Synpunkter

Hörde idag att de mest lönsamma grödorna för landets lantbrukare de senaste två åren är de som används för öl och whiskeytillverkning. Konjunkturen är på uppåtgående och vi är inte sena med att vilja hinka mer och bli glada i hatten. Det är i sanning härligt att brukandet av jorden är lönsamt och att det inte är ätbara grödor tror jag inte spelar någon roll i det stora sammanhanget för jag är säker på att ingen längre svälter ute i världen i en så modern tid som 2011.

Det är också så att försäljningen i landets blomsterhandlar gått upp med 10 % de senaste två åren. Det är inte osannolikt att det finns ett samband mellan denna uppgång och den ökade tillverkningen av rusdrycker jag berättade om ovan.

Lätt berusade män blir gärna lite gråtmilda och nostalgiska och då kan inhandlandet av rosor ligga nära till hands.

”Hon är säker gamla Bettan!”

Tänker mannen plötsligt om sin trogna fru och köper därefter, en liten, men välment blomster knippa. Har nu hustrun fått så bör ju även älskarinnan ha sitt och ännu en blomsterkvast inhandlas, nu i större format eftersom män är duktiga på att göra konsekvensanalyser. Lite cyniskt kan man tycka, men jag är säker på att alla män i grunden menar väl.

Nu har även Finland fått sitt alldeles eget missnöjesparti. De blev efter gårdagens val landets tredje största och lär få vara med att bilda regering inom kort. De är starka emot EU och även emot att man i Finland får läsa svenska i skolorna. Det där med EU kan man tycka som man vill om men vad är det för fel med att lära sig ett språk till, och särskilt då när språket i fråga är ett av landets två officiella sådana?

Nu ska jag inte kasta sten i glashus med tanke på hur jag slöade mig igenom otaliga lektioner i både spanska och franska bara därför att min engelska var utomordentligt bra. Min enda ursäkt är att det var åratal sedan och att jag blivit en klokare människa sedan dess. Vid mina besök i Finland två eller tre gånger om året med mitt coverband Mr. Coil så försöker jag varje gång att lära mig några fler ord på finska. Tyvärr så är jag för obegåvad att lära mig ett så svårt språk men kämpar ändå på. Till min hjälp har jag vår finske bassist Heikki och hans tålamod blir svårt prövat vid varje visit. Han orkar inte längre le när jag för hundrade gången beställer potatiscider när jag ber om päroncider. Oavsett hans dysterhet över mitt uttal så har jag hitintills aldrig fått brännvin när jag vill ha cider.

Det har sagts att språk sätter upp barriärer men jag är säker på att vi människor till slut förstår varandra.

Ovanför Libyen flyger det stolta svenska flygvapnet och piloterna kan lyckligt konstatera att inte ett enda av Khadaffis plan lyckats ta sig upp. Allt går enligt beräkningarna och snart kan vi ta itu med de humanitära åtgärderna istället.

Nere på marken blir de rebellkontrollerade städerna raketbeskjutna. Rebellsoldaterna iklädda t-shirts och flip-flops kämpar tappert emot fiendens överlägsna eldkraft med omoderna vapen. Samtidigt söker kvinnor, barn och gamla skydd i källarutrymmen och håligheter, men jag är säker på att ingen kommer till skada.  

Är det bara jag, eller får ni också ibland känslan av att ingen lägger märke till er.

”Hallå, jag pratar med dig!”

Bra, nu verkar du vara med på noterna så att vi kan kommunicera.

Jag kan bli otroligt nojig och rentav hamna i existentiella grubblerier bara därför att någon jag ringt för att dryfta något viktigt med inte kommer ihåg att ringa tillbaka.

”Jag sitter lite tight just nu, kan jag ringa upp dig om några minuter?”

Självklart är jag tillmötesgående och svarar ofelbart jakande, för man vill ju inte störa. Därefter infinner sig en tid av väntan och i nio fall av tio så ringer personen aldrig upp. Denna tystnad tolkar jag ofelbart som ett tecken på att jag antingen är i kylskåpet av någon anledning eller att jag är så oansenlig att den jag försökt nå totalt glömt bort mig så snart vi lagt på. Plötsligt finns jag inte och det står skrämmande klart hur obetydlig jag är. Världen behöver mig inte och om jag så dog på fläcken så skulle det inte ha någon som helst betydelse för någon annan än jag. Förklaringar som de att personen i fråga är stressad eller inte hunnit ringa upp mig under dagen finns inte. Min självömkan är monumental och jag funderar allvarligt på att gå ut i trädgården och gräva mig en grop att hoppa i, men eftersom baksidan är en enda stor träveranda och framsidan består av stenplattor så är det bara att slå detta ur hågen.

Nästa dag eller två dagar senare ringer plötsligt personen jag sökt upp mig och ber genast om ursäkt för att han eller hon inte hunnit ringa tidigare. Då hör jag mig själv säga följande.

”Inga problem, trodde väl att du hade en del att göra.”

Rent ljug alltså, och av samma sort som jag på betingad reflex kläcker ur mig när någon ringer tidigt på morgonen och väcker mig.

”Oj, låg du och sov?”

”Nej, jag var vaken.”

Det var jag ju för fan inte alls, så varför säger jag så?

Om det nu bara var det att jag blir bortglömd i telefonsammanhang så vore det en sak, men jag blir ibland utsuddad i verkligheten också.

Igår tvingade min familj åter iväg mig till en läkare. Jag är ängslig när det gäller just läkarbesök och gör mitt yttersta för att självläka. Efter att nu hostat kraftfullt och manligt i flera veckors tid, med medföljande svåra andnöd, så släpades jag iväg till min husläkare av min sambo Agneta. Min dotter Camilla stod också och pekade med ett långt och strängt uppfodrande finger, så jag var chanslös trots min starka ovilja.

Nu är min läkare en rar kvinna från en exotisk sockerö och inte något jag borde vara rädd för men jag är alltid lite spänd tills jag kunnat konstatera att de inte tänker plåga mig med vassa instrument. Förra besöket hos henne avlöpte på ett förnämligt sätt, inte en bloddroppe spilldes, och även denna gång slapp jag dylika åtgärder. Istället fick jag suga i mig mediciner via en kufisk maskin. Först 3 minuter, varefter jag skulle vänta i en kvart, och därefter 3 minuter till av medicinsugande. Inga problem, bara jag slipper smärta så är jag fullt beredd att andas i mig illasmakande dekokter hela dagen.

Eftersom det var massor att göra så delegerade min läkare ut blåsningen till sin sköterska. Hon är en fantastiskt rar sydamerikanska, men hade denna dag haft det mer än lovligt stressigt, så det tog en stund innan hon hittade mig i det lilla rum där läkaren placerat mig. När hon väl lokaliserat mig där jag satt med min fångvaktare så började hon rådigt fixa med blåsapparaten. Agneta fick till uppgift att ta tid och instruerades även att därefter stänga av apparaten med för detta ändamål avsedd knapp. Sköterskan instruerade mig om hur jag skulle andas in genom munnen och ut genom min stolta kran, såg att det gick bra och försvann åter iväg.

Jag sög och andades så att det fullkomligt sjöng i huvudet, och de 3 minuterna var väldigt långa. Till slut var de i alla fall till ända och nu skulle jag vila i 15 minuter, piece of cake! Agneta hade örnkoll på tiden och visste att vi kunde gå igång med omgång två kvart i fem. Efter 10 minuter så kom sköterskan åter ångande, konstaterade att jag fullgjort omgång ett och sa att om en kvart så skulle jag få gå igång igen. Agneta försökte säga att detta kunde ske alldeles strax men hann inte få en syl i vädret förrän sköterskan åter försvunnit. Agneta som sakligt kunde konstatera att det hela drog ut på tiden i onödan gjorde det enda som en kvinna i hennes situation kan göra, gick ut och rökte.

Jag satt och filosoferade och försökte höra hur många stämmor jag kunde urskilja i mitt pipande bröst när Agneta återkom efter sitt möte med en Prince. Tiden släpade sig fram och sköterskan lyste med sin frånvaro. Plötsligt ställde sig Agneta upp och konstaterade barskt att vi nog blivit bortglömda. Därefter marscherade hon raskt iväg på sköterskejakt. Några sekunder senare återkom Agneta med sagda sköterska i släptåg och jag översköljdes av en ström av ursäkter. Jag log sorgset och sa som det var.

”Det gör inget, jag brukar inte göra något större intryck på folk.”

Hon fnittrade, strök min arm och jag fanns igen.

När jag åter satt med truten full med andningsapparat sa Agneta att om jag varit själv där så skulle jag nog ha blivit bortglömd tills nästa gång någon med lungbesvär behövde tillgång till maskinen. Jag skulle nog ha jagat rätt på någon personal till slut även om jag varit själv, men det hade nog dröjt en bra stund.

Nej, nu är jag trött på att sitta här och knattra på tangenter. Är sugen på att ringa och babbla med någon men är rädd att hamna i en existentiell kris igen. Det får bli till att klappa katterna och ta en kopp kaffe istället, det känns säkrare.

Jag tillbringade nyligen en vecka i Helsingfors med mitt coverband Mr. Coil och då passade jag på att försöka få svar på en av de stora frågorna som ansatt mitt klena förstånd på sistone. Som ni säkert märkt så förekommer det reklam för alkoholhaltiga drycker på vissa tv-kanaler, och detta även om det i princip strider mot svensk lag. Jag har inga starka åsikter i just den frågan eftersom vi lever i en på många sätt anarkistisk tid med tillgång till allt och lite till på nätet, men i just detta speciella fall så får en reklamslogan för ett spritmärke mig att känna mig som en korkek.

”Carlsberg, antagligen den bästa ölen i världen.”

Är ett exempel på en slogan jag verkligen kan förstå, även när den levereras på engelska. Ett lagom kaxigt sätt att säga att vi gör svinbra öl. Reklambyrån har här gjort rätt för den garanterat feta faktura bryggeriet presenterades med och alla blev glada.

Då har vi nått fram till det reklaminslag som fått mig att frivilligt ta på mig dumstruten.

”Koskenkorva, om du vill ha en vodka och inte en livsstil.”

Vad i fridens dagar menas med det?

Är det månde så att om du hinkar Kosken så kan du kyssa din livsstil adjöss? Du går från nyttig samhällsmedborgare till uteliggare på nolltid bara för att du blev sugen på lite vodka.

Kanske menar de att Kosken är en folklig dryck? Du ska inte spänna dig och tro att du är något bara för att du hinkar vodkasorter från när och fjärran för en riktig kännare föredrar finsk bondvodka.

Kanske är även denna förbryllande slogan en ren uppmaning till all världens bartenders att göra sig finska och tyst och skickligt hälla upp en kall i glasen utan att jiddra en massa. Mun och svalg ska användas till inmundigande av denna ljuva nektar och inte till meningslös konversation, det gäller att fokusera.

Jag ville alltså ha svar på vad som egentligen menades med Koskenkorvas kryptiska slogan och frågade därför den till största delen finska publiken efter en förklaring. 7 kvällar i rad frågade jag men fick inget tillfredsställande svar trots att det var en krogpublik jag frågade. Vet de inte på puben så vet nog ingen är jag rädd.

Det kan ju också vara så illa att det från början var en alldeles utmärkt reklamslogan på finska. Den troligen Helsingforsbaserade reklambyrån slet i månader och fick slutligen till en fullkomligt lysande mening som på finska var lika klar som ett glas Koskenkorva. Lyckligt leende satt medarbetarna i styrelserummet och kände sig outsägligt nöjda med sig själva. Då var det bara den lilla detaljen kvar att översätta den finska meningen till engelska så skulle saken vara biff. Det är nu som leendena börjar slockna så smått och blickarna börjar flacka oroligt. Finnarna är i allmänhet inga dängare på engelska och på just detta kontor var det extra illa eftersom personalen, om än rutinerad och meriterad, var en smula ålderstigen. Att be någon utomstående vore rent pinsamt, och det skulle även kunna visa sig kostsamt, så en annan lösning måste gå att finna. Det är då en av de mer snabbtänkta av medarbetarna kommer att tänka på något han hört sin datakunniga dotter nämna.

”Det finns översättningsprogram på Google.”

Detta uttalande följs av en fullständig rusning mot reklambyråns piggaste dator, och voila, översättningar till inte bara engelska utan till mängder av främmande tungomål tas fram i ett nafs.

3 månader senare sitter en blind svensk sångare hemma i tv-soffan i Orminge och fattar ingenting.

Om du kära läsare tycker att jag är elak mot människorna från vårt östra grannland och äldre så vill jag bara påpeka att jag har finskt påbrå och inte längre är någon ungtupp. Tyvärr har jag inte tillräckligt med finskt blod i ådrorna för att förstå Koskenkorvas kufiska slogan. Att jag inte längre är helt ung baserar jag inte bara på ren matematik utan även på ett fenomen jag upptäckte under den senaste veckan i Finland. Unga modemedvetna och häftiga killar drar ner byxorna. Ibland till den grad att kalsonger eller ännu värre delar av röven framkommer till allmän beskådan. Om det är bra eller inte beror på vem du frågar men de som gör på detta sätt kan sägas ha ett hipp hopp.

För en gammal stöt som jag blir det något helt annat och jag finner mig ständigt hissande brallorna. Det är inte ett dugg sexigt men nödvändigt då plagget i fråga har en tendens att hasa ner, särskilt där bak. Visserligen brukar en veckas gigande i Finland innebära att det bara blir en riktig måltid med varm mat om dagen, men nog finns det nog med fett att hålla upp byxorna ändå. Jag brukar trösta mig med att jag nog tappat något hekto eller två när brallan halkar ner. För det verkar som om vikten sitter lika mycket i huvudet som på kroppen. Det gäller alltså att inte vara en tjockskalle!

Man kan självklart förvandla mina klädesfunderingar till en schysst slogan.

”Byxor, om du vill ha ett klädesplagg och inte en livsstil.”  

Sedan vår yngsta dotter for sin kos till jordens undersida där känguruerna hoppar omkring så har vi sakta men säkert förvandlat hennes rum till ett möbelförråd. Det går knappt att gå in där, men en klar förbättring kan påvisas i flera andra rum. Till vårt försvar kan sägas att vi använder oss av Mimmis egen metod, för så här kunde det låta då hon fortfarande bodde hemma.

”Mamma, titta vad fint det är i mitt rum nu!”

När Mimmi sa på detta vis visste vi utan att ens behöva titta efter att hennes rum var otroligt fint städat och prydligt, men också att det utan tvivel inte längre gick att ta sig in i förrådet på övervåningen.

Samma princip användes idag av sambo Agneta då hon stolt förevisade sin välstädade bil för mig. Eftersom hennes fina lilla fortskaffningsmedel i vanliga fall är ett rullande skrotupplag fullproppat med saker som hon antingen anser kan vara bra att ha eller som hon inte orkat flytta på, så gav jag henne rikligt med beröm.

”Du är en mycket bra människa!”

Sa jag entusiastiskt, men tystnade då hon sa.

”Ja, men nu är det rätt stökigt i garaget.”

På tal om stökigt så är det så vårt hem är för närvarande. Det finns inga gränser för hur de två kattungarna kan ställa till det. De sprätter ut så mycket sand vid besöken i kattlådan att vår hemmaboende dotter Camilla seriöst pratar om att åka iväg till ett köpcenter för att införskaffa en handdammsugare. När någon som är så försiktig med sina pengar som hon är villig att spendera sina surt förvärvade stålar på en nyttig grej som en dammsugare är det långt gånget.

Själv tassar jag omkring härhemma och är otroligt försiktig. Vill inte sparka, eller kliva på de små kattflickorna. De är, som det verkar, överallt samtidigt och det faktum att de har halsband med pinglor hindrar dem inte ifrån att stup i kvarten smyga sig på mig. Plötsligt så är de bredvid och jag har inte hört någonting trots att jag har de stora lyssnaröronen på.

Jag ser antagligen ut som en hippie med obegränsad tillgång till jazztobak och verklighetsförändrande medikamenter då jag glider runt med avmätta, försiktiga rörelser.

Det är inte bara kissarna själva som jag riskerar att kliva eller sätta mig på utan även alla de saker de flyttar omkring på. Mängder med kattleksaker, hushållspappersrullar, skor, mattor, borstar, vantar, pennor, klädnypor och allt annat löst som en liten nyfiken kattunge kan tänkas intressera sig för. Jag får ta det lugnt helt enkelt och det är inte någon riksolycka att kliva på någon av dessa prylar men köttfärsen den ena kissen gömde under mattan igår är något jag helst inte vill sätta foten i.

Katterna, min sambo och vår ljuvliga avkomma kan alltså stöka till det rätt så bra härhemma. Här skulle jag vilja säga att även jag är en slarver och att jag strör mina grejor omkring mig, men det gör jag inte. Jag är i det närmaste pedantisk och har en väldig ordning på mina saker. Inte för att jag vill men därför att jag är blind och skulle aldrig hitta någonting om jag använde mig av min familjs tillvägagångssätt. Min familj säger att jag har andra dåliga sidor men jag tror att de är avundsjuka på mig. Jag har i alla fall aldrig sett några andra dåliga sidor hos mig själv, och det säger jag i största ödmjukhet.

Glada i hågen lastade sambo Agneta och jag in våra små kissar i bilen och begav oss iväg mot veterinären. Det var dags för Ozzy och Dio att få en spruta mot kattpest för om några veckor ska de få gå ut.

Jag satt bak med katterna i sin bur och Agneta körde. Eftersom jag är blind så brukar den arbetsfördelningen fungera bäst. De två kattpojkarna pep ynkligt och jag tröstade dem med att vi snart skulle vara framme och att då skulle det bli ännu värre. Injektioner är inte min grej och det fanns inget som talade för att våra tuffa rockkatter skulle tycka annorlunda i frågan.

Att åka till veterinären brukar innebära stora förändringar för oss. Gången innan var det vår gamla katt Bonham som tappat rösten. Det visade sig vara en tumör och slutade med att han fick hjälp att åka till katthimlen. Stor sorg och förtvivlan hos mig och övriga familjen och den upplevelsen styrkte mig ytterligare i min egen inställning till doktorer. Jag går bara om det är absolut nödvändigt och om jag tvingas av den övriga familjen. Med tanke på hur krasslig jag varit på sistone så går jag absolut inte dit eftersom jag är rädd att de kommer att förorda nödslakt.

Den här gången skulle nog inte veterinärbesöket bjuda på några större överraskningar eftersom vi bara skulle vaccinera gossarna. Allt gick också mycket smidigt och sköterskan tyckte att Ozzy och Dio var läckra namn på de små tuffingarna. Husse, jag alltså, njöt höggradigt av detta beröm, och om jag får säga det själv så är jag en riktig dängare på att namnge katter. Det är förövrigt aldrig någon annan som säger det, utom just idag då.

Bara för att vara på den säkra sidan bad vi sköterskan att kolla om våra små gossar verkligen var just gossar. Vår dotter Camilla hade blivit misstänksam angående könstillhörigheten då hon vid smekande av de små livens silkeslena magar upptäckt små tuttar. Nätet konsulterades genast men vi blev inte så mycket klokare eftersom det stod att även hanar kunde ha tuttar. Det säkraste tecknet på att det är en hane är om det finns en kulpåse men någon sådan kunde inte min familjs damer finna.

”Hur ska den se ut då?”

Frågade Camilla och jag sa att den var som på en människa men mindre. Det samtalet var nästan som det där berömda man ska ha med sina barn om blommor och bin, men min dotter är 22 och ska inte behöva någon information från mig i frågan. Min kära sambo gjorde inte heller några framsteg då hon undersökte katterna och hon borde verkligen veta hur prylarna ser ut som har ett sådant praktexemplar till man.

Sköterskan tittade, tittade igen och sa sig sedan inte vara säker. Efter att ha undersökt båda kände hon sig fortfarande inte säker på könstillhörigheten och hämtade ytterligare en person som skärskådade våra kattpojkar. Denna nyanlända lyfte upp Dio och konstaterade efter en stund att det definitivt var en flicka. Agnetas mun föll upp eftersom hon misstänkte att Ozzy var en flicka men var tämligen säker på att Dio var kille. Nu frågade de båda sköterskorna om de kunde ta med sig kissarna för att konsultera en tredje part och vi sa ja och satt fnittrande kvar.

Efter en liten stund så kom tre personer tillbaks till det lilla undersökningsrummet och förkunnade att vi hade två katter av honkön. Plötsligt kändes Ozzy och Dio som skitdåliga namn.

Nu utbröt en stor skrattfest och vi konstaterade att det inte gjorde någon skillnad för vår del om vi hade honor eller hanar. Så började Agneta snacka om att man kanske skulle låta dem få en kull innan man steriliserar dem och jag insåg att det visst gjorde skillnad.

Om fyra veckor så ska vi tillbaks till veterinären igen för spruta två mot kattpesten. Då kan det väl ändå inte bli några nya överraskningar? Tänk om djurdoktorn då plötsligt säger att det inte är katter vi har utan tigerungar. Att de kommer att bli en och en halvmeter höga och kräva tre kilo prima nötkött var per dag. Att de visserligen kan vara rätt så keliga men om de morrar och visar tänderna så bör vi snarast söka skydd. Eller ett ännu värre besked, att de inte är katter utan hundar. Skulle inte förvåna mig eftersom kattungen tidigare känd som Ozzy faktiskt apporterar.

I skrivande stund ligger de små sötnosarna och sover i en liten klungbulle på soffan i vardagsrummet. Inte konstigt att de är trötta, att byta kön är jättejobbigt.

Nya namn måste det bli och lille Dio kommer i fortsättningen att heta Alice efter Alice Cooper, som är lite androgyn. Camilla föreslog att Ozzy döps om till Bonnie efter Bonnie raitt och så får det nog bli. Då har vi också börjat från början i alfabetet om nu Agneta tänkt sig ännu fler kissemissar framöver.

Imorse var det tre killar och två tjejer i vår familj. Nu är jag ensam hanne med fyra honor och när minstingen Mimmi kommer hem från Australien blir det fem mot en, ett sådant matriarkat!

Det rapporterades på nyheterna igår morse att en svensk forskare varit med att ta fram en ny medicin som är väldigt verkningsfull vid efterbehandling av stroke. Man berättade också att den nu testades i Japan på människor.

Under kvällens nyhetssändningar sades i princip samma sak men med tilläget att medicinen tidigare provats på råttor med gott resultat och att man nu använde den på människor. Det var alltså mer politiskt korrekt att inte lägga fram alla fakta som nyhetsredaktionen hade fått fram. Hade man gjort det så hade man blivit tvungna att säga något i den här stilen.

”Den nya strokemedicinen har tidigare provats på råttor med gott resultat och testas nu på japaner.”

På tal om utveckling så kommer en av deltagarna i morgondagens deltävling i schlagerfestivalen att sprängas. Ett gott initiativ tycker jag och anser att fler borde anamma detta trick. Om det används fullt ut så kan vi stryka andra chansen för den har då gått upp i atomer. På den då så plötsligt åtkomliga sändningstiden anser jag det lämpligt att visa reprisavsnitt av serien, ”Pang i bygget.”

Min 22 åriga dotter Camilla och jag satt häromkvällen och diskuterade vårt ädla fosterlands skattesystem. Vid första påseende så kan detta ses som snillen spekulerar men när du läst några rader in i denna epistel är jag rädd att du istället upplever funderingarna som något från Bill och Bull. Till min dotters försvar kan jag säga att hon är ung och grön och att hon bara var med en liten stund. Det mesta kom ur min skeva skalle då jag låg sömnlös en natt och har just den skärpan och det skarpsinne som en icke utsövd hjärna erbjuder.

Det hela började med att nyheten om att bolagiserade idrottsföreningar nu kunde tvingas att betala för polisinsatser vid större arrangemang. Dessa polisiära insatts har hitintills betalats av landets skattebetalare då finansieringen tagits ur polisens vanliga budget. Budget är för er som är för unga för att minnas detta också ett sorts djur man förr i tiden, innan mobiler och datamaskiner, använde för att skicka med meddelanden människor emellan. Budgeten var mycket pålitlig om än en smula illaluktande och ibland distraherad av gröna täppor och grönsaksodlingar. Budgeten var av förklarliga skäl landburna och om man ville skicka något via luften så fick man ringa i en liten, för det ändamålet införskaffad, klocka och då kom en ringduva. På dessa fästes sedan ett meddelande som snabbt och smidigt kunde sändas till lämplig mottagare. Att dessa ringduvor kunde säga, ”du ringde va” är däremot en vandringssägen och dementeras härmed.

Hur som helst så tyckte både Camilla och jag att det lät vettigt att idrottsföreningarna tar sina egna kostnader vid dessa stora och oftast enormt inkomstbringande evenemang. Nu är sport en allvarlig sak för många och denna fråga lär dela folket i minst två läger.

Camilla som är en strävsam vikarie på dagis och student såg här en möjlighet att slippa betala för något hon inte bryr sig om och hade ett än mer radikalt förslag.

”Borde man inte kunna få gå ur sporten på samma sätt som man kan gå ur statskyrkan?”

Det tyckte jag var nytänkande och jag berättade att jag i åratal tänkt gå ur statskyrkan då religion inte riktigt är min kopp te men inte längre vill det då jag anser att kyrkorna gör en kulturell välgärning. Camilla höll med och några minuter senare gjorde någon svensk hjälte mål i en fotbollslandskamp och alla sportreportrar gottade sig i detta, som de tyckte, urtjusiga mål. Min dotter var inte imponerad.

”Vad var det för snyggt med det där då?”

Hon ansåg bara att fotboll var skittråkigt och att målet i fråga inte gav henne några som helst rysningar av välbehag. Hon ville fortfarande gå ur sporten och även jag var svårt frestad.

På detta följde som sagt en sömnlös natt då jag dissekerade det svenska skattesystemet. Här är några av de krokiga tankar jag utsatte mig själv för under natten.

Det demokratiska skattesystemet är bara ett kryss bort.

Eftersom vi varje år lämnar in en inkomstdeklaration så skulle införandet av detta nya system inte innebära mer än några minuters extra arbete för varje medborgare. Deklarationen är numer så pass förenklad att tilläggandet av en blankett i förfarandet inte borde drabba alltför hårt.

På denna skulle varje enskild skattebetalare kryssa för vad de vill att skattepengarna ska gå till. Det är alltså inte så att man betalar mer eller mindre skatt beroende på hur man kryssar, det är bara en fördelningsfråga. Det torde på det viset snabbt bli tydligt vilka konsekvenser dina val får i realiteten. Om för få glömmer eller struntar i att kryssa i rutan för åldringsvård så sitter ganska snart mormor inte längre på hemmet, med mat värme och bekvämligheter, utan i en snödriva utanför med de andra åldringarna som dragit nitlotterna om vilka som får stanna kvar inom omsorgen. Om å andra sidan alla tänker på sina äldre släktingar så kan istället personaltätheten ökas, lokalerna upprustas och slottsstek med god gräddig sås serveras istället för makaroner med ketchup eller nudlar.

Om alltför många känner sig osårbara och kärnfriska vid blankettifyllandet så blir sjukvården därefter. Då får du kallt räkna med att bli bryskt hemskickad när du ankommer akuten med ditt brutna ben. Du får själv försöka tejpa ihop skiten och spänna åt med ett par tvingar från snickarboden.

Samma hårda konsekvenser kan komma att gälla när brandförsvaret gör en insatts. De ynka medel de fått till sitt förfogande kanske bara räcker till att betala själva utryckningen. Enda fördelen med detta är att du när ditt hus brinner ner har sällskap med ett gäng käcka brandmän som saknar ekonomiska resurser att spruta vatten på din kåk och ägna sig åt brandbekämpning i största allmänhet. De är dock trevliga och ger dig uppmuntrande tillrop och visar stor empati för din belägenhet. De kan även mot ringa ersättning posera med familjen för fotografering. Med dessa stiliga gossar hållande starka armar runt axlarna på dig och din familj, och med ditt brinnande hem som bakgrund, kan du få en fantastiskt dramatisk bild till familjealbumet. Härligt då att den är så fin eftersom alla dina andra bilder och minnessaker just håller på att brinna upp.

Om landets barnlösa del av befolkningen inte tycker att barnomsorgen är viktig blir det digra konsekvenser även där. Barngrupperna växer till 40-60 barn per avdelning och personaltätheten är sällan mer än två. På grund av den strama budgeten råder vikariestopp och större delen av pengarna går åt till hörselskydd åt personalen och plåster och gasbinda åt barnen. Klausuler om ansvarsfrihet beträffande borttappande och skador på barnen, både vad gäller barnstugan och dess personal, lär infogas i de barnomsorgskontrakt som föräldrarna skriver på vid inskrivandet av barnen på sagda barnstuga. Med hjälp av sponsring är det däremot inte alls omöjligt att telningarna kan få både glass och chokladsås till mellanmålet på fredagarna.

Beträffande polisens arbete så lär inte uppklarandeprocenten gällande inbrott påverkas nämnvärt om de så får ökade resurser mot idag. Minskade anslag lär dock obevekligen leda till ökat läktarvåld på hockey och fotbollsmatcher. Inga barnfamiljer törs längre gå och de sitter istället hemma och spelar tv-spe. Huliganerna har fritt fram att slå varandra sönder och samman och Black Army och andra liknande kamratföreningar köper ofantliga mängder tejp och betvingande verktyg. Chansen att statsministermord löses sjunker om möjligt ytterligare.

Ni läsare med ert vassa intellekt har säkert redan för länge sedan förstått principen men det finns ännu ett par kniviga aspekter att granska.

Statlig eller kommunalskatt?

Att få ogina 08: or och andra egoistiska stadsbor att lägga pengar på infrastruktur, både i form av vägar och bredband, i norrland och annan glesbygd lär bli svårt. Endast huvudleder till skidorter och vandringsstråk lär kännas viktiga. Ingen söderkis lär fälla några tårar över att bredbanduppkopplingarna norr om dalälven fortfarande är kvar på apstadiet.

Lika svårt lär det bli att förmå snapphanar, lappjävlar och andra lantisar att bidra till sportarenor i den vackra kungliga huvudstaden eller ett Nya Nya Ullevi i Göteborg.

Det blir genom dessa exempel oerhört tydligt att vissa skattefrågor bör vara kommunala och om inte för något annat skäl så för att slippa ett inbördeskrig.

Hur skulle det bli med det nya skattesystemet?

Jag funderade länge och väl, eftersom jag inte kunde sova så hade jag ju inget bättre för mig, och kom fram till att det nog inte skulle bli någon större skillnad mot idag.

Vi är ganska enkla och oftast väldigt förutsägbara varelser med liknande behov. Därför så tror jag att de stora utgiftsposterna skulle vara samma som idag och att de skulle få samma eller möjligen lite större resurser. Äldreomsorgen, sjukvården, tandvården, barnomsorgen, polismyndigheterna, brandförsvaret och skolan skulle få fortsatt stor och troligen ökande del av skattekakan. Det är helt logiskt eftersom dessa poster alla innehåller saker vi behöver nu eller senare och även om du skulle stå ut med att dina gnälliga gamla släktingar sätts ut i snön så vill du inte tids nog sitta där själv med kall rumpa, tejpat benbrott, hemgjorda kryckor och dålig syn, döv och med dåliga tänder.

Beträffande kulturen är det nog betydligt mer splittrat. Nu kan det vara så att mina egna åsikter blir alltför tydliga men jag tror att det lär dröja innan det finns en majoritet för byggandet av ett nytt operahus. Hur hårt det subventioneras kan du tänka på när du nästa gång betalar en förmögenhet för att få en biljett till en konsert med någon gammal eller ny rock eller popartist och det blivit en fullkomlig krater i plånboken.

När det gäller kultur får man nog tänka brett för att alla ska få sitt. Jag som blind tänker inte kräva höga biljettpriser för entré till museum och konstgallerier bara för att jag inte kan se mästerverken. Det är dock frestande och inom skattepolitiken kan nog kulturen för en gångs skull bli ett hett ämne för debattprogrammen på tv.

Försvaret är svårt att sia om. Det kan vara så att fler än jag fortfarande är rädd för ryssen och skulle vilja att vi åtminstone teoretiskt ska ha en tjallemuck när de plötsligt poppar upp i skärgården med vapen i hand och dåliga intensioner. Är man å andra sidan benägen att tro att vi aldrig mer ska drabbas av krig så finns det massor med pengar att spara genom att inte kryssa i rutan för försvaret.

Det går nog inte att skärskåda skattesystemet utan att ta en titt på invandringspolitiken och dess frågor. Det finns alltid de som hävdar att det släpps in för många invandrare men om några år när vår alltmer friska och långlivade befolkning går i pension och det inte finns tillräckligt med unga människor att hålla hjulen igång kan det bli en helt annan ton i skällan. När dina kära barn och barnbarn helt enkelt gett fan i att kryssa i rutan för åldringsvård blir det nog ett fasligt bölande efter stora starka invandrare. När röven är som kallast är invandraren som varmast, skulle man kunna säga.

Är vi medborgare utan empati och förståelse för annat än våra egna behov?

Nej, det tror inte jag. Det kan till och med vara så att ett sådant här skattesystem skulle vara lite snabbare i tillrättandet av missförhållanden. Befolkningen skulle inte acceptera att svårt cancersjuka behandlades som simulanter av försäkringskassan och sittande regering. Då blir det nog som Putte med cigarren sa i tv en gång i forntiden.

”Jag garderar med kryss!”

Familjens överhuvud och självkrönte konung blev sjuk och gick ur tiden. Att en vanlig bondkatt med enkel bakgrund och ett stamträd kortare än en loppas penis klättrar till en sådan upphöjd position är inte alls ovanligt och tro inte att införskaffandet av ett husdjur innebär något annat än att du fått tillökning i familjen. Katten Bonham, namngiven efter den berömda trumslagaren i Led Zeppelin, blev 13 år och var lika omhuldad av alla familjemedlemmar från dag ett till hans sista sekund hos veterinären.

Kung Bonham

Att påstå att det blev tomt efter honom är ingen överdrift och det tog inte många minuter innan vi aktivt började genomsöka nätet efter en ny härskare att placera på familjetronen. Min sambo Agneta ville absolut att vi skulle skaffa två och fick snabbt med sig äldsta dottern Camilla på den linjen. Den yngsta dottern som fortfarande är i Australien sedan över 9 månader hade ingen talan men hade tvivels utan röstat för alternativ 2. Mimmi som är förkrossad över Bonhams hastiga bortgång känner sig frustrerad över att vara på jordens undersida och så långt ifrån händelsernas centrum. När hon var hemma hade hon alltid kissen sovande inne hos sig och överöste honom med pussar och kramar till den grad att vi undrade hur den stackaren stod ut, men han verkade alltid tillfreds med Mimmis ömhetsbevis och tog det hela, som ett äkta majestät bör, med upphöjt lugn.

Att hitta katter i början på februari visade sig inte vara så lätt. Kan bero på att om de då ska vara i lämplig ålder så är de tillverkade i november. Inte ens katter tycker att snö är det ultimata underlaget för könsumgänge så utbudet var magert. Vi tittade på annonser om kattungar från hela landet och Agneta och Camilla suckade trånande vid anblicken av små gullebullar i Umeå och Kristianstad.

Sent en torsdagskväll dök det upp en annons med en bedårande kull i Östhammar i Uppsala kommun. Jag känner mycket väl till Östhammar eftersom jag några somrar i min gröna ungdom jobbat på en barnkoloni strax utanför, så dessa små charmtroll var absolut inom räckhåll. Vi, i det här fallet Camilla och jag, skrev genast ett mail och undertecknade med Agnetas namn. Både Camilla och jag är otroligt blyga och obenägna att möta främlingar, men att skriva mail törs vi och särskilt om vi får underteckna med någon annans namn. Att ta telefonkontakt är läskigt, och det är något vi bara gör i absoluta nödfall som när Agneta av någon anledning vägrar, så vi skrev Agnetas nummer i mailet. Nu var det i princip bara att vänta så skulle försynen, och kanske ännu mer Agneta, sköta resten. Detta gjorde hon med den äran och på lördagsmorgonen for vi upp för att ta oss en titt på underverken. Jag fick av förklarliga skäl överlåta bedömningen till damerna. Vi sa oss att vi inte behövde ta dem om de inte verkade fina men jag var helt medveten om att chansen att vi inte skulle älska dem omedelbart var lika med noll, och så blev det.

Vi möttes redan utanför huset av en halvsyster till våra blivande regenter och hon var så kelig och mysig att vi smälte direkt. Här var det verkligen ingen brist på djur och hästar, kaniner, katter och hundar fanns i mängd hos den mycket trevliga familjen.

En stund senare var vi lyckliga undersåtar till två kattpojkar som nu för första gången i livet stoppats in i både kattbur och bil. Agneta körde, jag satt i passagerarsätet fram och Camilla satt bak bredvid dyrgriparna. De var till en början lite ledsna men lugnade sig snart och lade sig ner och bildade en liten klungbulle. De tittade bedjande på Camilla som tyckte synd om dem men inget kunde göra för att förbättra deras situation. Milen rullade iväg och det hela gick riktigt bra ända tills Agneta sprutade spolarvätska på vindrutan för att förbättra sikten. Både Camilla och jag reagerade direkt och tyckte att det luktade starkt och fränt. Camilla kastade en blick på kissarna och kom med ett varningens ord.

”Nu mår han illa, han slickar sig om munnen.”

Den av kissarna som fortfarande var vaken tyckte uppenbarligen att spolarvätskan luktade förfärligt. Sekunden efter hörde jag ett hulkande och därpå ett plaskljud och kräkla ett var ett faktum. Den lille stackaren jamade olyckligt och satt mitt i eländet. En stank av gammal kattmat bredde ut sig i bilen och nu hade även kisse två vaknat.

”Nu slickar den andre sig om munnen!”

Det dröjde inte länge förrän även han bidrog till att fylla buren med kattuppkastningar.

”Vi måste stanna och göra ren buren.”

Konstaterade Camilla sakligt, men eftersom vi var på motorvägen så dröjde det ett tiotal minuter innan vi kunde svänga av vid Knivsta.

Människorna gjorde rent i buren och katterna rengjorde sig själva. Camilla klappade försiktigt på de små sötnosarna och de började genast spinna. En ny ren handduk lades in i buren, därefter katterna och resan kunde fortsätta och var därefter helt odramatisk, om än en smula doftrik.

Väl hemma öppnade jag kattburen och skulle precis be Camilla att fånga in dem för att visa dem kattlådan då de vågat sig ut men hann inte. De nyfikna rackarna hoppade ut efter bara ett par sekunder och den ene satte av som en pil direkt till lådan och gjorde sin grej. Den andre åt först och gjorde sedan även han ett muggbesök. Jag var helt fascinerad över hur snabbt och smärtfritt potträningen gått. Katter är i sanning fantastiska djur!

Nu har vi haft dem i några få dagar men deras olika karaktärsdrag börjar skönjas. Inligt familjetraditionen, fast det är jag som bestämt det mot folkviljan, har även dessa gossar fått namn efter rockstjärnor. Den lite ljusare av de två heter Ozzy och den mörkare är Dio. Den sistnämnde är den dominante och en leksak Agneta köpt åt dem båda vill han ha helt själv. Om Ozzy ens vågar komma i närheten av hans pryl så morrar Dio och låter skitfarlig så liten han är. Jag har aldrig hört katter morra förut och är mycket fascinerad. Umgicks månde Dio väl mycket med hundarna i huset? Igår glömde Ozzy bort sig och började leka med Dios roliga leksak. Då kom denne sättande, nappade åt sig sin pryl och bar iväg den i munnen samtidigt som han morrade illsket åt sin dumdristige bror.

Ozzy må vara undergiven men verkar likväl vara den listigare av de två. Han hittar på bus för att driva med Dio och stänger gärna toadörren medan brorsan är kvar därinne och klämmer ur sig de ofantligt stora korvar som små kissar kan åstadkomma.

Ozzy lurade även in Dio i en fälla genom att springa in i vardagsrummet och gömma sig bakom dörren. Stående där ropade han på Dio som intet ont anande kom kutande in bara för att bli påhoppad bakifrån. Han hann aldrig fatta vad som hände förrän han hade brorsan över sig och en vild brottningsmatch uppstod.

Båda är duktiga på att få upp dörrar och om dessa inte stängts ordentligt är någon av busungarna genast där och tar sig in. Agneta hittade en kisse i vitrinskåpet bland kristallglas och finare vaser.

”Fan de kan öppna dörrar!”

Sa Agneta, men jag tänkte att det nog var hon som inte kunde stänga dem ordentligt.

De har också visat sig vara väldig keliga och faktiskt till den grad att de ibland protesterar högljutt om man slutar smeka dem. Till min stora glädje som icke seende låter de väldigt mycket. De har olika röster och använder sig av många olika kuttrande läten för att kommunicera med varandra och oss. De har nu även utrustats med halsband med pingla så att även jag vet var de är. Jag vågade till en början inte lyfta på fötterna alls då de verkade vara överallt hela tiden. Halsbanden rönte inte någon större uppskattning när vi först satte på dem dessa men nu verkar de inte bry sig längre.

Eftersom de fortfarande är småkillar så får de finna sig i att det är vi som bestämmer. De busiga småprinsarna finner sig nådigt i att bli bortjagade från diskmaskiner, kylskåp och andra utrymmen där de inte ska vara, men jag vet att det kommer att sluta med att hela familjens tillvaro kretsar kring deras väl från nu och så länge vi får ha lyckan att ha dem hos oss. Det är inte längre lugnt och tomt, det är fullt drag och som de sjunger i reklamen, ”I’m loving it!

De nya prinsarna Dio och Ozzy.

Allt var lugnt och vardagligt i vårt enkla käll en vanlig vardagskväll. Jag stod tappert vid diskbänken och slet med disken, sambo Agneta hade borrat ner häcken i soffan framför tv: n eftersom hon tidigare agerat kock och den hemmavarande dottern Camilla hade försvunnit ut genom ytterdörren för en kvällspuss med sin pojkvän som tittat förbi med sin bil.

Plötsligt hördes ett distinkt klickljud och strömmen slogs av i hela huset. Agneta som nu hastigt och lustigt sällat sig till de blindas skara började sakta och försiktigt ta sig från vardagsrummet mot köket. För mig var världen inte nämnvärt förändrad, bara lite tystare.

För att utröna om det var i hela området plirade Agneta ut genom fönstret och kunde snart konstatera att mörkläggningen var synnerligen lokal, bara hos oss.

Vi började genast diskutera vad som hänt och kom ganska snart fram till att det med största sannolikhet var jordfelsbrytaren som brutit ihop. Trots att det lät som om vi visste vad vi talade om så är det ingen av oss som egentligen har ett hum om vad en jordfelsbrytare är, men vi nickade förnumstigt och försökte nog båda se ut som om vi hade koll. Brytare är inte så svårt men jordfel är ett mulligare problem.

”Du får gå ner och slå på jordfelsbrytaren igen.”

Sa jag manligt uppfodrande och Agneta mumlande något vagt jakande men verkade sedan få en bättre ide.

”Sitter inte Camilla därute i bilen med Joel?”

Camillas pojkvän Joel är nämligen elektriker och vart ska smörkniven vara om inte i smöret? Jag plockade rådigt fram mobilen och lät fingrarna göra en djupdykning i kontaktlistan. Signaler gick fram, så hade jag Camillas röst i örat och frågade uppfodrande.

”Håller du på och hånglar med en elektriker?”

Min stackars dotter blev så förvånad över frågan att hon erkände direkt, men tillade, ”vad då då?”

”Vi har strömavbrott!”

Därefter brast vi båda i gapskratt och hon lovade att genast föra en elkunnig kille till vår nattsvarta boning. Inom en minut hade vi en elektriker med både pannlampa och en rejäl ficklampa på olycksplatsen. Inte för att elektriker alltid går omkring fullt utrustade med lampor och tänger vare sig de ska göra ett jobb eller vänslas med flickvännen utan därför att han kommit till hångelhörnan direkt från jobbet.

Så gediget utrustad hittade Joel genast felet. Vi som hela tiden vetat att det var jordfelsbrytaren log så där insiktsfullt som bara människor med stor kunskap kan. Torktumlaren pekades sedan ut som elfelsorsak och mitt leende slocknade när Joel började förklara varför med stor inlevelse och med den rätta terminologin.

Egentligen så borde vi ha fler döttrar med lämpliga pojkvänner för att med lätthet kunna bo i hus. Vi är då sannerligen inte särskilt händiga varken Agneta eller jag och de rätta ”känningarna” hos snickare, rörmokare, bilmekaniker, målare, tapetserare, golvläggare och andra hantverkare skulle vara till stor hjälp. Vår andra dotter Mimmi är visserligen ihop med en eftertraktad mekaniker men i Australien. Detta påminner mig om det gamla ordspråket.

”När livet är som mest skruvat så har den enfaldige ingen mejsel.”

Jag har med stort intresse just läst skandalboken om kungen. Har nu detta gjort mig till republikan? Nej om något skulle gjort mig till republikan så är det att min kära sambo undantagslöst tittar på alla tv-program där någon ur kungahuset förekommer. Inte för att hon är rojalist utan därför att, som hon envist hävdar, ”det är så kul att titta på klänningarna.” Kanske dags för kungen att stiga åt sidan då till förmån för kronprinsessan och maximal klänningsexponering i dumburken.

Boken börjar logiskt nog från början och man får en skön inblick i majestätets tidiga liv och även en hel del fakta om hans föräldrar. Är det enhetlighet man vill ha så matchar kungens föräldrar och morföräldrar med lätthet nazistkvoten satt av drottningens farsa. Nu är fädrens synder något vi moderna och sekulariserade människor inte behöver släpa med oss i bagaget och jag tror inte för en sekund att varken kungen eller hans gemål har några som helst nazistsympatier. Faktum är att kungaparet inte ska ha några bestämda politiska åsikter alls, det står i jobbeskrivningen. Ungefär samma som landets alla soffliggare alltså.

Något man inte får veta i boken är vilken slags cykel kungen hade som barn. Hade han en Monark, eller hade någon talanglös hovman inhandlat en DBS åt gossen? Själv hade jag, trots min ringa börd, en Rex. Ingen annan än jag hade en sådan och det gav mig en intressant inblick i utanförskap och betydelsen av ordet åtlöje.

Majestätets skolgång och militärtjänstgöring skulle präglas av normalitet och det var meningen att han inte skulle särbehandlas. Detta gjordes genom att hans skrivningar antingen brändes eller hemligstämplades och då fanns det i alla fall inga bevis på att han var så måttligt begåvad som man befarade. Jag skulle också ha velat bränna mina prov, faktiskt hela skolan ibland, men nu står min brist på begåvning alltför klar. Även när det gällde militärtjänstgöringen såg man till att hans majestät inte tog sig vatten över huvudet och med maximalt flyt så blev han amiral på rekordtid. Jag fick frisedel, vilket trotsallt bör ses som ett fall framåt jämfört med att bli blindgångare.

Allt ovanstående, utom de helt onödiga jämförelserna mellan vår monark och jag, utspelar sig i del 1 av boken. Den är mer seriöst betonad än den andra delen och ger sken av att boken bör tas på allvar. När man sedan sätter tänderna i del 2 blir det genast en annan ton i skällan. Nu blir det jugoslaviska skumraskfigurer, tvålfagra hallicktyper, ett festglatt kompisgäng med stålar och anor, älskarinnor och kaffeflickor på löpande band. Inte långt ifrån de flesta böcker jag läst om moderna rockband alltså. Samma usla kvinnosyn och en bedövande insikt om hur kul man kan ha om man har gott om pengar, makt och en lagom låg moral för att avnjuta det hela. Enda skillnaden är att ingen skulle ens komma på tanken att avsätta Rolling Stones, Ozzy Osbourne, Guns N Roses eller Mötley Crue för att de festar och sätter på brudar efter kaffet. Jag medger att det skulle innebära en viss skillnad om någon av dessa förvuxna buspojkar skulle representera Sverige. Faktum är att tanken på att Ozzy skulle vara Sveriges ansikte utåt får till och med en gammal rocker som jag att darra på manschetten.

Kungen och hans glada gäng ville alltså gärna ha lite kvinnlig underhållning till kaffet och striptease och fåniga spritlekar tillhörde tydligen vanligheterna. Det vore kanske därför lika bra att kungen abdikerar till förmån för sin godartade äldsta dotter. Med Victoria på tronen lär det inte festas alls på samma sätt och jag är tämligen övertygad om att även om Vickan drar ihop ett gäng bestående av hennes bästa tjejkompisar så kommer det inte att begäras fram några kaffegossar när det är fikadags. Finska pinnar, munkar och dammsugare kommer inte att betyda något nytt bara för att Victoria haft kalas. Det kommer nog att gå lugnt och städat till och det enda som blir lidande är framtida skandalböcker om hennes regeringstid som kommer att bli mördande trista.

De av oss som trodde att kungen skulle göra en pudel, måste bli en kungspudel då, vid bokens publicerande blev djupt besvikna. Han gav mer en naturfilosofisk bild av det hela och talade om att vända blad. Alltså mer av att kratta löv än att krafsa kastanjerna ur elden.

Visste ni att det är Hasse & Tage som skrivit kungssången? När jag fick reda på det så utbrast jag.

”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om.”

För er som inte på rak arm kan erinra er texten så får ni nedan början.

”Efter kaffet vill man ha små läckra damer…”

Som jag tidigare berättat uppsökte sambo Agneta och jag en jurist för att göra ekonomin något säkrare för den kvarvarande vid den andres bortgång. De alternativ vi fick var att upprätta ett inbördes testamente eller att gifta oss, och efter moget övervägande, vi är båda rätt mogna vid det här laget, så bestämde vi oss för att inte heller nu ingå äktenskap. Det skulle alltså bli svart på vitt i ett dokument istället, kyskt och bra.

Idag hade vi tid hos juristen och jag skulle åka hemifrån och Agneta skulle komma från stan, kungliga huvudstaden alltså, och så skulle vi mötas utanför porten. Eftersom jag tänkte ta en taxi så behövde jag en exakt adress och strax före 10 ringde Agneta och sa gatans namn och nummer. Hon blev alldeles tyst i luren när jag brast ut i gapskratt när hon gav mig den.

”Romansvägen 6, så otroligt passande.”

”Romans, jag tänkte inte på det.”

Fnittrade Agneta roat.

”Ja, och sex.”

Skrattade jag ur mig.

”Oj, det tänkte jag inte på, men det är så mycket här på jobbet nu.”

Ursäktade sig Agneta skrattande. Vi sa hej, la på och jag tänkte på det där som brukar sägas om att kvinnor är från Venus och män från Mars.

Ett par timmar senare satt jag i en taxibil som snurrade runt Nacka Forum som en humla runt en ovanligt läcker blomma. Adressen visade sig, som jag befarat, svårhittad och chauffören hissade ner rutan och började förståndigt nog fråga sig fram. Ingen hade en susning om var Romansvägen 6 låg, men väldigt många visste var nummer 12 låg för det var vårdcentralen. När min chaufför för fjärde eller femte gången fick information om sagda vårdcentral på nummer 12 hörde jag honom frustrerat mumla.

”Jag har 12, behöver inget 12.”

Som alla luttrade medborgare visste jag att romantik och sex skulle bli svårt att finna men det här var ju löjligt. Efter ett samtal till en äldre åkare fick min taxichaufför reda på att Romansvägen inte längre bar det namnet. Någon garanterat manlig tjänsteman hade nu ändrat romans till forum, men till ingens förvåning så var sex kvar. Det var alltså på Forumvägen 6 jag nu inväntade hon som jag inte skulle gifta mig med.

Vi var tidiga och hann därför med både lunch och en liten shoppingrunda. Jag köpte en cd med Mavis Staples med den passande titeln, ”Your Not Alone”, denna romantiska dag.

Mötet hos juristen tog inte många minuter, och då hann hon ändå med att än en gång påpeka fördelarna med ett giftermål. Ingen av storgäddorna i hennes besöksstolar högg dock på detta bete.

Nu är det bara att invänta ett utkast på det inbördes testamentet, godkänna detta och därefter hitta två vittnen som är skrivkunniga så är saken biff. Om vi mot förmodan måste besöka juristen på hennes kontor ännu en gång så vet vi numera att adressen inte är Romansvägen 6 utan faktiskt Forumvägen 14, tänk vad saker och ting förändras.

Terrordåd utfördes på lördagskvällen på Stockholms i vanliga fall så lugna och säkra gator. En bil sprängdes och några minuter senare även en person. SÄPO anser att terrorhotet mot Stockholm och Sverige nu ökat men jag är av totalt motsatt åsikt. En av terroristerna har nu gått i bitar, alltså har hotet minskat med en .

Det var nog inte heller den vassaste kniven i lådan som nu gjorde debut då bara en av de sex bomber han hade på kroppen exploderade. Kanske de minst lovande skickas ut på uppdrag först och de mer lysande begåvningarna och de mer rutinerade i en andra våg? Om dessa terrorister kommer utifrån bör de vara relativt lätta att uppmärksamma på flygplatser och tullstationer då de, med smeknamn som ”Köttfärsen” ”Pusslet”, ”Pizzan” och Pölsan”, har ganska osammanhängande utseenden. Vi ska dock inte underskatta dessa gossars förmåga för de är brigadernas mest rutinerade och farliga bombexperter.

Nu tror jag att vi i princip kan känna oss ganska trygga med yrkeskunnandet och skickligheten hos tjänstemännen vid flygplatserna och vid landets gränskontroller men jag är mer tveksam vad gäller vaksamheten vid Tranås kommungräns.

Att våra politiker och vår regering tar terroristfrågan på största allvar kan vi vara helt säkra på. Detta bevisas inte minst av att Reinfeldt vid presskonferensen hade knäppt skjortan över magen, vilket han inte ens gjorde då han deltog i Nobelfestligheterna. Statsministern berättade att han även informerat oppositionen om läget. Det är bra utifall ingen av dem haft tv: n på eller läst några tidningar.

Jag har här talat om självmordsbombarna som manliga trots att jag självklart är medveten om att det även finns sådana av honkön. Dessa destruktiva damer kallas i branschen för bombnedslag eller pangbrudar. Om även dessa är utlovade en tripp till himlen med expressfart och ett stort antal oskulder vet jag inte men någonting bra som tack för besväret lär de i alla fall ha frestats med. Om männens lägsta instinkter ska tillgodoses med brudar på löpande band i himlens höjd så kanske kvinnorna får Gucciväskor och skor i massor. Det är för övrigt ett lustigt system att det inte räcker med att komma till paradiset, som i sig borde vara hur fantastiskt som helst, utan att man måste sockra erbjudandet för att förmå aspiranterna till att göra en småsak som att spränga sig själva i småbitar.

Mitt tips till SÄPO är att man från och med nu håller ett vakande öga på konstkritiker från Tranåstrakten. Eftersom självmordsbombaren bar på en väska fylld med spik så bör även suspekta snickare och bodbiträden i järnaffärer läggas till på listan av misstänkta. Om det blir ett sådant herrans liv om några teckningar så bör vi nog vara glada att det inte rörde sig om oljemålningar. Det skulle nog betraktas som etter värre och är nog dessutom inte miljövänligt för fem öre.   

För att återställa dem till sin forna glans så håller sambo Agneta på att tvätta och tumla en rad inlånade vinterjackor. De användes som utlåningsplagg åt en rad sydamerikaner som var på besök i den kalla nord till följd av ett projekt lett av hennes arbetsgivare. Hade inte dessa plagg lånats ut så hade de arma besökarna tvivels utan först blivit smurfblåa i skinnet och därefter gått hädan stela som pinnar.

Nu tvättar alltså Agneta jackorna på löpande band och därefter tumlar hon dem. För att en jacka som både tvättats och tumlats inte ska bli fullständigt deformerad så är tricket att stoppa tennisbollar i torktumlaren. Då återfår de sitt ursprungsutseende, så tennisbolarna är alltså en ren formsak.

Allt vore gott och väl om inte tvättstugan och även kattlådan inte var på samma våning som min groteskt överdimensionerade skivsamling. Det låter nått alldeles hiskeligt när bollarna studsar runt och jag får spela extra högt på stereon för att överrösta olåten. Det är i sig inga problem för det finns bra med resurser i min gamla fina förstärkare men vår kära katt blir ängslig. Han är obenägen att gå in i tvättstugan när det bara är tvättmaskinen som är på, men när torktumlaren är fylld med tennisbollar sticker han inte in nosen där. I kattens oerhört känsliga öron låter det nog som världens sista tider, om nu katter har så filosofiska tankar? Vore det nu bara sommar så skulle situationen vara en annan, men nu är det, som kisse ser det, alldeles för kallt för tassar och stjärt för att han utan svårt lidande ska kunna gå ut.

Även jag undviker att besöka muggen i tvättstugan och det finns två anledningar till det. Den första är att eftersom kattlådan står bred vid muggen så får mina prestationer en aning mer arom än vanligt. Kan inte låta bli att undra om jag är riktigt frisk varje gång min näbb drabbas av doftsensationen.

Den andra anledningen är samma som kattens. Jag blir otroligt nervös av den skramlande torktumlaren. Faktum är att det känns som att göra sina grejor på centercourten mitt under en intensiv Wimbletonmatch. Jag brukar därför söka min tillflykt till någon av husets två andra hemligrum där det bara är jag som förstör atmosfären. Där kan jag även i lugn och ro avnjuta talböcker och även om jag inte bara läser skräp så kan man med fog påstå att det mesta till slut blir skitlitteratur.

Min sambo Agneta och jag kom idag intet ont anande strosande mot Orminge centrum då hon fick syn på en udda och fantasieggande skylt en bit bort. Detta är vad hon fascinerat läste upp för mig.

”Jättelökar 9.90.”

Min hjärna som sällan behöver någon större uppmuntran för att gå på villovägar gjorde genast just det och sprang hopplöst vilse. Brottar badongas, mega meloner, titaniska tuttar, ja kalla det vad du vill men ett par för en ynka tjuga är verkligen billigt. Hade skylten månde fått byns damer, unga som gamla, att lystet dregla efter plastikkirurgi? Jag gillar både stora och små bröst men om de ändå bara kostar en spottstyver så är det väl bara att slå till? Kanske även byns omoraliska herrar också spanat in det lockande plakatet och trott att en porrklubb öppnats. Det lilla centrumet för en borttynande tillvaro och kanske rent desperata åtgärder nu vidtagits?

Vi vandrade nyfiket vidare och då upptäckte Agneta att det under, ”jättelökar 9.90”, stod med pyttesmå bokstäver, ”Amaryllis.”

Listigt värre och jag blev genast sugen på att kolla in damen i blomsteraffären. Floristen verkade dock nästan gräsligt normal men man vet aldrig vad som står med små små bokstäver någonstans på henne och i de lugnaste vattnen växer de största näckrosorna.    

Min sambo Agneta och jag har under ett stort antal år haft samma problem vad gäller äktenskap. Ingen vill gifta sig med oss. Nu har vår ogifta period tillsammans ändå varit synnerligen produktiv och vi har framställt två barn och hunnit med att byta soffa massor med gånger. Det är dock så att vi på senare tid allvarligt börjat tvivla på vår odödlighet och då uppenbarar sig genast frågan om arv och bodelning.

För att få klarhet i hur samboreglerna är och hur vi på bästa sätt skulle kunna styra upp det ekonomiska inför vårt förhoppningsvis avlägsna frånfälle så uppsökte vi en jurist.

Som ni säkert märker så tassar jag som en katt runt het gröt när det gäller döden för jag tycker att ämnet är skitläskigt. Under devisen, om jag inte tänker på den så händer det nog aldrig mig, förnekar jag mig än så länge framgångsrikt genom tillvaron. Visserligen gjorde jag likadant när den dumma kossan till ögonläkare sa till mig att jag en dag skulle bli blind och hon fick rätt. Nu har jag tränat på självbedrägeriets sköna konst i många långa år och har som jag hoppas blivit skickligare och bör därför leva för evigt. Om jag nu ändå trillar av pinn en dag så lär jag inte vara medveten om det någon längre stund så det blir ändå en win win situation.

Nåväl vi stegade i alla fall in hos juristen, som troligen för att ge ytterligare tyngd åt sitt värv, delade kontor med Fonus. Vi kunde självklart ha anlitat juristen som är knuten till vår kära bank Nordea istället för dödgrävarna men banken är 600 kronor dyrare i timmen, trots att vi är pluskunder. Motsvarigheten till pluskund hos Fonus lär vara urnöjda kunder.

Namn utbyttes, händer skakades och väl sittande i bekväma fåtöljer mitt emot en ung och väldigt trevlig jurist av honkön, och av namnet att döma adligt påbrå, så började överraskningarna hagla över oss. Viss kunde man upprätta ett inbördes testamente men barnen kan kräva att få ut en betydande del av sitt arv på stubinen ändå. Nog är våra döttrar både vettiga och har inte visat upp mer än normal girighet eller gambeteende, men tänk om de gifter sig med panke Per eller fattige Fabian. Det kan bli strid på kniven och allmänt olustigt, för det finns få saker som kan ta fram det sämsta ur människan som just pengar.

Den vänliga juristen fortsatte att förklara hur reglerna såg ut och sedan släppte hon bomben.

”Jag föreslår att ni gifter er.”

Agneta och jag såg ut som fågelholkar och jag kände hur min tröga hjärna gick upp i högvarv. Agneta tolkade genast mitt koncentrerade ansiktsuttryck som att jag surnade till, vilket jag inte gjorde. Det var bara det att min skalle just då var fylld av vad som kan ses som tankeverksamhetens motsvarighet till polyrytmik. Texten från ett testamente smattrade som en förryckt virveltrumma inrullande från vänster, möttes av en symfoni av koklockor som representerade de äktenskapliga löftena, trohetens visselpipa tjöt rätt igenom skallen, en hårdsvängande orkester från New Orleans lirade en begravningsmarsch och trampade in från höger, från musikalen Cabaret upprepades mantrat money money money som interpunkterades av slamret från fängelsedörren i början av Thin Lizzy: s rymmarlåt ”Jailbreak”, en barnkör sjöng en låt om att åka runt hela staden i en buss och över alltihop dånade kyrkklockorna från introt på Black Sabbathlåten ”Black Sabbath och AC/DC: s ”Hells Bells” i en osalig blandning. Det fanns med andra ord inte en sportmössa på att vi skulle kunna bestämma oss där och då.

Efter några ytterligare förklaringar skickades vi på porten för att åka hem och tänka över vårt nästa drag. Ska det bli testamente eller ett giftermål? Där är vi nu och jag måste erkänna att det inte känns ett endaste dugg romantiskt. Nu ska jag sätta mig ner och allvarligt fundera på om det är vettigt att gifta sig av ekonomiska skäl. Plockar nog fram boxen med Beatles monoinspelningar för låten, ”Can’t Buy Me Love”, verkar passande just idag, men även ”Money” med Pink Floyd och ”What Do You Want From Life” med The Tubes lär komma till dragning.

Norrland är nu trefaldigt drabbat av elände. Det är förståss ingen nyhet att olyckor kommer i tretal men det är ändå skönt att hela kvoten nu är fylld. Kallt och jävligt, men myggfritt, är det varje vinter men nu har ytterligare bedrövelser drabbat landsändan i fråga.

1. En jordbävning har tumlat om den ångermanländska kuststaden Härnösand. Har detta månde skakat om innevånarna rejält och gjort dem nervösa och lättretliga? Har bygget av det nya fängelset nu försenats? Kommer detta i förlängningen att leda till högre brottslighet och färre platser att förvara dessa kriminella?
2. Parasiter i dricksvattnet i Östersund har lett till magsjuka i mängd. Risken är att vattnet måste kokas innan användning invärtes under ett par månader till. Kommer detta att få östersundsbornas känslor att bubbla över? Beror det hela på en olyckshändelse eller har någon ovanligt sjuk människa gjort en tvåa i Storsjön?
3. Den tredje olyckan är den för mig smärtsammaste att rapportera om. För mig boende i en av Stockholms förorter så känns både jordbävningen i Härnösand och dricksvattenproblemet i Östersund avlägset och i princip någon annans problem, men en titt på tabellen för elitserien i hockey är rent smärtsam. Det är otroligt nog så att Sveriges absolut vassaste hockeylag ligger sist. Modo vad är det som händer?

Det är klart att jag med oro undrar hur det går för mina kära släktingar bosatta i Östersund, och Härnösand är faktiskt min födelsestad, men nog måste väl pucken börja gå vår väg snart?

Min sambo Agneta och jag tillbringade en vecka hos mina föräldrar bosatta i Spanien. Trots att det inte är högsäsong på något sätt ens på de breddgraderna så var det jämfört med här en ren fröjd. De flesta dagarna var det dagtid över 20 grader i skuggan och härligt för frusna nordbor. Blev lite lustigt när jag gick klädd i t-shirt men var omgiven av spanjorer i täckjackor. Min mor uppmanade mig ständigt att klä på mig mer men jag är en hård viking och gick omkring och njöt.

Det kan tyckas att jag är en elak jävel som jacklös nästan hånade lokalbefolkningen men jag är ändå en nallebjörn jämfört med Agneta. Hon tittade varje dag på tv-nyheterna bara för att få se på väderleksrapporten. Tack vare den moderna tekniken kunde hon varje kväll insupa färska inslag, med bilder och allt, där snön vräkte ner och trafiken blev ett kaos.

 En annan sak jag hörde på nyheterna i veckan var att det gjorts en stor intervju med påven. Där lär han ha sagt att det under vissa omständigheter är okej att använda kondom. Är inte det ungefär så vi andra också ser på saken?

Veckans mest olidliga musikupplevelse fick jag tvivels utan i en av de otaliga kinesaffärer som under senare år etablerat sig i Spanien. Både Agneta och min mor är oerhört förtjusta i dessa butiker som fullkomligt dignar av kufiska produkter till lågt pris. Jag som under semesterförhållanden är lugnet personifierat strosade med men drabbades inte en enda gång av köplust. Jag fann dock de andras entusiasm smittande och lyssnade roat på deras ivriga letande bland hyllornas varuutbud. I en av affärerna slocknade dock mitt leende och utbyttes mot ett uttryck av misstro. Bakom disken stod en kinaman och visslade högt och falskt. En sådan vissen visslare har jag inte hört sedan mina barn som småpluttar först försökte lära sig denna sköna konst. Det kan vara att kineserna använder en annan tonskala än vi men den här marodören hade uppfunnit en helt egen som i sin gräslighet inte passade in i någon tidigare för musikalisk njutning brukad skala. Först flinade jag åt honom men blev alltmer irriterad. När det gått en stund funderade jag allvarligt på att ta någon av de otaliga varorna från hyllorna och trycka ner den i halsen på fågelkillen. Som jag såg det, arma blinning, så skulle det vara en ren barmhärtighetsgärning.

Mitt sällskap hade trots olåten hittat några grunkor de ville inhandla och min mor sträckte fram dem mot visslaren och bad om en prisuppgift. Kinesen tog emot varorna och tittade förvånat på dem samtidigt som hans visselförsök blev allt intensivare. Det var otroligt fascinerande att han fortfarande inte sa något och jag väntade med spänning på vad som skulle hända. Om vi inte fick veta priset så kunde vi inte pröjsa och gå. Kanske var detta ett lömskt kinesiskt trick att behålla en publik?

Då kom plötsligt svaret, ”seven euro”, men inte från killen bakom disken utan från en kinesiska en bit in i butiken. Vi lämnade snabbt över pengar toch flydde därifrån.

Det finns flera sätt att se på denne visslande kines och frågan är om inte denne ihärdige man med tiden kommer at bli en formlig mästare. Jag har sällan stött på en sådan vilja att repetera och ingenting tycks kunna störa hans ansträngningar. Inom några år är han kanske världens bästa visselkonstnär och får Jan Lindblad och Toots att framstå som bleka amatörer. Detta under förutsättning att ingen tar kinamannen av daga först.

En annan sak som slår mig är att den arma kvinnan som gav oss prisuppgiften i butiken måste stå i ett mycket nära förhållande till visslaren. Bara en öm moder eller en kärleksfull och dyrkande fru skulle kunna stå ut med en sådan olåt någon längre tid utan att bryta ihop. Än troligare är väl att kvinnan är döv och tror att hennes son eller man har en ovanligt rund liten mun. Kanske visslaren själv tappat sin hörselförmåga och nu ständigt blåser på för att kolla upp om han ändå inte kan uppfatta några ljud. Den dag han hör igen så får han smaka på sin egen beska medicin.

Det kan också vara så att han faktiskt inte kan tala och istället uppfunnit ett nytt språk som i våra öron mest låter som när någon visslar falskt. Då kan tanken med den obehagliga obenägenheten att pricka några kända toner vara för att hans nyuppfunna språk inte ska blandas ihop med musik. Är det sistnämnda hans ambition så har han lyckats väldigt bra.

I ett desperat försök att klamra mig fast vid min flyende ungdom så färgade jag en morgon håret hos en norsk damfrisörska i den spanska byn. Grått byttes mot brunt och om inte annat så kan jag nu ta en ny bild och göra en uppdatering på Facebook.

Min trevliga frisörska delade lokal med en livlig och ständigt babblande frisör vid namn Roger. Denne glade irländare brast även ut i sång med jämna mellanrum och jag förstod av tonen i min frisörskas röst att hon var mer än en smula trött på mannen från den gröna ön.

Jag som tycker att det är otroligt roligt med dialekter hade en ren högtidsstund när Roger med sin härliga irländska konverserade sin kund som var en dam från Skotland. Jag hör ofta båda dessa länders sköna tungomål då jag med mitt coverband Mr. Coil spelar på irländska krogar, men då är det sällan ur nyktra munnar. Nu var de båda ländernas språk både lättfattligt och vackert men en full skotte som önskar sig en låt på en stökig pub brukar jag nästan aldrig förstå.

Det tål att nämnas att det i denna lilla by i Spanien, Pseudad Quesada, bor ungefär 22000 och av dessa så är 9000 britter. Tror ni att man behöver kunna spanska för att göra sig förstådd?

När vi, med försenat flyg, sent en natt återkom till vårt nordliga belägna land så tog vikingakänslorna värt slut. Det var 6 grader minus och blåste en bister nordanvind. I collegetröja och en, om än tuff och väldigt snygg, läderjacka frös jag så jag hoppade. Med skallrande tänder tänkte jag med ömhet på spanjorerna i täckjackor och på trädet i mina föräldrars trädgård dignande av apelsiner.

Pratade med min lilla dotter Mimmi i luren för ett par veckor sedan. Hon har sedan i slutet av april befunnit sig i det stora landet på jordens undersida där kängurur står som spön i backen. Nu var hon orolig att hennes ömma moder tillika min sambo Agneta skulle bli förbannad på henne eftersom Mimmi var säker på att hon övertrasserat sitt konto. Hur mycket det kunde röra sig om hade hon ingen aning om men att det var tillräckligt illa för att hon skulle få örat fullt av ovett från sin moder det var hon tämligen säker på. Nog kan Agneta bli både sur och vred på många saker, särskilt vimsande getingar och bilister i BMW, men nästan aldrig när det gäller pengar. Vi skiljer oss starkt där eftersom jag gillar BMW och nästan jämt blir upprörd när det gäller ekonomiska frågor.

I måndags fick vi äntligen chansen att åka till banken med den fullmakt Mimmi, för andra gången då Agneta ”tappat bort” den första, skrivit under och skickat tillbaka till fostervattnet. Vi besökte alltså det numera kontantlösa bankkontoret vid Forum Nacka och där var det knappt några kunder alls. Genialt drag att sänka servicegraden för att därmed kunna ge snabbare service. Den troligen inte alltför överarbetade surpuppan i kassan tittade misstänksamt på vår fullmakt och verkade till en början inte alls benägen att godta den men gav till slut motvilligt med sig. Agneta som tidigare jobbat på skitbanken i fråga hade inga illusioner om varför damen i kassan var så grinig. Vi var inte några bra kunder som hon kunde sälja på några nya ”tjänster”, vilket är något kassapersonalen har beting på. Där kom vi och slösade bort hennes tid och bankkontoret kryllade inte precis av presumtiva toppkunder trots den snabba servicegraden. Hon hade en dålig dag och vi låg i skottlinjen.

Väl hemma kunde vi nu i alla fall logga in och troligen höll Agneta fingrarna korsade, trots att det är svårt att till fullo behärska ett tangentbord då, när hon gjorde sig beredd att möta sin dotters dåliga finanser. Den övertrassering, som även muntergöken i kassan haft vänligheten att påpeka, var inte ens på 200 kronor. Vi flinade lättat och Agneta fortsatte att syna dotterns finansiella status. Vad hon då upptäckte var att hon gjort enormt många uttag. Var och ett av dessa kostade henne 40 kronor. Agneta började räkna och fann att Mimmi tagit ut pengar 29 gånger och det gjorde att hon bränt över 1000 kronor i bara uttagsavgifter. Detta gav oss självklart anledning att oja oss ett tag även om Mimmis logik var solklar. Det är svårare att göra av med pengar som sitter på banken än de som kliar i fickan. Vid nästa samtal med Mimmi påpekade Agneta hur det ekonomiska läget såg ut och att hon även fört över några tusenlappar till hennes konto. Mimmi blev först lättad över hennes mors lugn och förståelse men blev sedan djupt upprörd över bankernas höga avgifter. Hon lät mest som Hasse Alfredsson, ”det var som fan det hade jag ingen aning om!”

Igår samtalade, och de med sådana förmågor glodde även, vi i flera timmar via Scype. Dator till dator som om inga avstånd fanns avhandlades månget samtalsämne och en fet nallebjörn upptäcktes i bakgrunden. Nu när Mimmi åter hade några kronor på kontot så hade hon genast handlat en nalle. Vi ifrågasatte om det var det viktigaste hon hade att lägga pengar på, men hon försvarade köpet med att den var stor, oemotståndligt söt och dessutom på rea. Jag tror att Mimmi förr eller senare kommer att bli politiker.

Jag var häromkvällen och hämtade ett paket på Q8, som i vår nya sköna värld är lika med posten. Det var självklart ett skivpaket från en känd plattleverantör och det var knappast första gången jag besökte postens domäner i dylikt ärende. Så fort jag blir lite ivrig så blir beställningen för stor för brevlådan och nödvändiggör ett besök på den postala bensinmacken. Väl inne på sagda mack tyckte sambo Agneta att det var läge att passa på att inhandla en ny övningskörningsskylt åt vår dotter Camilla. Vi har köpt vad som känns som en oändlig rad av dessa skyltar då livslängden på tingestarna inte tycks vara särkilt lång. Den magnetiska sorten trillar antingen av eller blir stulna och de försedda med sugpropp som man sätter upp inne i bilen på bakrutan trillar ner titt som tätt och blir ett allmänt irritationselement.

När jag alltså fått mitt härliga paket med musikaliska godsaker sträckte alltså Agneta fram övningskörningsskylten och sa att den ville hon ha.

”Jaha, det ska övningsköras!”

Sa den gladlynta tjejen bakom disken.

”Ja absolut, det är faktiskt på tiden.”

Flinade jag och viftade med blindkäppen. Hon var genast med på noterna och skrattade. Sedan fortsatte hon med att berätta om en händelse från England hon läst om. Där hade en blind man stoppats av polisen då han övningskörde, men det var inte nog med at han var blind, han var även berusad. Enligt historien visste poliserna inte om de skulle skratta eller gråta. Vi som var inne på Q8 kände dock inga behov av gråt och skrattade uppsluppet åt den dråpliga historien.

Nu kan man med rätta undra hur det kan bli så tokigt att en blind man får för sig att övningsköra. Varför var han dessutom på lyset, och vilket kom först, iden om att sätta sig bakom ratten eller fyllan?  

När jag hade lite synrester kvar så tyckte jag alltid att jag såg bättre när jag druckit alkohol. Kanske satt denne dåraktige engelsman på puben med sin polare och drog i sig några stop då han plötsligt upplevde att synförmågan drastiskt förbättrats. Eftersom han var en i grunden moralisk man så kutade han inte genast hem och kollade på porrfilm utan började istället med konststycket att övertala sin kompis om att låta honom övningsköra.

”Kom igen nu Bill, så här bra har jag inte sett på åratal.”

En otroligt korkad och fullständigt befängd tanke men hans vän visade stor tjänstvillighet och ställde upp på sin polare. Om blinningen inte hade alla bullar i brödburken så fanns det hos hans fullt seende kamrat, trots bil och körkort, inte så mycket som en brödsmula. Det säger inte lite om alkoholens inverkan när två vuxna män efter några glas kan tycka att det är ett tänkbart scenario att sätta sig i bilen för en åktur trots blindhet och fylla. Det är i sanning en magisk drog vi kan hasa in på systembolaget och inhandla, helt legalt.

Om den körglade engelsmannen har någon bror så tror jag att han är svensk. Det måste helt enkelt vara snubben som lurade alla att han var pilot och som sedan jobbade som sådan under några år. Han fraktade människor i stora feta flygplan i åratal innan han fastnade i en rutinkontroll och avslöjades. Det var kanske någon flygplatstjänsteman som fann det underligt att det satt en övningskörningsskylt på stabilisatorn. Heltokigt även detta beteende men flygarkillen var åtminstone nykter.

Det slår mig i skrivande stund att det kanske är mig det är fel på. Här sitter jag och smutskastar framåtsträvande entusiaster som har förmågan att både i nyktert och onyktert tillstånd se möjligheterna och inte hindren. Kanske behöver världen fler blinda taxichaufförer, döva dirigenter, rullstolsbundna bergsklättrare, armbrytare utan armar, psykopatiska barnskötare, stumma sångare, kockar utan luktsinne. Möjligheterna tycks oändliga och allt går bara viljan finns där och rätt korkade politiker finns det redan.

På fredagskvällen stördes plötsligt friden i vår boning av att dörrklockan skrällde. Min alltid lika gladlynta sambo Agneta ropade ett välkomnande och ljudstarkt, ”kom in!” dörrhandtaget rörde sig upp och ner några gånger men den eller de som ville komma in verkade oförmögna att forcera ytterdörren. Agneta mumlade något, som jag tror var en sirligt vacker dikt om kärleken till medmänniskorna, och öppnade intet ont anande dörren. Utanför stod ett par ruskiga ungjävlar. Nu ska ni inte tro att varken Agneta eller jag har någonting emot barn, tvärtom faktiskt, och i sanningens namn så var det nog inte ett par ungjävlar utan snarare ett par mycket unga djävlar. Den ruskiga duo som parkerat sig på vår farstukvist var grannflickor i femårsåldern men var nu utrustade med spetsiga öron och horn i pannan. Det var alltså dags för bus eller godis och det var precis vad den mer talföre och betydligt gladare av de två småmonstren sa.

”Vad händer om ni inte får något godis då?”

Undrade vi och fick genast veta att vi då skulle få toapapper nedstoppat i vår brevlåda. Vi tillstod att det skulle vara nästan lika hemskt som räkningar i fönsterkuvert och att vi genast skulle leta fram något smaskens att muta marodörerna med. Som tur är för oss så har Agneta koll på sådana här ting och hade köpt hem godis. Hade det hängt på mig så hade vår brevlåda snart besudlads med toapapper för jag har oftast nollkoll på sådana här företeelser, utom då det gäller påsken då jag gömmer mig och ser till att inga lampor är tända för att det ska se ut som att ingen är hemma.

Jag har full förståelse om ni tolkar detta mitt beteende som att det faktiskt inte är någon hemma.

Agneta ville att även vår dotter Camilla skulle fåbeskåda det söta oknyttet så hon vrålade av sina lungors fulla kraft till övervåningen där Camilla befann sig. En av djävlarna går på dagiset där hon jobbar extra så det skulle vara kul för henne tyckte Agneta. Vår oerhört renliga dotter befann sig dock i duschen och tyckte inte att det var något bra förslag att komma ner. Då vände sig Agneta till spökflickorna och sa.

”Ni kan väl komma tillbaka om 10 minuter så att Camilla kan få se hur söta ni är?”

Det gick däremot inte för sig och de unga djävlarnas talesperson förklarade.

”Jag har ingen klocka så jag kan inte veta när klockan är 10.”

Detta argument var omöjligt att bemöta så vi ropade bara hejdå när de försvann ut i mörkret för att förgylla tillvaron för några fler och för att fylla på sitt godisförråd.