Hår
Min dotter Camilla, för tillfället på semester i Colombia, besteg ett berg på 3000 meter. Tvärjobbigt men utsikten som bland annat innefattade en lagun var väl värd mödan. Guiden mot toppen hade otroligt långt hår och berättade att enligt deras tro gav långt hår stor visdom. Det finns verkligen fantastiskt smarta människor där ute i världen, jag är imponerad!
Långt hår är något som jag i egenskap av gammal rockare verkligen förstår mig på. Det gjorde däremot inte mina ömma föräldrar och det tog åratal innan jag fick öka min visdom. När jag väl hade vunnit den kampen kunde jag aldrig riktigt förmå mig att klippa av mig skiten men som det verkar så skulle det vara dumt och det är nog risk för att jag blir mer korkad med tiden ändå.
Som pojkvasker och begynnande yngling så var det trots den pågående frisyrkampen inte huvudhåret som var mitt stora huvudbry utan hårväxten på resten av kroppen. Eftersom vi människor utvecklas olika fort så var det otroligt frustrerande med de polare som före oss andra fick hår under armarna och runt ballen. De hade plötsligt förvandlats till män och vi var fortfarande hårlösa småpojkar. Med tiden kom vi smågrabbar ikapp men några fick även imponerande håriga bröst medan andra, som jag, förblev ganska kala. Varje gång någon kvinna uttryckt sitt gillande av de mer gorillaliknande herrarna så ruttnar jag ur, men när kvinnor istället uttryckt sin vämjelse över, "äckliga karlar med hår överallt", fyller det mig med tillförsikt.
Smaken är som baken men det ska vi inte gå in närmare på för det är ett ganska så hårresande ämne.
Numera är hårproblemet av ett helt annat slag och inte längre en fråga om var och hur mycket utan snarare vilken färg det har. Jag har inga problem med flintskallighet men att hårsvallet går från brunt till grått är som det heter en "bitch". Håret på huvudet sitter alltså kvar på mig, långt och alltmer grått och tur är väl det för det täcker mina öron som numera börjat härjas av irriterande hårväxt. Jag undersöker dagligen öron och näbb efter oönskad ludenhet för det finns gränser för vad jag kan tillåta tiden att göra med mig. En kamp jag är inställd på att vinna men kanske jag bara klamrar mig fast vid strån?
