Synpunkter

Satt häromdagen på fiket utanför matvaruaffären i Orminge centrum och kontemplerade över tillvaron. Jag avskyr att handla mat och var därför en av de som ihärdigast gjorde vågen då fiket nyligen byggdes till vid en renovering av hela butiken. Jag är inte till någon som helst hjälp inne i affären och sambo Agneta är bara glad att slippa släpa runt på mig. Min stora stund kommer när vi är hemmavid och mina ypperliga muskler med stor bravur bär in varorna. Nu finns det alltså ett toppenfik alldeles utanför kassorna och i princip skulle jag kunna slå mig ner vid ett av borden och lugnt invänta att Agneta handlat färdigt men jag blir svårt skuldmedveten om jag gör det utan att köpa en fika så det blir oftast en kaffe. Då har jag betalat för att få sitta där och suga på en kopp i godan ro och det känns bra.

Tio kronor senare var jag försjunken i djupa tankar och det är ovanligt för mig. Jag fyller så gott som all vaken tid med någon aktivitet och även när jag hemmavid dricker en kopp java så lyssnar jag nästan undantagslöst alltid på en cd. Eftersom jag är en aktiv lyssnare så tränger detta öronarbete undan alltför stora tankar och jag glider omkring i musikens värld med munnen full med kaffe. Det är klart att inte ens ett begränsat intellekt som mitt går att helt stänga av med hjälp av bara lite musik och en och annan fundering slinker igenom men i princip så är det bara på fiket som jag helt och hållet ägnar mig åt tankeverksamhet. Några större djupsinnigheter hade jag inte ännu åstadkommit då jag hörde en kvinna röra sig en bit framför mig. Det fanns gott om lediga platser så jag var inte helt imponerad när hon frågade om hon fick ställa ifrån sig något på ”mitt” bord men jag sa artigt att det gick utmärkt. Av hennes kroppsrörelser och röst kunde jag dra slutsatsen att det var en äldre dam och hon lät inte helt frisk. Hon mumlade något om glasögon, hasade omkring lite och satte sig tungt ner på stolen mitt emot min. Det var tyst i någon sekund och sedan började hon prassla med en karta med medicin. Bäst att ignorera tanten tänkte jag och försökte att åter igen få igång hjärnan med det intellektuella siktet inställt på de stora filosofiska spörsmålen. Då började den inkräktande damen plötsligt att låta, och konstigt lät det. Korta stackattoljud långt nere i bröstet kom hackande ur henne i en till synes oändlig ström. Psykfall tänkte jag och förbannade bittert det faktum att man inte ens kan få avnjuta en kopp kaffe utan att få en galning på halsen. Om det ska vara på det här viset så är det till och med bättre att gå med in i den förhatliga matvarubutiken tänkte jag och gjorde mitt yttersta för att förtränga dårfinken. Damen fortsatte att stöna men efter en stund började hon även lägga in begripliga ord i stönfloden. Jag uppfattade, servett, vatten och hämta. Det var ungefär då som jag insåg att damen inte var knäpp utan snarare hade svåra plågor. Bäst att fråga, tänkte jag, och gjorde det. Det visade sig att hon hade hjärtproblem och behövde vatten och servetter för att kunna ta sin hjärtmedicin på ett mer effektivt sätt. Fånigt nog var min första tanke inte en analys av tantens sjukdomstillstånd utan en helt ovidkommande och rätt korkad tanke. Vad skulle hon ha servetterna till? Vattnet var solklart men vad tusan skulle gumman göra med ett par servetter. Kanske hade hennes tabletter bieffekten att hon började tugga fradga, spekulerade jag enfaldigt. Jag hade inte en susning om var jag skulle kunna hitta varken det ena eller det andra åt henne och tyckte inte att den tjugokronorssedel hon viftade med hjälpte upp situationen ett endaste dugg.  Mumlande något om att jag var blind började jag rotera i min stol för att lista ut ett sätt att hitta de saker damen behövde. En man vid ett intilliggande bord uppfattade situationen och kom rådigt till undsättning. Strax efteråt återkom Agneta och jag berättade genast för henne vad som stod på. Agneta spanade med en professionell blick, hon ser på alla tv-program med medicinsk anknytning, in damen och kunde kanske inte ställa en diagnos men kunde sakligt konstatera att damen inte såg frisk ut alls. Vi erbjöd oss att köra henne till sjukhus men hon sa att de inte kunde göra något för henne och att hon redan besökt ett flertal hjärtspecialister. Hon ville inte heller bli kört hem och hon bodde helt nära. Vi fick godta detta men lovade att återkomma för att kolla upp henne när vi handlat klart. På tillbakavägen såg Agneta damen sakta stappla i riktning mot sitt hem.

För mig var händelsen jobbig på flera plan. Trist att känna att min blindhet var ett hinder då jag helst av allt skulle velat springa iväg som en ivrig vinthund för att undsätta den nödställde. Jobbigt också att ha haft så onda tankar om henne då jag av hennes läten att döma trodde att hon var en knäppgök och för att hon invaderat mitt revir. Så ont som hon hade så hann hon självklart inte längre och vem hade hon oturen att sätta sig vid om inte en snarstucken sur enstöring till blinning.

Vi lär vandra i denna jämmerdal för att lära men vad just denna lektion betyder vet jag inte ännu. Jag ska lista ut det men först så ska jag laga till en kopp kaffe och lyssna på en cd och ve den som kommer och stör.