London
Nu har jag åter varit på resande fot och den del av mig som mest fick visa framfötterna var just fötterna. Jag och mina reskamrater har i dagarna fyra trampat upp och ner längs Londons enorma gatunät. Min dotter Camilla satte fingret på det hela när hon sakligt konstaterade att foten är det perfekta verktyget för promenader men som hon uttryckte saken, "när man sen använder dem så gör det bara ont."
Vi reste på en torsdag och det var varmt och ganska besvärligt att via tunnelbanenätet ta oss till hotellet eftersom vi var tvungna att byta tåg. Visa av den skadan såg vi till att hamna på ett tåg som kunde ta oss hela vägen till flygplatsen Heathrow på hemresan.
Vi gick ut hårt och gick redan första kvällen på musikalen "Lejonkungen". Den var bra men lite fantasilös eftersom den hade samma låtar och dialog som filmen fast några fler och lite mer. Jag somnade flera gånger men eftersom jag trotsallt sett rullen några gånger så visste jag direkt vart i handlingen vi befann oss varje gång jag vaknade. Föreställningen får godkänt och mitt knoppande berodde på mig och inte musikalen.
Vistelsens förstapris i kategorin butiksnamn går till frisörsalongen, "Ryan Hair." Ingen av oss besökte etablissemanget men jag har mina dubier beträffande ställets prissättning. Det kostar säkert bara något enstaka pund att få en klippning men sen kommer nog alla påslag. Extra stålar för att få sitta vid klippningen, ha en nyvässad sax, skydd mot fallande hår och om du oturligt nog måste besöka toaletten vid ditt besök blir nog notan för kalaset diger.
Jag shoppade loss och köpte massor med CD-skivor med komiker. Camilla misslyckades totalt och köpte bara en t-shirt men min vän Ann och hennes två döttrar gjorde ett betydligt rejälare jobb på klädesinhandlingsfronten, i alla fall döttrarna. Min syster köpte sin vana trogen massor med härliga böcker och självklart presenter till den ivriga dottern på fem som väntade otåligt hemmavid. Det är trots våra spenderbyxor faktiskt inte billigt i London, men roligt.
Ann och döttrarna plus min dotter åkte "London Eye" men jag hoppade över detta äventyr eftersom utkiksplatser är djupt överskattade ur ett rent blindperspektiv. Syrran och jag satt istället och vilade fötterna och hon är inte särskilt trakterad av höga höjder. Vänstertrafiken gör att man ska vara glad för varje lyckad korsning av vägen. Man tittar på ren reflex åt fel håll utom jag som är blind och faktiskt inte tittar alls och löper rent logiskt inte större risk på en Londongata än en dito i Stockholm. Mystiskt nog råder högertrafik på trottoaren och man kan bli snurrig för mindre. Camilla som hemmavid håller på att övningsköra en hel del ojar sig en hel del över högerregeln som ibland är lite förvirrande. Hon sa med skälvande stämma, "här gäller vänsterregeln." Den skrämmande tanken lät vi rotera i skallen en stund, sedan skrattade vi, tittade åt fel håll och korsade våghalsigt gatan .
Orsaken till resan till att börja med var att vi skulle spana in de berömda sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Alltså var vi svenskar som åkt till England för att se ett band från USA. På arenan Brixton Academy i stadsdelen Brixton gjorde vi detta och det var en riktigt bra konsert. Självklart så kan inget band leva upp till de förväntningar som en utflykt av det här slaget ger upphov till men gubbarna rockade på fett. Nu var det inte bara stofilerna på scenen som fyllt år många gånger för även publiken såg ut att vara lite sliten. Camilla med sina tjugo var bland de yngsta och i klar minoritet. Gamla bikers, rockers och rockälskare i allmänhet trängdes i den fullsatta och varma lokalen och njöt av den oerhört svängiga musiken. När det gäller Lynyrd Skynyrd är tungung bara förnamnet. Det mesta som bandet spelade var de stora äldre låtarna och Camillas pojkvän Emmanuel flinade när vi berättade detta för honom vid hemkomsten och han sa, "jaha, som ingen av de nuvarande medlemmarna i bandet var med på." Jag skrattade först åt hans lilla skämt men sedan kom jag på att han nästan hade rätt för få band har haft så många medlemsbyten och dödsfall som Lynyrd Skynyrd. Brixton Academy visade sig vara en väldigt bra arena men lutningen gjorde att vi fick väldigt ont i, ja ni har nog gissat, fötterna. Camilla tyckte att det var för lite av det nyare materialet som hon lyssnat massor på och syrran som inte hört mycket av bandet alls tyckte att de två extranumren var bäst. Nu var det bara ett extranummer men väldigt långt och i olika tempon och ni som känner till bandet har nog redan räknat ut att det var deras paradnummer "Freebird" som framfördes.
Det var en kul resa och resesällskapet var mer än rart men det är också rent gudomligt att komma hem till sitt lilla bo för man blir så trött av den stora världen.
