Synpunkter

Min sambo Agneta skulle bra gärna vilja ha en Mercedes 220 men älskar trots denna ambivalenta trånad efter förnämlig tysk ingenjörskonst sin sprillans nya och läckert svarta Peuoet. Hon öser omkring på vägarna och uppvisar stor körglädje och verkar få utlopp för mången frustration när hon skäller som en bandhund på alla de förfärliga förare i BMW som bränner runt på våra vägar och enligt Agneta struntar i gällande trafikregler. Det är dessutom så att hennes arbetsgivare ständigt behöver vara på otaliga möten inne i den kungliga huvudstaden och det är ofta Agneta som skjutsar honom dit. Att köra bil i Stockholm är ingen dans på rosor och består mestadels av folkilskna bilister, tanklösa cyklister och irrande fotgängare som verkar vara helt beredda på att gå i graven med rätten på sin sida. Att man dessutom som bilist är inblandad i en strid på kniven om de fåtaliga platserna där det går att parkera lagligt och ständigt förundrar sig över vilket system, eller brist därpå, som gäller när man planerar enkelriktningarna i den bilovänliga staden så är det i sanning en hård skola för den som kör omkring i de olika stadsdelarna. Agneta som tidigare inte kört särskilt mycket i själva innerstaden tyckte sig nu ha gått igenom ett rejält stålbad i bilismens sköna konst och var fullt beredd att välta berg.  En dag i början av sommaren hittade hon sitt Mount Everest och föreslog därför att vi skulle ta bilen till Spanien istället för att flyga. Eftersom mina föräldrar bor i ett härligt hus med pool på Costa Blancakusten blir det oftast till just Spanien som våra semesterresor går. Om man bränner på för allt vad tygen håller så kan man köra ner på tre dagar men fyra var nog det minsta vi kunde räkna med eftersom det bara var Agneta som kunde köra. Blinda må ibland besitta stark vilja och envishet men vi suger fett som chaufförer! Agnetas självförtroende var starkt och hon trodde sig klart kapabel att besegra de 350 milen åt varje håll längs de europeiska vägarna med sin stolta franska automobil. Eftersom ingen av oss var intresserade av varken de svenska vägarna eller den beryktade tyska Autobahn, och det faktum att den som kör inte ser mycket av omgivningen, så lades denna plan a snart ned. Verkade inte så smart med en så lång resa där ingen ändå kunde njuta av omgivningarna. Plan b började istället ta form och vår uppfinningsrikedom visste sig inga gränser.

Enligt denna nya djärva plan skulle vi istället ta ett flyg till Milano, där hyra en bil och därefter åka till Alicante via Marseille, Barcelona och Valencia. Den sträcka som då skulle genomföras var ”bara” 150 mil, en nerbantning av körsträckan med 550 mil, fullkomligt lysande. Ett billigt flyg till Milano visade sig inte vara några problem att hitta och prisvärda hotell längs vår färdväg var lättfunna. Vi log förnöjt åt hur listig denna vår plan b var ända tills vi kollat upp vad det skulle kosta att hyra en bil i Italien som skulle avlämnas i Spanien. 12000 kronor var den facila summan vi kom fram till efter många timmars letande på nätet. Det var inte många biluthyrningsföretag där det överhuvudtaget gick att göra som vi tänkt oss och när vi äntligen hittade ett där det var möjligt så var priset omöjligt. Jag har kompisar som här hemma inte bara skulle kunna skaffa mig en bil utan en hel konvoj för det priset, så nu var plan b ordentligt på fallrepet. Goda råd var nu dyra så jag gjorde som förståndiga män i min situation gärna gör och ringde till mamma. Efter några minuters samtalande med mor så var både plan a och b för evigt krossade men istället föddes plan c.

Morsan tyckte att vi skulle flyga till Alicante, låna hennes bil och därifrån ge oss av norrut mot Valencia, Barcelona och så långt som vi hade lust och ork till. Vi bokade genast flygbiljetter och ett par dagar innan midsommar landade vi på Alicantes flygplats uppfyllda av förväntningar på sköna dagar vid poolen och en spännande bilutflykt enligt den listiga plan c.

Vår äldsta dotter Camilla var sedan några dagar redan där tillsammans med sin väninna Johanna och hennes pojkvän Andreas. De skulle vidare till Barcelona där de hyrt en lägenhet mitt i staden och var ivrigt förväntansfulla på de tillfällen till syndigt leverne staden hade att erbjuda nöjeslystna ungdomar. Agneta och jag berättade att vi skulle komma efter om några dagar men Camilla verkade inte ett dugg glädjestrålande över detta härliga tillkännagivande. Mitt på midsommardagen gav sig ungdomssektionen iväg och ett overkligt lugn lades sig över mina föräldrars boning. Skillnaden mellan att ha varit 7 personer ner till 4 var otrolig och vi slöade ihop fullständigt och gick in i ett slags trött semesterkoma.

Pga. svårigheter med att hitta lediga hotellrum så sköts vår avresa upp några dagar och vi blev tvungna att slita hund genom att guppa runt i poolen, klappa katten och äta oändliga mängder med godsaker och mat. På söndagen kom vi då äntligen iväg men istället för att som tänkt bränna 30 eller 40 mil per dag bestämde vi oss för att börja med det mer blygsamma 11 mil som skulle föra oss till den lilla söta staden Altea. Plan c var satt i verket och

den tappra duon rullade ut från Ciudad Quesada i lånad bil av märke Peugeot och med elektronisk vägvisare av okänt märke men med svenskt tal. Det himmelska bruset från frihetens vingar hördes i våra öron, världen låg öppen för våra däck, stämningen var på topp och vi styrde kosan mot Alicante längs väg 332. Förvåning nr. 1 för Agneta kom när vi anlände till Alicante som hon trott var en liten byhåla men som är en rejält stor stad. Vi skulle "bara" passera förbi men körde hopplöst fel och efter att ha irrat omkring en längre stund var vi tvungna att stanna så att Agneta kunde lugna nerverna med en stärkande dos nikotin. Styrkt av gifter och rök satte sig Agneta åter bakom ratten och vi rullade åter ut i trafiken. Som genom ett mirakel var vi plötsligt förbi Alicante och kunde med stor tillförsikt följa skyltarna mot Benidorm där Agneta tyckte att vi borde äta lunch. Väl framme vid staden var det ingen svårighet att söka sig ner mot stranden och Agneta kände snart igen sig från vårt besök där året innan. Den gången via buss men vi hade inga bekymmer at hitta runt med bil och en parkering var snart funnen, en lämplig restaurang uppsökt, en måltid inmundigad och vi var klara för dagens sista delmål tillika slutdestination, Altea och vårt hotell. Det var inte mycket bevänt med skyltningen inne i Benidorm så vi fick ta hjälp av den moderna tekniken och slå igång vår medhavda gps. Utan hade vi nog varit kvar där ännu men med dess hjälp var vi snart ute på de öppna landsvägarna igen och på god väg mot Altea. Styrkta av framgångens ljuva sötma stannade vi segervissa när vi anlänt till den lilla staden. Agneta påbörjade det mödosamma arbetet att inprogrammera vårt hotells gatuadress. Denna procedur var ackompanjerad av suckar och frammumlade eder för modern teknik är något min kära sambo avskyr hett och innerligt. Det hela blev inte lättare för henne av att det satt en otålig blinning bredvid. Jag sa ingenting men hon kanske hörde att jag tänkte. ”Hur jäkla svårt kan det vara?!” Hon sa sig slutligen vara nöjd med programmeringen och vi skulle med största sannolikhet strax få ta vårt hotellrum i besittning och den slutkörda Agneta få en dusch och en välförtjänt tupplur. Den bestämda damen i gps: en påbörjade sin barska ordergivning och undersåtarna lydde underdånigt. Djupare och djupare in i den trånga lilla staden kom vi och blev svårt frustrerade av att de gator vi fick order att svänga in på var enkelriktade. Det var just då inte alls svårt att förstå varför uppdateringar är en bra grej. Gatorna blev allt trängre, Agnetas panna allt svettigare och Trångt var bara förnamnet. Hon var vid ett par tillfällen tvungen att kliva ur bilen för att undersöka om det alls var möjligt att ta sig fram med vår lilla bil, som just då kändes som en alldeles för stor modell. Slutligen fick vi glädjebudet att vi var framme vid vår destination men Agneta var minst sagt skeptisk. "hotellet ska ligga vid stranden men det här är ju mitt i byn." Vi stod på en trång liten gata som dessutom var en återvändsgränd. Jag frågade oroligt om det fanns några andra bilar i närheten och Agneta sa att det fanns ytterligare två förutom vår men att de garanterat tillhörde infödingar. Att det var en återvändsgränd vi stod på oroade mig mer än vad jag ville medge och för mitt inre öga såg jag hur en helikopter tillkallades för att, för en ohygglig summa surt förvärvade stålar, lyfta ut vår bil ur grannskapet. Alla byns innevånare skulle samlas för att titta på de otroligt korkade turisterna som ställt till det så för sig. Alla skulle skratta rått och tjattra muntert nedlåtande på kulsprutesnabb spanska och Agneta och jag skulle hålla hårt om varandra med skammens rodnad lysande röd på våra sammanbitna ansikten. Vi skulle lova varandra att aldrig någonsin berätta om våra missöden för en enda levande själ. Jag var imponerad av Agnetas körskicklighet men var osäker på om hon skulle kunna genomföra den gångna halvtimmens bedrift men denna gång baklänges. Något var rejält fel och vi tog oss först en titt på omgivningen och därefter på det som skrivits in som gatuadress i vår elektroniska vägvisare. Resultatet var i båda fall synnerligen nedslående. Det stod en helt felaktig adress inskriven och vi skulle få ett helvete att ta oss ut ur den trånga labyrint Agneta så skickligt lyckats tråckla in oss i. Efter att med stor möda och med en lång rad eder lyckats programmera in rätt adress i gps: en så påbörjade hon konststycket att få ut oss ur lilleputtstaden. Det fanns inga gränser för hennes körskicklighet och med vad som kändes som bara millimetrar till godo så befriade hon oss. Stolt och säkert lite skakad firade Agneta vår utbrytning med ett lugnande bloss och en klunk vatten. Trots att vi kände misstro mot vår gps så kom vi denna gång spik på hotellet och plan c: s första 11 mil var avklarade. Vi var snart incheckade, uppe på rummet och min sambo sov snart den rättfärdiges djupa sömn trots att klockan inte var mer än strax efter 3 på eftermiddagen. Hon vaggades till sömns av det sövande ljudet av vågor mot stranden men jag är säker på att hon hade somnat om vi så hade haft vårt hotellrum beläget bredvid ett stålverk.

Nästa dag var det tänkt att vår resa skulle fortsätta mot Valencia men det var så mysigt i Altea och vårt hotell låg så vackert till vid stranden att vi ogärna ville åka vidare. I vågornas brus bokade vi ytterligare en hotellnatt och slappade som aldrig förr. Tanken på att åka vidare lämnade våra reströtta hjärnor och vi bestämde oss istället för att nästa dag besöka fortet på berget i Guadalest och därefter bege oss tillbaka till mina föräldrars hus, pool och ömma omsorg.

Så blev det och hemvägen blev en ren önskerepris då vi åter körde vilse vid Alicante. Vi gjorde verkligen allt för att hålla oss på väg 332 men lik förbannat tappade vi bort den i gyttret av filer runt Alicante. Vår gps ville hela tiden att vi skulle ta motorvägen men det ville inte vi för kustvägen är vackrare och avgiftsfri. Med hjälp av skyltar, vår gps och en del tur lyckades vi slutligen komma förbi staden och därefter var det en ren vandring i parken att hitta tillbaks till Ciudad Quesada.

vår fantastiska bilsemesterplan som var på 700 mil då vi först började grunna slutade med att vi åkte ungefär 25 mil. Att det ens blev 25 mil beror på att vi åkte fel några gånger, men det är en sådan där smäll man får ta. Sent på tisdagseftermiddagen var vi åter hemma hos mina föräldrar och de tappra resenärerna var både trötta och nöjda med sin utflykt. Vi hade med stor bravur klarat av de svårigheter som kommit i vår väg och ingen kunde anklaga oss för att vara tapas bakom en vagn. Den storvulna originalplanen bidde en fingertuttsresa men vi var fullkomligt nöjda och kanske dubblar vi sträckan vid nästa semester.