Synpunkter

Är det bara jag, eller får ni också ibland känslan av att ingen lägger märke till er.

 

”Hallå, jag pratar med dig!”

 

Bra, nu verkar du vara med på noterna så att vi kan kommunicera.

Jag kan bli otroligt nojig och rentav hamna i existentiella grubblerier bara därför att någon jag ringt för att dryfta något viktigt med inte kommer ihåg att ringa tillbaka.

 

”Jag sitter lite tight just nu, kan jag ringa upp dig om några minuter?”

 

Självklart är jag tillmötesgående och svarar ofelbart jakande, för man vill ju inte störa. Därefter infinner sig en tid av väntan och i nio fall av tio så ringer personen aldrig upp. Denna tystnad tolkar jag ofelbart som ett tecken på att jag antingen är i kylskåpet av någon anledning eller att jag är så oansenlig att den jag försökt nå totalt glömt bort mig så snart vi lagt på. Plötsligt finns jag inte och det står skrämmande klart hur obetydlig jag är. Världen behöver mig inte och om jag så dog på fläcken så skulle det inte ha någon som helst betydelse för någon annan än jag. Förklaringar som de att personen i fråga är stressad eller inte hunnit ringa upp mig under dagen finns inte. Min självömkan är monumental och jag funderar allvarligt på att gå ut i trädgården och gräva mig en grop att hoppa i, men eftersom baksidan är en enda stor träveranda och framsidan består av stenplattor så är det bara att slå detta ur hågen.

Nästa dag eller två dagar senare ringer plötsligt personen jag sökt upp mig och ber genast om ursäkt för att han eller hon inte hunnit ringa tidigare. Då hör jag mig själv säga följande.

 

”Inga problem, trodde väl att du hade en del att göra.”

 

Rent ljug alltså, och av samma sort som jag på betingad reflex kläcker ur mig när någon ringer tidigt på morgonen och väcker mig.

 

”Oj, låg du och sov?”

 

”Nej, jag var vaken.”

 

Det var jag ju för fan inte alls, så varför säger jag så?

 

Om det nu bara var det att jag blir bortglömd i telefonsammanhang så vore det en sak, men jag blir ibland utsuddad i verkligheten också.

Igår tvingade min familj åter iväg mig till en läkare. Jag är ängslig när det gäller just läkarbesök och gör mitt yttersta för att självläka. Efter att nu hostat kraftfullt och manligt i flera veckors tid, med medföljande svåra andnöd, så släpades jag iväg till min husläkare av min sambo Agneta. Min dotter Camilla stod också och pekade med ett långt och strängt uppfodrande finger, så jag var chanslös trots min starka ovilja.

Nu är min läkare en rar kvinna från en exotisk sockerö och inte något jag borde vara rädd för men jag är alltid lite spänd tills jag kunnat konstatera att de inte tänker plåga mig med vassa instrument. Förra besöket hos henne avlöpte på ett förnämligt sätt, inte en bloddroppe spilldes, och även denna gång slapp jag dylika åtgärder. Istället fick jag suga i mig mediciner via en kufisk maskin. Först 3 minuter, varefter jag skulle vänta i en kvart, och därefter 3 minuter till av medicinsugande. Inga problem, bara jag slipper smärta så är jag fullt beredd att andas i mig illasmakande dekokter hela dagen.

Eftersom det var massor att göra så delegerade min läkare ut blåsningen till sin sköterska. Hon är en fantastiskt rar sydamerikanska, men hade denna dag haft det mer än lovligt stressigt, så det tog en stund innan hon hittade mig i det lilla rum där läkaren placerat mig. När hon väl lokaliserat mig där jag satt med min fångvaktare så började hon rådigt fixa med blåsapparaten. Agneta fick till uppgift att ta tid och instruerades även att därefter stänga av apparaten med för detta ändamål avsedd knapp. Sköterskan instruerade mig om hur jag skulle andas in genom munnen och ut genom min stolta kran, såg att det gick bra och försvann åter iväg.

Jag sög och andades så att det fullkomligt sjöng i huvudet, och de 3 minuterna var väldigt långa. Till slut var de i alla fall till ända och nu skulle jag vila i 15 minuter, piece of cake! Agneta hade örnkoll på tiden och visste att vi kunde gå igång med omgång två kvart i fem. Efter 10 minuter så kom sköterskan åter ångande, konstaterade att jag fullgjort omgång ett och sa att om en kvart så skulle jag få gå igång igen. Agneta försökte säga att detta kunde ske alldeles strax men hann inte få en syl i vädret förrän sköterskan åter försvunnit. Agneta som sakligt kunde konstatera att det hela drog ut på tiden i onödan gjorde det enda som en kvinna i hennes situation kan göra, gick ut och rökte.

Jag satt och filosoferade och försökte höra hur många stämmor jag kunde urskilja i mitt pipande bröst när Agneta återkom efter sitt möte med en Prince. Tiden släpade sig fram och sköterskan lyste med sin frånvaro. Plötsligt ställde sig Agneta upp och konstaterade barskt att vi nog blivit bortglömda. Därefter marscherade hon raskt iväg på sköterskejakt. Några sekunder senare återkom Agneta med sagda sköterska i släptåg och jag översköljdes av en ström av ursäkter. Jag log sorgset och sa som det var.

 

”Det gör inget, jag brukar inte göra något större intryck på folk.”

 

Hon fnittrade, strök min arm och jag fanns igen.

När jag åter satt med truten full med andningsapparat sa Agneta att om jag varit själv där så skulle jag nog ha blivit bortglömd tills nästa gång någon med lungbesvär behövde tillgång till maskinen. Jag skulle nog ha jagat rätt på någon personal till slut även om jag varit själv, men det hade nog dröjt en bra stund.

 

Nej, nu är jag trött på att sitta här och knattra på tangenter. Är sugen på att ringa och babbla med någon men är rädd att hamna i en existentiell kris igen. Det får bli till att klappa katterna och ta en kopp kaffe istället, det känns säkrare.