Synpunkter

Min sambo Agneta och jag tillbringade en vecka hos mina föräldrar bosatta i Spanien. Trots att det inte är högsäsong på något sätt ens på de breddgraderna så var det jämfört med här en ren fröjd. De flesta dagarna var det dagtid över 20 grader i skuggan och härligt för frusna nordbor. Blev lite lustigt när jag gick klädd i t-shirt men var omgiven av spanjorer i täckjackor. Min mor uppmanade mig ständigt att klä på mig mer men jag är en hård viking och gick omkring och njöt.

Det kan tyckas att jag är en elak jävel som jacklös nästan hånade lokalbefolkningen men jag är ändå en nallebjörn jämfört med Agneta. Hon tittade varje dag på tv-nyheterna bara för att få se på väderleksrapporten. Tack vare den moderna tekniken kunde hon varje kväll insupa färska inslag, med bilder och allt, där snön vräkte ner och trafiken blev ett kaos.

 En annan sak jag hörde på nyheterna i veckan var att det gjorts en stor intervju med påven. Där lär han ha sagt att det under vissa omständigheter är okej att använda kondom. Är inte det ungefär så vi andra också ser på saken?

Veckans mest olidliga musikupplevelse fick jag tvivels utan i en av de otaliga kinesaffärer som under senare år etablerat sig i Spanien. Både Agneta och min mor är oerhört förtjusta i dessa butiker som fullkomligt dignar av kufiska produkter till lågt pris. Jag som under semesterförhållanden är lugnet personifierat strosade med men drabbades inte en enda gång av köplust. Jag fann dock de andras entusiasm smittande och lyssnade roat på deras ivriga letande bland hyllornas varuutbud. I en av affärerna slocknade dock mitt leende och utbyttes mot ett uttryck av misstro. Bakom disken stod en kinaman och visslade högt och falskt. En sådan vissen visslare har jag inte hört sedan mina barn som småpluttar först försökte lära sig denna sköna konst. Det kan vara att kineserna använder en annan tonskala än vi men den här marodören hade uppfunnit en helt egen som i sin gräslighet inte passade in i någon tidigare för musikalisk njutning brukad skala. Först flinade jag åt honom men blev alltmer irriterad. När det gått en stund funderade jag allvarligt på att ta någon av de otaliga varorna från hyllorna och trycka ner den i halsen på fågelkillen. Som jag såg det, arma blinning, så skulle det vara en ren barmhärtighetsgärning.

Mitt sällskap hade trots olåten hittat några grunkor de ville inhandla och min mor sträckte fram dem mot visslaren och bad om en prisuppgift. Kinesen tog emot varorna och tittade förvånat på dem samtidigt som hans visselförsök blev allt intensivare. Det var otroligt fascinerande att han fortfarande inte sa något och jag väntade med spänning på vad som skulle hända. Om vi inte fick veta priset så kunde vi inte pröjsa och gå. Kanske var detta ett lömskt kinesiskt trick att behålla en publik?

Då kom plötsligt svaret, ”seven euro”, men inte från killen bakom disken utan från en kinesiska en bit in i butiken. Vi lämnade snabbt över pengar toch flydde därifrån.

Det finns flera sätt att se på denne visslande kines och frågan är om inte denne ihärdige man med tiden kommer at bli en formlig mästare. Jag har sällan stött på en sådan vilja att repetera och ingenting tycks kunna störa hans ansträngningar. Inom några år är han kanske världens bästa visselkonstnär och får Jan Lindblad och Toots att framstå som bleka amatörer. Detta under förutsättning att ingen tar kinamannen av daga först.

En annan sak som slår mig är att den arma kvinnan som gav oss prisuppgiften i butiken måste stå i ett mycket nära förhållande till visslaren. Bara en öm moder eller en kärleksfull och dyrkande fru skulle kunna stå ut med en sådan olåt någon längre tid utan att bryta ihop. Än troligare är väl att kvinnan är döv och tror att hennes son eller man har en ovanligt rund liten mun. Kanske visslaren själv tappat sin hörselförmåga och nu ständigt blåser på för att kolla upp om han ändå inte kan uppfatta några ljud. Den dag han hör igen så får han smaka på sin egen beska medicin.

Det kan också vara så att han faktiskt inte kan tala och istället uppfunnit ett nytt språk som i våra öron mest låter som när någon visslar falskt. Då kan tanken med den obehagliga obenägenheten att pricka några kända toner vara för att hans nyuppfunna språk inte ska blandas ihop med musik. Är det sistnämnda hans ambition så har han lyckats väldigt bra.

I ett desperat försök att klamra mig fast vid min flyende ungdom så färgade jag en morgon håret hos en norsk damfrisörska i den spanska byn. Grått byttes mot brunt och om inte annat så kan jag nu ta en ny bild och göra en uppdatering på Facebook.

Min trevliga frisörska delade lokal med en livlig och ständigt babblande frisör vid namn Roger. Denne glade irländare brast även ut i sång med jämna mellanrum och jag förstod av tonen i min frisörskas röst att hon var mer än en smula trött på mannen från den gröna ön.

Jag som tycker att det är otroligt roligt med dialekter hade en ren högtidsstund när Roger med sin härliga irländska konverserade sin kund som var en dam från Skotland. Jag hör ofta båda dessa länders sköna tungomål då jag med mitt coverband Mr. Coil spelar på irländska krogar, men då är det sällan ur nyktra munnar. Nu var de båda ländernas språk både lättfattligt och vackert men en full skotte som önskar sig en låt på en stökig pub brukar jag nästan aldrig förstå.

Det tål att nämnas att det i denna lilla by i Spanien, Pseudad Quesada, bor ungefär 22000 och av dessa så är 9000 britter. Tror ni att man behöver kunna spanska för att göra sig förstådd?

När vi, med försenat flyg, sent en natt återkom till vårt nordliga belägna land så tog vikingakänslorna värt slut. Det var 6 grader minus och blåste en bister nordanvind. I collegetröja och en, om än tuff och väldigt snygg, läderjacka frös jag så jag hoppade. Med skallrande tänder tänkte jag med ömhet på spanjorerna i täckjackor och på trädet i mina föräldrars trädgård dignande av apelsiner.