Synpunkter

Jag tillbringade nyligen en vecka i Helsingfors med mitt coverband Mr. Coil och då passade jag på att försöka få svar på en av de stora frågorna som ansatt mitt klena förstånd på sistone. Som ni säkert märkt så förekommer det reklam för alkoholhaltiga drycker på vissa tv-kanaler, och detta även om det i princip strider mot svensk lag. Jag har inga starka åsikter i just den frågan eftersom vi lever i en på många sätt anarkistisk tid med tillgång till allt och lite till på nätet, men i just detta speciella fall så får en reklamslogan för ett spritmärke mig att känna mig som en korkek.

”Carlsberg, antagligen den bästa ölen i världen.”

Är ett exempel på en slogan jag verkligen kan förstå, även när den levereras på engelska. Ett lagom kaxigt sätt att säga att vi gör svinbra öl. Reklambyrån har här gjort rätt för den garanterat feta faktura bryggeriet presenterades med och alla blev glada.

Då har vi nått fram till det reklaminslag som fått mig att frivilligt ta på mig dumstruten.

”Koskenkorva, om du vill ha en vodka och inte en livsstil.”

Vad i fridens dagar menas med det?

Är det månde så att om du hinkar Kosken så kan du kyssa din livsstil adjöss? Du går från nyttig samhällsmedborgare till uteliggare på nolltid bara för att du blev sugen på lite vodka.

Kanske menar de att Kosken är en folklig dryck? Du ska inte spänna dig och tro att du är något bara för att du hinkar vodkasorter från när och fjärran för en riktig kännare föredrar finsk bondvodka.

Kanske är även denna förbryllande slogan en ren uppmaning till all världens bartenders att göra sig finska och tyst och skickligt hälla upp en kall i glasen utan att jiddra en massa. Mun och svalg ska användas till inmundigande av denna ljuva nektar och inte till meningslös konversation, det gäller att fokusera.

Jag ville alltså ha svar på vad som egentligen menades med Koskenkorvas kryptiska slogan och frågade därför den till största delen finska publiken efter en förklaring. 7 kvällar i rad frågade jag men fick inget tillfredsställande svar trots att det var en krogpublik jag frågade. Vet de inte på puben så vet nog ingen är jag rädd.

Det kan ju också vara så illa att det från början var en alldeles utmärkt reklamslogan på finska. Den troligen Helsingforsbaserade reklambyrån slet i månader och fick slutligen till en fullkomligt lysande mening som på finska var lika klar som ett glas Koskenkorva. Lyckligt leende satt medarbetarna i styrelserummet och kände sig outsägligt nöjda med sig själva. Då var det bara den lilla detaljen kvar att översätta den finska meningen till engelska så skulle saken vara biff. Det är nu som leendena börjar slockna så smått och blickarna börjar flacka oroligt. Finnarna är i allmänhet inga dängare på engelska och på just detta kontor var det extra illa eftersom personalen, om än rutinerad och meriterad, var en smula ålderstigen. Att be någon utomstående vore rent pinsamt, och det skulle även kunna visa sig kostsamt, så en annan lösning måste gå att finna. Det är då en av de mer snabbtänkta av medarbetarna kommer att tänka på något han hört sin datakunniga dotter nämna.

”Det finns översättningsprogram på Google.”

Detta uttalande följs av en fullständig rusning mot reklambyråns piggaste dator, och voila, översättningar till inte bara engelska utan till mängder av främmande tungomål tas fram i ett nafs.

3 månader senare sitter en blind svensk sångare hemma i tv-soffan i Orminge och fattar ingenting.

Om du kära läsare tycker att jag är elak mot människorna från vårt östra grannland och äldre så vill jag bara påpeka att jag har finskt påbrå och inte längre är någon ungtupp. Tyvärr har jag inte tillräckligt med finskt blod i ådrorna för att förstå Koskenkorvas kufiska slogan. Att jag inte längre är helt ung baserar jag inte bara på ren matematik utan även på ett fenomen jag upptäckte under den senaste veckan i Finland. Unga modemedvetna och häftiga killar drar ner byxorna. Ibland till den grad att kalsonger eller ännu värre delar av röven framkommer till allmän beskådan. Om det är bra eller inte beror på vem du frågar men de som gör på detta sätt kan sägas ha ett hipp hopp.

För en gammal stöt som jag blir det något helt annat och jag finner mig ständigt hissande brallorna. Det är inte ett dugg sexigt men nödvändigt då plagget i fråga har en tendens att hasa ner, särskilt där bak. Visserligen brukar en veckas gigande i Finland innebära att det bara blir en riktig måltid med varm mat om dagen, men nog finns det nog med fett att hålla upp byxorna ändå. Jag brukar trösta mig med att jag nog tappat något hekto eller två när brallan halkar ner. För det verkar som om vikten sitter lika mycket i huvudet som på kroppen. Det gäller alltså att inte vara en tjockskalle!

Man kan självklart förvandla mina klädesfunderingar till en schysst slogan.

”Byxor, om du vill ha ett klädesplagg och inte en livsstil.”