Synpunkter

Sedan vår yngsta dotter for sin kos till jordens undersida där känguruerna hoppar omkring så har vi sakta men säkert förvandlat hennes rum till ett möbelförråd. Det går knappt att gå in där, men en klar förbättring kan påvisas i flera andra rum. Till vårt försvar kan sägas att vi använder oss av Mimmis egen metod, för så här kunde det låta då hon fortfarande bodde hemma.

”Mamma, titta vad fint det är i mitt rum nu!”

När Mimmi sa på detta vis visste vi utan att ens behöva titta efter att hennes rum var otroligt fint städat och prydligt, men också att det utan tvivel inte längre gick att ta sig in i förrådet på övervåningen.

Samma princip användes idag av sambo Agneta då hon stolt förevisade sin välstädade bil för mig. Eftersom hennes fina lilla fortskaffningsmedel i vanliga fall är ett rullande skrotupplag fullproppat med saker som hon antingen anser kan vara bra att ha eller som hon inte orkat flytta på, så gav jag henne rikligt med beröm.

”Du är en mycket bra människa!”

Sa jag entusiastiskt, men tystnade då hon sa.

”Ja, men nu är det rätt stökigt i garaget.”

På tal om stökigt så är det så vårt hem är för närvarande. Det finns inga gränser för hur de två kattungarna kan ställa till det. De sprätter ut så mycket sand vid besöken i kattlådan att vår hemmaboende dotter Camilla seriöst pratar om att åka iväg till ett köpcenter för att införskaffa en handdammsugare. När någon som är så försiktig med sina pengar som hon är villig att spendera sina surt förvärvade stålar på en nyttig grej som en dammsugare är det långt gånget.

Själv tassar jag omkring härhemma och är otroligt försiktig. Vill inte sparka, eller kliva på de små kattflickorna. De är, som det verkar, överallt samtidigt och det faktum att de har halsband med pinglor hindrar dem inte ifrån att stup i kvarten smyga sig på mig. Plötsligt så är de bredvid och jag har inte hört någonting trots att jag har de stora lyssnaröronen på.

Jag ser antagligen ut som en hippie med obegränsad tillgång till jazztobak och verklighetsförändrande medikamenter då jag glider runt med avmätta, försiktiga rörelser.

Det är inte bara kissarna själva som jag riskerar att kliva eller sätta mig på utan även alla de saker de flyttar omkring på. Mängder med kattleksaker, hushållspappersrullar, skor, mattor, borstar, vantar, pennor, klädnypor och allt annat löst som en liten nyfiken kattunge kan tänkas intressera sig för. Jag får ta det lugnt helt enkelt och det är inte någon riksolycka att kliva på någon av dessa prylar men köttfärsen den ena kissen gömde under mattan igår är något jag helst inte vill sätta foten i.

Katterna, min sambo och vår ljuvliga avkomma kan alltså stöka till det rätt så bra härhemma. Här skulle jag vilja säga att även jag är en slarver och att jag strör mina grejor omkring mig, men det gör jag inte. Jag är i det närmaste pedantisk och har en väldig ordning på mina saker. Inte för att jag vill men därför att jag är blind och skulle aldrig hitta någonting om jag använde mig av min familjs tillvägagångssätt. Min familj säger att jag har andra dåliga sidor men jag tror att de är avundsjuka på mig. Jag har i alla fall aldrig sett några andra dåliga sidor hos mig själv, och det säger jag i största ödmjukhet.