Synpunkter

Som liten parvel plöjde jag mig igenom ett och annat seriemagasin och för en ung människa var det höjden av underhållning. Jag hade en försvarlig bunt med tidningar men låg ändå i lä jämfört med min yngre kusin Ulf som hade en hel kökssoffa full med dyrgripar.

Detta hände sig för väldigt länge sedan och för att ni verkligen ska förstå hur fjärran dessa tider är så kan jag berätta för er hur världen var beskaffad på den tiden.

Ingen hade mobiltelefon och det fanns därför heller inga störtsköna appar att ladda ner och roa sig med. Tv-spel kunde man titta sig i månen efter och det var ingen som jag kände som hade en videobandspelare. Slog man igång sin gamla kära dumburk så fanns det två kanaler, men de var åtminstone i färg.

Faktum är att det här är så rysligt länge sedan att skivindustrin oroade sig för att försäljningen av kassettband skulle stjälpa branschen. Eftersom just den industrin alltid varit mån om att själva vara de enda som lurar stålarna av sina artister kan man med lätthet inse hur skraja de var för våra egenkomponerade blandband.

Låter det som ett skräckscenario och som om vår tillvaro var tråkig och grå?

Det var det inte för det fanns kvalitetsknivar från Mora, brudar, rysligt intressanta kataloger från Hobbex, soliga somrar, snörika vintrar och massor av serietidningar.

Jag läser fortfarande massor men aldrig någonsin ett seriemagasin. Det finns helt enkelt inga inlästa som ljudbok, och lika bra är väl det. Det är nog illa att jag fortfarande är en långhårig rocker i jeans och t-shirt. Fattas bara att jag dessutom skulle tillbringa all fritid med att insupa X 9, Buster och Modesty Blaise liggande på rygg hemma hos kusin Ulf. Jag tror inte ens han läser dessa blaskor längre då hästar, jobbet och hans egen version av den sköna Helena tar upp all hans tid.

Även om nu inte jag hängt med i serietidningsvärlden de senaste 30 åren så inbillar jag mig att de som fortfarande finns kvar har följt med sin tid. Jag tänker därför ta mig friheten att gissa hur en titt i dessa gedigna alster skulle te sig idag.

Spindelmannen

Spindelmannens tillvaro har alltid hängt på en skör tråd. Det som slutligen knäckt den urstarka hjälten är inte nattsvarta bovar och ökad kriminalitet i dess vanligare former utan hans hemstads alla graffitikonstnärer. Klättrande på fasader har vår hjälte fått så många färgfläckar på sin kostym att han ser sjabbig och oattraktiv ut. Hans tvätträkning har fullständigt knäckt hans budget och det står en ständig stank av terpentin runt honom.

Spindelmannen har därför börjat sitta hemma vid datorn istället och lär vara en fena på att nätverka. Där det finns en world Wide webb finns det en spindelman.

Kalle Anka

Ingen svensk som inte varje julafton fyllnar till rejält och somnar före kl. 15.00 kan glömma den livliga Disneyfiguren. Att Kalle Anka även tycks ha inspirerat ”sångaren” Håkan Hellströms val av scenkläder håller även det dårpippins minne vid liv. Ibland är det faktiskt skönt att slippa se! Det verkar som om Kalle även inspirerat Håkan Hellström rent sångtekniskt. Ibland hjälper det inte att vara blind!

Trots Kinas inflytande över världsekonomin och utvecklingen i stort så har ändå Kalle och hans vänner ännu så länge klarat sig ifrån att hamna i köttgrytorna och stekfaten på någon kinakrog. Om det skulle hända så skulle ”Pekinganka” få en helt ny mening för oss.

Det är också så att Kalle Anka själv fortfarande är vårdnadshavare för sina brorssöner trots att hela familjen saknar kläder på underkroppen. Kanske tur för Kalle att han bor i Ankeborg och inte i Sandviken där de sociala myndigheterna verkar tillåta sig att begå vilken anka som helst utan att skämmas.

Beträffande brorssönerna så har de med tiden blivit fler eftersom Kalles bror ständigt tycks yngla av sig men inte verkar vara särskilt intresserad av att ta hand om sin avkomma.

Knatte tycks aldrig växa upp och är rent förfärande barnslig.

Fnatte har diagnostiserats med en rad bokstavskombinationer men klarar sig på dt hela bra.

Tjatte är nog den av bröderna som är mes med sin tid, och har även ändrat stavningen på sitt namn till Chatte. På den negativa sidan kan nämnas att han sällan är ute och leker med sina bröder numera eftersom han mår som bäst framför en dator.

Broder fyra är adopterad av Kalles bror men precis som med sin egen biologiska avkomma har han överlåtit ansvaret för adoptivsonens uppfostran på Kalle. Blatte är vackert brun och oerhört intresserad av dans. Detta skulle vara helt i sin ordning om bara den lilla ankungen haft en bättre rytmkänsla. Som det nu är kan han i bästa fall åstadkomma en hyfsad fågeldans men inte mer.

Brorson nummer fem heter Matte, men är inte mycket att räkna med eftersom han jämt är trött.

Ankunge sex, Latte, fikar ständigt efter uppmärksamhet och kaffe.

Till sist i brödraskaran så har vi Ratte. Han har namnet till trots svårt att få riktig styrfart på tillvaron och är mer än lovligt nyfiken på attributen hos det motsatta könet.

Beträffande patriarken själv, Joakim Von Anka, så är han oerhört nöjd med tillvaron.

Ankeborg har äntligen fått borgerligt styre och von anka uppskattar alltid skattelättnader.

Han lär även ha haft mer än en fjäder med i spelet då styrelsen i Nordea röstade igenom hyrandet av en lyxlägenhet åt topphönset. Att samma fågel även får 100 miljoner i bonus vid fyllda 60 ansåg herr Von anka vara fullt rimligt. Att småspararna tyckte att den som beslutat om dessa kostsamma bonusar var ett ägg hade Joakim Von anka ingen förståelse för.

Det har även hänt saker utanför den innersta ankfamiljen och Uppfinnar Jocke är som vanligt i full gång. Att uppfinna nya saker verkar dock i dagens läge vara alltför kostsamt och långrandigt och därför har den gode uppfinnaren de senaste åren helt ägnat sig åt att göra nya appar till fruktansvärda mobiler.

Att Madame Mim startat en hälsokostkedja förvånade ingen i Ankeborg, även om det florerat illvilliga rykten om kvacksalveri, men att Magica De Hex öppnat restaurang fick ett och annat ögonbryn att höjas. Stark och förtrollande välsmakande mat serverar hon iklädd sombrero, och namnet på hennes matställe är självklart ”Hex Mex.”

Batman

På min tid sa vi Läderlappen och i tidningen Mad hette han Läderläppen.

Jag är tämligen säker på att han är kvar i Gotham City med sin trogne vapendragare Robin vid sin sida.

Antalet uppklarade fall har dock sjunkit drastiskt då den gode brottsbekämparen funnit sig själv och kommit ut ur garderoben. Detta hände sig vid den årliga pridefestivalen, och plötsligt fann sig läderhuvan med en piska i handen och en undergiven och starkt upphetsad Robin med ändan i vädret.

Eftersom Batman har stans snyggaste bil har han erbjudits att leda nästa års pridefestival och har tacksamt tackat ja. Efter hård övertalning har även Robin samtyckt till att medverka.

Jokern som numer tycker att det är tråkigt att begå brott har istället satsat på en komikerkarriär. Det finns grupper på Facebook som uppmanar honom att börja begå rån och stölder igen eftersom det anses vara mindre störande och plågsamt.

Vad ärkeskurken Pingvinen har för sig vet jag men är moraliskt förhindrad att berätta.

De rykten som förekommit i amerikansk press att Batman börjat lira baseball är helt ogrundade och bevisar bara hur svårt det där med särskrivning är.

Stålmannen

Gamle stålis börjar bli lite till åren men är fortfarande stark.

Ett problem han haft de senaste åren som journalisten Clark Kent är svårigheten att hitta en telefonkiosk när han ska byta om. Rimligen borde han kunna byta om så snabbt att ingen skulle kunna se något men han är en blyg viol. Vad hjälper väl all världens mobiltelefoner och appar när det enda man behöver är en schysst hytt att svida om i?

Hans stigande ålder har också inneburit att han i egenskap av gammal snuskhummer alltmer använder sig av sin röntgenblick. Det finns inte en brallis i hela staden som han inte detaljstuderat med sina pilska gubbögon.

Krämporna kryper på och han har nyligen genomgått en rostskyddsbehandling och har även setts vid ett stålverk för att behandla sin stålvärk.

Djungelns hjältar

Det är inte bara svenska journalister som råkat illa ut då de olovligen strukit omkring i förbjudna områden i Etiopien. Både Tarzan och Fantomen lär sitta inspärrade i samma fängelse som svenskarna i väntan på rättegång.

Fantomen arresterades för olovligt framförande av fordon då han fullständigt ologiskt red omkring i djungeln på en bländande vi häst. En stämningsansökan väntar även den maskerade hjälten för uteblivna löneutbetalningar. Det är Bandarerna från djupa skogen som tröttnat på att slava åt killen med badmössan utan att få marknadsmässig lön. Bandarernas juridiska ombud är känd för sina otroligt giftiga inlagor.

Beträffande vad Tarzan gjort sig skyldig till så är det mer oklart. En av åtalspunkterna lär dock vara förargelseväckande beteende och grovt språkbruk. Hans svingande i lianer iklädd minimala badbyxor i leopardmodell har väckt ont blod hos de Etiopiska myndigheterna.

Beträffande det grova språkbruket kan det vara en fråga om ett missförstånd. Tarzans advokat hävdar att det är en olycklig kombination av bristande skolgång och ett medfött talfel som lett fram till apmannens nuvarande svårigheter. När djungelmannen stoppades vid en fartkontroll för lianer lär han ha vrålat saker som trafikpoliserna uppfattade som otidigheter.

”Kreeega bundolo!”

Lär han ha vräkt ur sig enligt polisens anteckningar och de tog illa vid sig. Försvaret hävdar att vad Tarzan i själva verket försökte säga var.

”Tjena grabbar, ge mig fem!”

Osäkra på om apmannens hand i luften var en nazisthälsning eller början på ett fysiskt angrepp så blev han genast bryskt brottad till marken, besatt med handfängsel och omhändertagen.

Gröna lyktan

Denna formidabla serie har tyvärr lagts ner eftersom den brottsbekämpande lyktbäraren blev överkörd och dödad vid ett övergångsställe. Den djupt skakade bilisten som krossade hjälten svarade förvirrat på frågan om varför han kört mot rött.

”Jag svär att jag såg ett grönt ljus.”

Som jag tidigare nämnt så är ovanstående rader enbart spekulation från min sida, men å andra sidan är det en sorts spekulation som inte borde reta upp någon grek.

På tv häromkvällen var det ett inslag om en helt ny serietidning som hade, det var i alla fall vad man påstod, nya friska vinklar. Det var fråga om en feministisk porrtidning i serieformat.

Porr brukar anses som en styggelse och något av och för gamla snuskgubbar. Nu var den framställd av en kvinna och genast blev det nästan fråga om något kulturellt högtstående. Om du som läsare tänker framställa eller läsa porrserietidningar så är det bäst för dig att du först noga känner efter vilket kön du tillhör. Samma beteende kan nämligen ge både ris och ros. Därför ska du få med dig några varningens ord och ett citat från min favoritserie på tv någonsin, ”Hill Street Blues.”

”Let’s be careful out there!”

Det där med att bestämma sig är inte alltid helt lätt och ibland försvåras beslutet av yttre påverkan. När jag och min familj hamnar på restaurang med min mor och far vid våra besök i Spanien så uppstår nästan alltid följande scenario.

Vi har bänkat oss på en lämplig restaurant och det beslutet brukar faktisk sällan vara särkilt svårt eftersom min mor har örnkoll på de bästa matställena. Familjen fördjupar sig förväntansfullt i matsedeln, utom jag som inväntar högläsning från någon läskunnig. Jag behöver sällan vänta länge och nu är det bara för mig att bestämma mig för vad jag är sugen på. Är jag inte tillräckligt hungrig är det svårt eftersom ingenting låter gott, men om jag istället är alldeles för utsvulten vill jag ha allt på menyn.

Jag brukar trotsallt besluta mig ganska så snart och det är ungefär då som min mor tittar över kanten på sin matsedel åt mitt håll.

”Har du bestämt dig Svenna?”

Bara min mor kallar mig Svenna, som i mina öron låter lite väl kvinnligt för att vara helt bekvämt, och hon prasslar lite uppfodrande med menyn.

”Ja, jag vill ha en risotto.”

Svarar jag och är riktigt nöjd med mig själv att jag så snabbt kommit fram till vad jag vill äta.

”Det finns oxfilé också.”

Fortsätter mamma och det känns som om hon försöker få den kostsamma kötträtten att låta extra god.

”Ja, men jag är sugen på risotto.”

Försöker jag och tror därmed att diskussionen är avslutad, men så är icke fallet.

”Borde du inte passa på att äta oxfilé nu när mamma betalar?”

Att plötsligt tala om sig själv och sin börs i tredje person är ett gamalt mammatrick och det går jag inte på.

”Tack tack men jag vill nog ha risotto ändå för det var länge sedan jag åt det.”

”Ja ja du gör som du vill men jag har provat oxfilén här och den är jättegod.”

”Det tror jag säkert men jag är väldigt sugen på risotto.”

Då byter hon plötsligt taktik.

”Det finns black and white också, det brukar ju du gilla.”

”Ja det är kanongott.”

Då lyser mamma upp som en sol.

”Ska du ha det då?”

”Nej, jag ska äta risotto idag.”

”Ja ja är du helt säker så, men det är synd att inte passa på?!”

Här kan min far möjligen lite halvhjärtat lägga sig i och mumla något om gammal nog att bestämma själv, men det händer inte alltid. Mamma tar sats för att än en gång bearbeta sin tjuriga son men då dyker oftast kyparen upp som en räddare i nöden och min mor ser sig nödsakad att ge upp. Beställning av mat och dryck tar sin början och det är oftast mamma som tar på sig den uppgiften eftersom det är hon som besitter de bästa språkkunskaperna. Det går som på räls ända tills min mor kommer fram till vad hon själv ska ha och till sin förvåning upptäcker att hon glömt bort den lilla detaljen. En lite pinsam tystnad uppstår när hon nästan desperat låter ögonen nagelfara allt vad menyn har att erbjuda. I en flygande fläng får hon bestämma sig, men verkar trotsallt oftast ganska nöjd med sitt hastiga beslut.

Denna procedur uppstår i princip varje gång vi går på restaurang tillsammans och det skulle kännas fel om det inte gick till på det här viset.

Vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på det här just nu, men det kan vara lite mammaabstinens från min sida då hennes besök i fostervattnet i somras bara blev på tre ynka dagar. Jag är vuxen nog att erkänna att jag ibland längtar efter mamma och pappa. Sådana är vi, de moderna männen, har nära till våra känslor.

Synskadades Riksförbund, SRF, i Nacka Värmdö protesterar idag på vita käppens dag mot att köpcentrumet Nacka Forum är otillgängligt för synskadade. Jag tror personligen att SRF har missförstått den välvilja som köpcentrumet i fråga visar mot den inte alltför köpstarka gruppen blindstyren. Genom att fortsätta låta Forum vara en outhärdligt svår, för att inte säga omöjlig, plats att orientera sig på som synskadad så spar vi massor med stålar. Genom denna segregation kommer vi när det närmar sig jul ha råd med både skinka och lutfisk eftersom vi inte kunnat göra av med våra futtiga tillgångar på allehanda skräp ur köpcentrumets otaliga butiker. Detta är en god nyhet för mig som varande blind, förutom det faktum att jag tycker att lutfisk smakar pyton.

Den skickliga PR-kvinnan för Nacka Forum jag hörde på radions lokala nyheter sa att de skulle göra sitt bästa för att öka tillgängligheten, men att de kanske skulle behöva hjälp för att verkligen kunna genomföra lämpliga och verkningsfulla förändringar. Jag tänker vägra!

Det är inte bara i Nacka som det protesteras idag. Massiva protester mot Wall Street pågår på 700 platser i 70 länder runtom vår ädla planet. Protesten riktar sig mot de stora bolagens låga moral. Vad! Är det verkligen så att de stora företagen inte har någon moral?

På tal om pengar så kom min dotter Camilla hem igår från Hultsfred där hon pluggar. Pank som en kyrkråtta var hon efter att ha blivit tvungen att köpa vinterdäck och blivit ertappad av nitiska tv-pejlare och påtvingats en licens. Tur att hon inte var tilltänkt för en plats i regeringen för då hade det kunnat sluta riktigt illa.

Hennes fattiga föräldrar försökte förtvivlat att slå dövörat till och att ignorera stora och små fingervisningar om att hon skulle emotse finansiellt stöd med stor tacksamhet. En representant för föräldraorganisationen sa uppgivet under gårdagskvällen.

”Jag vet inte varför vi stretar emot när det ändå slutar med att vi ger henne en slant?”

Till Camillas försvar kan sägas att de utgifter som gjort henne urfattig varit helt oförutsedda och att hon under pågående förhandling inte tagit till oschyssta metoder som, hundvalpsögon, darrande underläpp, olycklig stämma eller annat som garanterat smälter även det mest förhärdade föräldrahjärta.

Det är som sagts tidigare vita käppens dag men larvigt nog är det också den enda helgen den här månaden som jag i egenskap av synskadad musiker inte har något jobb. Jag borde som blind sångare vara hett anlitad denna dag, men icke!

”Jag ger mig fan på att det är de omoraliska jävlarna på Wall Streets fel!”

Det verkar också som om S redan förlorat nästa val. Detta genom att låta sin partiledare sitta kvar trots oegentligheter beträffande hyror och hyrbilar.

Den förra partiledaren var körd efter någon enstaka chokladbit och några tamponger så vad ska då inte en stor skrälldus stålar för hyror inte ställa till det för den nye dito. Om inte svenska folket kunde glömma och förlåta en liten miss rörande ett snabbt sockertillskott och brådskande hygien lär inte en sådan här fadäs någonsin ses med blida ögon.

Att oppositionspartierna med glädje kommer att lägga på bränsle på elden om den någonsin falnar är en sak, och faktiskt ganska logisk, men att vi som utgör resten av befolkningen fortfarande befinner oss på sandlådenivå är lite beklämmande. Ska det vara så svårt att förstå att den nya politiska härskarklassen måste få göra lite sådant här ”bus” för att tycka att det är mödan värt.

Det heter, ”låt den som ha fullständigt rent samvete kasta den första stenen”, men nu ska vi inte ta till våld. Vi är väl vuxna och förståndiga människor?

På tal om vuxna och förståndiga människor, Nacka och ekonomiska fadäser så sägs det att kommunalskatten i sagda kommun troligen kommer att höjas. Detta eftersom matematik inte är just Nackas starka sida och att ett bygge kostade 315 miljoner mer än beräknat. Jag hade aldrig mer än godkänt i mattebetyg och nog fanns det en och annan skrikigt röd bock då jag återfick matteprov under min skolgång, men så fel som 315 miljoner har jag aldrig räknat.

Kan det vara så att någon politikers bonus baseras på hur mycket kommunen spenderat under valperioden?

En sak är i alla fall säker, nu får Nacka lov att trappa ner.

Alla som kommit upp i ålder har nog märkt att det både är skönt och en smula hemskt.

Det sköna består mest i att en hel del som oroade den unga versionen av dig inte längre verkar särskilt viktigt. Visst dyker det upp nya orosmoment, men mest som krämpor, och dessa går allt som oftast att behandla med en värktablett.

Det som just nu verkar vara ett överhängande problem för de unga lejon som nu blivit något ålderstigna är bristen på kärlek. Inte någon vanlig vardagskärlek, den som i bästa fall står till buds, utan en allt uppslukande vrålförälskelse. Den där stora passionen som fullkomligt slår den drabbade till marken och krossar den annars så lugna tillvaron. En allomfattande kärlek som förvrider skallen på ett lika osannolikt och fånigt sätt som i alla sentimentala och larviga kärlekslåtar.

Nu är det inte jag som plötsligt drabbats av kärlekstörst och hunger efter den stora passionen för jag är så luttrad att jag känner mig nöjd de dagar då jag kommit åt att klappa någon av katterna. Det verkar däremot vara en trend hos åldrande manliga underhållare och artister. Bara den här veckan har jag i media hört klagovisor från flera och de låter bittra och resignerade.

Magnus Uggla har släppt en ny klagovisa och i radiointervjuer är det just avsaknaden av den stora kärleken han pekar ut. Han var inte trött på hustrun men himlastormande var det inte längre. Insikten att han aldrig mer skulle bli kär på det viset var grundtesen som förbittrade den lille artisten.

Samma dystra insikt tycks även ha drabbat Ulf Lundell. Han har dessutom levt själv ett tag nu och lät därför ännu bittrare än den ”sjungande” Ugglan. Jag har aldrig upplevt Lundell som någon speciellt uppsluppen och glad typ men nu lär han ju inte vara någon muntergök.

Det sägs att stor konst ibland föds ur stor smärta och då kan det trotsallt vara så att det framöver dyker upp nya alster från den manliga delen av vår åldrande artistkår. Stor konst är nog för mycket att hoppas på bara för att de känner sig lite dävna men ett och annat hyfsat alster kan det nog bli.

Vad gäller de utländska manliga artisterna så har Paul McCartney just gift sig för tredje gången. Om hans nästa skiva är av låg kvalitet beroende på för mycket lycka så vet vi om tesen håller. Ska jag vara lite ärlig så tror jag att Sir McCartney har varit en smula för lycklig under årens lopp att döma av kvaliteten på hans soloalster. Inte många låtar når upp i Beatlesstandard, då han var ogift och sådde vildhavre i paritet med en skånsk kanin.

Nej, nu skiter jag i det här och tar en kopp kaffe till och klappar katten.

”Kisse, kisse, kisse kom till husse!”

Var häromkvällen på hemväg från ett gig då ett sms från yngsta dottern Mimmi ljudligt ramlade in i min mobil. Den exakta ordalydelsen har jag glömt men betydelsen stod skrämmande klar, vår ena katt Lola var dräktig.

Väl hemkommen vändes katten på rygg, något som ibland fungerar på honor, och jag fick känna på de två klumpar Mimmi och sambo Agneta hävdade var kattungar i vardande. Det verkade ganska långt gånget och Agneta beställde någon dag senare tid hos veterinären för en ultraljudsundersökning.

Efter det att Lolas tillstånd konstaterats har jag varit nervös då jag varit ensam hemma. Jag har inga ambitioner att bli barnmorska åt mina katter och faktum är att jag inte ens var med då mina egna barn föddes. Nu beror det på att det var fråga om kejsarsnitt i båda fallen, men ändå. Att reda ut saker och ting när kattunge efter kattunge ploppar ut och det ligger navelsträngar över halva huset är för mig rena mardrömsscenariot. Dessutom vet jag inte ens hur många knattar som är på gång. Att konversationen mellan mig och min katt mestadels består i att hon gnäller ynkligt och att jag snällt frågar vad hon vill kunde det bli rena cirkusen. Det hela kändes som en tidsinställd bomb och jag såg fram emot besöket på djurkliniken så att jag åtminstone kunde få ett besked om ungefär när nedkomsten ska ske.

Idag var dagen och vi stuvade in den blivande kattmamman i en kattbur och Mimmi, Agneta och undertecknad begav sig iväg. Vår andra dotter Camilla, som nu studerar i Hultsfred, ville ha en rapport direkt efter besöket eftersom hon är lika fixerad vid kattungar som resten av familjen av honkön.

Lilla Lola som inte uppskattar bilfärder sjöng för oss under resan och fäste sina bedjande ögon på Mimmi som satt i baksätet med henne.

”Hon ser ut som en uggla.”

Försökte Mimmi skoja för att inte bli nedslagen av kissens olåt.

”Tänk om det inte är några kissebarn och hon bara är tjock.”

Fortsatte Mimmi och garvade. Jag hävdade att det skulle vara outhärdligt om det hände och att vi då skulle bli tvungna att lämna veterinären med pinsamhetens rodnad lysande över hela öronen.

Väl framme och inne på djurens egen sjukstuga blev Lola som vanligt både nyfiken och orolig. Många främmande dofter och skällande hundar gjorde henne minst sagt vaksam. Som den godmodiga katt hon är fann hon sig i att bli vänd på rygg, hennes livs historia som det verkar, och blev undersökt och lyssnad på av den kvinnliga veterinären. Därefter följde en ultraljudsundersökning efter det att en liten ruta rakats på hennes mage. På katten alltså inte läkaren.

Djurläkaren tog slutligen till orda.

”Nej, här finns inga kattungar.”

Det som vi trott var två kattungar var helt enkelt fettvalkar. Därpå följde givetvis en diskussion om vad slags foder vi gav dem och det konstaterades att det inte var så bra att fortsätta att ge dem mat avsedd för kattungar. Vi fick instruktioner om hur vi gradvis kunde övergå till juniormat istället.

”Det är inte bra om katter blir för tjocka för det är svårt att få dem att gå ned igen.”

Sa veterinären, och fortsatte.

”Precis som för människor.”

Plötsligt hade vi inte bara en lite för kraftig katt, jag kände mig själv lite rulltig.

Att maten var för kraftig för våra små honor är en sak men vad gör då inte detta kraftfoder för den bastanta hankatten Svante som ständigt smyger in och tjuväter hos oss? Han är en riktig biff och det sista han behöver är denna kaloribomb avsedd för småpluttar. Inte mundra på att han kastar sig över tjejernas matskålar med en sådan frenesi för det här fäster på fett.

Jag förpassade Lola tillbaks in i buren och Agneta och veterinären började tala om kattungar, löptider och symptom på dräktighet. Min sambo lyssnade uppmärksamt och la allt av vikt på minne.

”Vi är ju bara amatörer.”

Sa Agneta överflödigt och veterinären gjorde inget för att dementera det uttalandet.

Vi kunde därpå gå till kassan och betala 985 kronor, för det är vad det kostar att göra ett ultraljud på två fettvalkar.

På vägen hem i bilen ringde jag till Camilla och berättade om dagens blåsning. Hon blev besviken och tyckte att vi genast borde köra hennes syster Mimmi till sjukan för ett ultraljud.

”Jag orkar bara med en besvikelse om dagen!”

Muttrade hon och syftade på att hennes lillasyster ska ha barn i april. Vi flamsade en stund, la slutligen på och jag berättade för Mimmi vad hennes storasyster sagt. Då börjad Mimmi berätta att hon hade återkommande mardrömmar om sitt havandeskap.

”När jag gör ultraljudet så säger läkaren att det inte finns något därinne.”

”Men, men, men jag har tagit tre graviditetstester!”

”Det spelar ingen roll, de kan visa fel.”

”Men, men, men då är jag bara tjock då?

”Just det, och jag skulle vilja tala med dig om bukfett som inte är nyttigt.”

Nu ligger Lola och sover. Hon blev alldeles uttröttad av läkarbesöket. När hon väl blir pigg igen så kan hon åter kuta ut och förr eller senare blir det nog fuffens av och med tanke på att processen med grossessen är betydligt snabbar för katter än för människan så kanske Lola eller vår andra katt Alice kan jobba ikapp. Vem vet om inte månaden april kan bli fylld av både kattungar och människovalpar.

Stingsliga som bergslejon med tandvärk fäster börsmäklarna sina vitt uppspärrade ögonglober på bildskärmarna, torkar med handryggen svetten ur pannan, och det ligger en odör av oro, bitterhet och grusade förhoppningar i lokalen. Vetskapen om att det möjligen kan gå dåligt framöver orsakar en i det närmaste panikartad stämning på världens börser, och följaktligen faller kurserna. Det är fråga om en rad kanske och om och väldigt få fakta, och det är mer tro än i världens alla kyrkor och moskéer sammanlagt.

”Sälj, sälj sälj!”

Ekar det över hela vår jord och ekonomin skakar än en gång i sina grundvalar.

Uppenbarligen finns det inget som får människans känselspröt att uppfatta hot så tidigt som när det gäller våra pengar. Om vi vore lika uppmärksamma när det gäller hur vi misshandlar vår stackars luttrade planet skulle miljöarbetet ta gigantiska kliv framåt. Tråkigt nog för oss så kostar miljöfrämjande åtgärder nästan alltid pengar, så vårt intresse brukar i de flesta fall svalna i paritet till hur mycket det svider i den egna plånboken.

”Klart som fan att vi ska göra allt för att få ner utsläppen från bilarna!”

Näven är knuten så att det vitnar om knogarna och höjd i luften där vi står bredbent på barrikaden, men så kommer den berömda brasklappen.

”Du hajar att soppan kommer att kosta dig en tia litern mer va?”

”Tio spänn, du är inte klok!”

Att köra mindre verkar plötsligt helt ogörligt och föresten fungerar kommunaltrafiken så dåligt att tanken på att nyttja den fullt ut känns som en utopi. Att man dessutom höjer priset på månadskortet lär inte heller få oss att lämna bilen hemma.

Nåja, skit i miljön nu var det pengarna vi studerade. Om det inte vore för det faktum att våra besparingar och pensioner krymper ihop till fingertuttar så kunde vi ignorera de dagliga krisrapporterna i media. Jag ska härmed medge att jag är en dålig människa för jag log, och det var inget vackert leende, när jag hörde att mängder av börsmäklare skulle mista sina jobb eftersom datorer kunde göra deras jobb snabbare och billigare. Att det tidigare bevisats att chimpanser kan göra aktieaffärer mer framgångsrikt än dessa experter är väl en sak, men att bli ersatt av en maskin. Har något så rysligt hänt sedan den industriella revolutionen?

Att banker inte får gå i konkurs tycks mig vara en fribiljett till vårdslöshet. Tänk dig själv en bil som inte går att krocka med.

”Ä bar å åk!”

Det kan nog bli lite hipp som happ med klokheten i besluten om det bygger på gissningar, eller som det så vackert heter spekulation.

”Tror du att det är en vänster eller högersväng efter backkrönet?”

”Det har varit rätt många högersvängar så jag tror att det nog är en vänstersväng den här gången.”

Det borde rimligen säga pang ibland men inte när det inte går att krocka med bilen eller när banken är totalt uppbackad av skattemedel.

Nu är det inte bara banker som kan råka illa ut så att omgivningen får göra brandutryckning, utan även länder.

Jag var för eurons införande i Sverige, men är idag glad att min sida förlorade i folkomröstningen. I princip kan jag inte se någon poäng med att ständigt göda bankerna var gång man behöver en viss valuta vid utlandsbesök men just nu verkar det vara att föredra.

I dessa dagar är det Grekland som är i fokus. De har levt långt över sina tillgångar och har synnerligen generösa avtal och pensioner och de offentliga finanserna är inte mycket att hänga i julgranen. Om det inte vore för att den beskrivningen passar in på en rad länder så skulle kanske världen ge grekerna onda ögat mer än vi gör. Visst måste de få ordning på skatteintäkter och utgifterna men vill du vakna skrikande av mardrömmar om pengafrossa som gått fullständigt över styr så är det bara att ta en titt på USA. Större delen av landet är idag ägt av kina. Förr eller senare så kommer USA: s president att heta Chang eller något annat oamerikanskt. Då kommer sensationen med den första ganska färgade presidenten att bara vara ett blaha blaha.

Vad beträffar Grekland som just nu är på tapeten så är det beklämmande hur reaktionen från folket är.

”Vi tänker inte betala skulden för det var inte vi som gjorde av med pengarna.”

Det är mycket möjligt att det är så men det var inte heller skattebetalarna i de andra euroländerna som nu lånat ut pengar till greklands fromma som bränt stålarna. Hur sjukt det än låter så kan även bankerna vara oskyldiga denna gång, men troligen inte.

Nu får faktiskt det grekiska folket enas och bita i den sura penningpåsen för jag behöver sälja lite fonder. Har lite tunt om cash just nu och det vore schysst om Stockholmsbörsen gick upp en smula. Jag avskyr att förlora pengar på att göra som jag blivit lärd som liten. Minns ni ”spara och slösa?” Logiken var solklar och jag följde den. Den som spar den har Och den som slösar får det svårt när vintern kommer. Visserligen är Klas Klättermus en cool och skön snubbe men jag ville inte som han få en knorrande mage när kung Bores andedräkt visslar runt stugknuten. Sagt och gjort, jag sparade. Nu krymper tillgångarna ihop och det som är extra bittert är att jag inte haft något kul med pengarna. Det är mången gång jag kunnat vara kung i baren istället för mesiga Sven som sparar.

”Skyll dig själv, fonder är aktiebaserade och det är alltså en form av spekulation.”

Visst är det så, men på sparkonton får man liten eller ingen ränta alls. Det enda som gör dessa bankkonton bättre än att ha kosingen i madrassen är att man troligen ligger bekvämare med tillgångarna på banken.

Som sagt skulle jag behöva sälja av några fonder så kan inte någon tala terapeutiskt med spekulanterna eller förskriva valium eller något annat lugnande medel åt dem så att börsen lugnar ner sig och blir så där skönt stabil och hög som vi lärt oss att älska.

Om inget annat så lär ovanstående epistel med skrämmande tydlighet visa hur bortkastad min ekonomiska utbildning på gymnasial nivå som jag genomled varit. Jag bytte visserligen till den betydligt mesigare sociala linjen efter ett år, men ändå.

Nuförtiden finns det specialskolor för alla upptänkliga inriktningar och kanske ett siargymnasium skulle ha varit något för mig? Blinda lär ha stor fallenhet för det där med spådomskonst har jag hört.

Tänk att det äntligen finns ett tv-program som är både uppbyggligt för vår självkänsla och som ger oss friheten att släppa på den politiska korrektheten vi ständigt passar på.

En timme var måndagskväll på tv3 kan jag utan ett uns av dåligt samvete släppa loss grottmannen och den mulliga mansgrisen, som trots mina bemödanden att vara en modern och fördomsfri man, ändå lurar inom mig.

”Jävla knaskärringar!”

Vrålar jag och skrattar högt och burdust. Dessa Hollywoodfruar uppvisar alla dåliga sidor som går att fästa på film. Självgodhet, överlägsenhet, mallighet, rasism är bara några av deras egenheter och det får mig att undra om ens de sju dödssynderna kommer att räcka till för att beskriva dessa osannolikt osympatiska individer.

Mitt i denna skara av fasansfulla och rika damer finner man då Maria M. som är som en förvuxen snäll variant av Tingeling. Hon susar omkring och sprider sitt glädjepulver och säger sådant som först låter fullkomligt huvudlöst men som mer än en gång fäster på och blir ordspråk eller visdomsord. Jag finner det omöjligt att inte älska den vimsiga hönan och eftersom hon uppenbarligen nästan alltid tänker på andra framstår hon som en fin människa trots hennes egocentricitet. Skulle förvåna mig föga om hon en dag flyttar tillbaka till fostervattnet med sitt läppstift och sin blåa skål och då

 Erbjuds en ministerpost. Lita på att hon som social eller kulturminister skulle sätta färg på debatten. Då kan vi nog äntligen dra av i deklarationen för våra ekonomiskt ansträngande tofsinköp och ingen ska behöva känna sig naken exposed.

När någon av damerna ska visa kärlek till sina husdjur tycks det mig att de har mer pengar än förstånd. Hundar brukar så vitt jag vet störtgilla att apportera eller att busa med husse eller matte och har sällan spabesök högt på sina önskelistor. Jag kan ha fel här eftersom jag inte vet hur hundar uppvuxna i Hollywood är funtade, men jag tror helt enkelt inte att de föredrar att få nagellack på klorna istället för att sätta tänderna i en rejäl pinne eller att få gå en härlig långpromenad.

I det senaste avsnittet fick en av damerna massage av en sjungande massör. Jag trodde jag gjorde något annorlunda som sjunger och serverar mat i mörker men det här var något annat det. Inte nog med att han sjöng smäktande kärlekslåtar för henne samtidigt som han lät händerna jobba över hennes kropp, han var en ”legitimerad” sjungande massör. Hur får man en sådan legitimation? Är det högskolestudier som gäller eller kan jag som svensk gnola en stump för Lena Ph. samtidigt som jag låter mina fingrar knåda bort det som gör ont?

Jag misstänker även att alla lärare på svenska för invandrare helst skulle se att deras elever inte såg alltför ofta på just det här programmet. Språkbruket är synnerligen vidlyftigt och en av damerna svär så bra at även jag rodnar av hänförelse.

Serien ger i alla fall våra färskaste medborgare en friare syn på svenska och luttrade gamla gubbar som jag en timmes frist att tycka att kärringar är skitknäppa. Efter att sålunda fått utlopp för våra sämsta sidor kan jag och mina bröder resten av veckan vara fina som nallebjörnar och helhjärtat ställa upp på kvinnokampen. Ni härliga kvinnor kommer ständigt att behöva stå emot impulser att krama om oss manliga individer eftersom vi är så otroligt fina och förstående i frågan. Kom bara inte i närheten måndagskvällar mellan nio och tio för då jävlar brakar det loss!  

Det sägs att nutidsmänniskan inte längre ägnar sig åt traditionell problemlösning. Istället för old schoolmetoden att själv grunna och ta itu med det uppkomna problemet så söker man istället svaret på internet. Själv har jag googlat på det här och vet att det stämmer.

På tal om problem så har det tillsats en statlig utredning angående de ständigt bluffande parkeringsbolagen. Sambo Agneta har vid ett par tillfällen fått parkeringsböter trots att hon betalt och gjort rätt enligt konstens alla regler. Hon har överklagat och fått rätt men det är ett nedrans tråkigt bestyr och man har redan hunnit bli fly förbannad. Min vän Mattias säger angående att bli arg att det är som att slå in spikar i ett staket. När man sedan drar ur spiken så finns spikhålet ändå kvar och skadan är skedd.

Det fåniga med utredningen är att det på sätt och vis blir bolagen som undersöker sig själva. Skulle förvåna mig storligen om de kommer fram till att det förekommit några oegentligheter. Bötfäll de nattsvarta skurkarna!

”Det var som katten, det hade jag ingen aning om!”

Kanske du utbrast nu och på tal om katter så bär de ibland hem saker. Som jag tidigare berättat om så är min pappas kisse i Spanien, Robin Hood, något av en fena på detta och på farsans födelsedag för ett par veckor sedan fick han självklart en present av sin fyrfota vän. Faktiskt inte en utan två presenter om man ska vara noga. Två handdukar som katten måste ha haft ett fasligt bestyr med att släpa hem till husse. En handduk hade kanske räckt på en vanlig vardag men är det födelsedag så är det!

Våra hårbollar kommer också med små presenter ibland och min dotter Camilla blev särskilt glad åt trollsländan i två delar hon fann i sitt rum sent en natt. Det var lilla Lola som bjöd på den men oftast är det gräshoppor hon levererar.

Nu på morgonen kom Lola hem utan halsband. Alla som har utekatter med säkerhetshalsband vet att det här händer ofta. Jag räknade ut ungefär hur mycket vi lagt ut på halsband redan då det gällde vår förra katt och det var ingen rolig siffra jag kom fram till.

Nu är det inte mycket att välja på för min del för en kisse utan halsband med bjällra är för mig som blind en osynlig sådan och så kan jag inte ha det. Därför köpte sambo Agneta ett nytt halsband idag och allt var åter frid och fröjd, utom för Lola som åter hade en förhatlig pingla under hakan.

Sent på eftermiddagen kom Lola infarande och jamade upphetsat. Hon hade något i munnen och Agneta tänkte bistert att det nog var en mus eller en gräshoppa eftersom Lola uppenbarligen var väldigt stolt. Till sin förvåning fann Agneta att det som Lola tagit hem var hennes eget borttappade halsband. Agneta och jag var djupt imponerade, gjorde vågen, bjöd den lilla sötnosen kattgodis, gav berömmande ord med pipiga röster och konstaterade att med den här lilla gullemissen kanske vi inte kommer att bli ruinerade på alltför täta besök i djurbutiken. Länge leve Lola som även apporterar lekpinnen!

”Jag träffade Jocke idag.”

Sambo Agneta lät påtagligt nöjd då hon meddelade om sitt möte med yngsta dottern Mimmis pojkvän. De har varit ihop ett tag men Mimmi är inte så pigg på att ta hem pojkvännerna för beskådan. Hon var ärlig nog att erkänna att det faktiskt inte var Jocke som var ovillig till att besöka vårt hem utan Mimmi själv som dragit åt bromsen.

”Jaha Jocke med kepsen, hur var han då?”

Mitt nämnande av huvudprydnaden visade att jag inte var helt oinitierad i frågan.

”o han var jättesöt!”

”Det säger du om alla döttrarnas pojkvänner, du är en otäck gammal kvinna.”

”Ja, men de är så söta!”

Därefter påbörjade hon en harang om nuvarande och före detta pojkvänners tilltalande yttre som bara bekräftade mitt uttalande nyss.

Då la sig plötsligt Mimmi i konversationen.

”Mamma ser i alla fall yngre ut än du!”

”Vad, det tror jag inte en sekund på?!”

Nu anade även Agneta ugglor i mossen trots att hon fick hinkvis med komplimanger från sin yngsta avkomma.

”Nu är Mimmi snäll eftersom jag köpt kläder och har betalat för hennes kontaktlinser idag.”

Jag hängde genast på och skrattade åt Mimmis påståenden, men hon fortsatte envist.

”Jorå, hon är jättesöt.”

Tänkte den unga manipulatören skinna mig så gick hon bet. Jag hasade ner till mitt skivrum och tryckte igång plattan ”It’s Only Rock’N’Roll” med Rolling Stones, passande musik för seniorer. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var bättre att vara gammal och trött än smickrad och fattig.

Vi har två egna katter, som visade sig vara honor, men är nu uppvaktade av en stor präktig hane som gett sig den på att adoptera oss.

Han heter Svante men om han skulle fått namn enligt samma princip som mina honor, rockmusiker och huvudfigurer i låtar, så borde han heta Demis Roussos eller Meat Loaf. En söt men rejält stadig kastrerad hane alltså och som det har visat sig även listig.

Eftersom Svante ibland hamnar i kurr med min hona Lola har jag som husse tagit parti för min lilla kisse och hela familjen försöker nu mota Olle, eller Svante då, i grind. Så fort han dyker upp inne hos oss blir han genast utburen och hinner nu oftast inte som tidigare äta tomt i kattflickornas matskålar. Han kör med alla katt trix han har i sin arsenal och spinner högt, sitter vackert och gör allt för att vara oemotståndlig. Jag är tröstlöst blödig när det gäller katter men försöker härda mitt hjärta och förpassar honom ständigt till bron. Varje gång jag gör det ser jag för mitt inre Fred Flintstone som på kvällen sätter ut Dino.

Alla i familjen utom yngsta dottern Mimmi försöker hålla Svante borta ur vår boning men kampen är lång och svår.

Idag satt Svante på vårt fönsterbleck och tjöt. Han tycker uppenbarligen att han bor hos oss och att vi var jättedumma som inte släppte in honom. Vi försökte ignorera hans serenad men det är fasligt vad en liten kisse kan låta, och det var tydligt att det var oerhört synd om honom.

Efter en bra stund gav han upp och olåten tystnade. Vi nickade förnumstigt till varandra och kände att den här striden skulle vi vinna. Det är härligt när man som förälder eller djurägare finner att uppfostringsmetoderna är väl fungerande och ger ett snabbt och tydligt resultat.

Plötsligt stod Svante mitt i rummet. Vi blev minst sagt förbryllade men äldsta dotter Camilla räknade snart ut att Svante trots sin rondör klättrat upp en våning och tagit sig in genom hennes fönster. Hon låter det ofta stå öppet både för att få ett ökat inflöde av frisk luft och för att våra kattflickor ska kunna ta sig in och ut på egen tass.

Camilla bar resolut ut den klotformade kattgubben och gick därefter upp och stängde sitt fönster.

En liten stund senare skulle Camilla bort till garaget några minuter och öppnade misstänksamt ytterdörren. Vi hörde ingen Svante men han kanske bytt taktik så Camilla synade omgivningen noga och med stor misstänksamhet. Ingen kattgubbe i sikte så hon smet ut och gick mot garaget men då hon kastade en flyktig blick upp mot sitt sovrumsfönster fick hon hela ögat fyllt av olycklig katt. Han hade sin kroppsform till trots åter lyckats med mästerstycket att klättra upp men när han funnit fönstret stängt inte kunnat eller vågat ta sig ner. Bönfallande ledsen tog han nu kontakt med Camilla som suckande var tvungen att gå in och upp på rummet för att åter släppa in den envisa kissen.

Hon bar ut honom till framsidan och bad sin ömma moder att hålla ett öga på inkräktaren. Sambo Agneta som förvandlats till en soffpotatis och glodde ivrigt på ”Cityakuten” på dumburken mumlade något ohörbart och gnuggade ner stjärten än djupare.

Nu sover Svante i vår soffa och familjen suckar uppgivet. Vi försvarar oss lamt angående vår oförmåga att freda oss mot kattskrället med att han är så söt och rar.

Imorgon är det en ny dag och kampen går vidare.

Jag stod häromdagen bredvid det stora bord som satts upp utanför centrum till jordgubbsförsäljningens fromma. Jag var på gott humör eftersom det var lagom varmt och mysigt och jag än en gång sluppit följa med in i matvarubutiken. Få saker är så tråkiga som att handla mat och jag ser det som en seger var gång jag slipper undan.

Där stod jag alltså förnöjt och började min vana trogen att tjuvlyssna på det som hände runtomkring mig. Vid försäljningsbordet för jordgubbar stod uppenbarligen en ung tjej och vad jag förstod skulle hon sköta denna syssla en timme för att sedan bli avlöst av en annan ung dam. Lagom långa pass tänkte jag syrligt, men man kan inte begära för mycket av dagens ungdom. Riktiga gamla gubbstruttankar alltså.

Sedan började jag inse hur den stackars försäljningstjejen hade det.

”Är jordgubbarna söta?”

Vad skulle den stackars tjejen svara på den frågan från en gammal dam?

”Nej, vi har speciellt valt ut en leverantör som garanterar att gubbarna är beska och osmakliga.”

Så sa hon självklart inte utan var artig och väluppfostrad. Hon hann dock inte mer än lugna kund ett då kund två kom med ännu en 10000 kronorsfråga.

”Var kommer de ifrån?”

Nu tror inte jag at hon ville få klarhet i detta för att veta om hon kunde konversera dem, men det fanns en skylt med informationen att de var svenska. Är det verkligen någon som är en sådan expert på jordgubbar att de om de får en absolut geografisk information direkt kan avgöra om det är läge att slå till med en låda eller inte?

Det var flera som var intresserade av just denna information och vad de då gjorde när de fick veta att den ena sorten kom från Öland och en andra från Skåne var att köpa en av varje.

”Vad stora gubbarna är!”

Sa en annan dam buttert. Jordgubbsflickan var tjänstvillig och frågade vänligt.

”Det finns lådor med lite mindre bär här bakom som jag kan plocka fram om damen vill ha.”

”Nej tack, det spelar ingen roll.”

Om det inte spelade någon roll undrar jag varför hon kritiserade bärstorleken till att börja med.

Hela bordet var fyllt av enliterslådor med gubbar och var kund fick själv välja vilken de ville ha.

”Är även bären som ligger underst fina?”

Undrade en misstänksam äldre dam. Det var uppenbart att hon starkt misstrodde jordgubbsnasare och ville ha klarhet i frågan. Tjejen bakom bordet var fortsatt artig men jag anade att hon skulle ha velat bita ifrån med någon dräpare.

”Nej frun, det är bara det övre lagret som är presentabelt och det undre är både ruttet och maskstunget.”

Om det nu är en sådan jättegrej att inhandla en liter jordgubbar så undrar jag hur svårmodigt det måste vara att sälja en bil, en lägenhet eller hus, exklusiva skor eller något annat som faktiskt kostar några spänn. Maken till tjafs som vid jordgubbsbordet vid centrum får man leta efter. Inte undra på att de stackars försäljerskorna bara hade entimmespass.

I veckan hörde jag ett äldre par vid fiket i centrum som orerade om förpackningar. I sanningens namn så var det mest han som utgöt sig över ämnet i fråga och hon la mest in ett och annat litet försynt pip.

”I det här landet är de experter på att plasta in allting!”

Sa han högt och var tydligt irriterad.

”Fyra varv plast som är som pansarplåt!”

Vad han försökte få upp var en väl paketerad sax. Det fåniga i sammanhanget var att han egentligen skulle behövt en sax för att få upp sitt paket med den nyinköpta saxen.

Han slet och drog och tanten pep av och till uppmuntrande. Hennes uppbackning av sin gubbe var helt logisk eftersom det var för hennes skull han införskaffat sagda verktyg. Det skulle han nämligen använda för att klippa de skavsårsplåster han också inhandlat åt sin pipiga lilla gumma.

Han slet och drog i den förhatliga förpackningen och förde ett sådant oväsen att alla omkring flinande iakttog den ilskna gubben. Han planerade ljudligt hur han skulle plåstra om sin lilla fru, bara den förbannade saxen kunde lösgöras ur sin plastkokong.

Det gamla paret verkade vara helt ovetande om den underhållning de bjöd på och föreställningen var fortfarande i full gång när sambo Agneta och jag var färdiga vid disken med bageriprodukter och gav oss iväg mot Agnetas mor på äldreboendet för att bjuda henne på en hallonbakelse.

På tal om att bjuda på så är det påfallande ofta som katter bara slickar av såsen då de får mjukmat. Kvar blir själva köttbollarna i en oaptitlig liten hög. Om det nu ändå är såsen som är aptitligast för en katt undrar jag varför tillverkarna inte säljer burkar med kattsoppa. En garanterad succé och var husse och matte skulle slippa irritera sig över hårbollarnas kräsna beteende vid matskålen.

På tal om irriterande så var vi som bekant tvingade att åka till Västerås för att registreringsbesiktiga den bil min dotter Camilla fått av sin farfar i Spanien. Gurkstaden var betydligt bättre för oss än Kristianstad som var alternativ ett, men det var ändå lite som att gå över ån efter pickles.

Jag följde med eftersom jag bodde i Västerås några år i slutet av 60-talet och därför tycker att det är kul att komma dit ibland så jag kan konstatera att det var skönt att jag kom därifrån. Verkade som om staden var lite på dekis och i stort behov av mekaniker och reparatörer. När vi gled in mot centrum så var alla trafikljus ur funktion och blinkade gult. Nog känns det som om det lurar en titel till en ny låt med Adolphson-Falk i den förra meningen? Lite småjobbigt för sambo Agneta vid korsningar men ingen riksolycka. Bakslaget för Camilla kom på McDonalds då hon svårt sugen på en Milkshake blev blåst då maskinen var ur funktion.

På bilbesiktningen fungerade allting som det skulle men den bild jag ville ta vägrade Camilla att vara behjälplig med. Det satt en skylt på väggen där det stod.

”Besikta synen.”

Jag tyckte att det skulle bli ett festligt foto om jag stod under skylten med utfälld blindkäpp och ett brett leende. Min dotter tyckte att min ide och dess genomförande var så otroligt pinsam att jag fick skrinlägga mina planer.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att läget i riket är följande. Dagens ungdom har ingen humor, moderna katter är bortskämda, äldre människor kan inte ens få upp ett vanligt emballage utan att ställa till med ett spektakel och Västerås är i stort behov av reparationer.

För att få ett ökat brandskydd och för att mota Olle i grind vad gäller inbrott köpte vi, och fick installerat, ett larm. Eftersom huset nästan inte stått tomt en enda minut så har vi inte satt på tjuvlarmet mer än någon enstaka gång så vi är inte så rutinerade på att använda det ännu.

Idag gick larmet igång helt utan förvarning och vårt hem fylldes av oljud. Larmsignaler är självklart inställda på en frekvens och ljudstyrka som ska göra det omöjligt att ignorera dem. Jag tycker att tillverkaren gjort ett toppjobb för jag blev alldeles svettig och nervös inom några sekunder.

Jag ilade fram till larmcentralen och slog rådigt in koden men det hjälpte föga. Det tjöt i högan sky och jag sprang iväg och hämtade min sambo Agneta som döv för världen låg till sängs och förlustade sig med Wallander, på talbok.

”Kom och titta om det lyser någon varningslampa på kontrollpanelen!”

Vädjade jag och hon kom ångande. Allt såg ut som vanligt på kontrollenheten och vi började nu bli smått desperata. Det tjöt något alldeles förfärligt och nu började även katterna stämma in. Man behöver inte kunna förstå katt för att haja vad de sa.

”Stäng av det otäcka ljudet snälla husse och matte, det gör ont i öronen.”

Är vad de grät och jag klappade dem förstående medan Agneta ringde till servicenumret vi fått för just sådana här situationer. Så kom även granfrun pustande för att se efter vad som stod på. Hon är höggravid och behöver all vila och ro hon kan få, men vi är då rakt inte till någon hjälp.

På serviceavdelningen hade Agneta fått tag på en rar tjej som gav oss instruktioner om vad vi kunde göra för att få tyst på olåten. Alla möjliga metoder provades men ingenting tycktes hjälpa. Jag försökte enligt hennes instruktioner få av locket på centralenheten, men det satt som gjutet. Hon bad att få ringa upp då hon talat med serviceteknikern och vi la tillfälligt på.

Det tjöt i öronen, svetten lackade och jag var beredd att erkänna allt bara de talade om vad de ville veta. Även katterna började bli desperata och övervägde nog en flytt till ett lugnare hem. Jag funderade på att ta till hammaren, en metod min kära sambo gärna brukar, men det kändes bittert eftersom larmet var alldeles nyinstallerat.

Telefonen ringde och jag hade åter den mysiga tjejen från larmbolaget i örat.

”Har ni några gamla brandvarnare kvar?”

Redan innan hon ställt klart frågan så visste jag att nu skulle det bli pinsamt. Jag ropade till Agneta att genast plocka fram de brandvarnare vi så nyligen tagit ner. Hon hade lagt dem i en låda utanför ytterdörren och inte tagit ur batterierna. Nu hade den ena av dessa tydligen mycket väl funktionerande apparater gått igång. Med en mimik som en förbannad professor Kalkyl spände Agneta musklerna och med ett intensivt ryck fick hon slutligen ur batteriet från den robusta manicken. Den gick itu med ett högljutt skrammel och en välsignad tystnad lade sig över grannskapet. Att det skulle bli så hade jag förstått redan när servicetjejen sa.

”Enligt våra instrument så har inte                 ert larm startat alls idag.”

Det hade hon förbaskat rätt i och jag tog fram min snällaste röst och kröp verbalt i stoftet för henne. Många tack och även en och annan bock fast hon inte kunde se det i telefonen.

Nu har alla batterier avlägsnats och de gamla brandvarnarna förpassats till soprummet. Där kan de gott ligga och begrunda sina synder. Att ropa varg på detta sätt, rent olidligt!

Nu har kissarna gått ut, jag hoppas att de inte flyttat, våra öron ringer och Agneta och jag har varsin pellejönsstrut på skallen. En helt vanlig familj på en vanlig dag när det gått ett larm om ett larm.

Om ni inte redan är med i gänget så vill jag varmt rekommendera en sida på Facebook som heter ”rättviseförmedlingen.” De jobbar på att få fram alternativ till det gubbvälde som råder inom i stort sett allt inom arbetes och kulturlivet av idag. Vad som står på agendan är att ge kvinnor, invandrare, handikappade och andra minoritetsgrupper en chans att synas och höras.

På Facebook tycker jag att intressegruppens namn är vältaligt och klockrent, men på en hemsida är det en helt annan femma.

Eftersom å, ä, och ö behandlas så styvmoderligt i nätadresser så blir inte resultatet alltid så lyckat. ”Rättviseförmedlingen” blir då ”rattviseformedlingen”, och i mina perverterade öron låter det som ett hyfsat bra namn på en toppless bar eller en förmedling av barbröstade damer till en sådan.

”Visa rattarna, visa rattarna!”

Är nog inte riktigt en slogan ”rättviseförmedlingen” kan och vill stå för.

Jag kan inte heller förstå hur man kunde bestämma sig för att kalla en klädesbutikskedja för ”Acne.” Är inte själv stamkund där men om det är en yngre kundkrets de vänder sig till är namnet obegripligt. Alla stackars tonåringar med nyllet nyligen förvandlat till ett månlandskap eller gästat av någon osedvanligt felplacerad jättefinne får nog en smärre depression vid åsynen av en ”Acnebutik.”

På tal om deppigt så var det inte några glada gubbar som stod på Globens scen i veckan. Eric Clapton och hans ålderstigna gäng toppmusiker levererade en musikaliskt driven konsert men något underhållningsvärde utöver det rent spelmässiga bjöds vi inte på.

Den grupp om fem personer jag gick med var en blandning av blinda och seende och vi som inte såg blev gratulerade av ”falkarna” till att vi slapp se eländet. Förutom en och annan benviftning från Claptons sida så var scenshowen mest att likna med att titta på en husfasad i ett par timmar. När den legendariske gitarristen skulle lämna scenen efter extranumret så visade han ändå vad över 40 år i branschen ger i rutin och showmanship och han bjöd oss på något alldeles extra. Det fick en av de seende i mitt sällskap att förvånat slå ihop händerna och utbrista.

”oj, nu log han faktiskt.”

Ett leende, ett good evening, fem thank you och namnet på klaviaturspelaren Chris Staiton två gånger var hela föreställningens mellansnack.

Var det musik i världsklass?

Absolut!

Var det stor underhållning?

Nej, det var snarare lika inåtvänt och buttert som en grungekonvention.

Uttrycket ”falkar” i ovanstående stycke är en variant på ”falköga”, som i falkögon & blinningar.” Samma princip som, ”tjuv& polis”, ”cowboys & indianer”, ”röda & vita rosen och min personliga favorit, en lek en vän till mig med bestämdhet hävdar att han lekte i sin barndoms vilda kvarter, ”finnar & vita.”  

Studentfester på löpande band är ett sommartecken så gott som något och mina döttrar har en del att stå i nu då polare efter polare tar studenten.

Yngsta solstrålen Mimmi stod idag framför spegeln en lång stund för att uppnå det ultimata utseendet inför hennes vän Linneas studentmottagning. På rea hade hon hittat en snygg klänning och nya skor hade inhandlats i Spanien. Med pust, stånk, vilja och en hel del muskelkraft lyckades hon med viss hjälp kränga på sig sitt nya inköp och log nöjt mot spegeln. När mamma Agneta slet med att få upp dragkedjan på Mimmis klänningsrygg så ropade Mimmi för att inspirera sig själv.

”Krysta, krysta”

Agneta slet och kämpade med att få upp den envisa dragkedjan och morrade sammanbitet.

”Det går inte!”

 O det går, krysta krysta!”

Ylade Mimmi och slutligen så gick det. För mig som inte ser någonting var det rena rama förlossningskliniken. William, som lovat köra henne till mottagningen, och kompisen Max tittade förundrat på.

Mimmi var slutligen nöjd men Max påpekade att det såg tight ut och att det nog fanns en viss sprickrisk. Storasyster Camilla och Agneta hävdade däremot att den satt som gjuten och att hon såg bedårande ut. Mimmi gjorde några ytterligare justeringar, ett par piruetter framför spegeln och kände sig därefter klar att ge sig iväg och ge världen en chans att beskåda hennes skönhet. Med glada vinkningar försvann William, Max och Mimmi ut genom dörren ut i det vackra sommarvädret.

Nu lade sig ett lugn över vårt hem men det var bara tillfälligt. Nu drog storasyster Camilla igång med förberedelserna inför hennes inträde på samma fest som syrran. Finkläder sattes på och en långlig tid lades ner på att välja just de rätta örhängena. Camilla började bli klar och ännu en strålande dotter skulle snart slå världen med häpnad, trots avsaknad av ett bra järnrör.

Då bröts det relativa lugnet av en Mimmi som kom stormande tillbaka. Allt hade gått fel hävdade hon och nu var goda råd dyra. Först hade den nya klänningen spruckit. Lyssna på Max nästa gång, den manliga intuitionen är inte att leka med. Inte nog med att hennes nya plagg visat sig vara lite väl ömtåligt så hade även klacken på en av hennes nya skor spruckit. Nu skulle hon alltså snabbt som attan hitta både nya skor och en ny klänning. Den härligt kroppsnära klänningen fick klippas av kroppen, vilket därmed omöjliggjorde en reklamation. Tur att det var Mimmi och inte Camilla för den sistnämnda hade under samma stress och med samma motgångar garanterat blivit både hysterisk och blöt i ögat.

Relativt fort lyckades Mimmi hitta en ny paradutstyrsel och kunde åter med hjälp av den tålmodige William återvända till festen.

Senare på kvällen skrev jag ett sms till Mimmi och frågade om klänningen höll. Hon svarade att hon var sliten men oerhört snygg.

Flickor och kvinnor som läser detta har nog en stor förståelse för hur det kan vara att göra sitt yttersta för att se så bra ut som möjligt. Kanske borde Mimmi ha köpt en klänning som var ett halvt eller ett nummer större, men den såg, enligt alla vittnen, fullkomligt fantastisk ut tills den sprack.

Till de killar och män som läser detta och flinar överlägset vill jag bara påminna om hur vi står och sliter i byxlinningen i provhytten bara därför att man brukar kunna ta sig i en viss storlek.

”De här byxorna måste vara felmärkta.”

Mumlar man ilsket för sig själv och är i bakhuvudet pinsamt medveten om att det är självbedrägeri man håller på med.  Det kanske finns en anledning till att vissa klädesbutiker har knappgaranti. I mitt stilla sinne undrar jag om det betraktas som dråp om man skjuter någon när byxknappen flyger iväg då trycket från fläskpukan blir för stort för en så liten knapp.

Mina små kattflickor Alice och Lola börjar bli stora nu och är nog att betrakta som vore de i yngre tonåren. Snabba, nyfikna och allestädes närvarande är det svårt att göra någonting här hemma utan att genast få påhälsning av någon eller båda katterna. Det är mycket roande och det går inte en dag utan att man får sig ett gott skratt åt något av deras upptåg.

Tillgivna och oerhört keliga är de också och ibland blir jag sittande med en gullegris i knäet och får absolut ingenting gjort. De har utarbetat metoder för att finta bort mig och när de kommer springande nedför trappen till mig när jag sitter vid datorn så skriker de uppfodrande för nu ska det smekas. Om jag då lutar mig fram för att klappa på den kisse som stryker sig mot mitt ben så slinker den rackaren runt och hoppar upp på stolen bakom mig. Där lägger hon sig sedan och förväntar sig hela mysprogrammet med strykningar över kroppen, kli på magen, krafsande under hakan och pillande bakom öronen. Det brukar efter en kvart sluta med att hon somnar och jag kan inte sitta bekvämt. De andra i familjen säger att jag är blödig och det är nog sant för jag kan inte förmå mig at putta ner henne. Får göra något annat en stund helt enkelt.

Mina två tigrar tycker nog själva att de blivit stora nu och busar vilt på gården. De har självklart mött andra kissar men inget som inneburit någon större överraskning tills igår. Troligen välte då deras världsbild helt över ända och allt de lärt sig om andra katter fick hastigt och lustigt revideras.

Dottern till våra grannar tvärsöver gården har en dotter som har två riktigt fina katter. Vi hade blivit lovade att få hälsa på kissarna nästa gång de var på besök och igår ringde det på dörren och vi fick äntligen stifta bekantskap med katterna i fråga.

Jag trodde inte min hand när jag satte den på den ”lilla” kissemissen, den var jättestor. En hane och en hona var det, en på 6,5 kg och en på 7,5 kg. Tror inte mina väger mer än 2kg än och förvandlades plötsligt från tigrar till mygg.

Grannfrun Lotta tyckte att mina fjuttar skulle få bekanta sig med dotterns ”små” raringar och lyfte upp Alice. För första gången i sitt halvåriga liv så fann sig Alice öga mot öga med en Main Coon. Precis som matte brukar göra fräste Alice kaxigt åt denna kattvärldens motsvarighet till Hulk Hoogan. Alice blev grundligt ignorerad.

Så var det Lolas tur och hon blev så rädd inför den nära anblicken av den stora katten att hon genast kissade. Det var med nöd och näppe Lotta undvek att bli nedkissad av kissen. Personligen tycker jag att Lolas reaktion var mer sund även om man måste beundra Alice för hennes mod, eller möjligen misströsta över att hon är ett pucko.

Efter middagen gick hela vår familj över till grannarna för att beskåda de fina katterna. Sambo Agneta, våra två döttrar och jag vandrade tvärsöver gården och fick genast följe av våra två tigrar. Det är det enda problemet vi har med dem just nu att de obönhörligen följer efter den i familjen som försöker lämna gården. Det är hur bökigt som helst och katterna måste ständigt fångas in för att sedan släppas så fort vi tror att den som ska ge sig iväg hunnit tillräckligt långt bort för att kissarna inte ska reagera.

Efter att vi gått in och påbörjat vår beundran av jättekatterna upptäckte Lotta att båda våra satt på fönsterbrädan och tittade in. Det gjorde även en av Main Coon bjässarna och den gav ett olycksbådande väsande ifrån sig. Mina två brudar satt kvar men hade jag varit en katt så hade jag sprungit för livet. En ynka fönsterruta skulle inte ha varit tillräckligt för att få mig att känna mig säker.

Jag fick hålla i honan och det var en rejäl bit. Härligt skön päls hade hon och var lugn även om det var fyra främlingar i köket och en av dem höll henne.

Lottas dotter Sofie visade hur man håller i katten när man visar upp dem på mässor. Det var hanen Triton och han var inte road. Han började tjuta, morra och sjunga på ett helt fantastiskt vis. Jag skulle ha kunnat lyssna på honom i timmar vilket är mer än vad man kan säga om de flesta idoldeltagare jag hört. Ring Bert och ge storsångaren ett skivkontrakt med det snaraste!

Det är en lugn och snäll ras men om jag vore inbrottstjuv och stötte på en morrande Main Coon så skulle jag lägga benen på ryggen fortare än kvickt.

Mina två kattflickor har inte vuxit färdigt än men någonting säger mig att jag aldrig kommer att uppfatta dem som stora.

Det heter så vackert att, ”tålamod är en dygd, men det finns faktiskt gränser. Idag sattes vårt på ett svårt prov då min dotter Camilla försökte få en tid att registreringsbesikta en bil hon fått av sin farfar. Mina föräldrar som bor i Spanien tyckte sig inte längre behöva två bilar och då skänkte de sin Nissan Primera till sitt enda barnbarn med körkort. Det är en 89; a i mycket gott skick och klimatet i Spanien har garanterat varit mer skonsamt mot kärran än om den rullat på salta svenska vägar.

Så snart hon hade bilen på plats i Nacka, med hjälp av ett par oerhört hjälpsamma vänner till min mor och far, så kastade sig Camilla över det digra pappersarbetet för att få tillstånd att nyttja sin röda klenod. Den dag som idag är fick hon då äntligen svart på vitt från transportstyrelsen att det nu är grönt att göra en registrationsbesiktning.

Ivriga som chimpanser med klåda i baken kastade vi oss över telefonen för att boka tid. Det visade sig då att det i Stockholmsområdet inte går att få någon förrän i slutet av september. Det ante mig att det kunde vara på det viset eftersom jag hörde på nyheterna förra veckan att det sedan avregleringen av besiktningsverksamheten blivit kaos och att det i vissa delar av landet är omöjligt att få en tid. Min uppbragta dotter bad då om tider lite längre ifrån Stockholm och kunde då möjligen få en tid i Falun i juli.

Vi har nu att välja emellan att hoppfullt vänta på en tid hemmavid, dra till Dalarna i juli eller att bita i den sura bokskogen och bege oss ner till Kristianstad eller i värsta fall Ystad om vi är seriöst intresserade av en tid riktigt snart.

Länge leve alla avregleringar som ger oss en sådan bra service och stor valfrihet!

Några skräckfyllda nyheter hördes nyss på tv 4, i alla fall för en 08: a. Kraftiga störningar på flygtrafiken råder på Landvetter på grund av Islands största exportvara, askmoln. Det berättades om inställda flyg och folk som inte kunde lämna Göteborg, rysligt!

Det var ändå inte den mest omskakande nyheten. Ryan Air har gjort testflygningar genom askmolnet och enligt det stolliga bolaget så är det bara att göra en Stenmark.

”Ä bar å åk”

Anser de och jag hoppas att ni känner lika lugnade av det beskedet som jag gör. Eftersom uttalanden och affärsidéer från sagda bolag alltid verkar vettiga, väl genomtänkta och uppenbarligen alltid sätter kundens väl i första rummet så är det stört omöjligt att inte ta deras undersökning av det askfyllda luftrummet på största allvar.

Sambo Agneta, dotter Camilla och undertecknad besökte igår en nykläckt bebis. Vi stod alla runt vagnen med den sovande raringen och alla lovprisade den lilla flickan och det rådde inget tvivel om att det var jordens sötaste unge vi hade framför oss. Jag som inte såg något fick ta de andras ord på saken, även om vittnena knappast kunde betraktas som ojäviga då skaran innehöll både den nyföddas mor och plastmormor.

Efter en stund började det lilla livet ge små babyljud ifrån sig. Inte så konstigt om hon blev störd i sin obehövliga skönhetssömn då fem beundrare så närgånget studerade hennes nannande.

”Vad söt hon är!”

Sa en och log betaget.

”Ja och hon är ännu sötare när hon tittar på en.”

Sa en annan mer insatt och rutinerad stalker och tillade.

”Hon är så duktig och kan redan lyfta på huvudet.”

Alla var djupt imponerade av en sådan bedrift och spanande in tösen med förnyat intresse.

Det var ungefär här som tanken slog mig att det skulle vara kul att som vuxen få uppleva samma sorts uppvaktning runt sängen. Jag inser utan större tankemöda att det är en stor skillnad mellan en lite bedårande söt Elvira på några få veckor och en uråldrig, stor och ful Sven Bertil, men ändå!

Jag skulle som vanligt lägga mig på kvällen, lyssna någon timme på en bra bok och därefter mötas av John Blund. Lugnt sovande och med ljuva drömmar så skulle jag så smått börja uppfatta röster omkring mig. Glada, viskande och fnittrande röster fulla av beundran och kanske rentav förundran.

”Vad söt han är!”

Här skulle jag inte kunna låta bli att le i sömnen. Det samfällda å från min publik gör mitt leende än bredare.

”Han är ännu sötare när han öppnar ögonen.”

Någon i beundrarskaran har alltså kollat in mig i vaket tillstånd, jo jo!

”Han kan till och med lyfta på huvudet fast han är så gammal.”

Hallå, hur svårt kan det vara? Mitt leende dör för en sekund men är snart tillbaka brett och charmigt.

Plötsligt känner jag ett styvt finger i magen och hör till min förvåning.

”Tittut lilla plutt!”

Är det verkligen ett bra sätt att tilltala en vuxen man? Denna min tanke försvinner lika fort som den kommit då det styva fingret förvandlas till fem smutsiga små fingrar på min mage. Nu vankas det omoraliska aktiviteter det är jag bergis på, ler förväntansfullt och vaknar med ett ryck.

Deppig inser jag att det hela var en dröm och rullar, bitter och inåtvänd på sidan. Innan jag åter faller i sömn kan jag sakligt konstatera att jag inte ens har en napp att trösta mig med, men att jag inte heller med någon större sannolikhet kommer att göra på mig i sömnen. Med ett varggrin somnar jag åter in, det finns dåliga drömmar att återuppta och John Blund är en säker leverantör oavsett om man har en mobil bredbandsuppkoppling eller inte.

Vår dammsugare har brakat ihop. Det är fullständigt meningslöst att dra runt på den för den suger på att suga.

”Vi måste köpa en ny!”

Konstaterade sambo Agneta barskt och det är svårt att hitta lämpliga motargument. Varken oviljan mot att jämt och ständigt köpa nytt eller det faktum att det är urtråkigt att inhandla sådant som dammsugare, brödrostar och torktumlare när det finns feta tv-apparater och hypermoderna dvd-spelare att införskaffa. Knak, sa det i käken när tänderna slöts kring det sura äpplet.

Som jag berättade igår så har Agneta en lövsug. Kan man inte ta in den i huset och använda den istället för dammsugare?

Det är en lysande maskin och den har inte gått många minuter. Har faktiskt aldrig hört att Agneta använt den och med tanke på att vi inte har några träd på tomten så kanske det där med att suga löv inte är ett överhängande problem.

Ett par svängar till Blåkulla tur och retur har apparaten gjort men den är nog fortfarande som i nyskick.

När man använder lövsugen som dammsugare så kan man välja om man vill suga upp det förhatliga dammet eller om man helt enkelt vill blåsa skiten framför sig. Gör man det sistnämnda så kan man ösa på mot närmsta utgång och helt enkelt blåsa ut all smutts över tröskeln och ut på gården eller balkongen. Spar i förlängningen en förmögenhet i dammsugarpåsar och är då också ett miljövänligt alternativ.

Min sambo Agneta är en duktig kvinna! Hon är just nu i färd med att bära sten. Det ska dekoreras på framsidan och i år är det tydligen sten som gäller enligt modeföreskrifterna för trädgårdar. Det är inte alla kvinnor som skulle ge sig ut på sin födelsedag och konka på stenbumlingar medan hennes man sitter hemma och skriver nonsens på sin blogg. Det är kärlek det!

Jag har träsmak i röven idag efter gårdagens tripp till Blåkulla men är annars väldigt nöjd med upplevelsen, om än lite uppskakad. Jag var inatt halvvägs framme då ett ljud, som var vagt välbekant, hördes strax bakom mig. Sekunden senare så blev jag omkörd av Agneta på sin lövsug. Som tur är så var hon så oerhört koncentrerad på att framföra sitt fordon at hon inte la märke till mig på familjens kvast. Ögonblicket senare så var hon borta för det är ett jäkla drag i moderna lövsugar.

När jag långt senare kom fram till festplatsen så var dansen redan i full gång. Jag kände det distinkta luftdraget av guppande häxrumpor och viftande armar och jag var glad att vara blind. En sådan ohygglig syn kan faktiskt ge svåra men för livet. För att inte väcka onödig uppmärksamhet så drog jag av mig klänningen och ställde mig en bit ifrån, men tillräckligt nära för att höra vad som pågick.

Jag som föreställt mig att det skulle dansas till låtar av Bee Gees eller liknande fick en smärre chock. Den enda musik jag hörde på hela natten var ”Surströmmingspolka”, ”Disco Duck” och ”Blueberry Hill.” Jag tyckte personligen att satan hade en jävligt kufisk musiksmak. Trots det konstiga låtvalet stegrades stämningen vartefter och nådde slutligen sin extas. Alla häxor kastade sig i en stor klungbulle med den onde och det var åter skönt att slippa se. Hela området luktade som en blandning av dambastu och en kinapuff. Jag svalde hårt och bestämde mig för att genast ge mig av hemåt så att jag skulle hinna före rusningen. Någonting sa mig att det skulle bli en del fyllestyrningar och det var olämpligt att befinna sig i luftrummet mer än nödvändigt. Jag rev bort den strategiskt placerade gaffatejpen och ångrade genast att jag inte rakat mig innan jag tejpade upp mig. Det sved som fan, men honom hade jag hållit mig på rejält avstånd ifrån, och det blev blött i mina ögon. Med ett ynkligt kvidande drog jag åter på mig klänningen jag ”lånat” ur Agnetas garderob och äntrade åter kvasten.

Halvvägs hemma blev det en önskerepris då Agneta susade förbi mig. Såg henne inte men jag är säker på att hon doftade svavel och svett och att hon hade ett fånigt belåtet grin på läpparna.

Idag är det den långa fredagen och Agnetas födelsedag. Jag gav henne en exklusiv parfym och body lotion i present. Hon duschade, sprutade på sig av den nya godlukten och gav mig sedan en tackpuss. Hon luktade ljuvligt men jag tyckte mig ändå känna en svag fläkt av kinapuff under molnet av väldoft.  

Lövsug = modern häxkvast/märke Moscowitch


Slut efter färd till blåkulla med husse och matte.

Vet inte om man kan säga så, men det lackar mot påsk. Det jag däremot vet är att jag blir lack på påsken eftersom jag inte fått någon inbjudan till de härligt ljusskygga aktiviteter som hör därtill. Jag menar då speciellt resan till Blåkulla och festandet där med hin håle.

Vet inte ens vilken dag kvasten avgår så jag frågade min sambo Agneta om saken. Hon sa sig inte vara säker men att det kunde vara skärtorsdagen. Jag mötte detta uttalande med stor skepsis eftersom jag inte tror att man kan lita på kvinnor i just den här frågan. Min misstro är extra stor mot Agneta eftersom hon i år fyller år på långfredagen, suspekt på min ära! Inte nog med dessa indicier, hon har sedan ett par år tillbaka köpt en lövsug. Vad betyder då det undrar du? Jo det är kvastarnas motsvarighet till Harry Potterböckernas Nimbus 2000. När min sluga kvinna ställer om sin maskin till blås istället för sug så kommer hon att nå Blåkulla långt före de som fortfarande tar sig dit på traditionellt vis så att hon får plats på första parkett till dansen och de lustiga lekarna.

Till fromma för er män som undrar om även era partners har moderna flygmaskiner tillverkade speciellt för kundkretsen häxor så har jag nedan sammanställt en lista på de mest kända typer som går att finna på marknaden. Ta en titt på det misstänkta föremålets undersida så finner ni namnet på tillverkaren och serienumret. Det sistnämnda är alltid 666 och tryckt i blodrött. De vanligaste märkena är, från Sverige Vulvo Amazon, från Japan Hynda och Sopzuki, från Tyskland Märrcedes och Audi Kvastro, men den allra vanligaste modellen är en billig men relativt driftsäker rysk apparat kallad Moscowitch.

Vad jag nu måste göra är att verkligen lista ut den rätta natten, den rätta avgångstiden och den absoluta adressen till de påskeliga festligheterna. Även jag vill dansa med djävulen i en flygande fläng, troligen till tonerna av någon gammal discodänga av Bee Gees. ”Jive Talking” skulle passa bra när den onde börjar babbla i tungor.

Det som oroar mig mest är att jag inte dansar nykter och det innebär att jag måste köra på fyllan till partyt. Man ska inte framföra kvastar i berusat tillstånd och varande ett blindstyre så kör jag rätt sopigt ändå.

Alltför skäggig för att passera som vanlig påskkärring blir jag tvungen att slätraka mig. Det som är riktigt bra med det är att min stolta kran kommer att se än större ut än vanligt i äkta påskkärringmaner.

Att jag dessutom bör klä upp mig i damkläder innan jag äntrar kvasten vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till. Tänk om jag finner att jag gillar det och resten av året bara går och längtar till påsk så att jag får lov att göra det igen!

En inventering hemmavid har gett vid handen att både kvast och katt, om än inte någon kolsvart, finns att tillgå men att det där med en kaffepanna kan bli lite knivigare. Ser lite fjolligt ut med en termos eller en bryggare. Det enda som skulle verka värre är en pappmugg med kaffe från McDonalds.

Är det verkligen en traditionell fylla som gäller vid Blåkulla eller har tillställningen moderniserats? Kanske liknar det numera ett raveparty där satan delar ut frimärken som behandlats med substanser, som visserligen smakar fan, men som försätter alla i en tung extas.

Om det är kokain som gäller så blir åtgången monumental då häxor är kända för att ha rejält tilltagna luktorgan. Tänk dig bara om Pomperipossa ska dra en lina, det lär gå åt en hel säck. Den gamla haggan är både ond och dålig på alla sätt och vis men dum är hon då rakt inte. Innan en lina läggs ut åt den sluga konan så står hon där och tvärljuger allt vad hon förmår, ett trix hon har gemensamt med den annars så träskalliga Pinocchio. Den sistnämnde lär numera vara portad från alla krogar runt Stureplan och har den senaste tiden setts på flera pubar i Upplands Väsby hand i hand med sin kärlekspartner Televinken. Ryktet att de båda var utan en tråd på kroppen lär dock vara helt utan grund.

Jag inser att vissa problem kan uppstå när det är dags för dansen och alla häxor kastar av sig sina kläder. Mitt hopp ligger i att belysningen säkert är skum på festplatsen och med lite strategiskt placerad gaffatejp så kan det gå. Nu borde inte den sistnämnda åtgärden vara nödvändig då det bara är en man på dansbanan, även om han är en riktig bock. Just det sistnämnda gör mig en smula orolig och jag kommer att hålla mig i utkanten av dansandet så att inte sagda hornbeprydda klapprar mig alltför nära med bockfot, brinnande blick och svavelosande tunga.

Även i vanliga fall så brukar jag gömma mig de dagar då kvarteret hemsöks av påskkärringar men detta år är det mer befogat än någonsin. Tänk om någon av häxorna känner igen mig från de djävulska festligheterna och ifrågasätter varför inte även jag är ute och skrämmer befolkningen till att ge mig allmosor. Tror inte att lama undanflykter som att jag bantar, försöker sluta med socker eller att jag tycker att det är pinsamt att gå runt bland mina grannar som vuxen man i damkläder och målat ansikte för att tigga godis och småpengar kommer att godtas som ursäkt. Jag får helt enkelt göra som alla andra år och släcka alla lampor, som om jag någonsin tänt dem, och se till att jag inte syns utifrån. Blir jag törstig eller måste ha något från de rum som är belägna i gatunivå så blir det ålning medels hasning som gäller. Patetiskt med en vuxen man som smyger och krälar på golvet i sitt eget hem bara för att kvarterets barn inte ska få syn på honom. Gissa om det är en lättnad för mig när resten av familjen kommer hem och kan ta hand om anstormningen av godissugna påsktanter! Både sambo och döttrar säger att jag är skitfånig som gömmer mig för några oskyldiga barn, men de är alla av honkön och är som jag ser det helt opålitliga i påsktider.

Inte undra på att påsken förknippas med ägg, det är bara att ta sig en titt på mig.