De drillande fåglarne
Väcktes denna morgon av skön fågelsång. Jag är verkligen dålig på att känna igen de olika arternas läten så jag frågade sambo Agneta vad det var för en magisk skönsångare som kvittrade utanför vårt fönster.
”Det där är ju koltrasten.”
Mumlade hon sömnigt och somnade trots den gudomliga skogskonserten genast om. Jag lyssnade vidare och njöt av den härliga koltrastsången som var som en naturens motsvarighet till Kate Bush. Plötsligt dränktes den ljuva stämman av ett förfärligt kraxande från en skata eller kråka. Ja, ja, tänkte jag, Tom Waits är också fantastisk på sitt sätt. Den hest skräniga fågeln flög vidare och koltrastens himmelska kvittrande blev åter rådande. Hon höll en lång och varierad serenad men tystnade efter en stund. Den här gången ersattes hon inte av ett burdust kraxande utan av en pippi som lät helt förryckt. En förvirrad skogsduva ulade uppgivet i moll och jag tänkte att den nog är skogens sångliga motsvarighet till Dileva. Innerlig, med udda dialekt, denna morgon i moll och även i en udda tonart. Kanske inte helt vackert men ganska intressant.
Bara tre arter den här morgonen men det känns ändå som ett vårtecken och inom kort lär det vara ännu fler arter med originella läten utanför mitt fönster för att bjuda på en skogsgläntans melodifestival. Just nu älskar jag deras morgonunderhållning men jag vet att innan sommaren är slut så kommer jag att vilja göra en Runar och skjuta skarpt genom sovrumsfönstret för att få dem att hålla näbben. Tills denna mättnad av skönsång infinner sig så tänker jag ligga varje morgon och njuta av näbbvädret.
