plan b var ända tills vi kollat upp vad det skulle kosta att hyra en bil i Italien som skulle avlämnas i Spanien. 12000 kronor var den facila summan vi kom fram till efter många timmars letande på nätet. Det var inte många biluthyrningsföretag där det överhuvudtaget gick att göra som vi tänkt oss och när vi äntligen hittade ett där det var möjligt så var priset omöjligt. Jag har kompisar som här hemma inte bara skulle kunna skaffa mig en bil utan en hel konvoj för det priset, så nu var plan b ordentligt på fallrepet. Goda råd var nu dyra så jag gjorde som förståndiga män i min situation gärna gör och ringde till mamma. Efter några minuters samtalande med mor så var både plan a och b för evigt krossade men istället föddes plan c.

Morsan tyckte att vi skulle flyga till Alicante, låna hennes bil och därifrån ge oss av norrut mot Valencia, Barcelona och så långt som vi hade lust och ork till. Vi bokade genast flygbiljetter och ett par dagar innan midsommar landade vi på Alicantes flygplats uppfyllda av förväntningar på sköna dagar vid poolen och en spännande bilutflykt enligt den listiga plan c.

Vår äldsta dotter Camilla var sedan några dagar redan där tillsammans med sin väninna Johanna och hennes pojkvän Andreas. De skulle vidare till Barcelona där de hyrt en lägenhet mitt i staden och var ivrigt förväntansfulla på de tillfällen till syndigt leverne staden hade att erbjuda nöjeslystna ungdomar. Agneta och jag berättade att vi skulle komma efter om några dagar men Camilla verkade inte ett dugg glädjestrålande över detta härliga tillkännagivande. Mitt på midsommardagen gav sig ungdomssektionen iväg och ett overkligt lugn lades sig över mina föräldrars boning. Skillnaden mellan att ha varit 7 personer ner till 4 var otrolig och vi slöade ihop fullständigt och gick in i ett slags trött semesterkoma.

Pga. svårigheter med att hitta lediga hotellrum så sköts vår avresa upp några dagar och vi blev tvungna att slita hund genom att guppa runt i poolen, klappa katten och äta oändliga mängder med godsaker och mat. På söndagen kom vi då äntligen iväg men istället för att som tänkt bränna 30 eller 40 mil per dag bestämde vi oss för att börja med det mer blygsamma 11 mil som skulle föra oss till den lilla söta staden Altea. Plan c var satt i verket och

den tappra duon rullade ut från Ciudad Quesada i lånad bil av märke Peugeot och med elektronisk vägvisare av okänt märke men med svenskt tal. Det himmelska bruset från frihetens vingar hördes i våra öron, världen låg öppen för våra däck, stämningen var på topp och vi styrde kosan mot Alicante längs väg 332. Förvåning nr. 1 för Agneta kom när vi anlände till Alicante som hon trott var en liten byhåla men som är en rejält stor stad. Vi skulle "bara" passera förbi men körde hopplöst fel och efter att ha irrat omkring en längre stund var vi tvungna att stanna så att Agneta kunde lugna nerverna med en stärkande dos nikotin. Styrkt av gifter och rök satte sig Agneta åter bakom ratten och vi rullade åter ut i trafiken. Som genom ett mirakel var vi plötsligt förbi Alicante och kunde med stor tillförsikt följa skyltarna mot Benidorm där Agneta tyckte att vi borde äta lunch. Väl framme vid staden var det ingen svårighet att söka sig ner mot stranden och Agneta kände snart igen sig från vårt besök där året innan. Den gången via buss men vi hade inga bekymmer at hitta runt med bil och en parkering var snart funnen, en lämplig restaurang uppsökt, en måltid inmundigad och vi var klara för dagens sista delmål tillika slutdestination, Altea och vårt hotell. Det var inte mycket bevänt med skyltningen inne i Benidorm så vi fick ta hjälp av den moderna tekniken och slå igång vår medhavda gps. Utan hade vi nog varit kvar där ännu men med dess hjälp var vi snart ute på de öppna landsvägarna igen och på god väg mot Altea. Styrkta av framgångens ljuva sötma stannade vi segervissa när vi anlänt till den lilla staden. Agneta påbörjade det mödosamma arbetet att inprogrammera vårt hotells gatuadress. Denna procedur var ackompanjerad av suckar och frammumlade eder för modern teknik är något min kära sambo avskyr hett och innerligt. Det hela blev inte lättare för henne av att det satt en otålig blinning bredvid. Jag sa ingenting men hon kanske hörde att jag tänkte. ”Hur jäkla svårt kan det vara?!” Hon sa sig slutligen vara nöjd med programmeringen och vi skulle med största sannolikhet strax få ta vårt hotellrum i besittning och den slutkörda Agneta få en dusch och en välförtjänt tupplur. Den bestämda damen i gps: en påbörjade sin barska ordergivning och undersåtarna lydde underdånigt. Djupare och djupare in i den trånga lilla staden kom vi och blev svårt frustrerade av att de gator vi fick order att svänga in på var enkelriktade. Det var just då inte alls svårt att förstå varför uppdateringar är en bra grej. Gatorna blev allt trängre, Agnetas panna allt svettigare och Trångt var bara förnamnet. Hon var vid ett par tillfällen tvungen att kliva ur bilen för att undersöka om det alls var möjligt att ta sig fram med vår lilla bil, som just då kändes som en alldeles för stor modell. Slutligen fick vi glädjebudet att vi var framme vid vår destination men Agneta var minst sagt skeptisk. "hotellet ska ligga vid stranden men det här är ju mitt i byn." Vi stod på en trång liten gata som dessutom var en återvändsgränd. Jag frågade oroligt om det fanns några andra bilar i närheten och Agneta sa att det fanns ytterligare två förutom vår men att de garanterat tillhörde infödingar. Att det var en återvändsgränd vi stod på oroade mig mer än vad jag ville medge och för mitt inre öga såg jag hur en helikopter tillkallades för att, för en ohygglig summa surt förvärvade stålar, lyfta ut vår bil ur grannskapet. Alla byns innevånare skulle samlas för att titta på de otroligt korkade turisterna som ställt till det så för sig. Alla skulle skratta rått och tjattra muntert nedlåtande på kulsprutesnabb spanska och Agneta och jag skulle hålla hårt om varandra med skammens rodnad lysande röd på våra sammanbitna ansikten. Vi skulle lova varandra att aldrig någonsin berätta om våra missöden för en enda levande själ. Jag var imponerad av Agnetas körskicklighet men var osäker på om hon skulle kunna genomföra den gångna halvtimmens bedrift men denna gång baklänges. Något var rejält fel och vi tog oss först en titt på omgivningen och därefter på det som skrivits in som gatuadress i vår elektroniska vägvisare. Resultatet var i båda fall synnerligen nedslående. Det stod en helt felaktig adress inskriven och vi skulle få ett helvete att ta oss ut ur den trånga labyrint Agneta så skickligt lyckats tråckla in oss i. Efter att med stor möda och med en lång rad eder lyckats programmera in rätt adress i gps: en så påbörjade hon konststycket att få ut oss ur lilleputtstaden. Det fanns inga gränser för hennes körskicklighet och med vad som kändes som bara millimetrar till godo så befriade hon oss. Stolt och säkert lite skakad firade Agneta vår utbrytning med ett lugnande bloss och en klunk vatten. Trots att vi kände misstro mot vår gps så kom vi denna gång spik på hotellet och plan c: s första 11 mil var avklarade. Vi var snart incheckade, uppe på rummet och min sambo sov snart den rättfärdiges djupa sömn trots att klockan inte var mer än strax efter 3 på eftermiddagen. Hon vaggades till sömns av det sövande ljudet av vågor mot stranden men jag är säker på att hon hade somnat om vi så hade haft vårt hotellrum beläget bredvid ett stålverk.

Nästa dag var det tänkt att vår resa skulle fortsätta mot Valencia men det var så mysigt i Altea och vårt hotell låg så vackert till vid stranden att vi ogärna ville åka vidare. I vågornas brus bokade vi ytterligare en hotellnatt och slappade som aldrig förr. Tanken på att åka vidare lämnade våra reströtta hjärnor och vi bestämde oss istället för att nästa dag besöka fortet på berget i Guadalest och därefter bege oss tillbaka till mina föräldrars hus, pool och ömma omsorg.

Så blev det och hemvägen blev en ren önskerepris då vi åter körde vilse vid Alicante. Vi gjorde verkligen allt för att hålla oss på väg 332 men lik förbannat tappade vi bort den i gyttret av filer runt Alicante. Vår gps ville hela tiden att vi skulle ta motorvägen men det ville inte vi för kustvägen är vackrare och avgiftsfri. Med hjälp av skyltar, vår gps och en del tur lyckades vi slutligen komma förbi staden och därefter var det en ren vandring i parken att hitta tillbaks till Ciudad Quesada.

vår fantastiska bilsemesterplan som var på 700 mil då vi först började grunna slutade med att vi åkte ungefär 25 mil. Att det ens blev 25 mil beror på att vi åkte fel några gånger, men det är en sådan där smäll man får ta. Sent på tisdagseftermiddagen var vi åter hemma hos mina föräldrar och de tappra resenärerna var både trötta och nöjda med sin utflykt. Vi hade med stor bravur klarat av de svårigheter som kommit i vår väg och ingen kunde anklaga oss för att vara tapas bakom en vagn. Den storvulna originalplanen bidde en fingertuttsresa men vi var fullkomligt nöjda och kanske dubblar vi sträckan vid nästa semester.

Det här skriver inte jag för att få fler gratulationer, men jag fyllde år förra veckan. Jag har aldrig tidigare fått så många grattis och lyckönskningar som just i år men det beror inte på att min popularitet ökar med åren, för med den saken är det nog tvärtom skulle jag tro, utan att jag numera finns på Facebook. Min dotter Camilla sa att om man inte finns med på sagda sida så kan man heller inte räkna med några gratulationer för ingen minns att man fyller år. Att döma av hur uppvaktad jag blev så har hon med all säkerhet helt rätt. Det var helt fantastiskt och för några timmar så fanns jag verkligen till och jag kände mig nästan älskad.

Det som är tråkigt med att fylla år är att man blir äldre men alternativet till att bli äldre är att inte bli äldre och det är ett vansinnigt dåligt alternativ. En nära vän till mig som trots medlemskap i Facebook hade missat att gratulera mig ringde en vecka senare och sa grattis på det gamla verbala sättet. Det var trevligt och vi började samtala om åldrandet och jag beklagade mig över att tiden tycks gå allt fortare ju äldre man blir. ”Ska det hålla på så här så kommer jag att fylla 100 innan jag hinner blinka”, gnällde jag. Min vän som är banktjänsteman och väl bevandrad i siffrornas underbara värld sa att jag borde tänka på ett annat vis. Rent procentuellt så blir man bara obetydligt äldre vid min ålder. Om man är 1 och fyller 2 så blir man därmed 100 % äldre. När man sedan som varande 2 fyller 3 så har åldern bara ökat med 50 %. Jag som gick från 52 till 53 blev knappt äldre alls enligt gällande princip. Exakt hur mycket äldre rent procentuellt skulle jag gärna delge er men är alldeles för klen i matematik för att kunna räkna ut det.

Nu är det inte bara hur mycket äldre i tid man blivit utan också hur mycket klokare. Jag uttryckte min oro över den utvecklingen till min vän och påpekade att jag i början av mitt liv haft en ren häpnadsväckande formkurva. På några få år lärde jag mig att gå, tala ett språk, sköta toalettbestyren på ett civiliserat sätt, att äta och dricka själv, att inte klappa igelkottar och massor av andra nyttiga kunskaper för ett härligt och rikt liv. Denna fruktsamma period följdes av ytterligare en med åratal bakom skolbänkar och ämnen i kvadrat och lärdomen fullkomligt flödade in i mig. Det jag lärt mig mellan 52 och 53 verkar inte ens komma i närheten av vad jag åstadkom under mina mest fruktsamma år. ”Är du säker på det?” Frågade min vän i luren och det var jag faktiskt inte för det finns nog fler variabler. Kanske har jag det gångna året lärt mig ofantliga mängder med ovärderligt livsvetande men är så avtrubbad efter alla dessa år av kunskapsinhämtande att jag helt enkelt inte lägger märke till att jag blir allt klokare. Jag hoppas att det är så men det kan också vara så att jag är en halvsenil gammal gubbstrutt som med rätta borde känna tacksamhet varje morgon jag kan komma ihåg mitt eget namn.

Vi är väldigt åldersfixerade i Sverige och det märks inte minst i media. Vi lyssnar hellre på unga gröna och ibland ganska sopiga sångare och sångerskor i program som Idol hellre än någon ful gammal kärring eller gubbe som med tiden lärt sig sjunga eller spela fantastiskt. Det får vara hur det vill med det men det tråkiga är att vi svenskar får det allt svårare att mötas över generationsgränserna. För ett par helger sedan var det den årliga karnevalen här i Orminge och på fredagskvällen skulle en rad lokala band uppträda. Jag hade hört ett av banden på nätet och känner även sångaren så Agneta, den äldre kvinna som jag bor medtillika mina barns mor, och jag bestämde oss för att åka ner och lyssna. Väl framme vid centrala parken där giget gick av stapeln möttes vi av en stor gräsplan fylld med unga människor. Vår äldsta dotter Camilla satt där med två kamrater och hade en burk med flytande dumheter i handen. Hon hälsade glatt och lite generat på oss och tittade sig omkring. ”Ni höjer medelåldern här med minst 20 år.” Konstaterade det lilla odjuret och hade i sak rätt men räknade nog lite i underkant. Agneta och jag beslöt oss för att skita i sådana petitesser och slog oss vigt ner på marken för att få oss lite musikalisk njutning till livs. Åldern tog strax ut sin rätt då det enligt vår åldersstigna smak var lite för mycket rapp. Efter en 6 eller 7 låtar hade vi fått nog trots att vi tyckte att ”Dom”, bandet heter så, var bra och hade riktigt schyssta låtar och texter. Vi åkte hem och medelåldern sjönk drastiskt i parken.

Satt häromdagen på fiket utanför matvaruaffären i Orminge centrum och kontemplerade över tillvaron. Jag avskyr att handla mat och var därför en av de som ihärdigast gjorde vågen då fiket nyligen byggdes till vid en renovering av hela butiken. Jag är inte till någon som helst hjälp inne i affären och sambo Agneta är bara glad att slippa släpa runt på mig. Min stora stund kommer när vi är hemmavid och mina ypperliga muskler med stor bravur bär in varorna. Nu finns det alltså ett toppenfik alldeles utanför kassorna och i princip skulle jag kunna slå mig ner vid ett av borden och lugnt invänta att Agneta handlat färdigt men jag blir svårt skuldmedveten om jag gör det utan att köpa en fika så det blir oftast en kaffe. Då har jag betalat för att få sitta där och suga på en kopp i godan ro och det känns bra.

Tio kronor senare var jag försjunken i djupa tankar och det är ovanligt för mig. Jag fyller så gott som all vaken tid med någon aktivitet och även när jag hemmavid dricker en kopp java så lyssnar jag nästan undantagslöst alltid på en cd. Eftersom jag är en aktiv lyssnare så tränger detta öronarbete undan alltför stora tankar och jag glider omkring i musikens värld med munnen full med kaffe. Det är klart att inte ens ett begränsat intellekt som mitt går att helt stänga av med hjälp av bara lite musik och en och annan fundering slinker igenom men i princip så är det bara på fiket som jag helt och hållet ägnar mig åt tankeverksamhet. Några större djupsinnigheter hade jag inte ännu åstadkommit då jag hörde en kvinna röra sig en bit framför mig. Det fanns gott om lediga platser så jag var inte helt imponerad när hon frågade om hon fick ställa ifrån sig något på ”mitt” bord men jag sa artigt att det gick utmärkt. Av hennes kroppsrörelser och röst kunde jag dra slutsatsen att det var en äldre dam och hon lät inte helt frisk. Hon mumlade något om glasögon, hasade omkring lite och satte sig tungt ner på stolen mitt emot min. Det var tyst i någon sekund och sedan började hon prassla med en karta med medicin. Bäst att ignorera tanten tänkte jag och försökte att åter igen få igång hjärnan med det intellektuella siktet inställt på de stora filosofiska spörsmålen. Då började den inkräktande damen plötsligt att låta, och konstigt lät det. Korta stackattoljud långt nere i bröstet kom hackande ur henne i en till synes oändlig ström. Psykfall tänkte jag och förbannade bittert det faktum att man inte ens kan få avnjuta en kopp kaffe utan att få en galning på halsen. Om det ska vara på det här viset så är det till och med bättre att gå med in i den förhatliga matvarubutiken tänkte jag och gjorde mitt yttersta för att förtränga dårfinken. Damen fortsatte att stöna men efter en stund började hon även lägga in begripliga ord i stönfloden. Jag uppfattade, servett, vatten och hämta. Det var ungefär då som jag insåg att damen inte var knäpp utan snarare hade svåra plågor. Bäst att fråga, tänkte jag, och gjorde det. Det visade sig att hon hade hjärtproblem och behövde vatten och servetter för att kunna ta sin hjärtmedicin på ett mer effektivt sätt. Fånigt nog var min första tanke inte en analys av tantens sjukdomstillstånd utan en helt ovidkommande och rätt korkad tanke. Vad skulle hon ha servetterna till? Vattnet var solklart men vad tusan skulle gumman göra med ett par servetter. Kanske hade hennes tabletter bieffekten att hon började tugga fradga, spekulerade jag enfaldigt. Jag hade inte en susning om var jag skulle kunna hitta varken det ena eller det andra åt henne och tyckte inte att den tjugokronorssedel hon viftade med hjälpte upp situationen ett endaste dugg.  Mumlande något om att jag var blind började jag rotera i min stol för att lista ut ett sätt att hitta de saker damen behövde. En man vid ett intilliggande bord uppfattade situationen och kom rådigt till undsättning. Strax efteråt återkom Agneta och jag berättade genast för henne vad som stod på. Agneta spanade med en professionell blick, hon ser på alla tv-program med medicinsk anknytning, in damen och kunde kanske inte ställa en diagnos men kunde sakligt konstatera att damen inte såg frisk ut alls. Vi erbjöd oss att köra henne till sjukhus men hon sa att de inte kunde göra något för henne och att hon redan besökt ett flertal hjärtspecialister. Hon ville inte heller bli kört hem och hon bodde helt nära. Vi fick godta detta men lovade att återkomma för att kolla upp henne när vi handlat klart. På tillbakavägen såg Agneta damen sakta stappla i riktning mot sitt hem.

För mig var händelsen jobbig på flera plan. Trist att känna att min blindhet var ett hinder då jag helst av allt skulle velat springa iväg som en ivrig vinthund för att undsätta den nödställde. Jobbigt också att ha haft så onda tankar om henne då jag av hennes läten att döma trodde att hon var en knäppgök och för att hon invaderat mitt revir. Så ont som hon hade så hann hon självklart inte längre och vem hade hon oturen att sätta sig vid om inte en snarstucken sur enstöring till blinning.

Vi lär vandra i denna jämmerdal för att lära men vad just denna lektion betyder vet jag inte ännu. Jag ska lista ut det men först så ska jag laga till en kopp kaffe och lyssna på en cd och ve den som kommer och stör.

Så tog sig då min yngsta dotter Mimmi 19 ut i stora världen till slut. Det satt långt inne och innebar en rad ombokningar och jag hoppas att hon nu inte har tagit sig ur askan och i elden. Australien är den plats hon och hennes reskamrat Niklas nu har intagit och jag hoppas att världsdelen och Mimmi ska komma väl överens.

Som uppmjukning har de två reskamraterna spenderat nästan två veckor i Sidney men trots att det var både varmt och fullt med ös i denna livliga storstad så har de nu fortsatt till den betydligt mindre men klart varmare Cairns i delstaten Queensland. Där ska de söka jobb och det första alternativet de talade om var ett kneg på en lantgård. Visst gillar Mimmi lantlivets fröjder och att plocka frukt lät vettigt men när jag läste att hon kanske skulle få lov att mjölka kor skrattade jag så hårt att jag nästan trillade ur min fåtölj. Hon funderar också på att jobba som nanny vilket åter igen fick mig att bryta ut i högljudd munterhet eftersom Mimmi inte alls är särskilt förtjust i barn, tvärtom faktiskt, men illbattingar är kanske ändå att föredra gentemot kor. Vad det nu än blir för jobb så gör jag vågen i hennes ära eftersom hon ger sig hän med ett sådant öppet sinnelag och plockar vuxenpoäng i drivor.

Kunskap är som bekant makt så Mimmis ömma moder tillika min sambo Agneta gjorde raskt efterforskningar på nätet om cairnes. Om detta var tänkt att lugna oss som varande oroliga föräldrar så blev det totalt förfelat. En del av året är det tydligen badförbud eftersom det då finns giftiga fiskar i vattnet. Inga problem i sig och det lär finnas massor med härliga pooler men med tanke på Mimmis anarkistiska beteendemönster så hoppas jag innerligt att hon inte får syn på någon skylt om badförbud. Gör hon det så hoppar hon obönhörligen i plurret bara därför att man inte får.

En annan oroande sak Agneta luskade ut är att det i floderna i området finns krokodiler. Även Mimmi bör väl ha vett att inte bada med dessa monster, som säkert inte är alls lika gulliga som Snappy, men hon kunde inte ens åka till Bali på semester utan att bli biten av en tiger så jag är med rätta orolig. Det var förvisso en liten tiger men det är nog inte någon lek att bli biten av en liten krokodil heller.

Jag har sedan länge drillat mina döttrar att höra av sig när de blir väldigt sena eller inte kommer hem alls och nu när Mimmi är i känguruland så får jag ostört sova även på småtimmarna. När hon fortfarande var hemma väcktes jag otaliga gånger vid okristliga tider av högljudda meddelanden från min mobil att ett sms inkommit. Nu har hämndens tid stundats och om vi ringer till Mimmi när det är läggdags här så får vi äran av att väcka henne i ottan. Hon låter helt mosig och förvirrad och det är verkligen njutbart. Vilken tur att det via telefonkort är så billigt att ringa att vi inte behöver visa någon måttlighet alls utan kan ringa nästan varje morgon och riktigt rå om henne.

Inmundigade nyss ett gott och stärkande äpple. Innan jag till fullo kunde njuta av den härliga fruktens sötma var jag tvungen att avlägsna tre klisterlappar från skalet. På grund av långvarig och ihållande blindhet så vet jag inte vad det stod för livsviktig information på klisterlapparna men det var troligen priset. Jag tyckte att det var i grövsta laget med tre lappar bara för att den informationen skulle gå fram men gud förbjude att jag skulle försöka lura åt mig frukten till ett för billigt pris. Där stod jag alltså i köket och pillade med klisterlapparna och en tanke slog mig. Även om just den äppelsort jag valt skulle vara ekologiskt odlad så ger jag mig fan på att det skulle smetas på en troligen tvärgiftig cocktail av plast och klister på den ädla frukten. Kanske till och med tre lappar för att all väsentlig information skulle nå fram till den presumtive kunden. En lapp med priset, en med namnet på bolaget som framställt äpplet och en lite större färgsprakande lapp med det stolta budskapet att frukten i fråga är ekologiskt odlad.

Jag har på den senaste tiden förbryllat hört hur engelska uttryck eller ord smugit sig in i tv-reklamen på vad jag uppfattar som ett totalt onödigt sätt. Man ställs frågan om den tv man har är HD-ready? HD är en förkortning på ett engelskt uttryck och det har jag inga problem med men ready vållar mig huvudbry. Vad är det för fel på de beprövade svenska orden klar eller färdig? Är tillverkaren rädd att vi ska läsa i manualen och att det där står HD-ready och att vi då ska bli förvirrade över vad det kan tänkas betyda? Det brukar inte precis vara sådana små detaljer som fintar oss i manualsammanhang utan snarare långa obegripliga haranger och då är det inte själva valet av språk som är den springande punkten utan språkbruket i sig. Förresten är det väl ingen som läser manualer längre för det är fegt.

Ett annat exempel på kufiskt ordval är användandet av 100 % cotton i Dressmanreklam. Varför cotton när man lika gärna kan säga bomull? Låter kanske cotton mer exotiskt? Jag tycker också att det är en smula dråpligt att Sveriges största kedja för herrkläder heter just Dressman. Dress kan som bekant betyda klänning och det är inte så manligt. Butikerna borde dra till sig transvestiter i horder. En i Sverige turistande fransk, tysk eller italiensk transa måste få glädjefnatt då de först ser butikskylten ovanför en av Dressmans butiker. Stor besvikelse lär följa men de blir i alla fall glada en liten stund.

Avslutningsvis kan jag nog bara konstatera att världen verkar vara helt crazy.   

Väcktes denna morgon av skön fågelsång. Jag är verkligen dålig på att känna igen de olika arternas läten så jag frågade sambo Agneta vad det var för en magisk skönsångare som kvittrade utanför vårt fönster.

”Det där är ju koltrasten.”

Mumlade hon sömnigt och somnade trots den gudomliga skogskonserten genast om. Jag lyssnade vidare och njöt av den härliga koltrastsången som var som en naturens motsvarighet till Kate Bush. Plötsligt dränktes den ljuva stämman av ett förfärligt kraxande från en skata eller kråka. Ja, ja, tänkte jag, Tom Waits är också fantastisk på sitt sätt. Den hest skräniga fågeln flög vidare och koltrastens himmelska kvittrande blev åter rådande. Hon höll en lång och varierad serenad men tystnade efter en stund. Den här gången ersattes hon inte av ett burdust kraxande utan av en pippi som lät helt förryckt. En förvirrad skogsduva ulade uppgivet i moll och jag tänkte att den nog är skogens sångliga motsvarighet till Dileva. Innerlig, med udda dialekt, denna morgon i moll och även i en udda tonart. Kanske inte helt vackert men ganska intressant.

Bara tre arter den här morgonen men det känns ändå som ett vårtecken och inom kort lär det vara ännu fler arter med originella läten utanför mitt fönster för att bjuda på en skogsgläntans melodifestival. Just nu älskar jag deras morgonunderhållning men jag vet att innan sommaren är slut så kommer jag att vilja göra en Runar och skjuta skarpt genom sovrumsfönstret för att få dem att hålla näbben. Tills denna mättnad av skönsång infinner sig så tänker jag ligga varje morgon och njuta av näbbvädret.

Min sambo Agneta och jag hamnade till min stora förtjusning vid korvkiosken idag för att inhandla något gott och onyttigt till lunch. Hon beställde en stor ostburgare och jag en ännu större och vi stod där i folkmyllret och inväntade ivrigt våra beställda födoämnen. En ung mamma med två barn kom strosande och redan innan hon nått fram till luckan i korvkiosken hörde vi hur hon frågade ett av barnen om han ville ha en toast.

”Jag vill ha en glass!”

”Nej inte nu.”

”Jag vill ha en glass!”

”Du som var så hungrig, ska du inte ha en toast?”

Den lilla familjen var nu framme vid luckan och den tålmodiga mamman vände sig åter till sitt barn med vädjan i rösten.

”Mamma tänker äta en toast, ska inte du ha en också?”

”Jag vill ha en glass!”

”Det finns inga glassar, de är slut.”

Barnet pekade då på skylten med glassutbudet och försökte därmed påvisa att det visst fanns glass, massor av glass.

”Ja det finns bilder på glass men den är slut.”

Hävdade mamman tålmodigt, men en aning av desperation hade börjat krypa in i hennes röst. Då kom killarna i korvkiosken till hennes undsättning och båda hävdade bestämt att glassen var tillfälligt slut men att de skulle få påfyllning nästa vecka. Inför denna hord av vuxna som var emot ett glassinköp fick barnet motvilligt ge sig och familjen begav sig in i korvkioskens inomhusdel för att knapra på toast.

Agneta och jag hade varit mycket roade av det lilla dramat och flinade i glatt samförstånd. Jag böjde mig fram till Agneta och sa att om någon nu kommer och köper en glass så att det glassugna barnet ser det så kommer hans tilltro till vuxna att få sig en rejäl knäck. Enda tolkningen från hans synvinkel skulle vara att alla ”stora” ljuger så det hoppar grodor ur munnen på dem. Det var livlig handel i korvkiosken den här dagen och vi blev stående en liten stund i väntan på godsakerna. Inifrån kunde Agneta fortfarande höra hur barnet ville ha glass. Nu dök en annan mamma med barn upp och de gick raka vägen fram till luckan. Mamman vände sig till sitt barn och frågade högt och ljudligt.

”Vill du ha en glass?”

Agneta och jag tittade genast flinande på varandra för nu nådde detta verklighetsdrama sin kulmen. Hur skulle nu det hela gå till? Skulle korvgubbarna försöka smuggla glassen lite diskret till den nya kunden eller riskera att sabotera det andra barnets tilltro till vuxna? Agnetas och mitt intresse visste sig inga gränser och våra öron viftade nyfiket. Spänningen var olidlig och då kom svaret från barnet som erbjudits glass.

”Nej, jag vill ha en korv.”

Som det så vackert heter, ”räddade musiken mig från sporten”, och jag har i möjligaste mån försökt att detsamma ska gälla för mina barn. Båda töserna började tidigt musicera och min äldsta, Camilla, gör det ännu. Min oro gäller snarare lilasyster Mimmi, som trots tidigt gnidande på fiol, nu börjar visa oroväckande tecken på sportintresse. Hon slutade lira fela mitt i sitt värsta tonårsuppror då fiolen inte riktigt passade ihop med hennes punkiga uppenbarelse. Det kan jag förstå för hur det än är så är fiol i de flesta fall rätt fjolligt och inte alls att jämföras med storasyster Camillas val av gitarr som instrument.

Oavsett lirande eller inte så har sportintresset i mina döttrars fall pendlat mellan svagt och helt av och jag har förnumstigt konstaterat att min uppfostringstaktik varit särdeles lyckad. Camilla har visserligen vid ett par tillfällen uttryckt en vilja att gå på en hockeymatch live, troligen smittad av deras mors och mitt skrikande framför burken vid ishockeylandskamper. Då har Camilla som den musiker hon är tänkt att om det är spännande på tv så måste det helt enkelt vara ännu vassare på plats i arenan. Jag är stolt över min dotters stora slutledningsförmåga men gudskelov har hennes små initiativ aldrig lett fram till ett faktiskt besök på någon sportarena anat än på rockkonserter. Mimmi däremot har aldrig haft ro att sitta still framför en hel match och det tycktes mig att hon räddats från sportens förbannelse trots sin bortlagda fiol. Mina kära döttrar har alltså haft en lugn och trygg uppväxt utan hot från huliganer, onödig upphetsning, svåra besvikelser vid sportsliga nederlag, euforisk lycka vid sportsliga segrar, krav på oändlig försäljning av bingolotter eller skryt och bråk beroende på vilket lag man håller på eller är medlem i. Det var därför jag stirrade i blind förvåning på Mimmi igår när hon klev upp vid tolv och gjorde sig klar att ge sig iväg. Det var rejält tidigt för att vara Mimmi på en söndag och jag undrade därför nyfiket vart hon skulle. Svaret att hon skulle iväg med sin väninna Linnea och hennes familj för att kolla på Hammarby gjorde mig ännu mer nyfiken. De skulle inte till någon idrottsplats eller arena som jag först trodde utan till en sportbar. Gröne Jägaren, känt för sitt skumma Hammarbyklientel, var målet för nu var det match och enligt Mimmi så var hennes väninna och hela hennes familj värsta Hammarbyfreaksen. Mimmi vinkade farväl och smet iväg genom ytterdörren och jag stod undrande kvar. ”När blev Mimmi intresserad av fotboll?”

Några timmar senare fick jag ett sms där Mimmi jublade över hur kul hon hade. Jag som hade sett några glada statusuppdateringar på Facebook gällande Hammarby, skrev att det verkade som om det gick bra för laget och att det säkert bidrog till stämningen. Hon skrev tillbaka att det stod 3-1 och att folk var som galna. Det kom ytterligare ett sms från Mimmi någon stund senare där det stod, ”vi vann håll för öronen.” ”Jaha”, tänkte jag, ”så har man plötsligt en fotbollsintresserad dotter.” ”Ja ja det kunde varit värre, hon kunde varit narkoman eller prostituerad.”

På kvällen satt jag bänkad framför tv: n för att kika på ”Parlamentet” och råkade därför se några minuter av tv 4: a sporten. Det var då jag insåg att Mimmis situation var värre än vad jag först hade trott. Hon hade inte alls varit på fotboll hon hade varit på bandy. Här var det då verkligen ingen föräldrapåverkan för varken barnens mor eller jag har någonsin spanat på bandy i barnens närvaro. Om min förvåning var stor tidigare så var den monumental nu. Tänk om denna oroväckande utveckling fortsätter då Mimmi åker till Australien om några veckor! Där finns det otroligt mystiska sporter att snöa in på. Australiensisk fotboll, som mer lär likna rugby än fotboll, kanske förgiftar hennes unga sinne med sin intensitet och manliga våldsamhet. Om inte denna djuriska idrott fångar henne så kanske känguruboxning eller kram med liten koala blir hennes nya kopp med te. Med tanke på att hon faktiskt inte ens kunde åka på semester till Bali utan att bli biten av en tiger så finns det inga gränser för vad hon kan råka ut för. Jag måste nog tänka positivt istället och hänga upp mitt hopp till att hon kommer att drabbas av en sådan våldsam längtan efter bandy att hon skär ner sitt planerade år på jordens undersida med en 10 eller 11 månader. Det som talar emot är att bandysäsongen just tog slut. Jag bör med det snaraste informera Mimmi om att det finns en variant som spelas inomhus året om. Jag kan nog hävda att den är lite hippare också för det hörs på namnet, innebandy. Håll tummarna för mig människor för jag är inte bered att klippa av navelsträngen ännu, för det gör ont surru, ont!

Inte nog med att Mimmi inom kort tänker ge sig iväg till världens ände så började Camilla idag dilla om att skaffa sig en studentlägenhet när hon börjar plugga på universitetet i augusti. Studentlägenhet, nu får hon väl ge sig ändå! Jag har inte skaffat barn till världen för att de ska flytta hemifrån! Jag tycker nog att det är lite för tidigt eftersom de bara är 19 och 21. Vi ömma föräldrar har massor kvar att lära dem om den otäcka världen därute innan de är redo att lämna redet. De bör nog också betänka att pappor är känsliga varelser som inte tål hur många svåra separationer som helst. Nu står mitt sista hopp till en synnerligen långvarig flygstrejk och att Camilla inte kommer in på universitetet. Helt omöjligt är det inte för det är trotsallt löneförhandlingstider och Camilla är faktiskt en blondin.